Trogna läsare av bloggen har märkt att det inte hänt så mycket här på några månader. Det beror på att tid inte är en oändlig resurs, och alla vi i den här blogsfären har våra egna anledningar till tystnaden.
I mitt fall har brädspelsbloggandet fått kliva åt sidan till förmån för litterära projekt. Ett av dem är Maru – en postapokalyptisk roman som utspelar sig i Sverige femtio år efter fallet. Läsaren får följa en ung mans kamp för överlevnad på botten av ett litet samhälle kring ett gammalt vattentorn.
Eftersom vi lever i det digitala tidevarvet har jag valt att publicera romanen i blogformat. Historien presenteras i lagom långa avsnitt, måndag till fredag, på maru.kjstjernstrom.se. Nedan följer första delen av historien.
I
VATTENTORNET
Maru hade tappat en tand till under natten. Han märkte det inte först, kinden hade bedövats av trycket från den, men när han gäspade kändes det hur något skavde mellan kinden och käken. Försiktigt kände han med tungan på de övriga och försökte räkna dem. Tjugofem eller tjugosex, det blev olika resultat var gång han räknade. Ingen av dem verkade sitta löst i alla fall. En klen tröst, han hade inte märkt något konstigt med den han nu hade i sin hand. Han vände och vred på den som om han hoppades hitta en omöjlig guldlagning, men någon sådan hade inte magiskt dykt upp.
Hotellets luft var rå och kvalmig. Det kallades Hotellet, men en sovsal var närmare sanningen även om det också målade upp en allt för skön bild av de missfärgade träskivor som satts samman till en fönsterlös låda i lägrets utkant. Glipor i väggarna släppte in strimmor av ljus där damm och smuts dansade runt i luften. I två rader längs långväggarna låg nattgästerna, de flesta verkade fortfarande sova. Några snarkade och en gnydde ängsligt i sömnen. Det var trångt och luktade av instängd luft och smutsiga människor, men det var ett tak över huvudet. Och viktigare – det låg innanför palissaden.
Så ljudlöst han kunde knöt han upp ryggsäckens band han haft runt sig under natten, kontrollerade att inget stulits och smög ut i den kalla morgonluften. Kisade i den lågt stående solens ljus och drog ihop sin krage runt halsen. Hans blick mötte den hos en okänd kollega som satt och slevade i sig det sista av sin frukost. De nickade i tyst samförstånd, båda medvetna om vikten av en tidig morgon. Maru kunde inte låta bli att slänga avundsjuka blickar på den andre sökarens utrustning. En kikare prydde bröstet på hans vindjacka och de många fickorna såg välfyllda ut. Från ryggsäcken stack en kofot upp – en riktig, inte bara ett järnrör med tillplattad ände som Maru hade. Bredvid kofoten syntes den nötta kolven av ett avsågat hagelgevär. Det här var en spelare i en helt annan division.
Maru gick bort till Horsa som satt och putsade en smutsig och sliten armbandsklocka, säkert något han fått som betalning för en natt på hans hotell. Han såg upp när Maru närmade sig grytan och grymtade bifallande åt hans frågande blick. Maru försåg sig av klumpsoppan som förlorat alla sina klimpar redan kvällen innan. Men det kalla spadet var en bättre frukost än ingen alls. Framförallt var gårdagens rester gratis för den som betalt för mat och logi, och skött sig under natten. Maru hade för länge sedan tappat räkningen över hur många nätter han spenderat hos Horsa. Men att vara stamgäst gav inga fördelar. Den som inte kunde betala fick söka sig någon annanstans.
Hans kollega hade ätit färdigt och var på väg ut ur lägret. Maru tog snabbt hans övergivna plats för att kroppsvärmen han delat med sig av till stenen inte skulle gå förlorad. Han skyndade att sleva i sig den blaskiga soppan för att inte tappa det lilla försprång han hade över de som kostade på sig en sovmorgon. Kanske hade någon av dem lyckats dagen innan. Kanske var det någon av hans rumskamrater som hade hittat lådan med persikokonserver han hade hört rykten om igår kväll. I så fall sov han säkert potatisbrännvinets tunga sömn. Den som är rik har råd att sova.
Styrkt av den kalla soppan kontrollerade han igen att han hade allt med sig innan han begav sig mot lägrets utgång. Med sänkt huvud gick han förbi vakterna för att undvika problem, men de verkade inte notera honom. Säkerheten ut ur lägret var något helt annat än in. Den som gick ut skulle förmodligen återvända innan skymningen, och om du ville in så fick du betala. Direkt utanför grinden vek han av åt höger, öster ut. Han följde sin vanliga stig över kalhygget som omgav lägret och vände sig om flera gånger för att se om någon följde efter honom. Lägret låg som en krans runt det höga vattentornet som i ensamt majestät sträckte sig över den låga bebyggelsen innanför palissaden. Mörka skepnader uppe på tornet avtecknade sig mot himlen. Ingen kunde röra sig över hygget utan att tornet visste om det.
När han kom in bland träden vågade han byta riktning utan att avslöja för hela världen åt vilket håll han var på väg. Vissa arbetade i grupp men Maru var en ensamspelare. Inga behov av samråd för alla beslut, ingen att dela med. Visst var du svag för dig själv, men ensam var det lättare att gömma sig eller fly från fara. Han föredrog skogen framför vägarna, där var det inte så många andra som rörde sig. För den som hade en vagn var vägen det enda stället att ta sig fram, så risken för överfall var desto större. Maru föredrog sin ryggsäck och det han kunde bära i händerna. Han fick kanske inte med sig lika mycket som andra, men rörligheten hade betalat sig åtskilliga gånger. På hans mentala karta fanns en gammal industri några timmar bort som inte var helt tömd senast han var där. Kanske var det hans tur att komma tillbaka som en rik man?
Hotellets luft var rå och kvalmig. Det kallades Hotellet, men en sovsal var närmare sanningen även om det också målade upp en allt för skön bild av de missfärgade träskivor som satts samman till en fönsterlös låda i lägrets utkant. Glipor i väggarna släppte in strimmor av ljus där damm och smuts dansade runt i luften. I två rader längs långväggarna låg nattgästerna, de flesta verkade fortfarande sova. Några snarkade och en gnydde ängsligt i sömnen. Det var trångt och luktade av instängd luft och smutsiga människor, men det var ett tak över huvudet. Och viktigare – det låg innanför palissaden.
Så ljudlöst han kunde knöt han upp ryggsäckens band han haft runt sig under natten, kontrollerade att inget stulits och smög ut i den kalla morgonluften. Kisade i den lågt stående solens ljus och drog ihop sin krage runt halsen. Hans blick mötte den hos en okänd kollega som satt och slevade i sig det sista av sin frukost. De nickade i tyst samförstånd, båda medvetna om vikten av en tidig morgon. Maru kunde inte låta bli att slänga avundsjuka blickar på den andre sökarens utrustning. En kikare prydde bröstet på hans vindjacka och de många fickorna såg välfyllda ut. Från ryggsäcken stack en kofot upp – en riktig, inte bara ett järnrör med tillplattad ände som Maru hade. Bredvid kofoten syntes den nötta kolven av ett avsågat hagelgevär. Det här var en spelare i en helt annan division.
Maru gick bort till Horsa som satt och putsade en smutsig och sliten armbandsklocka, säkert något han fått som betalning för en natt på hans hotell. Han såg upp när Maru närmade sig grytan och grymtade bifallande åt hans frågande blick. Maru försåg sig av klumpsoppan som förlorat alla sina klimpar redan kvällen innan. Men det kalla spadet var en bättre frukost än ingen alls. Framförallt var gårdagens rester gratis för den som betalt för mat och logi, och skött sig under natten. Maru hade för länge sedan tappat räkningen över hur många nätter han spenderat hos Horsa. Men att vara stamgäst gav inga fördelar. Den som inte kunde betala fick söka sig någon annanstans.
Hans kollega hade ätit färdigt och var på väg ut ur lägret. Maru tog snabbt hans övergivna plats för att kroppsvärmen han delat med sig av till stenen inte skulle gå förlorad. Han skyndade att sleva i sig den blaskiga soppan för att inte tappa det lilla försprång han hade över de som kostade på sig en sovmorgon. Kanske hade någon av dem lyckats dagen innan. Kanske var det någon av hans rumskamrater som hade hittat lådan med persikokonserver han hade hört rykten om igår kväll. I så fall sov han säkert potatisbrännvinets tunga sömn. Den som är rik har råd att sova.
Styrkt av den kalla soppan kontrollerade han igen att han hade allt med sig innan han begav sig mot lägrets utgång. Med sänkt huvud gick han förbi vakterna för att undvika problem, men de verkade inte notera honom. Säkerheten ut ur lägret var något helt annat än in. Den som gick ut skulle förmodligen återvända innan skymningen, och om du ville in så fick du betala. Direkt utanför grinden vek han av åt höger, öster ut. Han följde sin vanliga stig över kalhygget som omgav lägret och vände sig om flera gånger för att se om någon följde efter honom. Lägret låg som en krans runt det höga vattentornet som i ensamt majestät sträckte sig över den låga bebyggelsen innanför palissaden. Mörka skepnader uppe på tornet avtecknade sig mot himlen. Ingen kunde röra sig över hygget utan att tornet visste om det.
När han kom in bland träden vågade han byta riktning utan att avslöja för hela världen åt vilket håll han var på väg. Vissa arbetade i grupp men Maru var en ensamspelare. Inga behov av samråd för alla beslut, ingen att dela med. Visst var du svag för dig själv, men ensam var det lättare att gömma sig eller fly från fara. Han föredrog skogen framför vägarna, där var det inte så många andra som rörde sig. För den som hade en vagn var vägen det enda stället att ta sig fram, så risken för överfall var desto större. Maru föredrog sin ryggsäck och det han kunde bära i händerna. Han fick kanske inte med sig lika mycket som andra, men rörligheten hade betalat sig åtskilliga gånger. På hans mentala karta fanns en gammal industri några timmar bort som inte var helt tömd senast han var där. Kanske var det hans tur att komma tillbaka som en rik man?
