Bäst 2015

Såklart vi måste göra något slags bokslut, eller i alla fall dela med oss av vad vi tyckte var de bästa nya spelen vi spelade under året! Vi äro blott dödliga arbetande människor med 24 timmars dygn och familj, och jag är dessutom alena om att ha brädspel som jobb, så naturligtvis  är detta ingen empirisk “THE VERY BEST OF 2015 ULTIMATE LIST”, utan helt enkelt subjektiva redovisningar av vad vi tyckte var bäst av det nya vi faktiskt spelade. Men först, lite härlig STATISTIK!

Vad som NI tyckte var bäst (…eller iaf vad ni vackra själar som handlar hos oss var mest villiga att betala för, aka butikens bästsäljare för året!)

1. A Game of Thrones: The Card Game (2nd Edition)
2. Dead of Winter: A Crossroads Game
3. Mysterium
4. Spyfall
5. Epic Spell Wars of the Battle Wizards: Duel at Mt. Skullzfyre
6. Sheriff of Nottingham
7. Pandemic Legacy
8. Epic Spell Wars of the Battle Wizards: Rumble at Castle Tentakill
9. Roll for the Galaxy
10. Alchemists
11. Fury of Dracula (3rd Edition)
12. Codenames

En fin lista måste flikas in, mycket bra där allesammans! Jag känner mig mäkta stolt över privilegiet att få leverera spel till er :) Listan är en riktigt skön blandning mellan mer familjevänliga saker som Mysterium, Sheriff of Nottingham, Pandemic Legacy och Spyfall, med mer tematiskt fläskiga T-Bone-stekar som A Game of Thrones: TCG, Fury of Dracula och Dead of Winter, och så lite mer euro-finurliga grejer som Alchemists och Roll for the Galaxy. Det enda egentliga utropstecknet från min sida är givetvis det 4 år gamla spelet Epic Spell Wars förkrossande comeback (!) Väldigt oväntat, men också kul att se ett lite äldre spel komma tillbaka with a vengeance, och även sprillans nya uppföljaren Rumble at Castle Tentakill gick det kolossalt bra för.

I topp vajar A Game of Thrones: The Card Game, en lyckad omarbetad nyutgåva av det omtyckta kortspelet. Såklart spelar det liiite in att de flesta som köpt spelet införskaffat 2-3 st för att kunna sätta igång med lekbyggande på allvar, men ändå en riktigt stark bedrift! I det närmaste kölvattnet hittar vi Dead of Winter som fortsätter att vara precis lika våldsamt populärt som förra året, och mysiga seans-simulatorn Mysterium.

2015 var i mina ögon ett starkt spelår med allt från blytunga amerikanska ånglok som Blood Rage och Forbidden Stars, till tärningsfesten Roll for the Galaxy, och charmiga party och familje-spel som Codenames, Spyfall och Mysterium. För att inte tala om skimrande europärlor som The Voyages of Marco Polo och Argent: The Consortium, samt härliga innovativa samarbetsupplevelser som T.I.M.E Stories och den grandiosa milstolpen Pandemic Legacy, som chockerande nog petade ner självaste Twilight Struggle från förstaplatsen på BGG!

Men vad tyckte jag själv var det absolut bästa? Ja, det visade sig ju vara klurigare än vad jag trott att bena fram… 2014 sveptes jag av fötterna fullkomligt av charmiga potion-blandarspelet Alchemists som jag fortfarande håller som mitt årsbästaspel från det året, och älskade varje sekund av Felds hjärnsmältandes AquaSphere, Days of Wonders underbart finurliga Five Tribes, och föll pladask för svulstiga Star Wars: Imperial Assault (det bästa Överlord-spelet hittills i min bok). Fantastiska Orléans spelade jag egentligen först under 2015, men då spelet ursprungligen släpptes redan under Essen 2014 så känns det lite mögigt på något sätt att smyga med det i en lista för 2015.

Nä, det har varit något svårare att få fram en sån där riktig glasklar favorit från 2015, det har mer varit som ett jämnt kluster av riktigt grymma spelupplevelser. Eurospel som redan nämnda The Voyages of Marco Polo och tokiga hybriden Argent: The Consortium, samt La Granja (tekniskt en sen 2014 release), var naturligtvis för mig helt makalöst bra. T.I.M.E Stories överraskade stort med att vara ett otroligt medryckande och nyskapande äventyrsspel, och Pandemic Legacy blev här hemma en beroendeframkallande och nagelbitande julkalender. Och Blood Rage lyckades faktiskt med konststycket att få mig intresserad av episka konfliktspel igen.

Men spelet som jag trots allt, såhär med året lite i backspegeln, tyckte absolut mest om var nog, och jag blir nästan lite överraskad av att skriva det själv…

Jepp, Roll for the Galaxy! Det har fortsatt att hela tiden växa. Jag fulkomligt älskar att rulla de där små tärningarna, skaka den kulörta muggen så att det rasslar genom väggarna. Och jag älskar att bygga på min lilla rymdcivilisation, och förhålla mig till och vara kreativ med tärningarnas utdelning, utforska nya delar i rymden och bygga upp ett svajigt maskineri som får poängen så sakerligen att flöda.

MEN det som gör spelet så extra fantastiskt för mig är att det utan att tumma på intressanta val lyckas med den sjuka bedriften att i princip eliminera neretid, även på 5 spelare. Sättet som spelet låter alla välja och utföra sina handlingar mer eller mindre samtidigt är helt klockren speldesign och ger spelet ett flyt utan dess like. Jahopp, säger du som inte spelat spelet. Är det ett sånt där spel där alla sitter och gör sin egen grej i sin egen bubbla? Icke sa nicke, då hela aktiveringssystemet för handlingar bygger på att du MÅSTE försöka läsa av vad dina motspelare tänker göra, så blir processen både spännande och lurig. Du själv kan nämligen bara aktivera en enda liten handling, och måste därefter försöka lägga ut dina tärningar på vad du tror de andra kommer aktivera. Vågar du friskt kan belöningen bli massiv, och i värsta fall står du där med din ynkliga Shipping som du ändå inte kan göra eftersom den blå satans spelaren INTE gjorde det enda logiska och aktiverade Production… Ja, ni märker ju. Jag blir uppspelt bara av att skriva om det :) Min Nr. 1 för året!

Så.. vad tycker ni andra här på bloggen?

KJ:s bästa
Först hade jag bara tänkt skriva Pandemic Legacy femtio gånger, men ni förtjänar ett aningens mer nyanserat inlägg än så.

Jag kan ju inte påstå att något är bäst om jag inte testat det, så ”utom tävlan” måste jag nämna Blood Rage och Forbidden Stars – två spel som nog hade kunnat göra bra ifrån sig på min lista.
Roll for the Galaxy och XCOM: The Board Game nådde båda riktigt långt. Roliga spelupplevelser som tillförde något nytt.

Men den slutgiltiga segraren 2015 blev ändå Pandemic Legacy. Ett lite tråkigt val kanske, men det är inget jag kan göra något åt.

Emils bästa
2015 var i stort sett ett besvikelsens år, fyllt av ospännande expansioner (hej, Castles of Mad King Ludwig: Secrets), falska förhoppningar (I’m looking at you Specter Ops) och trötta nyutgåvor (El Grande, Dungeon lords, Mysterium). Men det fanns också ljusglimtar: Homeland smög försynt in och revolutionerade semi coop-genren men blev, skamligt nog, snuvad på äran av det bisarrt överskattade Dead of Winter (seriöst Plaid hat games, håll er till Summoner Wars) från året innan. Chaos in the old world fick ett fullkomligt batshit-crazy småsyskon i form av Blood Rage, och även om gammal är äldst (och bäst) så finns det helt klart hopp om ungdomen. Men det fanns ett spel som inte nöjde sig med att vara en simpel ljusglimt, ett spel som vaknade upp en tidig julimorgon och bestämde sig för att vara en fucking SUPERNOVA.

Jag pratar förstås om Forbidden Stars. Det kanske mest geniala strategiska ameritrash som har släppts sedan Twilight Imperium. Episkheten från yesteryear, strömlinjeformandet från samtiden och det faktum att man tagit den obligatoriska, inbyggda expansionshetsen och skickat ut den i luftslussen gör det till en oöverstiglig seger över den medelmåttiga boosterpackdesign som de flesta ameritrashspel utsätts för nu för tiden. 7000 solar.

Peders bästa
2015 var ett väldigt lugnt spelår för mig, både vad gäller nya inköp och antal gånger vi faktiskt satt ned med ett brädspel tillsammans. Men när vi väl har spelat så har det varit med mycket skratt och starka känslouttryck så jag vill ändå kalla föregående år för ett bra spelår. De tre utmärkande titlarna, de som får ringa in spelåret 2015, är Codenames, Spyfall och Pandemic: Legacy. Både Codenames och Spyfall gör precis vad bra sociala spel ska göra: man blir misstänkliggjord, det pekas fingrar och ingenting man trodde var sant visar sig stämma. Pandemic gillar jag i dess ursprungliga version också, men det har alltid känts lite som att lägga ett (ganska distanserat) pussel. Legacy-varianten rör upp lika mycket känslor som en riktigt bra XCOM-upplevelse gör. Vi kan inte satsa på allt, något kommer att få stryka på foten och det kommer att få permanenta konsekvenser. Vi måste dessutom komma överens om vad dessa kompromisser är – karaktären du spelat med de senaste fem träffarna kanske inte får följa med denna gång, eller vi kanske måste låta just dig kliva in i utbrottets epicenter och “ta smällen” för laget.

2015 var, om man tittar på utgivningskalendern, ett ganska svalt år. Men mitt personliga 2015 var precis så fint som jag hade kunnat hoppas på.