Som en stor del av Allt på ett korts besökare säkerligen känner till så var det spelkonvent i Linköping förra veckan, och tillsammans med de glada profilerna Emil, Tobias och Magnus huserade jag i Apek:s butik i dagarna tre.
Det är något speciellt att spendera så mycket tid tillsammans och runtomkring så många med samma eller liknande intresse, men som på andra sätt kan vara så olika. Fyra karlar på ett hotellrum, och tillsammans åtta timmar i en butik med massa nördar, det är som att vara på kollo eller läger igen. Att åka på något sådant är, kanske föga förvånande, helt nytt för mig. Det är, inte minst, roligt att få helt gå in i den hobby jag annars mest delar med närmare vänner.
Det som slår en mest är den otroliga variation det är på människorna man möter där. Vår lilla Netrunner-grupp här i Örebro är ju på många sätt en väldigt homogen skara människor, vilket också är de gamers jag träffar oftast. På LinCon fick man vidga denna bild av gamern något.
De mest insnöade, insatta och involverade spelarna som jag stötte på var utan tvekan de vars födelseår ligger närmare andra världskriget än millenieskiftet 1900-2000. Emil fick sig exempelvis en ordentlig munfull när han skulle försöka lära ut det excellenta BattleLore 2nd Edition till några trevliga herrar, där den ena var fast övertygad om att varenda liten plastbit var “bättre i förra utgåvan”. Att uppmärksamma är att han inte är en av de två som faktiskt spelar spelet på bilden ovan.
Magnus å sin sida gjorde sitt bästa i att visa hur man på minst salivproducerande vis ödelägger en stad.
Där Emils kämpar koncentrerat satt och stirrade på spelbrädet i flera minuter mellan varje drag, var Magnus unga monster betydligt mer rörliga och sprang runt bordet för att få bästa möjliga position för förödelse.
Personligen fick jag i uppdrag att försöka lära ut det underbara Nations. Ni som har sett spelet vet att det inte direkt är ett spel som säljer sig själv, om man inte redan är insatt och vet vad man kan vänta sig. Det har inte riktigt den där direkta sex appealen som ett spel som BattleLore eller Rampage (va?) har. För att väga upp detta försökte jag se till att bordet det stod på skulle se extra inbjudande ut. Det skulle vara färgsprakande och fyllt med läckra komponenter, och jag valde ut de finaste spelarfärgerna. De heta Kina, Rom och Persien fick agera försöksnationer.
Det gick väl sådär med sexigheten.
Efter några smånyfikna besökare som ändå vågade sig på lite frågor lyckades jag med mitt tjusiga skägg locka två olika grupper att prova några rundor med mig, där bland annat en man lyckades sopa golvet med sin son och sedan nöjt gick till kassan med ett exemplar av spelet.
Att för första gången besöka ett spelkonvent genom att arbeta i en butik kan tyckas lite märkligt – jag hade på grund av det exempelvis inte möjlighet att spela i någon av de två Netrunner-turneringar som spelades där – men jag vågar nog ändå säga att det var just tack vare det som jag hade så kul. Genom att få demospela spel med folk, diskutera spel med potentiella kunder, och att i största allmänhet “tvingas” umgås med en så varierad skara människor har jag nog fått ut så mycket mer av detta mitt första konvent än jag hade gjort om jag endast åkt dit med min redan stabila och trygga grupp vänner. Nu ska jag bara lyckas sammanföra dessa två sidor.
Jag avslutar med min Topp 4-lista från konventet:
4. Första kvällens Quantum-omgång.
Tobias var mindre imponerad av det aggressiva stridssystemet, men jag blev ytterligare förälskad. Utöver Emils bedrövliga sleeves och ryggradsbrytande fläckar på spelet var det en klockren spelupplevelse.
3. Nina och Rustan Håkansson som kom förbi under min regelgenomgång av Nations.
Att bli starstruck av två svenska brädspelsdesigners är kanske vad det är, men det gjorde min vistelse lite mer magisk.
2. Emil i alla spel
Emil är en jävla upptäckt, ett fenomen och en stämning jag vill kunna addera till alla mina framtida spelomgångar. Blicken han kan ha när man spelar Letters from Whitechapel säger det mesta.
1. Resesällskapet
Det blir cheesy och trist för alla om jag går in för djupt på detta, men att spendera tre dagar med ett skönt gäng människor gör precis allt för ens upplevelse av ett konvent.
—
Nästa inlägg kan jag nästan lova kommer att handla om Netrunner. En liten förvarning, sådär.
Vilken underbar sammanfattning Peder, får en verkligen att längta till nästa! Och haha, ja jag tror faktiskt inte att jag kan spela Letters from Whitechapel utan Emil the Ripper, den kanske absolut viktigaste beståndsdelen :)
Emil är en naturkraft som förgyller spelomgångar!