Glass Road

Nu ska jag försöka hålla fokus länge nog för att bara prata om ett specifikt spel. Ett spel som jag länge förbisåg blott för dess namn. Glass Road. Glasvägen? Vad är det för dumheter? Jag såg framför mig ett fjantigt reklamspel där spelarna panikartat försöker blåsa fram vackra kristallglas genom att svara på frågor om glasets historia, och därför slutar med en andrasorteringens Duralex. Jag förväntade mig kitschiga spelpjäser i glas och en barnsligt simpel spelmotor. Jag kunde inte haft mer fel.

Spelpjäser?

Glass Road är ett Eurospel. Ja, jag vet att jag inte borde använda en sådan benämning med tanke på mina tidigare angrepp på sådan uppmärkning. Men det här är ett spel som verkligen är Euro ut i fingerspetsarna. Det till och med utspelar sig i det gamla Bayern. Och det går inte att påstå att spelmotorn är påverkad av temat. Men mer om det senare.
Spelarna är någon form av glasbruksbaroner som försöker tjäna ihop så många poäng som möjligt på fyra säsonger. Dessa poäng får spelarna genom att kalhugga sina marker och bygga ut dem på olika sätt. Då behöver man tegel och glas. Tydligen.
Alla spelare har en uppsättning av femton arbetare (eller kanske snarare arbetsbeskrivningar) porträtterade på spelkort. Varje arbetare har två funktioner. Vissa har två olika, som att gräva ur ett sandtag eller samla lera. Andra har en dubblering av samma förmåga, typ samla tre timmer eller tre timmer. Nej, kom tillbaka! Det är inte galenskap, det finns en logisk tanke till varför det är så. Du fattar om några meningar, jag lovar. Inför varje säsong väljer varje spelare i hemlighet fem av sina arbetare och lägger resten åt sidan. De ratade får väl ta ett Black Sabbatsår i väntan på nästa säsong antar jag.

Vi har ju ändå semester

Eftersom alla spelares arbetarmenageri är identiska så är risken stor att flera har valt samma arbetare (alldeles strax kommer vi till de olika funktionerna på korten, håll ut!). Alla spelare väljer ut ett av sina fem kort och lägger det nedvänt framför sig. I tur och ordning vänder spelarna på sina kort och använder dem. Om någon annan än spelaren som vänder sitt kort har just det kortet i sin hand (inte de undanlagda eller det som just lagts ned, utan de som är kvar i handen) så måste de också spela det kortet direkt som en extra arbetare. Då får spelaren som la kortet och alla med kopior av det bara använda EN av arbetarens förmågor. Men om spelaren som la kortet är ensam om att spela det får den använda BÅDA förmågorna. Ganska så snajdigt.

Så här ser det ut när man inte håller på att vinna

Men nedlagda kort räknas som sagt inte, så om den nästföljande spelaren lagt samma kort som nyss spelades så kommer den vara ensam om det och får då använda båda förmågorna.
En säsong består av tre egenspelade arbetare, så varje spelare kan ha maximalt två extraarbetare. Du kan alltså tvinga en motspelare att spela ut ett kort i förtid och sabba deras väl uttänkta planer. Om du bara lyckas lura ut vilka kort de valt vill säga.
Ett klurigt system med stora möjligheter till psykologiskt spelande och som håller alla spelare intresserade om vad som händer hos motspelarna. Snyggt jobbat!

Att ordningen och antalet arbetare man får använda varierar beroende på motspelarens agerande påverkar spelet mer än man kan tro, och anledningen till det är produktionshjulen. Jag vet inte hur det är tänkt att det ska gå ihop med temat på spelet, men tydligen är det så att spelarnas glas- och tegeltillverkare är… hur ska jag säga det här på ett finstämt sätt… maniska. Så fort de får nog med resurser så kommer de tillverka glas respektive tegel tills de står med händerna fulla och inte kan göra något mer.

Det är svårstyrt när man automatiserat sin produktion

Produktionshjulen fungerar nämligen så att så fort en spelare har minst en av alla grundresurser så kommer pilarna vridas och producera tills någon resurs är på noll eller glas alt. tegel når antalet tre. Först då slutar den automatiska produktionen och spelaren kan börja ansamla resurser långsiktigt. Dessa resurser används till största delen (bortsett från tillverkning av glas och tegel) för att köpa byggnader som kan ge poäng, engångsbonusar eller omvandlingsmöjligheter (t.ex. trä till kol) som gör livet lite mer uthärdlig med produktionshjulens inte helt lättfattliga snurrande. Här är har vi också spelets enda problem i min mening. För marknaden där en handfull av varje byggnadstyp erbjuds förändras inte om ingen köper en byggnad. De byggnader som ligger ute är de man har att välja på. Det är först när någon byggnad köps som det kommer en ny. Så om det bara dragits kassa byggnader i början på spelet så är det de man får leva med. Det hade varit bra med någon form av generationsskiften, så de byggnader som legat för länge försvann.

Jag tycker att det är ett fantastiskt trevligt spel som på ett trivsamt sätt utmanar de pussligaste delarna av hjärnan. Om du som jag gillar Terra Mystica, Bora Bora, Bruges och liknande spel så tror jag att du kan komma att ha riktigt kul med Glass Road. Det är inte ett billigt reklamjippo utan tuggmotstånd, det är ett riktigt bra spel.
Just det, spelet är gjort av Uwe “Agricola” Rosenberg, om det säger dig något.