Författare: Emil

När vi nu så sakteligen lämnar vinterns sista månad och börjar känna solens bleka, sjukdomsframkallande tentakler över våra likmaskfärgade kroppar kan vi också kallt räkna med att speltiden för våra mer ljusskygga spel helt naturligt kommer att reduceras som ett moderat väljarstöd. Vad passar väl då bättre än att kravla ur grottorna och ut på soliga fält i samma universum som grottkrälarspelens okrönta drottning? Jag talar givetvis om Descent. Vilket i sin tur gör att jag givetvis talar om BATTLELAWRRRR! Och tredligen givetvis talar jag om andra versionen av nyss nämnda spel. För första versionen… Meh. Plus att det inte går att få tag på längre sååååatteh.

Först några ord om Descent. Att hitta någon som vill spela Descent är i princip som att försöka titta på Bring it on, ingen vill göra det för att de har dålig smak. Men Battlelore är en annan historia. Nämligen historien om generic humans #2 versus emo-demons #1. Så universumet är Terrinoth och spelsystemet är command and colors, berömt genom sin medverkan i Memoir ’44. Men istället för att ha någonting med Descent och eller hitler jugend att göra så ska man fösa för evigt namnlösa kreatur hit eller dit beroende på vilka kort man har på handen och vad ens uppdrag är. Och det är FINGERLICKING GOOD! Det finns bara ett klagomål med det här spelet och det tar jag i slutet så ni får en riktigt go sån Lars von Trier-knut i magen när ni slutat läsa, för det är ändå en ganska stor gripe. Eventuellt.
Men först:

Le good stuffs

Varje gång jag har spelat Battlelore har det varit som en end boss battle på ett gammalt Nintendo, där båda suttit och vibrerat av återhållen energi för att minsta lilla oförsiktiga rörelse kan resultera i att den mest genomträngande av åttabitarstoner får ett obegränsat solo som en odé till ditt misslyckande. Med skillnaden att istället för freeze frame får du någon som vinstonanerar i två minuter. Spänning: check!

Frustrationslevel is 9000

Vi är alla självplågare innerst inne och om ni är duktiga små interwebzapor har ni följt länkarna ovan och vet numer vad command & colors innebär. Betänk då följande: du behöver gå till mitten, för där finns det VPs att snaska på. Men din starthand består bara av flankkort. Vad gör du då? Enligt Chris Tannhauser flyttar du dina styrkor från flankerna mot mitten och hoppas på bättre kort. Men du får inga bättre kort, du får bara fler flankare, och nu har du inte ens soldater där. Tack Chris. Du suger. (Chris är awesome och strategin är egentligen ganska solid. Men det är fortfarande segt att dra fel kort).

Spelzing the spelz

Okej så hur ser en omgång ut då? Helt jävla hysterisk ser den ut. Jag brukar vara lite avvaktande till tvåspelarspel eftersom den sociala aspekten läggs i en kryokammare till förmån för ett djupt rotat gemensamt hat för varandra. Så även i BATTURULAWURU. Men det är ett socialt hat. Även om strategin är viktig vägs de mest välplanerade attacker upp av statistiskt omöjliga tärningsslag och sadistiskt överraskande fuck you-kort (take-that räcker liksom inte riktigt till, det här är kort som är genialt vedervärdiga men så välbalanserade att ingen kan anklaga dem för att vara slumpartade). Samtidigt som de mest lyckosamma av tärningsslag och samlagnaste av kort inte kan rädda dig från traumat av att behöva tänka själv, med din hjärna. Det resulterar i ett spel där du måste tänka tillräckligt mycket för att sätta ner thinnerburken mellan tärningsslagen men också en upplevelse som inte kräver att du stänger av blodflödet till alla organ under halsen för att få ut så mycket som möjligt av din omgång. Vilket betyder trashtalk. Ljuvt, underbart, arsenikhonungsdoftande trashtalk. Det högsta betyg ett spel kan få.

Baby got back

Men så är det det här med baksidan. W0t ez eet? Det är lite oväntat arméerna. Inte för att de är dåliga. Det är snarare ett mindre mirakel hur FFG har lyckats vrida fram intressanta faktioner ur något så undernärt som människor och andra människor. Men jag vill ha mer. Alltså typ supermycket mer. Minst, MINST, två faktioner till och ett overlord-scenario som inte kräver att jag köper två grundboxar till. Och fler enheter, tack. Och kanske hjältar. Men hittills har det varit tyst som i huvudet på Kristina Winberg om extra goodies. Missförstå mig inte, man får en hel del kött i grundboxen och det är ju redan dubbelt så matigt som Memoir ’44.

Men ändå.

MER!

Mycket MER.

BATTLEMER!

 

/*

 

Ett spel är bara så bra som gruppen du spelar det med. Och jag har ett några stycken väldigt bra grupper men det är en som står ut. En som jag fanimig hatälskar lika mycket som att peta tänderna tills blodet sprutar (va? Struntsamma): ett gäng narcissistiska sociopater som bara ser till sitt eget bästa och som är fullkomligt svarta på insidan. Det är som att spela spel med en grupp superskurkar. Det hugger i hjärtat varje gång jag tänker på hur långt det är mellan gångerna vi lyckas få till en träff. “Varför?” undrar den frågvise läsaren. “En gif säger mer än tusen ord”, svarar jag. Jag ger er: The Brotherhood of evil brädspelerz*.

Hur jag tror att alla spelkvällar ska bli:

Hur de egentligen blir:

När Julia förlorar:

När vi spelar City of Horror när någon tagit med sig sin kompis:

När någon lägger critical miss i Cutthroat Caverns:

Hur alla ser ut när jag plockar fram Chaos in the old world:

När det är matpaus i Twilight Imperium:

När någon inser att de inte har råd med nästa teknologi i tech-trädet:

Hur alla andra ser ut när de inser att någon inte har råd med nästa teknologi i techträdet:

När jag berättar att i det här spelet finns ingen direkt konflikt:

När vi går igenom reglerna till Mage Knight:

När någon inser att de skulle behöva en runda till i Terra Mystica:

När någon bryter en allians i Game of Thrones:

När någon ber för sitt liv i Kemet

När någon vinner med sin super flare i Cosmic Encounter:

När någon skryter efter att de har vunnit:

/*

Jag inser att jag är otroligt sen till festen, men jag har precis börjat spela Diablo Tres och ZOMFG!!!1111!!!ETTETTETT! vad det är beroendeframkallande. Det är som Candy kneecap-crush saga, minus den fruktansvärda idéstölden och de vedervärdiga människorna bakom den. Och med demoner från helvetet (och uppenbarligen från landsbygden också) istället för polkagrisar. Eller vad det nu är. Jag har aldrig spelat det. Men jag har spelat cirka några stycken andra spel av liknande sort, och jag åker tunnelbana on the reg och har sett en hel drös människor se extatiska ut över siffran 60 och antar att det är ungefär samma samma.

Alla människor på tunnelbanan.

Aaaaaaanyway: Belsebub 3 är också ett sånt spel. Fast extreeeemt mycket mer genomarbetat. Och med demoner från helvetet. Åh, bjev du glad föj att du fjick en jiten wejtejs ojginaj-kombo? Prova att meja ner sexhundra vansinniga ockultister och deras nyframbesvärjade psykmongodemoner från, du gissade rätt, HELVETET! Och sen får man prylar! Glawrius, glawrius prylar som man kan meja ner fler okristliga ting med så att man kan få fler saker till fler monster som ger en ytterligare nåt att leka med och så fortsätter det i all evighet fucking amen.

Jag har ett otroligt ambivalent förhållande till dataspel [sic], jag har alltid hållit mig hyfsat ajour med vad som är all vreden för tillfället och lusläst loren till gamla klassiker som Mortal Kombat (så jävla inte en bra historia) men jag har också länge tyckt att blipblop-spel varit självaste definitionen av tidsslöseri. Aldrig någonsin blev det väl så tydligt som när de genialiska genierna på Beamdog portade självaste Baldurs Gate (haters begone!) till iPad och jag spenderade dagarna och nätterna med att fetta ner min skärm för att få tag på en hillebard som inte sög ålröv (can’t be done) istället för att, jag vet inte, umgås med folk; känna lite på köttvärlden liksom. Och det var därför jag trillade dit så hårt på brädspel; titta folk i ögonen istället för i bluetoothen och få solida, genomarbetade spelupplevelser istället för, typ, Custer’s Revenge (jag var tvungen att googla fram det här. Srsly, det är det sjukaste spelet jag hört talas om).

Okej, så varför håller jag på och mala på om dataspel på en brädspelsblogg? Jo, för att jag finner mig själv snuvad på en ytterst viktig del i spelvärlden: det hjärndöda malandet och poängplockandet. Jag vill känna att jag kan slösa bort lite tid med ett brädspel. Ett spel där jag får hugga ner lite demoner, loota lite loot, levla upp, dricka en öl, higha en five och så vidare tills alla är nöjda och världen är räddad fast utan all setup och massa text. Eller bara krossa godis med en hammare, det spelar inte så stor roll. Jag vill bara ställa in hjärnan på happy funz time$/inaktiv och plocka så sjukt jävla mycket poäng utan en jättejättestor utmaning. Så kom igen nu, använd kommentarerna för en gångs skull och tipsa mig om spel som ni tror kan passa. Jag lovar att prova alla och sen återkomma med rapport om vilket, om något, som har en plats i mitt hjärta för alltid.

 

/*

Zimmermann ditt smutsiga lilla jävla geni! Tärningar! Gaddäm tärningar precis överallt! Trodde du att Quarriors var the king öv teh tärningsgäjmsen? Då måste jag dessvärre informera dig om att du, likt alla rojalister, lever i en förlegad dröm. Det är ett nytt Q-huvud i stan och dess namn är Quantum (ej att förväxla med den samma-namnade mekaniken, även om det finns paralleller. Som att jag diskuterade kvantfüsik med mina vänner (obs ej en humblebrag, “diskussion” i det här sammanhanget var att jag lyssnade på deras förklaring om kvarkar och protoner och att saker som inte kan hända händer och att det är som en bowlingbana. Whatever, jag var full. Det enda jag tog med mig från den diskussionen var att kvantfysik används i bowling)

Vilket förklarar det här.

Eller att kvantis the science är obeskrivligt awsum, precis som kvantis the boardgame).

Så, let’s cut Chevy Chase: vad är grejen? Jo, du tvivlare där, “grejen” är att Quantum är allt som är rätt med brädspel rakt in i gött mos-centrat i hjärnan. Det är relativt snabbspelat. Det är lätt att lära ut. Det går att variera in absurdum, och klart öppet för lite hembrygda scenarion. Det är taktiskt. Det har en regelbok som nästan är lika välskriven som en bok av Marcus Birro (HAHA skojar bara. Marcus Birro suger. Men regelboken är ace). Det är inbjudande. Det är slickt. Det är tematiskt. Men inte för tematiskt. Det har en liten backstory som till och med har tänkt på skalan mellan de små framtidsknarxkuberna och planeterna. Det är välpaketerat. Och det är ROLIGT! Och det har TÄRNINGAR! Sa jag det eller? TÄRNINGAR. Och där Quarriors (som är ett urmysigt litet spel, låt det vara känt) har små yttepyttesnuttefnutt-tärningar som man kan gömma i munnen på en normalstor huskatt

De kommer inte gilla det. Men det går.

har Quantum rejäla don som man skulle kunna bygga ett litet hus av. Som ingen skulle kunna bo i för att det är bara 28 tärningar i. Men det skulle stå kvar för alltid. Som Stonehenge. AAAAAAH!! Tärningar! I sure do love me som tärnings alltså. Speciellt rymdtärningar som är helt jävla sjuka i huvudet och bajsar ut kristalliserade slimekuber om man lyckas a) rulla dem rätt, eller b) sprängmörda sina motståndare så att man blir ökänd. Gaddäm ÖKÄND! Och det får man poäng för. Mumma för våldsfetischister som mig.

Lite story så ni hanger med: människan uppfann kvantiskubisar som var helt stört kraftfulla, sen gick allt åt den proverbiala skogen. Och med skogen menar jag givetvis rymden. Några hundra år senare finns det fyra faktioner av människor (inklusive marsmänniskor som inte är marsmänniskor utan människor) som beter sig som grade A rövhålz och åker omkring och utarmar planeter något alldeles förskräckligt för att få sitt energibehov tillfredsställt. I själva spelet är det den som bajsar ut sin sista kub som vinner. Och det är genialt. Bara helt supergenialt. Skeppen dina är ett gäng T6:or som gör olika saker beroende på vilket pluppantal som visas, en sexa är en snabb men svag scout och en etta är en långsam men havocwreaking motherfucker. Och allt däremellan är allt däremellan, det är ganska logiskt. Precis som kvantfysik inte är. På din tur får du göra tre actions flytta/attackera, bajsa ut en kub (om du är i omlopp till planeten och har rätt värde på dina skepp. Briljant!), skicka in ett nytt skepp, forska fram nån skit som gör dig till ett ännu större rymdrövhål eller, och det här är bara så bra att jag börjar gråt-studs-skratt-skrika av hur bra det är, rekonfigurera det till ett annat skepp GENOM ATT RULLA EN TÄRNING!! Jag upprepar: ditt skepp blir ett annat skepp GENOM ATT RULLA EN UNDERBAR, REJÄL, ILLFÄRGAD TÄRNING! Det är som världens enklaste och bästa Transformer. Som aldrig gör som du vill. Det är en perfekt blandning mellan teh highest of techest leksaksning och “när jag var liten lekte vi med pinnar och krossat glas”. Det är ett destillat av min barndom. Det är ALLT ett brädspel borde vara. Är du åttiotalist måste du äga det här spelet.

“TRANSFORMERS!”

*klonk klonk klonk*

“Helvete!”

Episk scheisse.

/*

I stort är brädspelssfären en väldigt trevlig geometrisk form att uppehålla sig i, fylld av personer som lägger ner fysiskt omöjliga mängder tid på att göra regelsammanfattningar och foam core-inserts eller starta facebookgrupper där ensamma spelsugna kan finna kartongkärleken. Ett fyrfaldigt leve och minst 255 likes för alla dem tycker jag. Men tyvärr finns det också en tendens till att om man kan mycket om brädspel så kan man vara lite av en röv också. Eller rättare sagt: om man är intresserad av brädspel har man rövtendenser.

Det är oförnekbart. Alla har vi någon gång gång

Det började som en felskrivning men nu blev det ett vansinnigt roligt skämt istället. Det är som att jag är en magiker.

betett oss som Carl Bildt i en situation som inte handlar om honom och skrutit och skrävlat om hur förträffliga spel vi föredrar framför lågpannade fettsvans-spel som Monopol, Trivial Pursuit eller Quiz-mysteriet. Eller hur Settlers eller Risk inte längre ger oss den där kicken som det gjorde när vi började spela spel. Hur vi behöver spel av sådan komplexitet och magnitud att det krävs total tystnad under vår tur, så att vandringen i vårt mind palace inte rubbas.

Inget soundtrack, inget prasslande med godispåsar, inget banter. Bara total tystnad och en perfekt och skör strategi. Och sedan ställer vi oss samma fråga som Marcus Birro gjort varje dag i tjugo år, varför är det ingen som tycker om det vi gör? Rövtendenser.

Vi tycker det är coolt att gilla spel som har sjukt snävt tema, eller spel som har ett så massivt scope att de kräver drygt åtta timmars närvaro: tre timmar att sätta upp, fem timmar för att slå i reglerna och tio minuter för att få hentai-stryk. Och med all rätt, de är awesome spel som är awesome. Men de kräver ett engagemang som vida överstiger meddelsam umgängelse Och jag vill hängzing teh hängz med mina vänner. Inte känna att jag gör ett grupparbete i ett ämne som jag aldrig kan använda i mitt CV. Jag gör gärna det också, men då vill jag göra det med andra personer som också har en hobby som är mer komplex än deras arbetsuppgifter. Inte lura hem mina intet ont anande kamrater med löften om ett sjukt roligt spel och all around good time, duka upp det här:

och mötas av det här

Det var knappast det som fick mig att börja spela. Och det är definitivt inte det som får mig att fortsätta vilja spela. Jag kan tänka tillbaka till säkert ett gross gånger det senaste året där jag bjudit hem några av de finaste människorna jag känner och blivit irriterad för att de vill prata om sina liv istället för att lyssna på min 45-minutersgenomgång av Rymd-Terra Mystica eller Jordbruks-Eclipse. Dat eez sehr sillyful och måste genastligen  upphöra!

Och det kommer det göra också. Det är dags att plocka av sig rövhatten och sluta gnälla på spel jag inte gillar och bli uppslukad av de jag älskar istället. Jag kommer fortsätta med random shoutouts till spel som är svårare än Lars von Trier med ett japanskt 3d-pussel, men det kommer som sagt bara vara i tourettesform. Resten av tiden kommer vara fokuserad på good clean fun.  Jag  lämnar de mer migränframkallande spelen till KJ. Han gillar ju formler.

/*

Först och främst: hur kan jag vara först med den här rubriken? Det är en genial rubrik. Så genial att jag frångår mitt gamla rubriksystem (som, ärligt talat, var fruktansvärt ur sökordsoptimeringssynpunkt. Jag räknar med att få cirka tiotusen fler visits idag. Och sedan svartlistar Google hela bloggen för att jag strösslar siten med taggar som inte har någon täckning) Men nog om tekniska termer, och låt oss istället prata påhittade tekniska termer. Netrunner är ju all vreden just nu och for perty good raisins. Dels så har det ju massa superawsum lore i form av miljarders referenser till populärkultur (postmodernism [x], easter eggs [x]) och dels så är det tajt tajt tajt spel som tar poker och bara “Poker, lyssna på mig, du är ett fett tråkigt spel nu. Sry brah”. Den Trogne Läsaren vet att jag är en sucker för tema och Netrunner levererar tema med så mycket gött ox att det borde komma med en vinrekommendation. Tursamt nog har jag direkt access till en riktig Netrunner-sommelier som kan svara på frågor som den semi-insatte n00ben kan kan tänkas ha. Assett: Peder Bergenwall.

Första frågan: varför spelar du Netrunner?

Hm, det beror på vad man fokuserar på. Jag spelar Netrunner för att det är det enda science fiction-spelet som på riktigt smälter samman en intressant värld med spelets mekaniker. Jag spelar det också för att det är ett av få spel som får mitt hjärta att slå hårdare och snabbare när jag fattar ett beslut att utföra en handling. “Är du säker på att du vill springa på den servern?” “jaa…a?” Det är också ett av få spel där jag vinner åtminstone hälften av gångerna. Vinstprocenten för alla andra spel får mig att undra varför jag ägnar mig åt brädspel. Med min fru, specifikt.

Whoa whoa whoa! “Enda science fiction spelet”? Är inte det lite av ett så kallat bold fucking statement? TI 3 comes to mind.

Jag vill minnas att jag frågade om någon ville köpa mitt TI3… Cosmic Encounter gör lite samma grej, där rasernas beskrivning passar bra in på hur de sedan fungerar. Netrunner gör det coolt, bara. Det gör verkligen inte Twilight Imperium. Rymdopera har aldrig varit coolt.

Okej, nog med blasphemy! Är det viktigt att vinna?

Förtydliga.

Netrunner är ju ett otroligt kompetetivt spel, mer så än de flesta två-player. Det handlar ju verkligen om att hamra ner varandra i skorna. Tror du att du skulle gilla det lika mycket om du var dålig på det?

Om jag kom till våra game nights och konstant förlorade i det hade jag börjat hata spelet och alla som spelar det, brutit mig in hos mina vänner och bränt upp deras kortsamlingar, och sedan bara spelat solitärspel. Jag är oftast inte så noga med om jag vinner i spel, så länge folk har kul. Netrunner är en sån jävla investment dock. Har jag spenderat en vecka på en ny lek, och så möter jag lite tufft motstånd och inser att den är värdelös? Det är den mest ångestframkallande känslan jag vet (i spel). Varför tror du att jag anordnar så många turneringar, men spelar med i så få av dem?

Du är en mer for the love of the game-kille? Inte så mycket en “om jag anordnar en tävling kan jag rigga den”-kille.

Absolut. En ordnad turnering ger alltid organisatören något somethinsomethin så jag går ju inte lottlös ur det, men jag älskar att se ett bra spel spelas av duktiga spelare, där jag slipper utsätta mig för känslan att jag borde haft mer “competitive” lekar för att ha kul. Jag har en brädspelsförening, jag håller i trådarna i vår Netrunner-grupp. Jag är en lekledare.

Men det är ju en intressant grej, för det för mig till nästa fråga. Netrunner är ju, precis som du säger, en helt störd tidsinvestering. Och, om man ger sig in i det nu, ett av de dyraste spelen som kommit ut de senaste åren. Plus att man får ångest. OCH eventuellt drivs till mordbrand. Varför ska man börja spela det? Du får inte svara samma sak som på första frågan!

Hm. För att det är ett otroligt trevligt community man kommer in i, oftast. När man inte vill bränna upp folk så är det något speciellt och fint med ett spel som man vill diskutera hela tiden. Ibland flera gånger om dagen bollar jag och en vän idéer för nya lekar och kortkombinationer, och det är inget annat spel jag har som bjuder in till sådant. Och i LCG/CCG-världen är Netrunner ett ungt spel, och att börja spela det nu är att “hoppa in tidigt” i jämförelse med många andra spel. Jag vill inte ens tänka tanken vad det skulle kräva i pengar och tid att försöka börja spela Game of Thrones LCG nu.

Jag vet att du har sagt att man KAN spela med ett basset och man kan ha kul med det. Men jag får ändå känslan av att den största behållningen är just själva lekbyggandet. Om man inte gillar att bygga lek men man gillar att spela är lekarna i grundlådan up to snuff för att man ska kunna spela mot någon som har allt?

Jag vill svara “nej”, men Erik vann med en core set Jinteki-lek mot min “har-allt”-Anarch-lek så nu vet jag inte hur jag ska ställa mig. Ett problem om man inte har expansioner, eller flera core sets, är att man saknar många av de kombinationer andra har. Ett ännu större problem är att man saknar många av de viktigaste korten. Om man möter en Weyland “Jag tänker döda dig snabbare än du hinner fylla på din kaffekopp”-spelare och saknar det enda verkliga kortet som skyddar mot meat damage, då är det inte kul. Ja, det går. Nej, det är troligen inte speciellt roligt.

Så den som har finast prylar vinner?

Nej då, en duktig spelare kan spela med färre av de “nödvändiga” korten. Men är man inte jätteduktig, som jag, så hjälper det (oftast) att ha allt i 3x. Ett LCG är ju dessutom sådant att har du och jag samma expansioner så har vi exakt samma kort. Inget jävla jagande på Ebay efter rare kort som vinner spelet åt en. Spelar alla ens vänner med ett basset och inget mer så spelar ju alla på samma nivå ändå.

Okej, vi måste prata om bassetten: måste man ha 3 stycken? Och med “måste” menar jag: är man gimpad med bara ett?

Det beror på hur man vill spela, och hur viktigt man tycker att vissa kort är. Spelar man “seriöst” vill man ha åtminstone två basset, eftersom det är för många kort som man vill se tre av i sina lekar men som inte kommer i 3x i ett basset. Fucking FFG är kungar på att göra “måste ha allt”-människor som jag både arga och snabba att öppna plånboken. Med ett basset kan man inte med någon säkerhet bygga en vettig (= stark, vinnande) NBN-lek eftersom deras bästa agenda kommer i 2x, och ett av spelets bästa kort, SanSan City Grid, kommer i 1x.

Och det går inte att häva genom att snorta i sig alla data paxxx?

Nope. Det är bra kort i expansionerna, men några av de viktigaste och mest använda finns i bassetet. Ibland i för få exemplar. Men som sagt, det går att spela med ett basset om man bär med sig att man nog har en något mindre optimal lek än de man möter i en större turnering. Mot vännerna är det nog mindre av ett problem.

Som du sa innan så är temat så tjockt att man kan skära det med kniv. Tror du att det är ett hinder för personer som är on the fence? Eller personer som gillar sci fi men inte känner sig så bekväma med h4xx0r-terminologi? Personligen tycker jag att regelboken är en studie i hur man absolut inte bör lära ut ett spel. Grip? Heap? R&D? Archives? Fuck. Off.

För mig ÄR det den komplicerade terminologin som säljer spelet. När man väl kan spelet är terminologin bland det bästa och snyggaste jag stött på i ett spel. Men, som du säger, man måste nå dit också. Å andra sidan hade jag aldrig aldrig blivit så fast i det, och upplevt denna känsla av awesome när jag spelar det, om det hade hetat “hand”, “draw stack” eller “discard pile”. Vem fan har en “discard pile” i en cyberpunk-värld? Netrunner är nog fullt tillräckligt poppis för att gör FFG nöjda. Jag är bara tacksam att vissa saker får vara precis så nördiga och insnöade som de vill vara. Om jag ska presentera spelet för någon jag hoppas ska börja spela det, så lär jag sällan ut reglerna med terminologin först. Vill jag ha någon hooked börjar jag med den övergripande tematiken, och visar sedan spelet spelas mellan två som kan.

Om man har börjat spela men inte har någon att spela regelbundet med och vill snärja några polare att spela med, vad skulle du rekommendera som elevator pitch?

Oj, svårt. Om man bara ska sälja in det med ord fokuserar jag på tematiken, och känslan av att spela: det är spänningen och nerven i poker, paketerat i den coolaste av sci-fi-världar. Annars funkar det bäst att inte sälja in det, utan att bara låta folk testa det och långsamt lära dem hur spelet fungerar. Det brukar räcka.

Sista frågan då: behöver man sleeva allt?

Det där vill jag knappt bemöda med ett svar. Är det inte i plast är det inte på riktigt.

Du är medveten om att det FAKTISKT inte är på riktigt?

…

/*

Sedan K.J lost his shit förra veckan och började sätta eld på sin brädspelssamling har jag funderat lite på det här med slump. Egentligen är det här en spirituell uppföljare till mitt mest kontroversiella inlägg någonsin. Och jag kan tänka mig att om man hade åsikter kring riktigheten i påståenden om att åjrå-spel i stort sett bara är åtta oblekta melitta-filter som man kladdat en lite kladd på, och sen så ska man samla på sig mesta möjliga av nyss nämnda kladdar innan nio rundor gått, kommer man inte vara en glad campingperson efter det här inlägget. Ni har blivit varnade.

Alla som gillar eurospel, räcker upp en hand! Alla som gillar eurospel för att “de innehåller ingen slump” räcker upp en hand! “De innehåller ingen tur” är också en acceptabel variant. Hej, på er. Jag gillar inte er attityd. Plus att ni har fel. Och det har ni även om vi bortser från de mest tydliga exemplen från exempelvis Stefan “jag älskar alla färger! Alltså att blanda dem så att allt blir beiget” Feld, som är en frekvent användare av tärningar och kortdragande och att lägga saker i ett stort torn så de slumpas ut som majskorn i ett fekalieprov.

Dixit – Feld-edition

Några klargöranden innan jag fortsätter:
1. Det här är inte en attack på åjjråsar, jag känner massa worker placement-spel.
2. Det här är inte en attack på dig som person. Jag känner antagligen inte dig, jag kan inte göra en uppskattning av dina mänskliga kvaliteter. Så bli inte ledsen om jag tycker något som inte du tycker.

Så, nu har vi fått det ur världen. Låt mig då genast raskt gå vidare till varför slumphatande spelare för det första har en oskön attityd och för det andra har fel. Om du är en slumphatare så läs väldigt noga nu: alla spel innehåller slump*. Och jag menar det inte ens på ett sjukt luddigt och filosofiskt sätt. Det absolut tyngsta argumentet som används för att ett spel är slumpmässigt är att det innehåller någon form av tärningsrullning. “Vääääääs!” låter slumphataren vid blotta nämnadet av den Förhatliga Kuben. Och visst, jag tänker inte sitta här och påstå att en tärning inte erbjuder ett visst mått av oförutsägbarhet. Men som motpol nämns ofta spel där man Bestämmer Själv, spel där ens egna handlingar är det enda som avgör huruvida man vinner spelet eller inte**. Och precis som tanken om individualism och valfrihet i den verkliga världen är en vanföreställning som man inte kan få sig till livs ens från den lyxigaste av mushroom shakes är det samma sant för ens egen förträfflighet i nästan vilket givet spel som helst. För oavsett hur många tärningar som inte ligger på bordet eller hur mycket information som är öppen sitter du ändå där och tvingas samsas om spelplanen med andra människor. Och det finns inget mer oberäkneligt än andra människor.

Kort paus för att prata om metaspelet

Innan jag fortsätter är det bäst att säga några ord om det så kallade metaspelet, annars kommer kommentatorsfältet att svämma över med ilskna kommentarer som gör att jag kommer missa finfina grammatiska tips och trix om hur jag kan förbättra mitt språk. Metaspelet är väl antagligen mest känt från poker, detta spelens spel, och är, enkelt förklarat, den del i spelet där spelarna läser varandra. Metaspelet består av ett antal tyst överenskomna regler som tillåter att man kan ha denna lilla bokstund med varandra. Metaspelet är också otroligt fånigt.

Typ såhär fånigt

Det här kan man enkelt testa hemma genom finkamma sin bekantskapskrets efter närmaste nätpokerproffs och sätta hen i samma rum som fem stycken totala nybörjare och se hur lång tid det tar innan skriken av frustration/galenskap/blodtörst letar sig upp genom halsen. För om ingen spelar efter reglerna är det omöjligt att veta vad man ska göra.

Slut på pausen

Visst det kan tyckas lite magstarkt att döma ut ett av världens mest populära och lukrativa spel bara sådär hux flux men det är inte det jag gör. Jag förstår att man gillar metaspelet för man får känna sig smart, och man är med stor sannolikhet rätt smart. Åtminstone på poker. Men krävs det ett extra set hemsnickrade regler för att du ska kunna vinna spelet är du kanske inte så bra på spelet från början. Vilket osökt för mig tillbaka till ämnet: nämligen osympatiskheten och felaktigheten i påståendet “det här spelet är så bra för att det innehåller ingen slump”.

Jag har varit inne på det lite innan men jag kan lika gärna bara säga det rakt ut: det är en borgerlig tanke att tro att man är ansvarig för sitt eget öde. Att man själv är ansvarig för allt som händer för en och om man bara vill det tillräckligt mycket kan man få precis det man vill ha. Elitism och jävla självgodhet är vad det är. Alla spel handlar på ett eller annat att förhålla sig till andra spelare och enda sättet för att det ska fungera är genom att ge andra spelare ett visst inflytande över hur man behöver eller kan spela spelet. Och andra människor gör oftast inte som man själv tror (öppnar medvetet upp mig för att självgoda självgodingar ska kunna säga att jag är dålig på att läsa folk).

Det var allt. Release the hounds!

 

 

*Utom schack. Men schack är ett trasigt spel om jag någonsin träffat på det så fuck schack och skaffa Tash-Kalar istället.
** Fortfarande sant för schack men se ovan.

Över sextio personer försvinner i en ljuvlig avgrund och några timmar senare sprids det en aska över New York, den sprider sig över vinklar och vrår i hela världen och färgar för alltid en viss del av våra liv.

Det är inte som när plan inser att de är för tunga för att flyga eller när nationers hjältar stirrar upp från graven. Det är inte som när befolkningsstatistik rasar som antarktis isar eller när stränder som var fulla av luft ersätts av väggar av vatten.

Det är inte så det är.

Det är inte som när hundar och katter slutar hoppa upp i våra knän och äta vårt godis eller våra fingrar eller whatever när vi ligger i soffan. Det är inte som när föräldrar blir fotografier och minnen och personer som våra barn aldrig får träffa. Det är inte som när vänner ger oss sin sista kram, sitt sista skratt och höjer handen för sista gången innan vägen hem tar slut alldeles för tidigt.

Det är inte så det är.

Det är inte som när telefonen gnäller ur sig en sista, desperat varning och sedan slutar reagera på beröring. Det är inte som när stickade tröjor får en reva vid vänstra skuldran och snart nog faller mellan fingrarna som kokande vatten. Eller när frysen kräker ur sig tiotals plastbehållare och sedan för alltid blir varm.

Det är inte så det är.

Det är någonting annat.

Någonting ojämförbart.

Det är någonting fjärran som känns som en omfamning, och sedan ett slag. Det är som att försöka andas frisk luft från en bild på rutten frukt. Som att läsa texter utan adjektiv. Som att ha all världens musik inlåst i ett rum men inga högtalare att spela upp den i. Som att tvingas se tavlor genom att sluta ögonen och få dem beskrivna för sig. Som att vara glad och sedan, plötsligt, inte vara det längre. Över sextio personer försvinner i en ljuvlig avgrund. Det är inte många av oss som kommer stirra ner i den avgrunden men jag önskar att vi kunde ha respekt för de som tvingas göra det, för ingen står där med flit, ingen väljer att stå där på kanten och balansera, ingen väljer att få en axelryckning som eulogi för de var svaga. Och jag önskar att vi kunde inse att oavsett vem det är som faller ner i den lämnas de underbara sakerna långt, långt från kanten.

Över sextio personer har försvunnit och jag kommer sakna allihop. Jag kommer sakna personerna som försvann innan de ens kom hit och jag kommer sakna att längta efter drömmarna om personer som skulle komma att bli. Jag kommer sakna alla personer som faller. Både på riktigt och på nyvaxat golv.

Det är den andra februari i år. Och mitt hjärta brister.

Det började med att du dödade några animeeples i Agricola. Eller en spindel i Descent. Du kanske förintade några planeter i Cosmic Encounter. Men det blev för anonymt. Du ville ha mer. För dig handlade det inte bara om att döda. Inte ens om att hugga folk i ryggen. Du ville åt jakten. Eller flykten. Eller att ha blod på händerna och en pankreas på huvudet. Din galna jävel. Så du flyttade till en stadsdel med fem försupna poliser som inte kan komma överens med varandra. Och en hel hop med prostituerade med en fruktansvärd känsla för riktning. Du flyttar in på första bästa nummer på första bästa gata, du tänker inte så mycket på vilket, Pancreas Hat doesn’t give a fuuuuck, och konstaplarna hinner knappt tvätta opiumlukten ur håret innan blodet flyter på gatorna. Långt, långt hemifrån. Såklart. Under en timme rusar ditt hjärta ikapp med dig längs gatorna, 39, 56, 100, 99, kommandon ekar strax bakom dig. En droska, en bakgata och rösterna blir ett svagt eko, en vild gissning, en teori som får Svenskt Näringslivs syn på statlig upphandling att inte verka som att den är produkten av de ekonomiska teorierna hos en ekorre och en manets kärleksbarn. Du kan spika upp ett avskuret ansikte på väggen och andas ut. Men redan efter ett par minuter börjar du att planera din nästa kväll. Du öppnar fönstret och gränderna och vrårna och prången återberättar dina förföljares planer. Och du ler.

Hatt eller pankreas?

Med fickorna fulla av blod och magen fylld av fjärilar springer du i helt motsatt riktning mot var du bor. Du tar den vackra vägen hem och lämnar ett nikotingult spår efter dig som lyser upp natten minst lika bra som någon av gaslamporna. Det är du som leder den här utredningen, och du har fem försupna marionetter till ditt förfogande. Två gränder senare har du lagt ner fallet och klippt av trådarna och du ser, långt borta i alléerna hur de stapplar omkring, med samma dåliga känsla för riktning som ditt senaste offer och hennes medsystrar. Du flanerar hem, lägger en påse med armbågar på diskbänken, öppnar upp fönstret och skriker ut i natten “JAG ÄR HEMMA!” Du kan höra huvudena hänga. Och du ler.

Nu är det fredagsmyyyyyys.

I två olika ändar av stan står det vekmagade vittnen och spänner de djupa magmusklerna tillräckligt hårt för att gå nettominus i rekommenderat dagligt kaloriintag. Och i en av de ändarna står du, djärvare än Hugh Jackman, och väntar på att någon ska se dig. Men förvirringen är för stor. Du går. Jakten börjar tids nog. Men det är en annan jakt den här kvällen. En passiv sådan. De går inte dit du vill. De går inte efter dig längre. De går före dig. När du närmar dig ditt hem kan du höra rösterna klart och tydligt. Du kan höra teorierna och de låter inte som högluppläsningen av ett EEG kopplat till en bajskorv från husvagnscampingen på Hultsfredsfestivalen -97 längre. Det låter som att de faktiskt vet vad de pratar om. Nästan. Du öppnar försiktigt dörren, lägger tjugo rödkladdiga nagelband på rad i kylskåpet, ställer fönstret på glänt och viskar “nu är jag hemma”. Du kan höra hur de tystnar. Du kan höra hur de väntar. Och du ler.

Just like so.

Du öppnar dörren och går trehundra meter längs med gatan. Du gör sinnessjuka saker mot en oskyldig nattvandrare. Du tar god tid på dig. Och sen börjar du gå hem. Och du hör teorierna. Du tar en bakgata. Men de försvinner inte. Du tar en droska, men den stannar mellan två av rösterna. En av dem närmar sig. Det finns inga bakgator kvar. Det finns inga droskor i sikte. Du stirrar tomt på dörren hem, kramar hårt om servetten med gomseglet i och säger torrt, “jag är nästan hemma”. Du känner att någon tar tag om din axel. Och du ler.

BU! Julen närmar sig med obersturmbannführer-steg och de av oss som inte har en egen liten familj som vi kan experimentera med är lämnade i vår släkts ömma famn. Påhejade av paneler som anser att ett riktigt bra spel har ordet “bajs” i titeln och att yatzy antagligen är det mest komplicerade spelsystemet som någonsin sett dagens ljus, skruvar de på sig som  när man yttrar orden: ska vi inte spela ett spel? Men det är inte bara trånghuvade paneler som skrämmer våra stackars anhöriga, det är även vår egen skrytpropaganda med snabba drakar och majestätiska rymdskepp som både injagar fruktan och äckel i våra genpoolsfränder. Därför är mitt förslag till julhelgen ett spel som känns bekant samtidigt som det är en helt ny värld för den icke spelinsatte. Ticket to Ride? Pffft! Små artrosfientliga kort och plastbitar som hamnar under soffan så fort valfri glöggfryntlig släkting bökar in i bordet efter för mycket jul-crack. Nä, nä jag pratar givetvis om:

Skull

Skull lyckas med det fantastiska konststycket att både vara vänligt för den med krumma fingrar och solkig blick eftersom man använder sig av fullkomligt briljanta underlägg istället för kort. Och dessutom är reglerna så simpla att ingen inte kan förstå dem. Utom alla jag spelat med hittills. Häng med nu!

1. Alla får fyra underlägg. Tre med blommor, ett med en dödskalle
2. I tur och ordning så lägger man antingen ett underlägg framför sig eller ett bud.
3. Ett bud är hur många blommor man tror att man kan vända upp och låter ungefär så här: “Två.”
4. I tur och ordning får resten av spelarna lägga ett bud om de vill.
5. Den som vinner budgivningen måste vända upp sina egna underlägg först.
6. Plockar man en dödskalle så blir man av med ett av sina underlägg.

“Humhum håhå”, muttrar ansiktsuttrycken på dina släktingar när de börjar förstå vad det är som står på. “Det är lite som poker, det är lite som bluffstopp”, fortsätter de. Och du fyller i: “men med den fantastiska fördelen att det inte är skittråkigt”. Och det tar upp cirka ingen plats! Nästan alla andra spel kräver lika mycket utrymme som Marcus Birro i ungefär vilken debatt som helst, men inte Skull. Det nöjer sig med så lite som lite mer yta än Bright Eyes julalbum (som tar upp ingen plats alls på grund av: 1. CD-skivor? Lulz! 2. Conor Oberst). Här behöver man alltså inte tvinga farmor att bära ut alla jultallrikar i köket och diska dem innan man kan börja ha roligt, utan det räcker med att diskret skjuta dem åt hennes håll så att hon kan göra det sen istället.

Förutom att hjälpa till att upprätthålla patriarkala traditioner och ha en hög semifiktiv igenkänningsfaktor är Skull ett fruktansvärt osympatiskt litet spel. Hela spelidén, att lista ut var dödskallarna ligger, baseras på att alla inblandade är villiga att booby trappa sin egen hög med underlägg. Det betyder alltså att du tar ett aktivt val att göra det omöjligt för dig själv att plocka poäng, enbart för att du vill skada någon annan. Det kräver en sådan utstuderad form av rövhålighet att spelet borde komma med en examen i proktologi. Jag kan inte rekommendera det nog. Julen är räddad! Igen.

Full disclosure! Jag är barnlös och kommer inte komma i kontakt med någon form av barnliknande organism under julen så jag har absolut inte tagit hänsyn till vad barn kan tänka sig vilja spela, men skulle jag gissa är det antagligen Chaos in the Old world eller City of horror, båda är spel som lär en viktig läxa om tillit till sina medmänniskor. För yngre barn rekommenderar jag i princip vad som helst som de kan stoppa i munnen utan att kvävas eller skära sig.

Lycka till!

/*