The long backstab

Ända sedan goe gamle Judas Iskariot slickade på Jesus – och var ytterst, operativt ansvarig för att den senare snickrades (ironiskt!) upp på Golgata – har det funnits en hatkärlek till förräderiets ädla konst. Och jag skulle gå så långt som att säga att det är essensen av bräd- och kortspel. Det gäller att väga in lika mängder förhandlande, passiv aggressivitet (hej eurospel), lögner, logik, samarbete och vinstmaximering. Alla andra känslor är bara nervattnade som  homeopatielixir i jämförelse. Visst, bluffande kan vara lite kittlande ibland men är i slutändan bara en egen ledsen, liten variabel i den gudalika ekvation som är förräderi. För rygghuggande är ingen simpel lögn. Det är inte något som görs över en fikapaus. Det är något som görs över år.

Wut?

Namnet till trots handlar det ändå otroligt mycket om att möta människors blick; att se någon djupt i ögonen, känna en personlig koppling, till och med en vänskap – en känsla av samhörighet. Och när tiden är mogen, när både den absoluta vinstpunkten och den absoluta förlustpunkten överlappar, då är det dags. För ett sant svek är också ett svek mot sig själv, mot sin mänsklighet. När man gör saker som är så ofattbara att man inte kan se sig själv i spegeln och all glädje rinner ut som tarmarna på en Tauntaun och ersätts av anklagande röster och ett ödesmättat sorl. Eller så är det bara hunger. Förräderi är exhausting bizznizz.

Och med rätta. Som nämnts ovan är det en oerhört komplex spettekaka som ska spritsknypplas ihop. Det är därför jag tror att spel med en regelrätt förrädare faller lite platt för mig. Just på grund av det där lilla, byråkratiska ordet. Regelrätt. Vad är det för fucking bullshit? Ta Dead of Winter som ett exempel. Det är ett trollbindande spel, verkligen. Efter tio minuters stirrande på brädet måste du gå och hämta en extra tröja, och efter tjugo minuter hörs skrapet av naglar mot dörren. Doften av nylagad burkmat som blandas med stanken av gammalt blod och kött in decline ligger tung. Du vill kräkas. Du skickar ut Jenny för att hon är bäst i din grupp på att leta efter saker. Hon kommer inte tillbaka igen. Hon kommer inte ens fram. Du vill skrika. Och någonstans här finns det en förrädare. Kanske. En förrädare som… samlar på burkar? Och vill att alla ska vara ledsna?
Till och med Jesus håller med.

Jag vet inte hur jag ska beskriva det här så att ni som inte är förälskade i ren och skär jävlighet ska förstå. För mig blir det här som att spela Terra Mystica men ha ett kort där det står vad jag måste satsa på för att vinna. Det är liksom som en tutorial för att spela på rätt sätt.

I andra ringhörnan har vi spel som Cutthroat Caverns, City of Horror och Spartacus. Spel där du VET att fistingen är nära förestående från det att första kortet dras. Jag älskar de här spelen. Ondskefullt fnissande och grymtningar av äkta bedrövelse utgör soundtracket till de här babysarna och de har varit några av de absolut bästa spelomgångarna i mitt liv.

Men. Gud hjälpe mig, men.

Alla vet att alla är tres rövhålz. Så att svika någon kommer leda till lite high-lawrius bråkande men aldrig till det där djupa, skamfyllda sveket som jag ändå är ute efter. Den perfekta vågen. Min vita val. The long backstab.

Dafuq?

Det började som ett skämt. Ungefär som flip the table. Om det osannolika och svinaktiga i att förråda gruppen i Eldritch Horror. Eller att attackera sina egna i Descent. Men sedan växte det till något större. Jag hörde en historia om en rollspelsgrupp som hade drabbats av extrema inre konflikter under en flera år lång kampanj och som slutat med att en av karaktärerna mördade en av de andra karaktärerna. En längtan började gro i min kropp. En längtan efter ett spel där sveket är ett aktivt val,  inte en instruktion på ett kort eller en mekanik som förväntas nyttjas av alla spelare. Det ska inte vara en kul grej att testa för att man inte har något att förlora, det ska vara något man gör för att man har allt att förlora. Eller allt att vinna. Det ska dra från de sedelärande historierna av Ryan O’reilly, Proinsias Cassidy och Cypher (ledsen för the penis count, men alla kvinnliga förrädare hade bara legat med någon annan än sin partner. That’s just poor writing). Det kommer utspela sig under väldigt lång tid. Förräderiet kommer vara centralt men också perifert. Och när det är slut kommer alla att känna sig bestulna på sin tid.

The long backstab.

Jag kommer att ge det ett försök. Design diary kommer eventuellt dyka upp här i framtiden. Är det någon som är intresserad av det här? Eller är jag galen? Svara gärna i kommentarerna.

/*