Jag är en jävligt gnällig person, det kan jag erkänna. Jag älskar att kritisera och raljera över saker som vore de mina sista ord i livet. Och idag ska jag gnälla om gnäll! En sådan lycka! Ämnet för dagen är: “Hur vi tror att vi vet och kan bäst för att vi identifierar oss med en subkultur” eller “Jag spelar, därför är jag 1337”. Häng med!
Vad är problemet egentligen?
För att förstå problematiken måste vi bege oss på en resa bortom tid och rum. Året är 1746, Internet har precis uppfunnits och det är en helt vanlig dag på en helt vanlig arbetsplats.
#1 “Syntax error!”
#2 “Command null!”
Men allt är inte som det brukar vara. Konversationen styrs oväntat in på den privata sfären.
#1 “Så vad gör du när du inte jobbar med data?”
#2 “Jag spelar brädspel.”
#1 “Jaha, typ Monopol och så? Jag spelar Monopol ibland. Och Risk. Det är jäkligt kul faktiskt, men jag gör det för sällan.”
#2 “Alltså du borde testa att spela ett riktigt spel istället. Monopol, det är bara skit.”
#1 “Jaha, ja det kanske vi skulle göra nån gång.”
#2 “Absolut! Det kommer bli den bästa kvällen i ditt liv.”
Det här är ett stycke som representerar att tiden går:
Tiden går, #2 befinner sig på en plats tillsammans med likasinnade.
#2 “Alltså, varför är det ingen som fattar brädspel? Jag snackade med en kille på jobbet i förra veckan och han bara: Jag spelar Risk och Monopol.”
#3-6 “Hahaha. Hoppas han dör.”
#2 “Haha. Syntax complete!”
Samtidigit hos #1
#1 “Hahaha! Åh jag har så roligt! Jag väljer att köpa Vasagatan.”
#1s familj “Skada! Men det gör inget för det är kul ändå.”
Precis efteråt hos #2
#2 “Nog om min fåntrattiga fåntratt till kollega. Vad ska vi spela?”
#3 “Något med matematik!”
#4 “Något med tärningar!”
#5 “Något utan slump!”
#6 “Något tematiskt!”
#2 “Men det är ju fyra önskningar på en gång. Det går ju faktiskt inte.”
#3-6 “Nej, det gör det inte. Vi får dela upp oss och sätta oss i varsitt rum så att vi inte stör varandra.”
#2 “Ja, det måste vara tyst och svalt för #3 och #4. Och det behövs ett 5×5 meter stort bord för #4 och #6. Jag personligen kommer att se till att alla regler följs.”
#2-6 “Hahaha vi har roligt!”
Slut.
Ursäkta, men jag fattar ingenting
Sensmoralen av den här historien är att gäjmerz per generellt är de lipigaste av sillar och bara vill ha roligt på sina villkor. Vilket inte nödvändigtvis är så konstigt. Om det inte hade varit för den lilla detaljen att samma g4m3r$ också missionerar, on the daily, för att “folk” ska spela mer spel. Och då är det viktigt att det är de som får välja spelen. För annars kan det bli fel. Och vi vill ju inte att någon ska ha roligt på fel sätt. No, sir.
Och jag pratar inte om att förbjuda legitim kritik eller om att censurera någons åsikter, men jag tycker att en fin tumregel är att om det enda en har att säga om någonting är negativt, så går det alldeles utmärkt att vänta tills någon frågar efter ens åsikt. Undantaget den här bloggposten såklart. Det är inte kommunistiska kejsardömet Trinidad vi lever i (whatever, jag spelar inte krigsspel).
Jag är inte helt säker på att det blev tydligare
Att ständigt kritisera människor för att de spelar ett spel som inte räknas som ludologisk haute couture (jag blandar begrepp hur FAN jag vill) bidrar inte, föga förvånande, till att skapa en välkomnande miljö. Det enda det bidrar till är att skapa ett rum där en grupp människor kan sitta i en ring och högljutt beklaga sig över problem som de egentligen inte vill lösa:
“Varför är det så få kvinnor som spelar spel?” (Det är det inte)
“Varför vill inte min familj spela spel med mig?” (Det vill de)
“Varför vill ingen spela bra spel?” (Ännu en gång: det vill de)
Den enda frågan de borde ställa sig är:
“Varför är det ingen som tycker exakt som jag gör, och vill göra exakt det jag tycker är roligt, exakt när jag vill göra det?”
Och här är svaret:
För du vill inte ändra på dig, du vill bara gnälla. Och lägga över ansvaret på alla andra.
(Undantaget den här bloggposten. Det är inte Nazi-Ryssland vi bor i. Igen; krigspel – inte min grej).
/*
