Författare: Peder

24 oktober, 2287. Livet som djurvän.
Kära dagbok,
Bara för att jag är “supermutant” (vem gav oss det namnet egenligen lol?) betyder inte det att jag inte kan tycka om djur. Det är ett vanligt missförstånd, bara för att vi ser hemska ut och ibland dödar djur när vi blir arga. Idag försökte jag exempelvis rädda en katt som sprang från sin matte. Jag svingade klubban och skrek åt katten att stanna, men katten ville inte det tydligen så den rev mig i ansiktet och på handen. Jag blev inte ens arg! Den förstod så klart inte att jag inte kan fånga in den om den är vid medvetande. Nästa gång går det nog bättre.

30 oktober, 2287. Livet som djurvän igen, och jag träffar en ghoul!
Kära dagbok,
Åh, jag träffade en så söt hund idag! Men den hade en jättedum matte som gjorde den illa, så jag sprang fram för att skrämma bort henne. Det gick sådär. Matten blev bara arg, och hunden var den som blev rädd och sprang iväg. Det är inte lätt det här, hela djurvän-grejen. Hoppas den träffar någon snäll ny matte eller husse som kan ta hand om den snart.

Jag träffade en jättespännande ghoul också (jag har aldrig sett en sådan förr!), på väg till Diamond City. Han och hans kompanjon frågade hela tiden om jag hade “något att sälja”, men jag förstod aldrig vad de menade. De var lite märkliga och stirriga när jag tänker efter, och ghoulen kastade hela tiden bort allt spännande de hittade när de letade efter “pappas dråger”. Jag vet inte vad ett dråg är, men han pratade om det hela tiden. Innan vi skildes åt tog han mig till sidan och sade att han ville ge mig ett tips på vägen. “Man kan re-rolla bort huvudet, glöm aldrig det.” Jag tackade så klart, han är ju säkert jätterfaren av livet i ödemarken! Hoppas jag stöter på honom igen så jag kan fråga vad “re-rolla huvudet” är för något.

4 november, 2287. Det är inget fel på synths! Väl?
Kära dagbok,
När man är supermutant (SUPER, liksom?!) tror alla att man liksom bara slåss och dödar och är arg hela tiden. Det är inte sant! Vi kan faktiskt sjunga och kramas och göra massa snälla saker också (inte bara mot djur)! Jag var vid Ashbury Road igår, och hörde hur jättemånga verkade vara arga på någon kille. Han hade sagt att han var en synth, och det tyckte de tydligen inte om. Så jag gick lugnt och super-inte aggressivt fram och försökte att prata med de arga människorna. Bra va? :D Fast de lyssnade inte, och släpade iväg killen ändå. :'( Jag hoppas att den trevliga ghoulen träffar på dem och hjälper honom.

10 november, 2287. Andra kan också vara utstötta!
Kära dagbok,
Usch, idag är jag inte alls på något skojhumör. Dagen började bra, och jag fick en ny vän (hej Preston!). Men sedan sprang jag på en gammal Brotherhood-paladin, och nu är jag alldeles nere. Allting han sade lät så himla tråkigt och ledsamt. “Jag har då inga vänner, alla bara försöker slå mig” sade han hela tiden. Tydligen kunde ingen göra honom någon skada (han hade en jättehäftig rustning på sig!), men han gnällde hela tiden över att “jag har då inga re-rolls som alla andra”. Det såg rätt segt ut att gå i den där dräkten också, så jag frågade om det inte var jobbigt. “Det tog mig en vecka att komma hit,” sade han. Var då ifrån, frågade jag. “Ser du huset där borta?”.

20 november, 2287. Jag är tillbaka, igen.
Kära dagbok,
Förlåt att jag inte har skrivit på ett tag. Jag dog ett tag, men nu är jag tillbaka och kan skriva igen. Känner mig lite trött bara, så jag skriver imorgon igen.

21 november, 2287. JAG HAR TRÄFFAT EN KILLE FRÅN ETT VALV!!
Kära dagbok!
Idag har jag träffat en kille från ett valv (jag har träffat en kille från ETT VALV!)! Han hade de konstigaste kläderna jag sett, men han hade jättemånga spännande serietidningar som jag fick titta i. Det var något väldigt rakt och enkelt över honom, jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Tydligen hade någon blivit sliten i stycken av vakter när han var i Diamond City, så jag frågade om han försökte stoppa dem. “Det var jag som ropade på vakterna,” svarade han. Jag förstod ingenting först, men han sade att “han ljög ju.” Man får ju inte ljuga, det är sant. “Han ljög, så jag påkallade vakternas uppmärksamhet på det. Det är inte rätt att ljuga,” sade han. Det kanske är rätt, det låter ju sant när han säger det.

Det känns lite konstigt. Men det är väl sant? Att man inte får ljuga, och måste straffas om man gör det?

29 november, 2287. JAG HAR HITTAT ETT VALV!!
Kära dagbok,
Jag vet jag vet, jag skriver om valv hela tiden nu, men jag har HITTAT ETT! Det är valv…87, tror jag? Det är så många siffror på dem så det är svårt att minnas, men jag tror det är nummer 87. Jag lyckades hitta en Pip-boy och få hjälp att använda den. Säg det inte till någon, men jag sitter på en toalett inne i valvet just precis nu! Hihi! Han som bestämmer lät mig komma in, och säkerhetsvakten frågade om jag ville hjälpa honom med allt det där med säkerhet i valvet.

Ok, det var jag som frågade om jag inte snälla snälla fick hjälpa till, men det fick jag! Så nu sitter jag på toaletten för att jag är alldeles nervös. Tänk om jag gör bort mig? Vad händer om jag sliter någon i stycken av misstag? Jag ska vara positiv, jag har kanske fått mitt allra första jobb! Skriver igen imorgon hoppas jag!

30 november, 2287. Kort notis bara.
Frisören Helena skvallrade något om att “järnvägen håller på att ta över i ödemarken.” Hur kan en järnväg ta över en ödemark? Nåja, tillbaka till jobbet (jag är på toaletten igen, hihi). Kanske jag ska gå ut och kolla vad den där järnvägen håller på med. Det får bli imorgon.

Android: Netrunner är det bästa spelet jag vet. Det har jag säkert sagt många gånger förr (till mina vänners förtret). Dessa dagar ser det dock inte lika mycket spel som jag önskar; smyger mig hem till oss så finner man mig inte sällan långsamt bläddrandes i pärmarna med kort, med en lång, sorgset sökande blick ut över gatan nedanför. Det är en tragisk syn.

Likt en synsk amerikansk drama-vän så vet naturligtvis allas vår Tobias att något mig fattas. Över cyberwebben känner han min sorg, han ser hålet i min själ som sakta växer sig större. “Peder, jag tror att jag har något för det där,” säger han med varm, tröstande röst.

“Har du hört talas om Android: Mainframe,” frågar han.

Peder spelar Netr…jag menar Android: Mainframe

Jag säger det direkt: spel där min fru kan vinna två av de tre första omgångarna ligger alltid på bonus i mitt fiktiva poängsystem. Det är något visst med ett spel där regeltexten skulle rymmas på en mjölkförpackning, och där förklaringen av komponenterna kan göras i två meningar.
Efter en regelgenomgången på två minuter – använd kort från bord eller hand, ringa in dina porträtt-tokens med de blå bitarna, skapa stora zoner, få poäng i slutet av spelet (woop, nu är jag nere på 20 sekunder) – så var spelet uppe och igång på lika kort tid. Där ligger det, med sina stora plastskivor fastkilade i varandra. Det är ett estetiskt lite…märkligt spel.

Som resident Netrunner-lover så är jag naturligtvis svag för den art man använt på program-korten och för porträtten. Jag är ingen plastkille (annat än, ja ni vet), men de blå bitarna (partitioner) man använder för att skapa zoner och skärma av brädet funkar väldigt bra för mig. Det är abstrakt nog för att jag ska köpa det, och samtidigt är det en perfekt nyans av blått. När brädet blir mer och mer fyllt av dessa partitioner, när de flyttas runt och tas bort över spelets gång, så känns det nästan som en digital kamp om information och position. Men de svarta plattorna som bildar själva brädet? Det är nog något av det mest fruktansvärda jag sett sprunget ur en pappkartong. Att spela spel är för mig till stor del en emotionell och estetisk aktivitet, och det är svårt att riktigt njuta av ett spel när jag samtidigt bara vill slita upp plastskivorna och kasta ut dem från balkongen.

(Kastar man ut dem från balkongen är det lätt att de hamnar på en picnic-filt)

Både jag och min fru tycker om karaktär, och att få “sätta sin prägel” på ett spel. När vi spelar Castles of Burgundy så lyckas hon alltid skapa ett prinsdöme som känns väldigt hon; många djur, pengaeffektiva gruvor och allting ordnat för ögats njutning. Jag å min sida älskar att få välja specifika karaktärer och spelstilar. Gärna så destruktiva som möjligt.

I Mainframe påverkar valet av karaktär inte jättemycket, men tillräckligt för att det ska kännas kul: väljer du att spela som Kate så får du större valmöjligheter med de gemensamma programmen som alla spelare kan köra, och man kan återanvända tidigare kastade program. Har du istället valt Noise så handlar allt om att förstöra för och hindra dina motspelare.

Gissa vem jag spelade mest som.

Ni gissade fel.

Det är något väldigt trevligt över ett abstrakt spel som tillåter att personlighet och humör skiner igenom. I min molokna frustration var jag inte speciellt sugen att spela destruktivt när jag 1) faktiskt fått en entusiatisk och spelsugen fru till bordet, och 2) äntligen får se Netrunner-liknande saker förgylla tillvaron igen. Att spela som Kate kändes kreativt och skapande, precis som hennes Netrunner-motsvarighet, vilket var precis vad jag behövde. Min fru spelade kriminell aristokrat, så jag vet inte vad det säger om henne.

Eftersom detta inte är en recension säger jag inte vad jag tyckte om spelet (ok det var bra).

“Helt ok,” säger min fru. Men det säger hon om det mesta.

Med terminsstart kommer studenter, och med studenter kommer mycket arbete (jag är bibliotekarie) och lite tid och energi över för spel och umgängen efter jobbet. Det har i sin tur gjort att det inte funnits mycket över för annat i spelväg än Netrunner-träffar, och därmed inte funnits mycket nytt att skriva något halv-intressant blogginlägg om.

Förrän det senaste data packet i Netrunner släpptes, och jag återigen fick bekräftat hur otroligt svårt jag har att spela spel utan att på ett eller annat sätt försöka förstöra för mina med/motspelare. Låt mig utveckla.

Peder – Ruining fun since 1982
I detta senaste pack följer det med en corp-identitet som jag har längtat efter i över ett år:

För den oinvigde: Net damage är ett sätt för företaget att göra skada på runnern, och 1 net damage innebär att man slumpvis kastar ett kort från runnerns femkorts-hand. Många net damage-lekar försöker direkt döda runnern med tillräckligt mycket net damage (mer damage än du har kort på handen och du är död). När jag spelar min Chronos Protocol-lek vill jag inte döda med massa damage – jag vill göra en eller ett par net damage per tur, bara för att få titta på din hand, le lömskt och sedan kasta det kortet du behövde för att över huvud taget komma förbi mina isar. Om du istället har installerat korten (ofta programen/isbrytarna) så tar jag till andra metoder:

Förstöra program och möjligheter att plocka fram nya program, med andra ord. Är det en vinnande strategi? Ingen aning, mitt mål med denna typ av spelande är sällan att vinna, har det visat sig. Uppenbarligen är jag bara ute för att förstöra.

Det här tar sig uttryck även i andra spel. Jag har gjort mig lite småkänd i vänkretsen som den som alltid vill “peta på folk”, skapa lite intrig och få dem att attackera varandra. Om det inte fungerar så gör jag det själv – sällan med en verklig chans till vinst, men alltid för att det är kul att vara det där aset. Jag är den som meta-spelar The Resistance så att jag även som icke-spion kan verka misstänkt (det blir lättare att skylla på det när jag väl är spion sen). Min spelsamling har fler titlar där backstabbing eller hemlighetsmakeri premieras än jag någonsin kommer få mina nära och kära att vilja spela. Förvånar det någon att Cosmic Encounter är ett av mina absoluta favoritspel, eller att gången när jag fick spela som Parasite var den roligaste omgången jag spelat?

Det intressanta är att detta fenomen för mig enbart kommer till stånd i just brädspel. Jag brukar ofta jämföra erfarenheter mellan digitala och analoga spel, och i en sådan jämförelse blir min vilja att testa gränser och skapa lite kaos tydligt mediebunden. Spelar jag Mass Effect så är det fullständigt omöjligt för mig att göra moraliskt tvivelaktiga val. Jag var aldrig den som upptäckte att man kunde slåss med hönsen i Zelda-spelen. Inte heller online, i interaktion med andra spelare, försöker jag instigera revolt.

Ni får inte missta mig, jag är ingen Emil. En torr poängfest nästan helt fri från social interaktion kan få mina kroppsvätskor att flöda den också. Men det är ändå något speciellt att titta på sin medspelare och le lite lätt innan man vänder upp sitt identitetskort för att visa att man ju så klart var förrädare – och på så vis fullständigt förklara sina misstänksamma beslut under spelets gång. Och sedan inte är förrädare.

Sommaren kom, och med den semestern. “Yay, då blir det spel TJUGOFYRASJU” tänker alla gamers, medan jag precis lika desperat som innan semestern får leta med ljus och lykta efter tillfällen att få plocka fram något mer interaktivt än en regelbok. Nu överdriver jag, men jag har som bekant en benägenhet att ha svårt att få till spelträffar så ofta som jag hade önskat. Det kan bero på att få jag känner skulle finna det sunt att spela brädspel åtta timmar, fem dagar i veckan.

Så vad gör en gamer som har svårt att få till träffar med vänner, men samtidigt inte riiiktigt är sugen på att solo-spela? Man plockar så klart fram allt i spelväg som kan behöva pillas med fingrarna med för att “fungera”.

Nej, jag vill inte sitta och sätta klisterlappar på träbitar just precis nu. Här är det dags för riktiga grejer, spelens motsvarighet till att ringa in det tunga artilleriet. Det är så klart dags för att knipsa, fila, skära och limma i coola metallfigurer.

Det är något speciellt att göra saker med händerna. Det gäller så klart när man kommit så långt att man får spela sina spel, eller när man får plasta in 500+ kort i Trains. Men rent meditativt blir det när man sitter med samma tre metallbitar i tjugo-trettio minuter med bara en skalpell, en fil och lite lim. Bara för att få ihop en hel figur, och göra den målarredo.

Jag har länge sneglat på figurspel, men alltid funnit det alldeles för svårt, tidskrävande och dyrt för att vilja ge mig in i det “på riktigt”. Sedan fick jag syn på Infinity Operation: Icestorm. Två små arméer, färdig pappersterräng och en skön liten nybörjar-spelplan – precis vad jag behöver för att motivera att jag köper snygga figurer mest för figurernas skull…

Efter en lååång tid i hyllan (ni vet vad jag pratar om) är det så äntligen dags för mig att med klumpiga fingrar, ostadig lim-hand och en nervös skalpell fördärva mina första spelfigurer.

Det är ett nervöst tilltag att ge sig på ett sådant här projekt för första gången. Att öppna de små plastpåsarna figurerna kommer i och se det här ramla ut på bordet. Hur tusan gör man detta till en komplett figur? Eller rättare: hur tusan gör man detta till en komplett figur utan att först ha sönder allt och tvingas använda kopiösa mängder lim?

Trots nervositeten är det otroligt tillfredsställande att gå från små bitar med en massa ”flash” (har jag lärt mig att det överflödiga som sitter kvar från formen heter) till lika små bitar utan flash.

Och, när man vågar försöka få fast bitarna, se figuren ”växa fram” sakta men säkert.

Eller när en figur helt plötsligt har blivit flera figurer.

Det finns så klart en hel del arbete till jag bör göra innan jag ger mig på att måla figurerna – där en av de har med det skönt döpta ”green stuff” att göra – men det får vänta till ett senare inlägg. Om inte figurerna ramlat sönder vid det laget, i vilket fall jag troligen kastat ut dem med badvattnet (?).

Året är 1989 och jag har precis fyllt sju år gammal. Drygt en månad innan har Super Mario Bros 2 släppts i Europa, och Mario har helt plötsligt fått sällskap av Luigi, Toad och Princess Peach.

Jag vet inte om det ännu, men det är detta år och detta spel som markerar början för min förkärlek för att få välja karaktärer i spel.

Folk har naturligtvis skapat och spelat med egengjorda karaktärer sedan den tjugosidiga tärningen blev en grej, men jag har alltid lockats mer av spel som erbjuder mig ett antal valbara karaktärer eller fraktioner. Vad är det som drar mig till denna typ av spel, vad är det med möjligheten att välja en karaktär som lockar mig så?

Det enkla svaret skulle kunna vara att “karaktären/fraktioner påverkar spelet rent mekaniskt/regelmässigt på ett sätt som tilltalar”. I vissa fall kan det naturligtvis stämma, men det är nästan aldrig bara det – eller ens mest det – som gör att jag väljer en karaktär före en annan.

Att välja en partner
Vi tar ett exempel. Jag har under en längre tid spelat med identiteten Leela Patel som min runner of choice i Netrunner

Hennes unika förmåga påverkar spelet på ett oerhört intressant och roligt vis, vilket var den huvudsakliga anledning att jag testade henne från början. Men efterhand har jag skapat en nästan personlig relation till identiteten som sträcker sig bortom detta. Nu har jag nästan svårt att spela med andra karaktärer, eftersom fröken Leela och jag har byggt upp något av en relation. En förståelse och ett förtroende – jag vet att hon i tuffa situationer kan lyckas vända på en omöjlig match. Samtidigt har hennes förmåga lyft fram aspekter av spelet som jag inte riktigt uppskattat innan.

Andra gånger har kärleken vuxit fram av en slump (som kärlek så ofta gör), och ur fruktansvärda missöden och total förnedring (som kärlek så ofta gör). Möt Carmen the Carpenter.

När vi träffades i första omgången av Robinson Crusoe var det inte självklart att det var henne jag skulle spela med. Minns jag det rätt så råkade hon “bli över” efter att jag låtit mina medspelare välja karaktärer först, så det var inte mycket till valmöjlighet där. Efter att ha spelat spelet ett antal gånger, alla gånger med just Carmen (nej, det står ingenstans att hon heter så), så har även vi lyckats bygga upp en histora tillsammans. Första omgången tog vi oss an det nobla uppdraget att skapa lite rep till vår sorgsna grupp skeppsbrutna, och misslyckades så till den milda grad att vi åkte på en svår armskada. Snickaren Carmen klarade inte av att göra rep. Whats not to love? I en annan omgång blev vi helt sonika bitna av en orm när vi var och skulle samla ved i skogen, vilket senare i spelet gjorde oss svårt sjuka och inkapabla att bidra med något vettigt för ett par rundor. Jag ocn min inkompetenta vän till snickare har, kort sagt, varit med om äventyr tillsammans.

När det inte är slumpen som avgör så brukar jag försöka låta min personlighet och kärlek för allt som är gott vägleda mina val av karaktärer. Därför blir jag nästan lika förvånande som mina vänner när jag konstant återkommer till karaktärer som den psykopatiska Womack.

Min fru är tveksam, men jag hävdar bestämt att det här inte handlar om någon självidentifikation. Det är bara något som lockar med att få spela en karaktär som redan på spelkortet beskrivs som “cold and heartless”, att få vara den som jävlas med sina medspelare i en guise av “det är ju Womack, inte jag, som gör det!” Det är så jag förklarar att jag inte kan spela Netrunner som corp utan att försöka döda mina mot-runners. Vem är jag att hindra företagens affärsmetoder?

Det händer dock att jag, nu och då, inte bara låter en karaktärs personliget avgöra. Ibland – nästan aldrig, märk väl – går jag nästan uteslutande på utseende. När jag ikläder mig rollen som djuraffärsägare har jag mycket svårt att basera mina inköp på huruvida djurens behov sammanfaller väl med försäljningsmöjligheterna eller min förmåga att tillgodose deras behov. Vem kan välja något annat när dessa förtjusande små liv står och tittar på en med trånande blick?

Eller för den delen den ständige kungen av New York, Captain Fish?

Sedan finns det ju naturligtvis de spel där jag alltid väljer samma fraktion varje gång enbart för att jag själv har varit med och skapat den.

Någon slags poäng
Så vad vill jag komma fram till med alla dessa karaktärer?

Egentligen inte mycket mer än att det är något fascinerande att spela med specifika karaktärer i spel, och märka hur en slags relation byggs upp mellan mig och karaktären. Det börjar betyda något vem jag spelar “som”, och jag börjar bry mig om mer än hur det går för mig i spelet – jag vill att karaktären ska lyckas. Eller, som med min älskade Hugo the Glorious i DungeonQuest, att karaktären ska misslyckas så totalt att jag aldrig kommer att glömma det.

Spel ska ju skapa historier och minnen. Att ha en specifik karaktär att känna koppling till, att identifiera sig med eller att känna sympati för, hjälper mig lite på traven med att göra just det.

Det här var tänkt som en “Peders första spelrecension för Allt på ett kort”, och på samma gång ett första försök att på riktigt öppna mitt hjärta för det här med att spela brädspel ensam.

För att göra en lång historia kort: det blir ingen jävla recension denna månad.

För att göra en kort (och lite hetsk) historia lite längre…

Peder kan ingenting om krig, del 1
Jag införskaffade mig Thunderbolt Apache Leader för en tid sedan. Det är ett krigsspel om “the world’s best Close Air Support aircraft” (…) där man ensam ska försöka manövrera ett gäng luftburna galningar att klara av kampanjer genom en serie uppdrag och dagar. Jag kan fortfarande inte helt förklara min nyfunna fäbless för spel i någon slags “verklig konflikt”-miljö, men det var något med möjligheten att gräva ner sig i en militär operation över en längre tid, utan att behöva tänka på att ha vänner som vill hänge sig åt mina begär.

Det hela börjar hyggligt. Jag har preppat med ett antal lättförståeliga utskrifter från BGG som skulle förklara hur jag tar mig an denna best. Detta är ju inte Descent direkt, här är det karga papp-counters med många siffror som ska kastas omkring över kartan, så det gäller att göra det så lättsmält som möjligt.

Spelet låter mig välja både kampanj och “situation”, och jag tänker att jag kanske inte ska ge mig ut på allt för djupt vatten. Jag väljer att med en något olustig känsla ge mig på Irak. Inte Irak år 2015 så klart, utan Irak år 1991 – året då Nadine Gordimer vinner Nobels litteraturpris, Bingolotto börjar sändas och, så klart, Kuwaitkriget inleds. Tanken är att jag ska flexa mina muskler, “intimidating the opposition with a massive show of firepower”.

Det låter väl inte så farligt, tänker jag, och börjar sätta ihop min pilotstyrka, välja farkoster och bestycka dem med diverse…bestyckning. En snäll bibliotekarie som helst läser filosofisk science fiction och som aldrig har gjort lumpen – det är i det här skedet jag börjar känna av denna uppenbara avsaknad av de mest rudimentära militära kunskaperna. Hur väljer jag piloter? Baserat på deras namn, naturligtvis.

 

Man kan, om man är på det humöret, uppmärksamma att jag tydligen har lyckats rekrytera enäggstvillingar till mitt lilla flygsällskap.

Jag har, enligt kampanjbeskrivningen, två dagar på mig att slå ut tillräckligt många bataljoner för att nå en skaplig poäng. Jag kan, under en dag, välja att ta mig an flera uppdrag för att på så sätt försöka få fler poäng. Återigen, vatten över huvudet och allt det, så väljer jag att vara lite försiktig. Två lättare uppdrag, det borde jag kunna fixa innan dagen är slut. Som första uppdrag väljer jag att ta mig an en liten scout force värd 2 poäng, och jag sätter upp uppdraget för att sätta igång:

En Apache, en Thunderbolt och en Harrier, mot några nesliga lastbilar och ett par stridsvagnar (och ett par helikoptrar…). Vad kan gå fel?

Ett par-tre saker kan gå fel.

Peder kan ingenting om krig, del 2

Tydligen så är inte bara bestyckningen, besättningen och valet av helikoptrar/flygplan rätt viktigt för hur man klarar av ett uppdrag, man ska tydligen ha lite koll på vettig initial truppplacering, huruvida piloterna befinner sig i högt eller lågt läge, och att striderna utförs med tärningsslag. Jag besparar er detaljerna över massakern som följer, och lämnar er helt enkelt med en före- och en efter-bild efter cirka tre rundor av första uppdraget, av första dagen.

Före:

Efter:

Regelboken ger en fin summering av vad alla dessa röda små brickor innebär för mina stackars piloter, så jag kan väl delge några av dem:

Pylon: “Reduce the maximum Weight Points of counters the Aircraft can carry by 2, including the Weight Point penalty the Aircraft is suffering due to the Target Card’s Range Band. Discard counters if needed to meet the new limit.” – färre missiler och bomber att leka med för framtida uppdrag, alltså.
HUD: “Subtract 2 from the Aircraft’s Strike (not Cannon) rolls” – visst nämnde jag att man slåss med tärning i det här spelet?
Wounded: “The Pilot suffers 4 Stress and cannot Attack. The Pilot cannot have his Stress reduced until the Wounded Counter is Repaired by paying 1 SO Point during the Repair Aircraft phase. If the Pilot suffers a second Wound while Wounded, he is Killed and the Aircraft Crashes. Place a Wounded Counter on the Pilot card, instead of the Aircraft card.” Thor, den glade vikinga-piloten, kan med andra ord inte attackera alls och kan dö nästan när som helst.

Världen får vara oerhört tacksam att jag inte sitter i någon som helst beslutsfattande roll inom det militära.

Jag ser, jag vet, att Thunderbolt Apache Leader är ett bra spel – jag kan känna att det fortfarande liksom drar i mig att plocka fram det och ge det en till chans. Att jag behöver läsa på reglerna bättre, kanske läsa på lite tips och tricks om spelet och försöka lära mig hur man ska tänka med den uppsjö av val man har att förhålla sig till. Det gör inte min förnedrande förlust mindre förnedrande.

Så, en välformulerad recension, baserad på flera genomtänkta och utförliga spelomgångar, får ni snällt vänta på till nästa gång. Med ett annat spel. Thunderbolt Apache Leader och jag har en beef att reda ut innan jag vågar lämna några utlånanden.

Tills dess, stay frosty (förlåt)!

Jag sitter och försöker tänka ut något bra, något värdigt, att författa ett blogginlägg om. Med jobb och kurser och annat så hinner jag inte med mer än ett inlägg i månaden, och då är det ju till att det jag faktiskt lägger upp är oumbärlig läsning. Men det enda som cirkulerar i mitt huvud är

“The party has gained an item: Black Cat”

Jag har, i mitt inventarium, en svart odöd katt. En kelig och älskvärd odöd katt, men en odöd katt nonetheless. Denna katt kom jag över under ett äventyr i PC-spelet Pillars of Eternity, när jag utforskade en underjordisk håla under ett slott. Ett av spelets många “forskare”, eller animancers som de heter här, hade lyckats återuppstå…ställa…liva ett antal individer. Vanligen i sådana situationer (ni vet, de situationerna) brukar det innebära en hel del stridigheter och otyg, eftersom odöda i det närmaste alltid är av ondo. Kattens reaktion på att jag kom in i rummet? Den började spinna och stryka sig mot benet. Jag hade två val i dialogrutan (katten pratar inte, men det hindrar inte mig från att göra det): att kela med katten (“pet”), eller att plocka upp den. Sagt och gjort, “The party has gained an item: Black Cat”. Uppmärksamma att katten är värd noll kopparmynt. Men vem säljer en kelig odöd katt (!)?

Det finns många anledningar till varför jag gillar att spela spel, och en av de största är de historier de kan generera. När jag har spelat ett spel vill jag ha saker att berätta, händelser att minnas med vänner, hemligheter och äventyr att diskutera med andra som spelat spelet. Jag vill kunna berätta om att det finns en zombiekatt i PoE som man kan bära med sig. Min vän Amanda och jag diskuterade senast idag vem som hittat bäst djur i ovanstående spel. Hennes drake är så klart betydligt mindre frän än min zombiekatt, om någon undrar.

Eller den “halo of dried gore” som Uwe sprang på under senaste Dead of Winter-omgången.

Detta är bara ett kort som berättar en liten historia, men den händelsen satte färg (mmm) på spelomgången och har blivit ett specifik minne vi delar och berättar om. Dessa delade minnen behöver så klart inte ha sitt ursprung ur något skrivet. Lika ofta är det händelserna, eller spelarnas egna val, som skapar dessa historier. Att Eldin, i sin första Netrunner-turnering någonsin, på sina fyra första klicks (en tur) lyckas vinna mot Magnus B – en av Sveriges bästa Netrunner-spelare – är något vi fortfarande pratar om när vi träffas på turneringar. Det är sådana händelser som bygger gemenskap, som inger en känsla av tillhörighet och närhet. Att få dela historier med varandra, vare sig de är gemensamt upplevda (som turneringen) eller inte (som min svarta katt) spelar mindre roll, om det innebär att vi skapar något tillsammans. Befintliga historier får en ny, vidare betydelse, och händelser utan skrivna historier ingjuts med liv och varaktighet.

Med de orden är det dags för mig att åter dyka ner i Pillars of Eternity. Jag har en drake att finna.

Det här med de så kallade “Overlord-spelen”. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med dem.

En kort sammanfattning: Overlordspel utgörs till stor del av Fantasy Flight Games egna lilla håla, där de nu hunnit samla på sig både Descent, Mansions of Madness och nu senast Imperial Assault. En spelare axlar rollen som både den onda sidan och någon form av spelledare-light (som “overlord”), medan resten av deltagarna drar på sig rustning och bredsvärd/maskingevär för att rädda världen och mänskligheten från undergång med sina respektive hjältar.

Jag vill verkligen älska den här typen av spel och spelidé. Assymetri, rollspelsliknande inslag och lagarbete – de har ju alla förutsättningar för att vara klockrena. Så varför blir jag så frustrerad varje gång jag ger mig på något av dessa spel? Låt oss ta ett kliv ner i grottan/dödsstjärnan och gräva lite i detta.

En kamp mellan gott och ont
I helgen samlades alltså jag och några vänner för att fortsätta vår Imperial Assaults-kampanj. Första träffen hade slutat med vinst för våra käcka hjältar, så vi var vid gott mod (och god vigör) inför kampanjens framtida eskapader. Första uppdraget för kvällen: Fridas (eller “Mak Eshka´rey” som hon så klart heter) personliga side-mission. Det hela börjar rätt bra, när Magnus (kampanjens smutsiga imperiekommendant) talar om för oss att Frida för uppdraget har kommit över en AT-ST som hon får manövrera efter bästa förmåga.

Det här kommer ju att bli en walk in the park, tänker jag (ehm, “Diala Passil”).

Well…

Det dröjer ju inte jättelänge förrän vi börjar känna oss lite “utsatta”. Den lilla runda papp-biten precis framför vår feta AT-ST? En överjävlig superdude som tar evigheter för oss att få ihjäl, och inte innan han lyckats ta ut vår enda egentliga fördel i uppdraget (walkern, om det inte var uppenbart). Vårt uppdrag är inte svårare än att vi ska ta död på alla fiender, men de kräver så mycket och har så sköna förmågor att det känns i praktiken helt omöjligt.

Som tur är så innebär en förlust i uppdraget inte nederlag i kampanjen, så vi kollar busstider och tar nya friska tag. Vi är ju hjältarna för tusan, nog måste det här vända om det ska bli någon vettig sci-fi-berättelse av det här.

Nästa uppdrag blir att är något slags “interagera med tre olika terminaler”-uppdrag, och återigen börjar det hyggligt. Kan det här vara vårat break? Är det här det vänder?

Alltså…

Den där AT-ST:n i den sista bilden? Ja nej det är inte något vi hjältar har till förfogande. Allt nasty robot-liknande som ser hotfullt ut? Yep, det är Imperiet som beslutat sig för att vinna även det här uppdraget.

Jag brukar ganska sällan bli frustrerad när jag förlorar i spel. Det händer naturligtvis, men jag tror att de allra flesta jag spelat med kan intyga att jag är en rätt chill förlorare. När jag spelar denna typ av spel är det något som gör att humöret ligger och balanserar någonstans mellan nervöst pepp och frustrerat gråtfärdig, vare sig jag spelar som Overlord eller som hjälte.

Så vad är det handlar om? Varför har jag – och flera av mina medspelare med mig – så svårt att hantera dessa spel?

Narrativ och/eller ludologi
Jag tror att ett problem, eller en diskrepans, jag upplever i dessa spels design är en slitning mellan spelet som tävling eller kamp, och spelet som berättelse eller rollspel. Overlord-spel försöker till sin natur att vara både och: i egenskap av att ha en spelare som “håller i trådarna” vad gäller berättandet av story, setup och att agera bad guy så ligger en viss tyngd på spelet som narrativ och “upplevelse; samtidigt är det ett spel med uppdrag och klara objektiv – hjältarna ska försöka klara av uppdragen, och Imperiet (i det här fallet) ska försöka stoppa dem från att göra det. Vad det lätt leder till är att jag så gärna vill uppleva spelet som berättelse, men gång efter annan snubblar över både regler (eller regeltolkningar, och skilda uppfattningar av de samma) och det faktum att de beslut som kanske enklast och bäst leder till vinst för någon av sidorna sällan känns speciellt tematiskt intressanta.

Första uppdraget den kvällen innebär att vi måste döda alla fiender. Overlorden behöver få oss alla sårade, och när det blir tydligt att endast en av oss står osårade flyttar naturligtvis Magnus undan sina mer sårbara figurer så att det blir i princip omöjligt för oss att hinna komma åt dem. Kvällens andra uppdrag och vi ska komma åt tre olika terminaler. Vad är det taktiskt bästa Magnus kan göra? Att helt enkelt “vara i vägen” för oss, tills rundorna är över och vi inte hunnit.

All heder åt Magnus, han gör sitt bästa och fattar både ett och två “sub-optimala” beslut (jag uppmärksammar det även när jag inte är på humör att säga det i stunden). Men det ändrar inte det faktum att jag har svårt att riktigt greppa vad det är som förväntas av mig som spelare. Hur bör jag gå in i ett spel som detta, hur tänker man sig att jag ska förhålla mig till spelet som spel (ludologi) kontra spelet som berättande (narrativ)?

Nu vet jag att det är många (många) som älskar dessa spel, och säkerligen med all rätt. Jag, Amanda och Magnus pratade om detta när vi väntade på bussen hem, och jag är laddad att nästa träff försöka ha en mer relaxed inställning och en mer övergripande “det är umgänget och berättelserna vi kan skapa som betyder något”-approach. Det gör säkert för en mer fruktsam upplevelse. Jag önskar bara att spelet själv ville vara lite tydligare med sina intentioner, och bestämma sig vad det vill förmedla.

Nu var det ett tag sedan jag figurerade här på bloggen, så jag tänkte lite snabbt påminna er läsare om vem jag är: jag älskar idén med spel lika mycket eller mer än jag älskar att spela spelen. Om detta har jag tjatat till leda.

Detta har gjort att jag varit väldigt snabb på att köpa spel jag älskar idén med, spel som jag nästan vill ha framme och uppställt hela tiden oavsett om det spelas eller inte. Men det har också gjort att jag köpt spel utan mycket tanke på huruvida jag kommer få/hinna spela dessa inom en överskådlig framtid.

Ett snabbt öga i diverse onlineforum och –grupper visar att jag så klart inte är ensam. Bild efter bild på folks senaste “skörd”, där man inte sällan köpt på sig fem-sex spel per gång. Jag dömer ingen, jag älskar känslan av att öppna ett paket och plocka ur ett antal underbara (?) spel ur sin plast, dofta på kartongkartorna och organisera komponenterna i fina små ziplock-påsar eller Clas Ohlson‎-lådor. Men vad betyder spelen i längden om jag inte spelar dem? Av de 13 spel man ser i bloggbilden längst upp har jag spelat 7 av dem – och endast 4 av dem fler än en gång. Hur kan jag prata om spelens sociala funktioner, om dess förmåga att skapa spännande interaktioner, om jag nöjer mig med att fylla mitt ha-begär och mina bokhyllor? Om jag låter mina umgängen färgas mer av min spelsamling än tvärtom?

Dessa funderingar har gjort att jag saktat ner lite i mina spelinköp, och dragit ner på tiden jag spenderar letandes efter det “nya heta”. Jag vill skapa en balans mellan nöjet att köpa och äga spel, och nöjet att umgås med folk kring ett spel. Detta kan låta trivialt, men för mig har köp-hetsen (om vi vill använda oss av löpsedelstext) gjort att jag många gånger fått tunnelseende i två bemärkelser: med alla bra spel i horisonten är det svårt att peppa på de jag redan har, och; med alla ospelade (och säkert underbara) spel i min egen bokhylla är det svårt att peppa på mina vänners nyköpta spel. När jag släpper fokuset på spelen lite grann är det, finner jag, betydligt lättare att bara “go with it” och spela det som känns roligast för stunden. Att låta stunden, umgänget och stämningen diktera vad vi gör.

Vilket, efter detta Världens Längsta Intro™, helt oavkortat leder mig till insikten om att jag inte borde ha väntat så länge med att spela Battlestar Galactica istället för att envisas med att mitt Dead of Winter nog är coolare, och att Russian Railroads är det perfekta Eurospelet jag inte själv måste äga. Att det är betydligt roligare att fråga sig “vilka spel fungerar perfekt med dessa underbara människor?” än att fråga “vilka människor fungerar perfekt för detta underbara spel?”.

Jag har så klart inte slutat intressera mig för nya spel, eller slutat småfnittra lite när Tobias (eller någon annan) uppdaterar sin “Kommande spel”-lista. Men jag är kanske på väg att bli lite mer eftertänksam och uppmärksam på varför jag vill ha eller spela ett spel än tidigare.

Det är en skön känsla.

Det här med att “jag älskar idén med spel lika mycket som spelen i sig” har börjat ställa till det lite för mig.

Eller, som min fru vid ett antal tillfällen har uttryckt det: jag har ett omättligt behov av spel och att spela. 2014 är till ända, och jag räknar lite snabbt på fingrarna att cirkus 34 nya spel har fått en plats i diverse hyllor här i lägenheten. Detta är så klart inget problem – jag är ju en lirare med disposable income.

Vad jag insett däremot är att jag har en förkärlek för spel som också kräver lite av mina vänner/medspelare, och därmed köper jag spel som jag SUPERPEPPAR och sedan har svårt att få tillfälle (eller folk) att spela dem. Detta tar sig uttryck på lite olika vis.

Jag älskar idén tematiskt mastiga spel

Det här känner säkert många insyltade i hobbyn igen sig i. Här kan det röra sig om precis allting från GMT Games. Jag har nästan helt dedikerat en hylla åt spel som Andean Abyss, Sekigahara och 1989: Dawn of Freedom. Det kanske är lika sant att säga att jag älskar idén på spel med “viktiga” eller “verkliga” teman, eftersom många spel i denna kategori har en historisk eller verklighetsanknytning. Detta kräver kanske inte jättemycket av mina medspelare, men för att överhuvudtaget bli peppad på dessa spel behöver man nog kunna känna hur en undertitel som “Castro’s insurgency, 1957-1958” får tinningarna att kittlas. Jag är själv fortfarande ny i hobbyn, och de flesta av mina vänner är inte i närheten av så insyltad i den. Hur får jag dem att vilja ge sig i kast med Kalla Kriget, gärna ett par gånger i veckan? Eller ringer mig och bönar om att få komma över och lära sig spela spel med papperskarta och fyrkantiga brickor som enheter?

Jag älskar tidskrävande och “dyra” spel

Nej ok, jag älskar inte dyra spel, och jag är inte Lil’ Wayne (eller?). Men det är något som drar mig till spel som kräver en relativt stor investering i både tid och pengar. Netrunner är ett sådant exempel – för att få ut så mycket som möjligt av spelet vill man gärna ha många av korten som finns, och spelet gör sig absolut bäst om man har lyckats bygga ett litet men aktivt community kring det. Här har jag tack och lov en liten skara vänner som ofta är på, och som går att styra upp turneringar med. Men hur får jag dem att inse hur fantastiskt underbart det skulle vara att också småtesta Warhammer 40k: Conquest och Legend of the Five Rings CCG (seriöst, läs om spelet) till den grad att vi kan göra det regelbundet? Det sistnämnda i synnerhet, som jag vet har ett relativt litet följe här i trakterna, innebär att jag antingen måste få flera vänner peppade att köpa ett starter-set och gärna lite boosters (och gärna några till, och sedan komma på mina turneringar, och gärna spela med mig varje vecka) eller så måste jag själv tillhandahålla en stor del av spelet. För att få ut något av spelet krävs så klart att man dels kan reglerna – de erbjuder inte mindre än två stora regelböcker “for learning the full game in stages” – och dels sätter sig in tillräckigt mycket i tematiken och strategier för att finna det roligt.

Jag kan så klart inte kräva alla dessa saker av mina nära och kära. Det är mitt problem att min aptit för dessa spel troligen är större än de flesta jag känner. Men jag kan inte undgå att tänka hur mycket lättare det hade varit om pissbilliga solo-spel var min grej.