För en dryg vecka sen i skrivandets stund (hur länge sen det är när du läser detta kan ju inte jag veta, det får du ta reda på själv) recenserade Shut Up & Sit Down spelet Shogun. Då klagade Quinns på spelets utseende, att det var allt för beiget – något han tycker vi inte skulle behöva stå ut med i dagens spelklimat. Jag kan verkligen inte hålla med om att det är ett problem. Undrar varför?
Kan det vara nostalgi? Spel var inte så vackra in the olden days, så jag lärde dig förknippa en trevlig spelupplevelse med ett “tråkigt” utseende. När jag ser ett “brunt” spel får jag en varm känsla av igenkännande, att jag haft trevligt här tidigare. Till skillnad från mitt instinktiva tillbakaryggandet när ett licensspel kommer mig till mötes.
Ostindiska Kompaniet är inte direkt en färgsprakande regnbåge
“Du ska inte döma en bankbok efter utseendet” sa nästan min mamma när jag var liten. Och det är väldigt sant. Illusionen att fula personer är intelligenta, och att snygga skulle vara korkade stämmer lika illa för människor som för brädspel. Jag inser att detta talar lite mot det förra stycke, men det skiter jag i. Ett fult spel behöver inte vara smart, men det kan likväl vara roligt. På samma sätt kan ett flashigt cromat deluxdesignat spel vara skittråkigt.
Men utseendet har betydelse, det har det. Ett bildspråk som säger oss något undermedvetet kan sätta den så viktiga ingångskänslan när ett nytt spel plockas fram. Nations är ett väldigt bra exempel på det. Det var ett roligt spel, men utseendet fick mig att vara skeptisk utan att jag visste varför. Det var först när Emil nämnde att illustrationerna såg ut som en historiebok från högstadiet. Förmodligen medvetet, men det är inte den bästa källan för positiva känslor.
Fanns något favoritämne på högstadiet?
Så det kanske är nostalgi som är anledningen till att jag inte bryr mig så mycket om färgvalet. Om det är så har Quinns i mångt och mycket rätt – det är bara vi (för jag hoppas att det är fler än jag som känner såhär) med en längre spelhistoria som tycker att det inte är ett problem med de jordnära färgtonerna.
Eller så beror de på att jag är färgblind.
Haha, måste ju bara flinka in att din slutkläm är rätt så enastående :) I övrigt så tycker jag också att attackerna mot beige och dess mindre nyansrika kompisar känns lite trist. Allt måste inte nödvändigtvis framkalla epileptiska anfall eller se ut som en tonårings fantasy-poster, faktiskt :)
:-)
Jag ser det lite som ett krav att designerna ska välja färglåda efter stil. Ett amerikansk serietidningssuperhjälte ska ju så klart ha de grällaste av färger, medan ett naturnära neandertalarspel bör hålla sig med till jordfärger.
Inte för att lägga ord I Quinns mun, men jag tolkade det hela som att “beige” var lite stand-in för “fantasilös” Han kontrasterade mot andra nyare spel med japanskt tema som han tyckte var vackrare, och det har ju inte bara med färgskalan att göra.
“Ett fult spel behöver inte vara smart, men det kan likväl vara roligt. På samma sätt kan ett flashigt cromat deluxdesignat spel vara skittråkigt” skriver du, och det stämmer, men han poäng var, som jag förstod det, att vi inte ska behöva göra det valet – spel ska vara snygga OCH roliga. Det finns liksom inga ursäkter längre – det är bevisat att det går att göra snygga spel utan att göra avkall på lättillgänglighet eller spelbarhet.
Smaken varierar ju, men min upplevelse är att det är ohyggligt mycket lättare att få folk intresserade av ett snyggt/färgglatt spel än av ett trist/brungeggigt. Tokaido (ytterligare ett med Japan-tema!) är ett exempel på ett spel som skapar nyfikenhet runt bordet när det åker fram.
Mitt problem med färgerna i Shogun (som är ett spel jag gillar skarpt) är inte egentligen att de är trista, utan att de är illa valda – det kan vara väldigt svårt att se skillnad på vilka områden som är ljusbruna, mörkbruna eller rödbruna. Men det är ju en helt annan diskussion…
Det är en poäng, gjorde inte kopplingen mellan beige och tråkig när han sa det. Men sen är ju som sagt jag och färger heller inte de såtaste vänner. :-)
Det jag lite ville komma fram till (men kanske inte alls lyckades med när jag läser det i efterhand) var att utseendet spelar mindre roll för mig, och att “snyggt” inte är ett fixt värde, utan något subjektivt. Jag tyckte att Shogun såg bra ut och köpte inte riktigt argumentet att det hade ett tråkigt utseende. Men sen har inte jag någon större mission att få ickespelare att spela spel.
Problemet med illa valda färger är som du säger ett stort problem som jag håller med om till fullo. I vissa fall (kanske här också?) kunde de olika färgerna lika gärna skippats då de bara förvillar i sin likhet. Det borde inte vara så svårt att hitta distinkt olika färger oavsett vilken del av skalan du valt att hålla dig i.
Om det var det som Quinns menade så tar jag tillbaka allt jag sagt. :-)