Författare: Peder

Jag ser mig själv som en överlag snäll, trivsam och rolig person att ha att göra med. Det finns andra egenskaper också, men dessa kan nog de flesta jag känner intyga om.

Jag har inte för vana att slå mina vänner, eller hota dem med pistol. Inte heller brukar jag köra ut dem från sina hem och ta över dessa som mina, eller berätta för Frida hur Oscar försökt sno hennes leksaker – enbart för att få dem att bråka. Inte ens om en medelstor-till-stor rymdflotta skulle ställas till mitt förfogande kan jag föreställa mig att använda den mot de jag håller kärt.

Så varför blir jag det där aset som vill skövla och förstöra så fort ett ens lite konfliktbetonat spel ställs på bordet?

I torsdags spelade jag, Karolina, Amanda och Magnus den halvlökiga science fiction-western-historien FireFly: The Game för första gången. Det är, utan att göra en recension av det, ett fenomenalt spel baserat på en lika fenomenal och kort tv-serie. Karolina var den enda som inte hade sett serien, så det kändes rimligast att hon spelade som seriens huvudrollsinnehavare, den godhjärtade men lite ruffige kaptenen Malcolm. Amanda hade den lika godhjärtade prostituerade Nandi som kapten, medan Magnus lät den mustasch-prydde Monty, gammal vän till Malcolm, styra hans skepp. Alla tre kaptener är, enligt spelets system, “moral”. Detta innebär att de inte tycker om att utföra omoraliska uppdrag.

Så vem valde jag?

Lt. Womack, så klart.

Nu fick jag välja sist och hade därmed begränsade valmöjligheter, men jag hade redan innan spanat in denne lilla anti-hjälte. Det är minst tre saker värt att notera med detta kort; 1. Han har inte den där fina lilla “Moral”-skylten invid sitt porträtt, som de andra tre; 2. Han är tydligen så pass “cold and heartless” att de behöver skriva ut det, och; 3. han får mer pengar om han gör omoraliska uppdrag.

Jag känner igen en “win-win” när jag ser den.

Så där gled jag runt och gjorde mitt yttersta för att bete mig som en skit och behandla folk illa (utifrån uppdragstexterna). Fick jag chansen att skicka folk som slavarbetare för pengar tog jag den direkt. FireFly-Peder är med andra ord ett litet as.

Men det är inte bara i denna typ av spel som det där jävliga tänds i mig. När det inte finns elakingar eller spelmekanik som uppmuntrar till svineri så skapar jag gärna det själv. På Lincon fick Tobias, Magnus och kanske främst Emil känna av hur jag gör allt för att starta krig mellan precis alla. “Tobias, ser du vad Emil gör? Det här håller inte, du måste ju göra något åt saken.” Och är det inte ett konfliktfyllt spel ser jag till att skapa det ändå: vad vi än spelar om så finns det något någon gör som alla andra behöver stoppa – de har kanske bara inte förstått det än. Det är nästan så att jag vill att någon ska go rogue när vi spelar samarbetsspel, bara för att det ska hända något.

För det är väl egentligen det detta handlar om. Jag vill se till att åtminstone någon vid spelbordet går lite apeshit, att det rörs runt lite och skapas oreda. I så regelstyrda saker som brädspel behövs det en osäkerhets-koefficient, något som bryter av och ställer saker på sin spets. Finns det inte i spelet så behöver spelarna själva ta hand om det.

Någon som tar på sig att vara “den där” spelaren.

Juli månad är kommen, och ett halvt år av spel (och annat) har gått. Det innebär att ett halvår har gått sedan jag summerade mitt spelår 2013 här i forumet. Ett helt år av spel klämdes in i ett enda litet foruminlägg.

Samtidigt har Robert Florence precis slutfört sin topp 50 spel of alla tider-lista borta på RPS. 50 spel, i en enda video, som ska täcka all of time. Fullständigt orimligt i mitt tycke.

Det är, som ni förstår, dags för en vettigare, mer sansad lista. Så här kommer…

Ett urval av (halva) spelåret 2014 enligt Peder (och kanske någon mer)

I enlighet med mina tidigare nedslag i spelsummeringar är jag inte superintresserad av att bara lista ett gäng bra spel. Istället fortsätter jag enligt devisen “det är i detaljerna magin finns” (jag hittade på det nyss).

Without further ado:

Ett urval av nej förlåt, här är listan bara.

• 1. Halvårets mest onödiga nästan-köp: Twilight Struggle Collector’s Edition.
  En brädspelssamlares/krigsspelares våta dröm: ett av modern tids bästa spel i en utgåva med trälåda, upphottad karta och snajdiga nya kort, markörer och annat gött. Men, men, det är $165 för ett spel jag redan har. Och då har jag inte vågat räkna in tullen på det. Jag satt med en pledge till 26 timmar innan kampanjens avlutande, innan jag räknade lite på vad för annat jag skulle kunna köpa för de pengarna. Tobias lär bli glad över insikten.

 

• 2. Halvårets Shut Up & Sit Down-tipsar-så-jag-köper: Arctic Scavengers
  

  Dessa lirare har lyckats koppla ett järngrepp om flertalet av deras fans (plånböcker), där varje tumme upp från dem innebär ett köp för de som ser/läser recensionen. Fråga Erik @tengblad. Jag brukar tro att jag kan värja mig, men så kommer det där tipset som liksom passerar hjärnan likt en ninja och går direkt till Swedbank-kontot. Jag kollade upp precis inget mer än recensionen innan jag köpte spelet, vilket oftast är väldigt okaraktäristiskt av mig…

 

• 3. Halvårets Tobias-tipsar-så-jag-köper: FireFly: The Game
  Alltså, jag har en egen vilja också. Det är liksom bara lättare att låta andra vilja åt en. Först köper jag Blueprints helt baserat på Tobias “Peder, jag tror att Blueprints är helt up your alley”, och sedan lyckas han sälja in FireFly och första lilla expansionen nästan helt utan att anstränga sig. Jag äger ju redan Merchant of Venus, och har inte ens sett färdigt tv-serien. Ibland tänker jag att det vore enklare att lämna överförmyndarskap till dessa båda tipsmaskiner.

 

• 4. Halvårets finaste hyllvärmare: Red Winter: The Soviet Attack at Tolvajärvi, Finland, December 8-12, 1939
  

  Jag nämnde spelet redan i mars här på bloggen, och det har (naturligtvis) ännu inte blivit spelat. Men det är förtjusande i spelhyllan, och de gånger jag plockat fram papperskartan och dukat upp den på bordet bara för att titta på den. Nästa halvårsrapport kanske vi får se spelet i en annan kategori, men satsa inga pengar på det.

 

• 5. Halvårets minst begripliga frustration: Tash-Kalar: Arena of Legends med min fru
  

  De jävla Flare-korten hjälper ju inget! Den beiga förbannade faktionen är OP! Får man ha TVÅ Legendary’s på handen?! Min fru brukar ofta vinna i spel, men frustrationen jag då och då kan känna är ingenting mot våra första games av Tash-Kalar. Alla jag pratat med om spelet tycker att det är fint balanserat och välspelande, och jag vill så gärna tro att det är så. Så det måste vara min fru som är OP…

 

• 6. Halvårets Netrunner-insikt: Jag tycker om att förstöra och bränna ner saker
  

  När vi för vad som känns som evigheter sedan började spela Netrunner var vi många som kände att det var något lite smutsigt, lite fult över att döda runnern — speciellt när det handlade om att bränna ner hela kvarteret för att göra det. Nu kan jag nästan inte spela utan tre stycken Scorched Earth i mina corp-lekar. Som runner är det bästa jag vet att springa in och ta alla dina pengar för att sedan förstöra allt du har. Jag fnissar helst när jag gör det också, i smyg. Vem har jag blivit?

 

• 7. Halvårets mest motsträviga regelläsning: Suburbia
  Det är inte ett komplicerat spel. Men herr Alspach väljer att beskriva setupen i punkt 1 med att spelarna ska blanda och placera ut ett antal brickor och sedan föra resten av brickorna tillbaka till lådan, för att redan i punkt 3 be spelaren plocka några av dessa undanlagda brickor från lådan tillbaka in i spel igen. Sitter man och är småstressad, trött och hungrig är denna typ av regelbok det sista jag vill försöka ta mig igenom. Att sedan försöka förklara reglerna för mina medspelare, och on the fly få dechiffrera symboler, där går lite gränsen. Jag låter ett utdrag tala för sig.

  

 

• 8. Halvårets bästa fikarums-inflitratör: Love Letter
  Detta spel har naturligtvis förekommit i denna blogg tidigare, och jag tvivlar på att detta ör sista gången. Denna gång har spelet lyckats ta sig in i fikarummet (och kontoret) på mitt nya jobb, där jag och kollegan Johan vid varje ledigt tillfälle försöker förföra prinsessan i en hård kamp för kärlek. Det har gått så långt att rivaliteten börjat ta sig andra uttryck…

  

 

• 9. Halvårets bästa respektive sämsta kundservice: GMT Games / Funforge
  Det är aldrig roligt att behöva kontakta kundservice, och det är nästan ännu tristare att skriva en punkt om det i en halvårslista. Det blir ljusare i slutet av denna punkt, så håll ut. Jag kontaktade Funforge eftersom mitt då nyköpta Quantum kom med tärningar som såg ut som att de badat i margarin och lim.

  

  Inte nog med det så är tärningarna även buckliga och ojämna. Detta mail slängde jag iväg för nästan en månad sedan, och jag har ännu inte ens fått svar. Det var den trista delen av punkt 9. Den betydligt trevligare är (var?) när jag efter att ha packat upp komponenterna till A Distant Plain och inser att det saknas en liten beige cylinder. Ok, det var inte superroligt. Istället var det roliga att jag först fick svar samma dag på mitt beklagande mail till GMT:s kundservice, och sedan fyra (4!) dagar senare hade ett litet kuvert i brevlådan med en ny cylinder. Tummen upp för bäst service, snedrynkade ögonbryn för dålig sådan.

 

• 10. Halvårets minst medvetna minnesförlust, enligt min fru Karolina: Alla omgångar av Hanabi

  

  Jag låter Karolina klämma in sista punkten i listan, vilket alltså är hennes totala oförmåga att komma ihåg vad hon har fått för tips om sina kort i Hanabi. För er som inte har spelat spelet: alla spelare har varsina fem kort på handen, men håller dem utåt – alla vet vad du har för kort förutom du. Sedan ska spelarna samarbeta för att lyckas spela ut rätt kort, genom att exempelvis tipsa någon om att “de här tre korten är gula” eller “det här och det här kortet är tvåor”. Karolina har ingen som helst förmåga att komma ihåg vilka kort hon har när folk har sagt det. Vår gemensamma vän sade det bäst när han uppgivet och lite upprört konstaterade att “jag vet inte om jag har lust att slösa bort ännu ett tips på dig, bara för att säga samma sak jag sade för två minuter sedan”. Med alla hennes vinster – hon vinner över mig i allt – kan Karolina gott leva med att vara lite värdelös på något.

I helgen var det Netrunner-turnering i Stockholm. Jag och min vapendragare Magnus tog oss dit för att försvara Örebros heder och visa våra kära huvudstadsspelare hur det görs. Det gick, för att vara lite snäll mot oss själva, inte fullt så bra som man kunnat hoppas (det är Peder Bergenwall och Magnus Lindskog ni letar efter).

Men det här inlägget handlar inte om hur det gick i turneringen. Det handlar egentligen inte ens om Netrunner, även om jag kommer att använda det som exempel. Istället tänkte jag plocka upp en annan tråd jag tidigare vidrört lite lätt här på bloggen. Jag tänkte nämligen prata lite om samhörighet och kontaktsökande i spelvärlden.

I Örebro är vi ett litet men någorlunda stabilt gäng som träffas regelbundet och spelar Netrunner. Det finns naturligtvis andra som spelar spelet här i stan, men vår grupp är, vad jag vet, den som funnits längst och är mest aktiv. Spel av denna sort, being what they are, gör sig naturligtvis bäst ju fler man är inte minst eftersom man då kan hålla i turneringar och veta att det kommer tillräckligt med folk för att det ska bli kul.

Så hur kan en liten grupp spelare hålla en så tävlingsfokuserad och turnerings-baserad hobby vid liv, när vi är så få? Lämnade åt oss själva är det möjligt att vi vid det här laget hade sett vidare mot andra betesmarker. Men dels tack vare just spelets turneringsinriktade natur, och främst genom det större communityt av gamers i Sverige både på nätet och utanför, så är det aldrig “bara vi” som spelar. Vi är alltid del av något större, även om Netrunner-Sverige inte nödvändigtvis är en enorm samling människor.

Genom att styra upp egna turneringar och publicera dem online så har vi lockat folk från både Linköping, Stockholm och Västerås, liksom vi själva tagit oss till andra ställen för att spela. Är man dessutom aktiv i något av de internet-forum och -grupper för spelet så börjar man till slut känna igen både namnen och ansiktena på flera av dessa människor. När man så åker till huvudstaden för andra gången i Netrunner-sammanhang är det inte konstigt att man får en känsla av att “jag känner de här människorna”. Några av mina motståndare under helgen mötte jag för andra gången, och samtalen färgas av detta faktum: vi “tar upp” där vi avslutade på ett vis, vi har passerat stadiet där vi behöver presentera oss vid namn och var vi kommer ifrån. Andra spelare har jag hunnit springa på fler gånger, där är stämningen ännu lättsammare. Den lilla gruppen i Örebro är inte en ö utan en del i ett större sammanhang.

Det här inlägget skulle inte, skrev jag tidigare, handla om Netrunner. Hittills har jag inte gjort annat än pratat om mitt favoritspel, så det kanske är dags att bredda oss lite.

För den här känslan av gemenskap och socialitet spänner över brädspelshobbyn som helhet, vare sig det gäller kort-, bräd- eller rollspel. Sista matchen under helgen ledde till en konversation om att min motspelare troligen skulle jobba en del i Örebro och gärna träffas för spel då. Han sträckte ut en kontaktsökande och spelsugen hand. Det här ser man nästan veckovis på bland annat ConraDargos sida – folk som öppet frågar efter andra människor att träffa och spela med. Någon ska tillfälligt bo i en stad, och söker då nya bekantskaper att dela sitt intresse med. Spelen placerar inte bara folk runt ett bord, det verkar även föra samman människor i en lite större mening; brädspelare blir ett “vi”, en gemenskap man kan umgås i oavsett om man känner varandra sedan tidigare eller inte.

Att folk söker sig till vår eller Tobias respektive spelförening är så klart inte speciellt förvånande, det är ju det föreningar är till för. Men att individer söker sig till andra individer så ohämmat och så naket (nej inte så naket) är för mig en upptäckt, och en väldigt fin överraskning som relativt ny i denna hobby. Vi vill spela spel med andra människor, och då är vi beredda att öppna oss för främlingar och bjuda in oss själva.

Nyligen publicerades en liten studie som menar att tv-/datorspelare är mer sociala än icke-spelare. Jag vet inte hur pass överförbar dessa resultat är på oss analoga gamers, men det ska inte få hindra mig från att dra hastiga och svepande slutsatser av dem. Jag tycks åtminstone ha en stark vilja och ett behov av denna socialitet, denna gemenskap.

Det är en sida hos oss jag uppskattar.

Som en stor del av Allt på ett korts besökare säkerligen känner till så var det spelkonvent i Linköping förra veckan, och tillsammans med de glada profilerna Emil, Tobias och Magnus huserade jag i Apek:s butik i dagarna tre.

Det är något speciellt att spendera så mycket tid tillsammans och runtomkring så många med samma eller liknande intresse, men som på andra sätt kan vara så olika. Fyra karlar på ett hotellrum, och tillsammans åtta timmar i en butik med massa nördar, det är som att vara på kollo eller läger igen. Att åka på något sådant är, kanske föga förvånande, helt nytt för mig. Det är, inte minst, roligt att få helt gå in i den hobby jag annars mest delar med närmare vänner.

Det som slår en mest är den otroliga variation det är på människorna man möter där. Vår lilla Netrunner-grupp här i Örebro är ju på många sätt en väldigt homogen skara människor, vilket också är de gamers jag träffar oftast. På LinCon fick man vidga denna bild av gamern något.

De mest insnöade, insatta och involverade spelarna som jag stötte på var utan tvekan de vars födelseår ligger närmare andra världskriget än millenieskiftet 1900-2000. Emil fick sig exempelvis en ordentlig munfull när han skulle försöka lära ut det excellenta BattleLore 2nd Edition till några trevliga herrar, där den ena var fast övertygad om att varenda liten plastbit var “bättre i förra utgåvan”. Att uppmärksamma är att han inte är en av de två som faktiskt spelar spelet på bilden ovan.

Magnus å sin sida gjorde sitt bästa i att visa hur man på minst salivproducerande vis ödelägger en stad.

Där Emils kämpar koncentrerat satt och stirrade på spelbrädet i flera minuter mellan varje drag, var Magnus unga monster betydligt mer rörliga och sprang runt bordet för att få bästa möjliga position för förödelse.

Personligen fick jag i uppdrag att försöka lära ut det underbara Nations. Ni som har sett spelet vet att det inte direkt är ett spel som säljer sig själv, om man inte redan är insatt och vet vad man kan vänta sig. Det har inte riktigt den där direkta sex appealen som ett spel som BattleLore eller Rampage (va?) har. För att väga upp detta försökte jag se till att bordet det stod på skulle se extra inbjudande ut. Det skulle vara färgsprakande och fyllt med läckra komponenter, och jag valde ut de finaste spelarfärgerna. De heta Kina, Rom och Persien fick agera försöksnationer.

Det gick väl sådär med sexigheten.

 

Efter några smånyfikna besökare som ändå vågade sig på lite frågor lyckades jag med mitt tjusiga skägg locka två olika grupper att prova några rundor med mig, där bland annat en man lyckades sopa golvet med sin son och sedan nöjt gick till kassan med ett exemplar av spelet.

Att för första gången besöka ett spelkonvent genom att arbeta i en butik kan tyckas lite märkligt – jag hade på grund av det exempelvis inte möjlighet att spela i någon av de två Netrunner-turneringar som spelades där – men jag vågar nog ändå säga att det var just tack vare det som jag hade så kul. Genom att få demospela spel med folk, diskutera spel med potentiella kunder, och att i största allmänhet “tvingas” umgås med en så varierad skara människor har jag nog fått ut så mycket mer av detta mitt första konvent än jag hade gjort om jag endast åkt dit med min redan stabila och trygga grupp vänner. Nu ska jag bara lyckas sammanföra dessa två sidor.

Jag avslutar med min Topp 4-lista från konventet:

4. Första kvällens Quantum-omgång. 

Tobias var mindre imponerad av det aggressiva stridssystemet, men jag blev ytterligare förälskad. Utöver Emils bedrövliga sleeves och ryggradsbrytande fläckar på spelet var det en klockren spelupplevelse.

 

3. Nina och Rustan Håkansson som kom förbi under min regelgenomgång av Nations.

Att bli starstruck av två svenska brädspelsdesigners är kanske vad det är, men det gjorde min vistelse lite mer magisk.

2. Emil i alla spel

Emil är en jävla upptäckt, ett fenomen och en stämning jag vill kunna addera till alla mina framtida spelomgångar. Blicken han kan ha när man spelar Letters from Whitechapel säger det mesta.

 

1. Resesällskapet

Det blir cheesy och trist för alla om jag går in för djupt på detta, men att spendera tre dagar med ett skönt gäng människor gör precis allt för ens upplevelse av ett konvent.

—

Nästa inlägg kan jag nästan lova kommer att handla om Netrunner. En liten förvarning, sådär.

 

Ni vet den där känslan när man har beställt och fått hem ett helt gäng nya, fina, fräscha och underbara plastfickor.

Det är plast inslaget i plast ni ser på bilden. Man har alltså lagt in plastfickor inuti andra plastfickor. Meta-fickor.

Ni vet den känslan?

Känslan av att öppna påsarna med fickorna, tömma ut dem på bordet och känna hur det vattnas i munnen/fingrarna av tanken på att få dra på dem över de sköra små spelkorten.

Och!

Och ni vet den där känslan när man äntligen får plasta in de nyaste Netrunner-korten, de som legat en vecka helt utan plastenfickans omhändertagande och inbjudande famn. Det är en intim upplevelse, att få placera korten i de blå och röda fickorna, att få se korten leva upp till den potential de alltid haft men inte vågat visa. Det är nästan så man vill ta en sensuell selfie.

ELLER!

eller

den där känslan av att ha plastfickor på spelkort som aldrig någonsin kommer att nötas tillräckligt för gemene man att befoga det.

Den där känslan av att de flesta inte vet hur oumbärlig plastfickan är även på de korten, att de inte vet att alla kort en dag får den där förbannade vinfläcken på sig. Känslan av att de inte vet bättre.

Men vi vet.

Vi vet, vi förstår, att våra älskade spel inte är något man bara köper nytt om någon av delarna går sönder. Vi vet att skydda. Men vi vet också, naturligtvis, att plastfickan är så mycket mer än bara skydd. Netrunner går från att endast vara ett, om än fenomenalt, kortspel till att bli en ritual av omhändertagande och medvetet placerande på ett bord.

Det är den där känslan av att plastfickan gör något med spelet. Det tar Love Letter, likt Netrunner, från att vara ett simpelt men briljant kortspel med ett semitrist tema, till att bli ett simpelt men briljant kortspel där temat helt plötsligt har fått något lite mörkt över sig.

Det går från att vara oskyldigt och fint, till att bli något mystiskt, något spännande, något förbjudet. Love Letter är House Stark, och Love Letter med svarta sleeves är House Lannister.

Men ni vet så klart mer. Ni vet också den där känslan av att inte ens bry sig om att plastfickorna inte sitter riktigt perfekt på spelkorten.

Inte bryr vi oss om sådant, när så fina kort får klä sig tjusigt och funktionellt. Det är som en lite för stor regnjacka på skolans sötaste tjej eller kille. Det förstärker bara charmen, gör det lite lättare att älska.

Ni vet, sist men inte minst, så klart känslan som Andy Warhol antyder när han nästan säger att

I love card games. and I love sleeves. They’re beautiful. Everythings’s plastic, but I love plastic. I want to be plastic.

Ni vet den känslan, visst då?

Visst?

Visst? 

En vecka som bestått av uppsatsinlämning och ett nytt jobb innebär att denna blogg kommer att få vänta lite på sig innan ett ordentligt inlägg pryder denna vackra sida. Vi kan se detta lite som ett förspel innan varmrätten, för att blanda uttryck lite snyggt.

Så, istället för ett långt och genomtänkt inlägg om plastfickor (en av idéerna jag hade) kommer här en liten puff och en förfrågan.

Det är nämligen så att det varje år i november ordnas spel av alla de slag på bibliotek runt om i Norden, under den så kallade Nordic Game Day. Som nybliven bibliotekarie i Örebro har jag fått/tagit ansvaret att planera och styra upp spelrelaterade saker på några av stans biblioteken under den helgen.

Med en så bra plattform som denna att nå ut till insatta och peppade gamers tänkte jag därför passa på att nyttja min position här och fråga om tips och idéer.

Förra året befann sig spelföreningen jag är ordförande i på stadsbiblioteket och spelade lite spel med besökare, men i år är min tanke att det ska göras lite mer av det. Eftersom jag är jag så vore det otroligt kul att få till en Netrunner-turnering. Dessutom diskuteras turneringar i något tv-spel. Utöver det är det nog främst brädspel för ungdomar och uppåt (barnen roas nog lättare av Fia med knuff än av Cosmic Encounter) som står på agendan.

Min fundering är då: har ni läsare idéer på vad man kan göra under denna dag? Vilka spel är vettiga att satsa på, och hur administreras detta lättast? Har ni erfarenheter av sådant här, och vad har i så fall funkat bra/mindre bra? Det finns bra idéer för mer långsiktiga planer, som de här, men jag behöver tips och idéer för en helg (eller två dagar).

Så, kom med förslag, gott folk! Det mesta tas emot med tacksamhet och värme.

Jag är en gamer.

I en blogg om spel är det så klart föga förvånande att jag spelar spel, men som KJ poängterat tidigare så är det inget självklart över ett sådant uttalande. Varför jag nämner det är för att det för mig inte är ett helt oproblematiskt statement. Låt oss bena ut det lite.

Jag har sedan jag var liten spelat tv- och datorspel, och deltagit i kulturen som uppstod kring dessa: jag skapade skins till vår Quake 2-klan, det startades fansidor för Ultima Online, och jag var inne i World of Warcraft “innan det blev coolt” (= när det var i beta, innan det började kosta pengar). Spel har länge varit en viktig, för att inte säga central, del av vem jag är och hur jag ser mig själv.

Spel av det analoga slaget har jag däremot inte ägnat mig åt i mer än ett och ett halvt år. Jag spelade aldrig Magic: The Gathering som ung, eller målade arméer av Space Marines. Flera av mina vänner jag har nu har sedan ungdomen haft rollspelsgrupper där de komponerat egna Drakar & Demoner-kampanjer, men jag har aldrig deltagit i sådant. Om jag nu har varit så inne i spelkultur, och så länge, varför har det då tagit så lång tid för mig att ge mig in i bräd- och kortspelsvärlden?

Jag och min fru satt igår och pratade om självidentifikation, och hur stark påverkan ens självbild har för vad man kan och vill ägna sig åt. Det svåraste när jag slutade röka var inte nikotinet eller beroendet i sig, utan att jag under en lång tid hade sett mig själv som rökare. Jag rökte inte bara, jag var en rökare. Att helt plötsligt inte vara det längre innebar en hel del mentalt arbete för att skapa nya självbilder.

Lite så har det varit med spel för mig. När jag växte upp var bilden av den analoga spelaren inte en odelat positiv sådan: rollspelsnörden som tar D&D på lika stort allvar som ett Tolkien-fan tar Sagan om Ringen, eller WH40K-spelarna som på rasten satt och pratade stats för specifika figurer. Alla var de på ett eller annat vis (självvalt eller inte) uteslutna ur den bredare sociala gemenskapen. För en lite ensam kille som var rädd för att bli just utesluten var dessa människor inga jag sökte mig till, även om deras hobbys kittlade mitt intresse. Tv-spelande hade inte samma stigma, och var därför också OK att ägna sig åt. Jag ville inte identifiera mig själv som ”den där” typen av spelare, och kunde därför inte ge de spelen – och de umgängena – en chans.

När jag nu ändå tagit mig in i brädspelsvärlden är det lätt att tänka att jag på något sätt slagit mig fri från de fördomar jag haft. Ett spel som helt tagit över min dagliga tankeverksamhet är kortspelet Netrunner, som skrivits om förr. Jag spenderar timmar åt att läsa regeldiskussioner, funderar över kommande kort och tittar på videos från turneringar. Jag tar med mig iPaden in på toa om jag behöver gå och samtidigt har idéer för min nya runner-lek. Det är där de bästa lekarna blir till. Bland annat.

Ändå har det dröjt länge för mig att förlika mig med tanken på att jag kan vara en av de här personerna:

Eller en av dessa:

Det är naturligtvis inget fel på dessa människor, det har det aldrig varit. Och jag kan nu med någorlunda lätthet konstatera att jag är en av dem. Men det har tagit ett bra tag för mig att våga inse det. Att på arbetsplatsen med glädje och entusiasm berätta om brädspelsföreningen vi driver har inte varit självklart. Eller när någon frågar vad jag ska göra i helgen med huvudet högt kunna säga att jag ska åka till Stockholm och vara med i en Netrunner-turnering. Att kunna fråga nya bekantskaper om de inte ska komma över någon kväll för lite rymdstrid med tillhörande science fiction-spellista. Det har inte varit helt oproblematiskt för mig.

Senaste Gamers With Jobs-podcasten pratar om hur nördarna är de som nu styr populärkulturen, där ett bevis är hur spelnördar nu tar över amerikanska talkshows. Kanske är det passande att jag nu passar på att våga mig ut ur garderoben (så att säga) och på riktigt omfamna de spelkulturer jag så länge i hjärtat varit en del av. Att jag nu kan titta folk i ögonen och kalla mig själv för brädspelare, och inte fundera över vilka meningar av det ordet de kan tänkas applicera på mig.

Jag är en gamer.

Nu ska jag bara försöka lära mig leva med att det här är en del av spelkulturen jag älskar.

När man ska skriva om spelestetik är det nära till hands att även denna gång börja inlägget med ett kontroversiellt uttalande, som “spels yttre är viktigare än dess funktioner”. Det är så klart inte sant denna gång heller, men jag tror inte att vi talar mycket om estetik, vi gamers, och vad estetiken kan spela för roll i vår upplevelse av spel.

När Nations släpptes var det ett antal som påpekade hur otroligt brunt och trist spelet såg ut, men mycket längre än så sträckte sig inte konversationen när de jämförde spelet med Through the Ages. Här har vi Nations:

Och här har vi Through the Ages:

Jag tycker att vi tar en till titt på Through the Ages:

Jag är med på att Nations kanske inte är det mest färgsprakande spelet, men det har en enhetlig design som känns genomtänkt och medveten. Personligen finner jag det torra rätt tilltalande, och även spelkorten som används har en smakfull och stilig design:

Spelkorten i Through the Ages däremot vill jag inte ens ta i med tång:

Estetik handlar för mig nästan aldrig om produktionsvärdet, hur påkostad designen är. Det kan naturligtvis spela in – duktiga designers och skapare vet att ta betalt – men allt som oftast är det snarast en genomtänkt, distinkt och gärna spännande idé som gör ett tilltalande spel. Tash-Kalar fick en del skit för att dess komponenter upplevdes som undermåliga i jämförelse med vad spelet kostade, och det kan man så klart ha en poäng i. Men det är inte produktionsvärdet som får mig att bli så där sugen att köpa och spela ett spel, varför just Tash-Kalar fortfarande ligger högt på Att-sälja-en-njure-för-att-kunna-köpa-listan.

På samma sätt var det inte mängden plastskepp som fick mig att behöva haklapp när jag såg  Eclipse för första gången. I jämförelse med Twilight Imperium fick man “mindre för pengarna”, både i fråga om mängd komponenter och antal färger på paletten. Men att få plocka fram en svart kartong med brädspelsvärldens kanske tjusigast skrivna titel är precis det som får mitt blod att rusa. Enkelheten i de färgade kuberna, de avskalade skeppen och de nästan bistert och kargt illustrerade raserna – allting ger en känsla av karaktär, av att jag genom spelets estetik når in i spelskaparnas tankevärld. Jag ser hur de har tänkt. TI:3 är absolut inte ett fult spel, men jag vet vad jag får med det. TI:3 är Star Wars i all sin storslagenhet, och Eclipse är Blade Runner. Jag älskar båda (eller är det Harrison Ford jag älskar?), men det är den sistnämnda som får mitt hjärta att göra det där extra hoppet när jag ser den (Ford igen?).

Det är, hur ytligt och fel det än må låta, ett spels yttre kvaliteter som först möter min blick, som utgör den första grindvakten för mitt gillande. När jag tittar på ett spel har jag svårt att bli riktigt tänd på det om det inte är estetiskt tilltalande. Estetiken och designen är vad som lotsar mig in i spelets övriga mekaniker och kvaliteter, utöver att också fungera som lockelse. Det är nog det som gör att jag inte riktigt kunnat peppa på Dominion, samtidigt som jag helt utan att gömma mig kan hävda att Trains är ett av de estetiskt mer intressanta spelen jag äger, även om de i praktiken är “samma spel”. Det finns inget i mig som blir nyfiken på ett spel med en sådan här kartong:

I synnerhet inte när jag istället kan spela det här:

Jag förstår att vi alla inte har samma smak,  jag är nog tämligen ensam om att få en kittlande känsla av spelkartan till Andean Abyss. Men jag tänker att vi alla ändå kan vara överens om att speldesign i en estetisk mening inte bara är fluff, utfyllnad för att distrahera spelaren från spelets kärna. Det är likadant i film. En film med bra manus och skådespelarinsatser kan ändå falla platt om den är märkligt klippt, eller har musik som inte alls passar. Ett inbjudande och intressant yttre hjälper mig vilja gräva djupare, och får mig att vilja sjunka in. Daniel Day-Lewis i all ära, men vad vore There Will Be Blood utan sitt otroliga foto och stämningsskapande soundtrack? Eller för den delen restaurangscenen i Inglourious Basterds.

En väl genomtänkt estetik och design kan förstärka budskapet, eller i spelvärlden bidra till en mer involverad spelupplevelse. Det finns en anledning att jag aldrig har fastnat för Magic: The Gathering men helt ramlat ner i det kaninhål som är Android: Netrunner.

 

Nu när Emil gick och involverade mig i sitt senaste välbetitlade inlägg om Netrunner skulle det kännas fånigt att jag presenterar mig själv med ett inlägg om just Netrunner. Så med baken resolut placerad på pottan får jag istället börja min blogg-karriär på Allt på ett kort så här:

Hej jag heter Peder, och jag älskar mina ospelade spel mer än de jag spelat.

Ok ok, det är inte helt sant. Så här då: jag älskar idén med spel mer än vad jag älskar de faktiska spelen.

Tyler, don’t get me wrong, jag älskar att spela spel också! Det finns både ett och två spel jag gärna spelar hur många gånger som helst, och som jag skulle placera i vilken topplista som helst. Att ha något jag vet att både jag och mina vänner alltid kan tänka sig, alltid peppar på, är ovärderligt när man försöker få till spelträffar som inte känns långdragna och svåra att få till.

Men det är ändå något med de där spelen. De som får det att kittla lite i magen bara jag tänker på dem. De kan vara helt ospelade, i mitt fall bland annat det nätta Mage Knight och det tjusiga Sekigahara, eller så har de max sett bordet ett par gånger, som Twilight Struggle och Andean Abyss. De ligger där i vitrinskåpet jag annekterat för brädspel, och liksom viskar “du kommer att älska intrigerna och de finurliga leendena vi kommer locka fram hos dig och dina vänner”.

I några fall vet jag hur spelen är, och kan med någorlunda gott samvete hävda sådana saker som ”BEST. GAEM. EVR.”. Men lika ofta har jag egentligen ingen som helst rimlig förklaring till min kärlek till spelen. Nyligen beställde jag Red Winter: The Soviet Attack at Tolvajärvi, Finland – 8-12 December 1939, I Think it was a Weekend, I Remember Picking Up the Groceries the Day Before av Tobias. Det har jag endast slagit ut markörerna till, och det är ändå redan ett av mina absoluta favoritspel. Kanske för att det handlar om finsk historia och min bästa vän är från Finland. Kanske för att jag ser framför mig hur jag och min med/motspelare sitter och pratar om den historiska händelsen efter spelet. Jag behöver inte ha spelat spelet för att känna att det kan erbjuda något fint.

Men egentligen handlar det sällan om de specifika spelen. Vad det handlar om är att jag oftast älskar idén med spelande i sig. Det är tanken på spelstunderna som sätter igång eldarna: bilden jag får upp av sköna intriger och intensivt manövrerande i Cuba Libre, av att tvinga sig på de andras landområden och terraforma bort deras vinstchanser i Terra Mystica och se deras hämndfyllda ögon när de går ihop mot mig. Men mest är det idén med att vi tillsammans utforskar något, både på spelbrädet och i det sociala rummet. Det är tanken på mötet, den där stunden vi delar. Spel låter oss släppa lite på hämningarna och umgås med folk vi kanske inte annars hade gjort, och låter oss göra saker vi kanske inte hade gjort i andra sammanhang (nej det är inte alkohol jag pratar om). Det jag ser framför mig, det som gör att jag köper och spelar spel, är min bild av vad spel kan göra med folk och relationer. Vad spel kan ha för betydelse, och har för betydelse för mig och mitt sociala liv. Det handlar sällan om de specifika spelen – få spel eller spelträffar införlivar allt det där jag vill se med spel. Och det behöver de inte göra heller, så länge de åtminstone rör sig i samma bollpark. När jag ser ett spel jag vill ha så är det lika mycket idén som det faktiska spelet jag vill ha.

Det är samma sak med bibliotek för mig. Jag är snart utexaminerad bibliotekarie, och av de tillfällen jag hunnit jobba så älskar jag verkligen arbetet. Men det var inte det faktiska jobbet som gjorde att jag sökte mig dit, eller som gör att jag troligen kommer stanna rätt länge i den världen. Det var och är idén med bibliotek, vad bibliotek står för och kan betyda för folk, som gör att jag älskar dem. Jag älskar jobbet också – de två sidorna är inte gemensamt uteslutande – men jag älskar idén mer. Och där, käre Tyler, är vi med spel också.

Nu vill jag inte att någon ska tro att hela det här inlägget egentligen handlar om att jag är värdelös på spel och inte kan vinna om det så gäller livet, och därför måste motivera mina köp med något som låter viktigare.

För så är det ju så klart inte.