Nu när Emil gick och involverade mig i sitt senaste välbetitlade inlägg om Netrunner skulle det kännas fånigt att jag presenterar mig själv med ett inlägg om just Netrunner. Så med baken resolut placerad på pottan får jag istället börja min blogg-karriär på Allt på ett kort så här:
Hej jag heter Peder, och jag älskar mina ospelade spel mer än de jag spelat.
Ok ok, det är inte helt sant. Så här då: jag älskar idén med spel mer än vad jag älskar de faktiska spelen.
Tyler, don’t get me wrong, jag älskar att spela spel också! Det finns både ett och två spel jag gärna spelar hur många gånger som helst, och som jag skulle placera i vilken topplista som helst. Att ha något jag vet att både jag och mina vänner alltid kan tänka sig, alltid peppar på, är ovärderligt när man försöker få till spelträffar som inte känns långdragna och svåra att få till.
Men det är ändå något med de där spelen. De som får det att kittla lite i magen bara jag tänker på dem. De kan vara helt ospelade, i mitt fall bland annat det nätta Mage Knight och det tjusiga Sekigahara, eller så har de max sett bordet ett par gånger, som Twilight Struggle och Andean Abyss. De ligger där i vitrinskåpet jag annekterat för brädspel, och liksom viskar “du kommer att älska intrigerna och de finurliga leendena vi kommer locka fram hos dig och dina vänner”.
I några fall vet jag hur spelen är, och kan med någorlunda gott samvete hävda sådana saker som ”BEST. GAEM. EVR.”. Men lika ofta har jag egentligen ingen som helst rimlig förklaring till min kärlek till spelen. Nyligen beställde jag Red Winter: The Soviet Attack at Tolvajärvi, Finland – 8-12 December 1939, I Think it was a Weekend, I Remember Picking Up the Groceries the Day Before av Tobias. Det har jag endast slagit ut markörerna till, och det är ändå redan ett av mina absoluta favoritspel. Kanske för att det handlar om finsk historia och min bästa vän är från Finland. Kanske för att jag ser framför mig hur jag och min med/motspelare sitter och pratar om den historiska händelsen efter spelet. Jag behöver inte ha spelat spelet för att känna att det kan erbjuda något fint.
Men egentligen handlar det sällan om de specifika spelen. Vad det handlar om är att jag oftast älskar idén med spelande i sig. Det är tanken på spelstunderna som sätter igång eldarna: bilden jag får upp av sköna intriger och intensivt manövrerande i Cuba Libre, av att tvinga sig på de andras landområden och terraforma bort deras vinstchanser i Terra Mystica och se deras hämndfyllda ögon när de går ihop mot mig. Men mest är det idén med att vi tillsammans utforskar något, både på spelbrädet och i det sociala rummet. Det är tanken på mötet, den där stunden vi delar. Spel låter oss släppa lite på hämningarna och umgås med folk vi kanske inte annars hade gjort, och låter oss göra saker vi kanske inte hade gjort i andra sammanhang (nej det är inte alkohol jag pratar om). Det jag ser framför mig, det som gör att jag köper och spelar spel, är min bild av vad spel kan göra med folk och relationer. Vad spel kan ha för betydelse, och har för betydelse för mig och mitt sociala liv. Det handlar sällan om de specifika spelen – få spel eller spelträffar införlivar allt det där jag vill se med spel. Och det behöver de inte göra heller, så länge de åtminstone rör sig i samma bollpark. När jag ser ett spel jag vill ha så är det lika mycket idén som det faktiska spelet jag vill ha.
Det är samma sak med bibliotek för mig. Jag är snart utexaminerad bibliotekarie, och av de tillfällen jag hunnit jobba så älskar jag verkligen arbetet. Men det var inte det faktiska jobbet som gjorde att jag sökte mig dit, eller som gör att jag troligen kommer stanna rätt länge i den världen. Det var och är idén med bibliotek, vad bibliotek står för och kan betyda för folk, som gör att jag älskar dem. Jag älskar jobbet också – de två sidorna är inte gemensamt uteslutande – men jag älskar idén mer. Och där, käre Tyler, är vi med spel också.
Nu vill jag inte att någon ska tro att hela det här inlägget egentligen handlar om att jag är värdelös på spel och inte kan vinna om det så gäller livet, och därför måste motivera mina köp med något som låter viktigare.
Lysande inlägg Peder och härligt att äntligen se dig här! :D Jag är nästan beredd att skriva under på den geniala formuleringen “jag älskar idén med spel mer än vad jag älskar de faktiska spelen”. Minnen av episka halvdygnsomgångar av Twilight Imperium kan ju faktiskt nästan vara bättre än själva spelomgången och ett ospelat spels potential kan verkligen vara en källa för fantastiska förhoppningar som lovar guld och gröna meeples!
Med det sagt, så har det också fungerat tvärtom för mig. Spel som explosionsartat överraskat mig och överträffat alla förväntningar, och det var också en sådan upplevelse som gjorde att jag fastnade så hårt för just brädspel. Det slog mig verkligen med häpnad hur roligt det var att spela tillsammans!
Det är kanske lite av en annan diskussion, men jag kan känna av något liknande med vad du beskriver inom datorspel också, där jag gång på gång hoppas bli lika indragen och omtumlad som när jag var yngre och ständigt håller ögonen öppna efter the latest hotness, trots att jag har Steam-kontot och iPaden full med lovande ospelade spel och ingen tid att spela dem :)
Jag håller med om de positiva överraskningarna, och det var nog även för mig de som gjorde att jag hookade så hårt i denna hobby. Och spel som Netrunner uppfyller båda sidorna för mig: det är både det sociala och “idén med” OCH hur fullständigt golvad jag blev av själva spelet i sig som håller mig kvar. :)
Låt oss inte gå in på mängden ospelade spel på Steam och iPaden, jag har nästan inte ens vågat titta. Även där blir jag lätt såld på idén med ett spel, för att sedan inte spela det. Borde vi hitta ett sätt att kunna uppleva detta utan att också lägga ut massa pengar på det? ;)