BOARDGAMEZ 4EV$!

Jag har varit borta från just den här delen av internet ett tag nu. Det hela har sin grund i att jag drabbades av någon form av spelkramp som fullkomligt kulminerade när jag i ett svagt ögonblick skaffade ett Steam-konto i mitten av december. Den digitala speldjävulen sänkte både klor och tänder i mig och jag blev alldeles förtrollad av att slippa tre fruktansvärda saker: läsa regler, puncha saker och planera flera dagar i förväg när man ska spela ett spel (jag kan inte ens planera vad jag ska äta till middag innan jag öppnar munnen och så helt plötsligt är den full av köttbullar som jag gjort i någon form av spontantrans). Enkelheten konsumerade mig. Allt hopp verkade ha förlorat sin stuns. Men så hände något som fick nördrenalinet att pumpa i mina ådror igen.  Jag fick ÄNTLIGEN spela klassikern DungeonQuest. Det gick till ungefär såhär:

Omgång 1

DQ: DÖD OCH FÖRINTELSE TILL ALLA SOM SÖKER DEN FÖRTRYCKTA SKATTEN I MITTEN AV BRÄDET.

JULIA: Jösses så dramatiskt.

JAG: Så man tar alltså en bricka och lägger den som man vill och sen går man in i rutan och drar ett kort om det är en liten kryptsymbol på.

REGLERNA: Eh, nä! Man lägger den nya brickan så att ingångspilen ligger mot brickan som du står på för tillfället.

JAG: Whatevs.

REGLERNA: Absolut inte “whatevs”.

JAG: Okej, inte whatevs.

JULIA: Jag börjar då. Man flyttar solen först yes?

DQ: DÖDEN NÄRMAR SIG!

JULIA: Inte riktigt. Jag fick ett tomt rum.

JAG: Tråkigt. Jag fick också ett tomt rum.

DQ: …

JULIA: Här vare tomt.

JAG: En korridor! Till ett tomt rum.

DQ: Hrmf.

JULIA: En bro!

DQ: DÖD! TERROR!

JULIA: Jag balanserar över som en baws.

*Tid passerar. Händelselös tid.*

JAG: Okej, så jag har fyra skatter, jag går ut ur skattkammaren. Till det här rummet som innehåller ingenting. Igen.

DQ: Men vad i helve…

JULIA: Åhåhåhåååååå! Min första skatt är värd 5000 coronas.

JAG: Skada! Jag går in igen.

SUNT FÖRNUFT: LOL!

JAG: Okej, jag är on top igen.

JULIA: Och där kom drakkortet.

DQ: MORD! ELD! VARNING!

JAG: Sååå nu är vi båda skattlösa och har hälften av livet kvar? Men drakkortshögen är omblandad?

REGLERNA: Korrekt.

JAG: Jag kör på.

DQ: DÖDDÖDDÖDDÖDDÖDDÖDDÖDDÖDDÖDDÖDDÖDDÖD!

JULIA: Nej! Din idiot! Nu dog vi ju båda två.

JAG: Det är korrekt. Ska vi köra igen? Det gick ju ganska fort. Men lite oväntat lätt.

JULIA: Visst, visst. Det blir bra.

Omgång 2

JAG: En korridor. Då tar vi alltså en bricka till här då… Vafan är det här?

JULIA: Det ser ut att vara ett spindelnät. Du får testa agility.

JAG: Nä, det gick ju verkligen inte.

JULIA: VAD ÄR DET HÄR?

JAG: Det ser ut att vara en superstor döskalle.

JULIA: Jag antar att det inte är odelat positivt?

JAG: Njae, du gick i någon form av fälla. Så du får dra ur fällhögen.

JULIA: OCH VAD ÄR DET HÄR!?

DQ: DÖD?

JAG: Det ser ut att vara en enorm yxa.

DQ: DÖD!

JULIA: HELVETE! Jag har ju bara blöta löv som rustning, det här kommer aldrig gå.

JAG: Nä, det där var ju inte så bra.

DQ: SMÄRTA! SJÄLAVÅD!

JULIA: Så jag ska bara sitta här och titta på när du knallar in i skattkammaren och blir fett rik.

JAG: Det verkar så.

JULIA: Ett sånt skitspel.

JAG: Nähä, det gick inte.Sol fram. Inte nu heller. Sol fram. Ugh. Sol fram. SERIÖST! Sol fram. … Sol fram … Sol fram … Sol fram … YES! ÄNTLIGEN! Jag spenderar alla min determination tokens och gettar the fuck out från därifån.

JULIA: HAHAHAHA!

JAG: …

JULIA: HAHAHAHA!

JAG: Det är inte roligt…

JULIA: Jo, det är det! Du drog ett spindelnät till!

JAG: Ha! Yes! Fuck you ändå! Jag klarade det direkt.

JULIA: …

JAG: Nu är det bara raka vägen till treasureville. RÖVEN!

JULIA: HAHAHAHA!

JAG: En återvändsgränd? Really?

JULIA: Det var tomt i alla fall.

JAG: Sol fram. Sol fram. Sol fram. Sol fram. Sol fram. Sol fram. Ska jag slå tärningar nu?

JULIA: Ja, den kan gå ner tidigare.

JAG: Det är ju inte SANT!

JULIA: HAHAHA! Du blev instängd.

JAG: Jag slapp bli av med huvudet i alla fall.

JULIA: Ja, men det är en klen tröst när du måste äta upp dina egna vader för att försöka överleva innan du blir galen och krossar ditt eget huvud mot en sten.

JAG: En gång till?

OMGÅNG 3 – the aftermath

DQ: BESTRAFFNING! SLAPSTICK!

JAG: Hugo the not so Glorious har alltså lyckats med konststycket att gå ner i katakomberna med en defekt fackla, bli biten av en spindel, skramla fram så att pilbågsbestyckade skelett skickar en svärm med dödspilar över honom, snubbla rakt in i en demon och slutligen kravla upp i en återvändsgränd, pissa och skita ner sig av förgiftning och sedan dö en högst ovärdig död. Utfattig.

JULIA: Happy times. Det kan nästan mäta sig med Tatiana den efternamnslöses fullkomligt värdelösa livsöde som började starkt med att hon föll rakt ner i ett hål och dog.

OMGÅNG 4-8

DQ: FRUKTANSVÄRDHET! ORIMLIGA ARBETSVILLKOR! TROLLOLOLOLOLOL!

JAG/JULIA: Hear hear.

In alles

Jag vet att många, många människor avskyr Dungeonquest. Det är oändligt slumpmässigt, du kan i princip inte ha en strategi och det är kanske det mest oförlåtande spelet som sett dagens ljus. Och det har player elimination. Det där är åtminstone tre piller som de allra flesta som titulerar sig som brädspelare har svårt att svälja. Ameritrashare såväl som åjjråspelare, om vi nu ska använda de begreppen. Och det är okej. Men mitt hjärta blöder för er. För det finns inget spel som är så tillfredsställande att vinna som Dungeonquest (förutom kanske Game of Thrones). Låt mig visa skillnaden i följande grafer:

 

I ärlighetens namn så är halva DQ-grafen inte med ungefär 95 procent av gångerna man spelar men det är det som är tjusningen med det. Det är helt olika delar i belöningscentrat. Att spela åjjrås är som att odla morötter eller ysta sin egen ost eller knyppla sin egen knyppelgrej, mycket tillfredsställande när det långsamt växt fram någonting som man byggt och närt från grunden. Att spela strategiska ameritrashspel är som att satsa på stryktipset eller spela på hästar, man kan vinna på både know how och på att storfavoriten snubblar och bryter manen eller whatever. Men att spela Dungeonquest, pur och ren jävla ameritrash, my god i himmelriket! Det är som att hitta en femhundring på gatan eller födas i en familj som lever ovanför svältgränsen, känslan av prestation och berättigande är oproportionerligt stor. Det är inte meningen att slå ner på vare sig på eurosar eller tematiska strategispel, men sann ameritrash lyckas med det fantastiska konststycket att både vara en helt absurd verklighetsflykt och samtidigt en otroligt träffsäker summering av livet. För vi lever bara i ett stort opåverkbart kaos där vi frentetiskt kämpar för att få lite ordning. Och ibland har vi tur nog att få njuta av lugnet.

Och sen dör vi.

/*