Det här med att “jag älskar idén med spel lika mycket som spelen i sig” har börjat ställa till det lite för mig.
Eller, som min fru vid ett antal tillfällen har uttryckt det: jag har ett omättligt behov av spel och att spela. 2014 är till ända, och jag räknar lite snabbt på fingrarna att cirkus 34 nya spel har fått en plats i diverse hyllor här i lägenheten. Detta är så klart inget problem – jag är ju en lirare med disposable income.
Vad jag insett däremot är att jag har en förkärlek för spel som också kräver lite av mina vänner/medspelare, och därmed köper jag spel som jag SUPERPEPPAR och sedan har svårt att få tillfälle (eller folk) att spela dem. Detta tar sig uttryck på lite olika vis.
Jag älskar idén tematiskt mastiga spel
Det här känner säkert många insyltade i hobbyn igen sig i. Här kan det röra sig om precis allting från GMT Games. Jag har nästan helt dedikerat en hylla åt spel som Andean Abyss, Sekigahara och 1989: Dawn of Freedom. Det kanske är lika sant att säga att jag älskar idén på spel med “viktiga” eller “verkliga” teman, eftersom många spel i denna kategori har en historisk eller verklighetsanknytning. Detta kräver kanske inte jättemycket av mina medspelare, men för att överhuvudtaget bli peppad på dessa spel behöver man nog kunna känna hur en undertitel som “Castro’s insurgency, 1957-1958” får tinningarna att kittlas. Jag är själv fortfarande ny i hobbyn, och de flesta av mina vänner är inte i närheten av så insyltad i den. Hur får jag dem att vilja ge sig i kast med Kalla Kriget, gärna ett par gånger i veckan? Eller ringer mig och bönar om att få komma över och lära sig spela spel med papperskarta och fyrkantiga brickor som enheter?
Jag älskar tidskrävande och “dyra” spel
Nej ok, jag älskar inte dyra spel, och jag är inte Lil’ Wayne (eller?). Men det är något som drar mig till spel som kräver en relativt stor investering i både tid och pengar. Netrunner är ett sådant exempel – för att få ut så mycket som möjligt av spelet vill man gärna ha många av korten som finns, och spelet gör sig absolut bäst om man har lyckats bygga ett litet men aktivt community kring det. Här har jag tack och lov en liten skara vänner som ofta är på, och som går att styra upp turneringar med. Men hur får jag dem att inse hur fantastiskt underbart det skulle vara att också småtesta Warhammer 40k: Conquest och Legend of the Five Rings CCG (seriöst, läs om spelet) till den grad att vi kan göra det regelbundet? Det sistnämnda i synnerhet, som jag vet har ett relativt litet följe här i trakterna, innebär att jag antingen måste få flera vänner peppade att köpa ett starter-set och gärna lite boosters (och gärna några till, och sedan komma på mina turneringar, och gärna spela med mig varje vecka) eller så måste jag själv tillhandahålla en stor del av spelet. För att få ut något av spelet krävs så klart att man dels kan reglerna – de erbjuder inte mindre än två stora regelböcker “for learning the full game in stages” – och dels sätter sig in tillräckigt mycket i tematiken och strategier för att finna det roligt.
Jag kan så klart inte kräva alla dessa saker av mina nära och kära. Det är mitt problem att min aptit för dessa spel troligen är större än de flesta jag känner. Men jag kan inte undgå att tänka hur mycket lättare det hade varit om pissbilliga solo-spel var min grej.