Författare: K.J.

Den första expansionen till Machi Koro skulle på svenska heta Hamnen. Trogna läsare vet att originalspelet var väldigt eftertraktat för mig. Så hur är det med expansionen, är den något att ha?

Det beror på din inställning till originalet. Om du inte tyckte om Machi Koro över huvud taget så kommer inte expansionen ändra på det. Om du gillade grundspelet hyfsat så kanske det här kan vara något för dig. Om du tycker att originalet går allt för fort att spela, eller att spelomgångarna känns repetitiva så kommer tillägget råda bot på det.

Så vad får du med i expansionen? Till att börja med får du en låda mer anpassad för ett spela av den här storleken, ett gäng tjugokronorsmynt och startkort för en femte spelare.

Mycket mer passande låda, med gott om plats för kommande expansioner.

Tre nya landmärken, där ett av dem är byggt från start.

Med ett stadshus är aldrig kassan tom, även om du finner att du äter för mycket sushi…

Ett gäng nya byggnader kommer också med. De mest noterbara är Sushibaren, Skattekontoret och Tonfiskbåten.

Normalt är 14 svårt att slå med två D6:or, men inte i hamnkvarteren.

Jag tror det totalt är tio nya byggnader. Jag skriver tror, för jag råkade i min iver blanda in dem allt för fort med grundleken och nu orkar jag inte leta fram dem igen.
“Blanda ihop?” säger spelare av originalet, “MK har ju alla kort ordentligt sorterade!”
Ja, men det för mig in på den största skillnaden (i mitt tycke) mellan originalet och expansionen. Borta är den statiska marknaden där samma strategi kunde användas i spel efter spel. Nu blandas istället alla etablissemangskort i en stor hög och därifrån dras tills tio unika kort ligger ute (kopior läggs på hög). Det är marknaden spelarna får handla ifrån. Om en hög tar slut dras nya kort tills det åter är tio högar.

Marknaden styr.

Ett mycket snyggt och enkelt sätt att hålla spelet varierande och tvinga spelarna att komma på nya strategier hela tiden. Och du slipper sortera alla kort hela tiden. Du tvingas förstås att blanda en stor hög kort, men det är ju något vi spelare är vana vid.
Även om du bara spelar grundsettet och är nöjd med det så tycker jag att du ska använda den nya varianten av marknad. Det fungerar väldigt bra även här och ger verkligen spelet ett lyft.

Idag fick jag äntligen chansen att testa AquaSphere – det (i min värld) senaste från Stefan Feldt. Alla de av herr Felds spel som jag testat tidigare har jag gillat. Främst Amerigo, men även Bora Bora och Bruges. När jag tänker efter och läser lite innantill är det tillsammans med La Isla (också helt okej spel) de enda av hans spel jag har testat över huvud taget, så mitt betyg om honom är mycket bra. Han klår inte Vlada Chvatil, men det är inte omöjligt att han kommer in som nummer två på listan över brädspelsdesigners.

Poängsnurra och programmeringsstation i ett!

AquaSphere som sagt. Temat verkade ganska skumt när jag först hörde om det – en forskningsstation under vattnet där du går runt och programmerar robotar. Den som hade hoppats på RoboRally eller Space Alert kan glömma det, här är det lugn och fin programmering som gäller. De som var mer inne på Bora Bora, men samtliga spelare springer runt på samma bräde och försöker roffa åt sig så mycket som möjligt av de resurser som finns där är mer rätt ute. Inte helt oväntat när det gäller den här designern spelar inte temat så stor roll, men för en gångs skull tycker jag att det passar ovanligt väl med spelmotorn.

Nej Tobias, du får inte plocka robotarna mitt i!

Spelarbrädet påminner lite om Terra Mystica, men fungerar lite annorlunda. Den stora spelplanen är modulär, så ingen spelomgång är den andra lik (approximativt). Programmering sker i steg där du tvingas välja mellan vad du vill göra. Många smarta små system som arbetar väldigt bra ihop för att förvilla spelarna.

Så här ser ett laboratorium som inte riktigt är fullständigt utbyggt ut…

Det här är Felds hårdaste hjärngymnastik hittills. Bora Bora en enkel vandring i parken i jämförelse. Många saker att hålla i huvudet, och som vanligt inte alls nog med tid (som passande nog är en resurs här, den du oftast saknar) att göra allt det du vill. Ett mycket trevligt spel för dig som vill ha en cebral träningsrunda. Men bli inte sur när du råkade tänka fel, det finns mycket bläckfiskar i havet.

Så mycket att göra, så lite tid…

Den här gången blir det inte ett så långt inlägg, för min lediga tid (inklusive den jag tänkt lägga på att skriva det här inlägget) har gått åt till att spela Alchemists.

I’m not mad, i have a diploma!

När jag varken fick det i julklapp eller när jag fyllde år, tröstade jag mig genom att ge det till mig själv i födelsedagspresent.
Tack så mycket!

De som lyssnat på podcasten vet att jag gillar det här spelet skarpt, så jag tänkte inte gå in på det närmare här. Nu när jag har fått spela det lite mer så är det bara en grej jag saknar; varför finns det inget enspelarläge? För utom Chrononauts har jag aldrig haft en sådan lockelse att spela ett brädspel alldeles själv. Men det ska nog gå bra att ljuga ihop ett eget spelläge.

Bara jag och kitteln…

Jag brukar säga att du inte ska hata det du inte gillar, utan älska det du tycker om.
Men ibland måste även jag få släppa ut lite ilska.

Det händer att företag som lyckats förvärva en licens fått den briljanta idén att göra ett brädspel av det. Vissa av dem gör jobbet på riktigt och skapar ett spel som passar i universat de har licens till, såsom Spartacus, Firefly, Sons of Anarchy, Witches och X-Com. Lord of the Rings, Game of Thrones och Star Wars har alla LCG som säkert är trevliga för den som har ork, tid och pengar nog att spela dem. Marvel Dicemasters tärningar är bland det smaskigaste jag sett i brädspelväg, och H.P. Lovecrafts verk har fått så mycket liv i den fysiska spelvärlden att jag ofta glömmer bort att det finns litterära förlagor.

Men om du nu har en licens men saknar cerebrala färdigheter över en sprucken gråsten, och ändå vill krama fram ett bräädspääl? Gör det lätt för dig, gör Monopol.

Det var av misstag jag råkade hitta detta svarta hål på spelkartan. Jag såg Metallica Monopoly på The Worst Things For Sale och tänkte; “Det här måste vara det dummaste spelet jag sett.” Men en känsla i maggropen fick mig att tvivla på mitt resonemang. Jag tog på mig att, om inte gå till botten, så i alla fall doppa ena stortån (den vänstra) i den nattsvarta ocean som är Tema Monopol.
I ärlighetens namn måste jag erkänna att jag inte spelat någon av spelen, men jag tror inte det är ett problem i det här fallet. Jag har egentligen inget emot Monopol som spel, men om ett spel ska ha ett tema så ska det ha en trovärdig koppling till spelmekaniken. Vilka av följande teman får dig att tänka på tomtförvärv?

Dataspel

Okej, med tanke på Mario Kart, Smash Bros. och liknande inavel i Nintendos stall så kan jag acceptera Monopol i deras värld.

Jag förstår att “Monopol Hyrule” inte är ett lika säljande namn, men jag kan inte låta bli att tro att Link här har lagt svärdet på hyllan och försöker stoppa Ganon med en Triforce av Girighet, Makt och Korruption.

Kom igen, skulle Ryu och Ken lagt handskarna på hyllan och låtit finanserna bestämma utgången? Blir Blanka sur om han inte får Elverket?

Sport

Ett boxningsspel baserat på Muhammad Alis karriär skulle kunna vara riktigt intressant. Men hur i hela friden skulle det funka med spelmotorn från Monopol?

Likheter: I både Monopol och Nascar förflyttar de tävlande metallbitar på tok för många varv runt en bana, och det roligaste som sker är om någon kraschar spektakulärt.
Olikheter: Allt annat.

Musik

Köpa upp Graceland för att få favörer från The King?

-Tänk att kunna köpa Abbey Road…
-Vi gör ett Monopol!

Hur många Band-Monopol kan det finnas marknad för?

Fler än du tror.

Tyvärr…

Serietidningar

Monopol Gotham skulle kunna funka, men äger inte Bruce Wayne redan större delen av staden? Eller ska du handla dig till ett stuperhjältemonopol?

Superhjältar och markförvärv, hur i hela friden skulle det passa ihop?

Är alla spelare Norman Osborn som försöker köpa hela stan för att hitta Spindeln?

Men… jätterobotar från rymten… bilar… hotell…?

Film & TV

Är det här någon form av Imperietsimulator? Köp upp rymden och gör rebellerna medellösa?

Och för den som inte kan får nog finns specialversioner för t.ex. episod ett.

Har inte Federationen avvecklat det här med pengar och girighet?

Och hur skulle Klingonförhandlingar runt bordet se ut? Följer det med en Bat’leth till varje spelare?

Den som tyckte att det blev för många filmer av boken…

…ska tänka på…

…att det blev många Monopolspel också.

Jag tycker extra synd om alla som hittade det här under julgranen istället för något av de riktiga spelen.

Dorothy väljer att köpa ut varje Munchkin längs den Gula Tegelvägen och lägger Oz under sina röda lackskor. Helt enligt filmen.

“Allt med Minioner säljer, gör ett spel!”

“Ny film, ingen märker om vi säljer samma spel igen va?”

???

Men hur har det med något att göra…?

 

 

Bilder och produkter hämtade från Amazon.com

Nu när helgerna är över och vi är tillbaka till den vanliga vardagen igen är det bäst att försöka göra den så långt från grå som möjligt. Så Jag tänkte fortsätta prata lite om spelskapande.
Den här gången handlar det om tips och tricks som jag använder mig av när det gäller speltillbehör. Det går givetvis bra att låna det som behövs från sin spelsamling, men problemet är att du måste jaga rätt på alla delar innan du kan spela de spel du lånat från. Om du inte är jätteduktig på att lämna tillbaka dem. Och ärligt talat, vi vet väl båda att så inte är fallet? Kanske enklare att ha en uppsättning till ditt spelskapande då.

Kort

Vaksamma läsare av det förra spelskaparinlägget såg att jag använder mig av sleeves med mörk baksida till korten. Normalt gillar jag inte att spela med inplastade kort, men när jag ska göra dem själv gör de allt väldigt enkelt, för då kan du använda vanligt papper till korten. Alla som testat print-and-play vet att spelkort utskrivna på vanligt papper har många nackdelar. Pappret är för tunt, så du kan ana igenom vad nästa kort i högen är och det är svårt att dra ett kort. Du kan försöka skriva ut på ett tjockare papper istället, men jag vill varna för att det är svårare än du kan tro. För även om manualen till din skrivare säger att den klarar papper av en grov tjocklek så är det inte säkert att den gör det, i alla fall inte i färg. Jag hade en laserskrivare som enligt specifikationerna klarade upp till 250 grams papper, men när jag försökte med 200 grams så gick svartvitt bra ibland, men färgat blev ofta dåligt.

Trots att både papper och skrivare skulle komma överens (på pappret i alla fall, hö hö) så blev resultatet sådär…

Men med lite tur kan snygga utskrifter lyckas på tjockt papper, och du får en trevligt kortkänsla på dem. Men du gör nog bäst i att skydda dem med bokplast, för även om du får färgen att fastna är det inte säkert att den sitter kvar.
Men dubbelsidigt är inget du ska hoppas för mycket på, det kommer förmodligen bara resultera i att bägge sidorna blir utsmetade.
Enklare då att använda vanligt papper och sleeves. Med tillräckligt många färger på baksidorna så finns det inte heller någon riska att blanda ihop korthögarna.
Om din skrivare inte är bäst i världen kan det kanske vara en idé att använda fotoutskrifter. De största prittjänsterna på nätet nästan ger bort fotona, så om du har fina bilder kanske det är bästa sättet att göra dem rättvisa?
Och även om du till skillnad från mig är fantastisk med papper och penna så gör du nog ändå bäst i att scanna och printa. Det kommer bli en del ändringar för dig under skapelseprocessen, och du vill väll inte kladda på dina fina original? De kommer ju bli värda jättemycket när spelet vinner Spiel des Jahres.

Så mycket enklare med sleves.

Spelpjäser

Som alla trogna läsare vet gillar jag träpjäser. Det går att köpa dem löst, men om du vill ha många olika så drar priset iväg. När det gäller meeples hade jag redan köpt dubbla grundset av Carcassonne, så det var bara att ta den andra uppsättningen gubbar. Men jag ville ha kuber också, typ femtio gånger fem olika färger, och i slutändan blev det nästan billigare att bara köpa Dominant Species, och då fick jag ett spel också. Handen på hjärtat är det inte spelet direkt jättebra, men för den som vill ha mycket träbitar att leka med till annat kan det utan tvekan rekommenderas.

Så mycket trä…

Till en spelidé ville jag ha markörer som skulle ha två olika sidor, för att kunna vändas och visa att de var spelade. Att sitta och klippa ut pappbrickor kändes väldigt tradigt, så istället köpte jag ett hundrapack metallbrickor och målade dem med hobbyfärg. Tror paketet kostade 16:- så det får ses som överkomligt.

Blått för vatten och rött för eld, okej?

Tärningar

För ett mångsidigt tärningsutbud är det såklart ett rollspelskit av tärningar du vill ha.

Ibland vill du ha fler än sex alternativ.

Men kanske är det så att du vill ha många D6:or i olika färger? Då kan du antingen köpa dem i lösvikt, eller göra det lätt för dig och skaffa spelet Allt på ett kort. Du behöver inte bekymra dig om att slakta spelet, låt de fyra spelkorten följa med tärningarna, så har du något att leka med när du behöver tänka på något annat än ditt eget spel.

Fråga vem som helst, det är roligare att slå många tärningar än bara en.

Ja, inte är det nå badpeppar.

Den som direkt vet från vilken skiva det citatet kommer delar förmodligen min smak när det gäller julmusik. Men nu är julen över för den här gången, för den varar verkligen inte till påsk. Men det gör förhoppningsvis julklappsspelen.
Under vår gran låg det fem spel den här gången. Här följer mina tankar om dem.

 

Glass Road

Det här spelet har jag redan skrivit om, och mina åsikter har inte förändrats. Det är fortfarande ett mycket bra spel som ter sig väldigt olika beroende på uppställningen. Jag gillar det i ett spel, att det inte går att ha en idiotsäker plan redan innan spelet tagits ur kartongen.
Det fungerar förvånansvärt bra på bara två spelare, och när de har lite kläm på spelmekaniken känns det som att det tar längre tid att sätta upp spelet än det tar att spela. Då känns regelförslaget att utöka spelet från fyra till fem rundor helt berättigat. För det här är verkligen ett spel som tar slut för fort på få spelare.

 

The Witches: A Discworld Game

Ett trevligt spel som rör sig fram i en ganska maklig takt. Spelarna iklär sig rollerna av blivande häxor i Sir Terry Pratchetts underbara Skivvärld. Ni vet, Tiffany, Petulia och de andra. Ni som inte vet – jag är extremt avundsjuk på den litterära skatt ni har kvar att upptäcka. Men nog om böcker, nu pratar vi om brädspel.
Jag tror att en icke-Pratchettfantast kan tycka att spelet är trevligt, men det är helt klart gjort för någon som har koll historien. I princip allt har referenser till någon av de tio böckerna. Spelarna är som sagt blivande häxor som rör sig runt i kungadömet Lancre och hjälper till med problem, allt från förlossningar och sjuka grisar till onda drottningar och alver. Problem löses genom att med tärningsslag och specialkort komma upp i problemets poängnivå. Ju fler problem du löser, desto mer fördela får du och kan alltså lösa svårare problem. Hålls problemnivån på en hanterbar nivå när problemhögen tagit slut vinner den som har mest lösta problempoäng. Eller så har alla vunnit, för det kan spelas som ett co-op.
Det blir ganska snabbt tydligt att bestraffningen för att misslyckas inte är så farlig, så åldersnivån på 13+ känns lite hög tycker jag. Det här är ett bra spel för alla Pratchettfans och de som vill ha ett trevligt familjespel. I alla fall om familjen gillar att spela spel.

 

Dungeon Roll

Kortfattat är är Dungeon Roll ett mer avancerat Zombie Dice i rollspelsmiljö. Okej, nej, det stämmer inte riktigt. Spelaren slår sju följeslagartärningar och använder dem efter bästa förmåga i den håla (som är det jag tänker översätta dungeon till) som en motspelare får befolka med ideliga tärningsslag.
Mekaniken är lättförståelig och logisk, men kräver ändå en del tänkande och analyserande av de alternativ som finns. Det funkar bra på två spelare, men allra bäst tror jag det är på tre, så du får en paus varje runda och kan se över vilka skatter du har och lägga upp någon form av taktik. Spelet rekommenderas för upp till fyra spelare och jag tror inte att de är en så bra idé att överstiga det allt för mycket. Även om du teoretiskt sätt kan ha hur många spelare som helst så kommer det bli väldigt lång väntan innan du får göra något, eftersom det bara är två spelare som är aktiva åt gången.
Ett trevligt litet mellanspel som ändå känns som ett “riktigt spel” trots sitt format.

 

Timeline

Som andra halvan av teveprogrammet Förr eller senare, men du slipper klämkäcka programledare och puckade kändisar.
Alla spelare får fyra kort med olika händelser, i vårt fall vetenskapliga upptäckter. Dessa ska ett i sänder placeras på en tidslinje. Gissar du rätt blir du av med händelsen, men om du placerar den fel blir du av med kortet och får dra ett nytt. Den spelare som först är av med alla sina händelsekort är vinnaren.
Ett mycket trevligt litet spel att plocka fram och socialisera kring, framförallt för grupper som gillar TP och liknande frågesport. Att der finns i ett flertal versioner (Musik & Film, Uppfinningar, Historiska Händelser, etc) som i viss mån går att kombinera ger en hög återspelbarhet. Och när du har spelat sönder det och kan alla årtal utantill har du förmodligen lärt dig mer om viktiga historiska tidpunkter än du lyckades med under hela din skolgång.

 

7 Wonders

Tjugoen (21) priser stoltserar kartongen med, och jag kan förstå varför. Den grundläggande mekaniken är ganska simpel när du tagit dig över den första förståelsetröskeln, men om du inte lyckas med det ter sig spelet ganska obegripligt.
Det känns som att Nations utgått lite från det här konceptet och försökt vidareutveckla det, mer och mindre lyckat. För ibland är mindre mer. Alla spelare får sju kort, spelar ett och skickar sedan sin hand till spelaren bredvid. Ett nytt kort spelas och proceduren upprepas tills det är två kort kvar. Då spelas ett och det sista slängs. Detta görs tre gånger, och den som efter tredje akten har mest segerpoäng vinner. Enkelt, inte sant?
2-7 spelare känns väldigt generöst. I tvåspelarläget kommer likt Alhambra en tredje fiktiv spelare in, som de mänskliga spelarna turas om att styra. Det funkar mycket bra, även om det gäller att ha koll på vad som händer. Halvvägs in i vårt spel började vi inse att Dirk (som vi alltid kallar våra fiktiva spelare) såg ut att leda rätt stort eftersom vi båda dumpade de bra kort vi själva inte kunde bygga på honom för att hålla de borta från varandra. Men sen började han fatta mindre bra beslut, så det löste sig för oss.
Alla interaktioner du har i spelet är med de spelare du har till höger och vänster om dig själv, så det blir inte en sådan jättestor skillnad att ha fyra, fem, eller fler spelare. Den enda skillnaden är att ju fler spelare det är, desto mindre chans har du att kunna gissa vilka kort du kommer få.
Väldigt bra spel, för ovanlighetens skull även när det gäller tidsåtgången. Det var länge sedan jag spelade ett spel som kändes så lagom långt. Trettio minuter per spelare står det på kartongen, men det är att ta i även med ovana spelare.

På det stora hela har speljulen varit mycket lyckad, både när det gäller givna och mottagna presenter. Nu hägrar 2015 med alla nya släpp. Jag känner på mig att det kommer bli ett bra år.

Och kom ihåg; För mycket av det goda är bara bra.

Det frågade sig DN Lördag den 6:e december. Jag fångades av rubriken och tänkte i ett svagt ögonblick “Ja, äntligen bräd- och kortspel i dagspressen!” Men det var precis som det brukar vara. För den som vill finns ett interaktivt test på deras hemsida, annars har de också en artikel med snabbsvaren. Jag tänker inte raljera över ensidigheten i deras val av spel som riskerar att ge sällskapen framför granen en själslig skörbjugg. Nej, vi ska vara snälla till jul, inte hata utan älska. Så jag öppnar upp för att fylla kommentarsfältet till bristningsgränsen!

– Vilka är dina nya spelfavoriter från i år?

– Vilka spel är bäst att dra fram så här till jul?

– Vad har du försökt spela med familjen men som slutade i katastrof?

– Och vilket spel som går att få tag på för tillfället är bäst att ge bort i julklapp?

Jag kanske ska börja med att be om ursäkt för mitt förra inlägg, ibland går vi alla lite bananaz som Peder uttryckte det.

Men i efterhand kan jag känna att All work and no play är ganska missvisande i mitt fall. För mig är det snarare All play and no work som gör mig till en dull boy. För jag är nog i grund och botten en workoholic. Även när jag är ledig jobbar jag. En del av min hjärna ser allt jag gör som research. Det finns alltid något att lära sig i varje situation. En angränsande del av hjärnan (eller kanske densamma, vad vet jag) granskar också all kultur jag konsumerar och ställer frågan “Skulle jag kunna göra det där?”. När det gäller t.ex. musik och måleri har jag nog empiriska studier för att med emfas kunna svara “Nej!”. (Mina bristande kunskaper i tecknandets ädla konst kommer bli allt för uppenbar för er om bara några stycken. Jag ber om ursäkt för det i förväg.) Men när det gäller bl. a. litteratur och brädspel leker jag fortfarande med tanken att kunna skapa något själv. Därför tänkte jag den här gången prata lite om hemmagjorda spel.

För mig började det hela med att jag, som den elkraftsingenjör jag är, irriterade mig lite på att Power Grid låg så långt från verkligheten både när det gäller teknik och hur elhandel går till i vårt land. Jag började skissa lite på hur ett spel som låg närmare hur det faktiskt fungerar, men jag insåg ganska snabbt att marknaden för det spelet är ganska begränsat. Så den skissen åkte i den berömda malpåsen. Men tanken på att skapa ett eget spel levde kvar.

Min första helt egna idé var ett abstrakt spel som rörde sig kring kampen mellan en vulkan och ett ishav (ja, jag inser själv hur kul det låter). Det var väl inga grundläggande fel i spelmekaniken, men det visade sig vid speltestandet att även om motorn fungerade så var den allt för klen för att driva spelet framåt i en rimlig hastighet. Det var som att jag försökte driva en mindre lastbil med en mopedmotor. Så den idén las på hyllan, kanske för att aldrig mer röras. Vem vet.

För tillfället har jag två handelsspel (ett i rymden och ett i bondemiljö), ett robotspel och en deckbuilder om insekter som jag inte gett upp på än. Och så har jag spelet jag tänkte prata om här.

Arbetsnamnet är Run n’ Sack och det är ett kortspel som handlar om krig mellan småtroll och tomtar. Självklart är spelarna småtrollen. Spelmekaniken är inte helt olik Musketeers som jag av en händelse fick prova på en spelsöndag. Men istället för att dra kort med stridspoäng har du tio energipoäng att lägga på varje strid. I sju omgångar dras x antal fiender (beroende på antalet spelare) och spelarna måste tillsammans lägga tillräckligt mycket energi på striden för att vinna den. Detta görs genom dold budgivning. Och förhoppningsvis en del bluffande och mind games.

Både röd och gul spelare har budat fem energi var, och lyckas precis slå tomtarna. Teamwork!

För du vill inte lägga för mycket energi på att slåss, om ni lyckas vinna striden kommer den viktiga delen; Plundringen. Den spelare som har mest energi kvar (alltså gjort minst i striden) är först framme och får en chans att lägga vantarna på plundringsgodset.

Röd spelare väljer att låsa fyra energikuber för att bära på en tavla som är värd åtta poäng i slutet av spelet.

Men allt hen väljer att plocka upp tar energi att bära på. Det säger ju sig självt att du är sämre på att slåss om du bär på en stor tavla. Så i nästa strid har spelaren med tavlan fyra energipoäng mindre att buda med. Spelarna kan lägga ifrån sig plundringsgods för att återfå energin, men så fort de släpper taget om ett föremål är någon annan i den stora småtrollsarmén där och knycker den.

Om striden misslyckas då? Den spelaren som lagt mest energi på striden (i.e. varit längst fram och slagits som hårdast) förlorar två energipoäng permanent. Och den spelare som lagt minst energi på striden (alltså stått längst bak och gjort minst) blir först upphunnen av befälen som driver på kriget, och blir av med allt sitt plundringsgods.

För tillfället behöver jag två saker för att komma vidare med det här projektet.
– En grafiker som kan skapa konst att sätta på korten för att spelarna inte ska få krupp av att se dem.
– Speltestning för balansering och finjusteringar av motorn.

Med lite tur ser jag det inte som en omöjlighet att kunna få till båda dessa saker. Sen vad det blir av det i slutändan får vi se. Om inte allt kraschar brinnande så blir det värsta fall ett gratis print-and-play och i bästa fall mitt första steg mot att bli en svensk Vlaada.

All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy.

Vissa puritaner vill ha det lugnt och tyst runt spelbordet, men vissa uppskattar lite bakgrundsmusik. Men vad ska då spelas? Om musik tillåts runt spelbordet ser jag gärna att den passar speltemat. Men det kanske inte alltid är så lätt att veta vad som passar. När det är filmlicenser som spelas ska naturligtvis det officiella soundtracket spelas. För andra tillfällen presenterar jag här lite förslag på musikval. Om min musiksmak skiner igenom är det helt medvetet.

Rymden

Vilken version av universum det än är ni latjar runt i så passar S.P.O.C.K. perfekt. Förkortningen utläses Star Pilot On Chanel K som de döpte om sig till efter att Roddenberrys advokater hörde av sig, och visar att det inte är bara Star Trek musik de spelar. Även om det kanske är lejonparten.

Exempel: All E.T.s Aren’t Nice | Where Rockets Fly | Alien Attack

Cthulhu

Paul Rolands Re-Animator är utan tvekan det rätta valet för den korrekta stämningen.

Exempel: Arkham | Chutulu | Charles Dexter Ward

Vill ni ha något mer lättsamt kan jag rekommendera Tom Smith.

Exempel: Cthulhu Fhtagn | I Had A Shoggoth

Krig

Sabaton är en ypperlig krigsmusikleverantör, framförallt när det gäller andra världskriget. Men även Karolinertiden har de tonsatt.

Exempel: En Livstid I Krig | Coat of Arms | White Death | Ghost Division

Om krigsmusiken hellre ska vara på svenska kan Raubtier passa bra.

Exempel: Det finns bara krig | Panzarmarsch | K3

Om kriget mer hör hemma i gamla dagar kan Turisas vara rätt för dig.

Exempel: Stand Up And Fight | Ten More Miles | To Holmgard and Beyond

Fantasy

Om du önskar tonsätta dina drakar och demoner så finns det en uppsjö att välja på. Blind Guardian var det första som jag kom att tänka på…

Exempel: The Lord of The Rings | Noldor (Dead Winter Reigns)

…men även Luca Turilli / Rhapsody of Fire  fungerar bra.

Exempel: Ancient Forest Of Elves | Never Forgotten Heroes

Steam Punk

Om det är ett högteknologiskt artonhundratal drivet av ånga som lockar dig så tycker jag The Cog is Dead gör sig bra som bakgrund.

Exempel: Prepare for Adventure | The Copper War | The Death of the Cog

Pirater

Är det plundring på de sju haven som gäller är Alestorm mitt förstahandsval.

Exempel: Keelhauled | Shipwrecked | Drink

Åter igen, om ni vill ha något mer lättsamt fungerar Tom Smith även här.

Exempel: Talk Like a Pirate Day | Hermione Granger the Pirate Queen

Euro

Vad annat kan lyssnas på än klassisk tysk musik?