Detta inlägg skulle ha handlat om hur jag har svårt att njuta av brädspel ensam, och hur jag upplever och tar till mig av analoga respektive digitala spel fundamentalt olika. Något om datorspelens narrativ kontra brädspelens tysthet. Men jag tänker inte skriva det inlägget.
Istället tänker jag skriva några ord om en gammal vän.
Som så många andra lärde jag och Mathias känna varandra när vi båda började första terminen på universitetet. Jag läste filmvetenskap, han digital mediedesign. Året var 2008. Under några år, mina första år i Örebro, var jag och Mathias fina vänner. Vi åkte till Way Out West, hade ett “innebandygäng” som träffades en gång i veckan, spelade Fleet Foxes-låtar på gitarr tillsammans. Vi brukade träffas hos Staffan ibland, ett litet gäng, där vi skrikandes och skrattandes försökte mästra varandra i FIFA. Han passade aldrig bollen, men när vi spelade i samma lag lyckades vi ändå alltid vinna. Det är så jag minns det i alla fall.
Mathias blev 25 år.
