Den 11:e april såg jag Shut Up & Sit Down:s recension av Machi Koro.
Jag tänkte direkt att det var ett spel jag ville spela och äga. Så när Tobbe gav möjligheten att förhandsboka det var jag snabb att ta chansen. Sen började väntan. Jag var medveten om att det skulle ta lång tid innan det dök upp. Eller var jag det?
Det är 192 dagar sen, mer än ett halvår. Mycket kan hända på ett halvår. Är jag samma person som i våras? Nej, det är klart att jag inte är (samtidigt är det klart att jag är det, men vi behöver inte bli allt för existentiella här), men är jag tillräckligt mycket samma person för att tycka som jag gjorde då?
Låt oss gå vetenskapligt till väga. Innan jag fått spelet i min hand tittar jag ännu en gång på SU&SD:s film.
Har de blivit så mycket äldre? Har jag blivit så mycket äldre?
Spelet låter fortfarande mycket lockande. Lite som Suburbia (som jag tyckte var riktigt trevligt), men med ett tillägg av Settlers tärningsslagande, där det gäller att ha ögonen på skaft så fort de gamla benen kastas.
Jag måste säga att jag fortfarande känner mig pepp på det här spelet. Med åldern har mitt spelande delats upp i två läger. Dels de långa spelen, där du är tvungen att sätta av en halv dag, och dels de korta, snabba spelen som du lär ut snabbare än du får alla komponenterna ur lådan. Det känns som att det här kan segla upp som ett av flaggskeppen i den senare kategorin.
Allt det du läst hittills skrev jag i förväg, för att inte färgas av mina överväldigande känslor. Men tyvärr har jag i skrivandets stund inget mer att tillägga, för spelet i fråga har ännu inte nått fram till mig. Det ligger i en postsäck någonstans, förmodligen på mitt lokala ICA, och bara väntar på att någon ska scanna den förbannade streckkoden så jag får mitt meddelande att kunna hämta ut den. Många av er känner igen er i den här frustrationen över att postväsendet inte arbetar på helgen.
Jag är fullt medveten om ironin, att jag lugnt väntat på spelet i över ett halvår, men det är den här sista helgen då jag är på riktigt upprörd över att inte ha det i mina händer.
Jag bor väldigt mycket inte i Göteborg..
Så, jag tänker bortse från den heliga blogkoden; att aldrig ändra på en blog post. För jag vill verkligen färdigställa det här inlägget som det var tänkt. Därför lägger jag upp den halvfärdiga artikeln nu, och utökar det när jag väl fått spelet. Allt för att inte bryta den första lagen för oss som lägger ut saker på internet: missa aldrig en uppdatering.
[Ett dygn senare]
Äntligen är väntan över!
Happy like an elf on christmas day!
Tillslut fick jag sätta mig ned och spela det efterlängtade spelet! Så hur lyder domen? Det är bra, riktigt bra. Du börjar med ett vetefält, ett bageri, tre pengar och en dröm om att bygga en stad. När det är din tur slår du tärning, ser om någon vid bordet tjänar några pengar på tärningsslaget, och sen får du köpa en byggnad (om du vill). Den som först har färdigställt sina fyra landmärken är vinnaren. Enkelt och stilrent.
Rancher och ostfabriker för (nästan) hela slanten
Grafiken är mysigt japansk och spelmotorn balanserad, som straffar och belönar om vart annat. Satsar du fel så sitter du där helt utan inkomster i fyra rundor (actual game play) men om du satsar rätt så drar du in 24 pengar två rundor på raken och vänder på tre rundor ett ruttet 3-1 underläge till en 3-4 seger (also actual game play).
Jag kan definitivt rekommendera det här spelet för den som vill ha något snabbt att plocka fram som uppvärmning eller mellanspel, eller om du bara vill ha något enkelt men engagerande att umgås kring. Spelet fick omgående en given plats i spelsamlingen bredvid Blueprints och Eight-Minute Empire Legends.
Jag är OTROLIGT svag för fin estetik, och det här spelet är något av det tjusigaste rent grafiskt jag har i spelhyllan. Kul att det gick hem, ser fram emot att få det testat jag också.