När jag var liten spelade vi mycket brädspel. Men det här var i mitten av nittiotalet då utbudet av spel inte var ens en bråkdel av vad det är idag. Det var faktiskt bara tre spel vi spelade.
Detta var också långt före internets stora utbredning, så även om det fanns andra spel så kände vi inte till det. Och några errator eller andra uppdateringar var inte tal om. Ordet expansion fanns inte ens i spelvokabuläret. De regler som följde med spelet var de vi hadde. Eller snarare, reglerna var vad den som ägde spelet sa. Det var ju ingen som satte sig och läste regler innan spelomgången. Spelägaren berättade hur man spelade och sen var det bra med det. Detta var eran av husregler. Och det var icke av godo.
Ålder före skönhet; vi börjar med Monopol. Det är egentligen synd om Monopol. Här har vi ett spel som hängt med sen trettiotalet. Säg vad du vill, det är imponerande. Alla klagar på hur dåliga reglerna är, men det verkar inte vara någon som spelar efter de regler som följer med spelet. Den husregeln som mest fördärvade spelmekaniken som jag minns det var förhållandet till Fri Parkering. Alla (och då menar jag alla) böter och andra avgifter lades i mitten på spelplanen och den som landade på Fri Parkering fick alla pengarna.
Inget är gratis
Detta resulterade i att det knappt var någon som var intresserad av att bygga hotell och andra fanstyg för att kanske ha chans att lura av sina motspelare deras surt förskingrade pengarna – det var mycket mer lukurativt att springa på, passera Gå och försöka landa på Fri Parkering. Bostadsmonopolet försvann i dammet av strykhjärn och hattar som satte full fart på chokladhjulet. Det fanns ju inget att förlora, för det var aldrig några pengar som försvann. Ju mer du betalade, desto mer hade du att vinna på Jackpotrutan. Vad man än tyckte om spelet i grunden så gjorde inte husreglerna det bättre.
Vi jobbar framåt i generationerna till Risk. Här var det inte någon direkt regelfrångång, utan mer ett spelsätt som förstörde spelet. Spelarna mer eller mindre valde sina territorier i början, hade några skärmytslingar för att sen gräva ned sig och ansamla trupper. Några gränsland ockuperades fram och tillbaka, mest för att generera Risk-kort. Ingen gjorde någon ansats till attack, utan försökte bara få ut enheterna på brädet i sann sosse-anda; Alla skulle med. Det var Kalla Kriget i flera timmar. När sen en spelare lyckats få ut alla trupper på brädet utbröt de längsta sessionerna av tärningskastande som skådats.
Die, die, die my darling!
Varför gjorde vi så? För det var så man spelade. Förmodligen var det någons storebrorsa som sagt det, och då kom det ju från en legitim källa, så vem kunde argumentera mot det? Uppdrag eller andra varianter av spelande fanns inte på kartan (pun intended).
Slutligen; Talisman. Det här är mitt första spelminne av ett “riktigt spel.” Jag kommer alltid se det i det i ett nostalgiskt skimmer som en gör med allt som var tufft i ens barndom. Men huga så fel vi spelade. Till att börja med var de svenska reglerna översatta av en dyslektisk analfabet, så de innehöll en hel del felaktigheter. Men det var inga problem för oss. Vem läste inte regler, vi visste ju hur man spelade. Men i efterhand var det snarare Epic Spell Wars of the Battle Wizards: Duel at Mt. Skullzfyre vi spelade. För allt vi gjorde var att gå runt i den yttre regionen och kasta besvärjelse efter besvärjelse på varandra utan något större mål eller mening än chansen att förvandla en motspelare till padda.
Padda. Igen.
Så för att ingen skulle få någon tråkig ickemagisk karraktär så plockades makiska karraktärer ut (oftast Sierskan, Trollkarlen och Trollpackan [Trollpackan moddad så att hon också alltid hade en besvärjelse på hand]) och fördelades. Och sen besvärjade vi oss tills vi tröttnade. Jag kan inte minnas att någon tog sig upp till härskarkronan en enda gång.
Hade jag kul? Visst, lite. Men om vi spelat spelen som de var avsedda hade jag nog haft mycket roligare. Såhär retrospektivt är det inte så konstigt att mitt spelande gjorde ett uppehåll på tio år för att smyga igång i mitten på 2000-talet och blomma ut till fullo 2011.
Lärdomen? Välj dina spel med omsorg men dina motspelare ännu omsorgsfullare. Och läs reglerna.