I helgen var det Netrunner-turnering i Stockholm. Jag och min vapendragare Magnus tog oss dit för att försvara Örebros heder och visa våra kära huvudstadsspelare hur det görs. Det gick, för att vara lite snäll mot oss själva, inte fullt så bra som man kunnat hoppas (det är Peder Bergenwall och Magnus Lindskog ni letar efter).
Men det här inlägget handlar inte om hur det gick i turneringen. Det handlar egentligen inte ens om Netrunner, även om jag kommer att använda det som exempel. Istället tänkte jag plocka upp en annan tråd jag tidigare vidrört lite lätt här på bloggen. Jag tänkte nämligen prata lite om samhörighet och kontaktsökande i spelvärlden.
I Örebro är vi ett litet men någorlunda stabilt gäng som träffas regelbundet och spelar Netrunner. Det finns naturligtvis andra som spelar spelet här i stan, men vår grupp är, vad jag vet, den som funnits längst och är mest aktiv. Spel av denna sort, being what they are, gör sig naturligtvis bäst ju fler man är inte minst eftersom man då kan hålla i turneringar och veta att det kommer tillräckligt med folk för att det ska bli kul.
Så hur kan en liten grupp spelare hålla en så tävlingsfokuserad och turnerings-baserad hobby vid liv, när vi är så få? Lämnade åt oss själva är det möjligt att vi vid det här laget hade sett vidare mot andra betesmarker. Men dels tack vare just spelets turneringsinriktade natur, och främst genom det större communityt av gamers i Sverige både på nätet och utanför, så är det aldrig “bara vi” som spelar. Vi är alltid del av något större, även om Netrunner-Sverige inte nödvändigtvis är en enorm samling människor.
Genom att styra upp egna turneringar och publicera dem online så har vi lockat folk från både Linköping, Stockholm och Västerås, liksom vi själva tagit oss till andra ställen för att spela. Är man dessutom aktiv i något av de internet-forum och -grupper för spelet så börjar man till slut känna igen både namnen och ansiktena på flera av dessa människor. När man så åker till huvudstaden för andra gången i Netrunner-sammanhang är det inte konstigt att man får en känsla av att “jag känner de här människorna”. Några av mina motståndare under helgen mötte jag för andra gången, och samtalen färgas av detta faktum: vi “tar upp” där vi avslutade på ett vis, vi har passerat stadiet där vi behöver presentera oss vid namn och var vi kommer ifrån. Andra spelare har jag hunnit springa på fler gånger, där är stämningen ännu lättsammare. Den lilla gruppen i Örebro är inte en ö utan en del i ett större sammanhang.
Det här inlägget skulle inte, skrev jag tidigare, handla om Netrunner. Hittills har jag inte gjort annat än pratat om mitt favoritspel, så det kanske är dags att bredda oss lite.
För den här känslan av gemenskap och socialitet spänner över brädspelshobbyn som helhet, vare sig det gäller kort-, bräd- eller rollspel. Sista matchen under helgen ledde till en konversation om att min motspelare troligen skulle jobba en del i Örebro och gärna träffas för spel då. Han sträckte ut en kontaktsökande och spelsugen hand. Det här ser man nästan veckovis på bland annat ConraDargos sida – folk som öppet frågar efter andra människor att träffa och spela med. Någon ska tillfälligt bo i en stad, och söker då nya bekantskaper att dela sitt intresse med. Spelen placerar inte bara folk runt ett bord, det verkar även föra samman människor i en lite större mening; brädspelare blir ett “vi”, en gemenskap man kan umgås i oavsett om man känner varandra sedan tidigare eller inte.
Att folk söker sig till vår eller Tobias respektive spelförening är så klart inte speciellt förvånande, det är ju det föreningar är till för. Men att individer söker sig till andra individer så ohämmat och så naket (nej inte så naket) är för mig en upptäckt, och en väldigt fin överraskning som relativt ny i denna hobby. Vi vill spela spel med andra människor, och då är vi beredda att öppna oss för främlingar och bjuda in oss själva.
Nyligen publicerades en liten studie som menar att tv-/datorspelare är mer sociala än icke-spelare. Jag vet inte hur pass överförbar dessa resultat är på oss analoga gamers, men det ska inte få hindra mig från att dra hastiga och svepande slutsatser av dem. Jag tycks åtminstone ha en stark vilja och ett behov av denna socialitet, denna gemenskap.
Det är en sida hos oss jag uppskattar.