Ett spel är bara så bra som gruppen du spelar det med. Och jag har ett några stycken väldigt bra grupper men det är en som står ut. En som jag fanimig hatälskar lika mycket som att peta tänderna tills blodet sprutar (va? Struntsamma): ett gäng narcissistiska sociopater som bara ser till sitt eget bästa och som är fullkomligt svarta på insidan. Det är som att spela spel med en grupp superskurkar. Det hugger i hjärtat varje gång jag tänker på hur långt det är mellan gångerna vi lyckas få till en träff. “Varför?” undrar den frågvise läsaren. “En gif säger mer än tusen ord”, svarar jag. Jag ger er: The Brotherhood of evil brädspelerz*.
Hur jag tror att alla spelkvällar ska bli:
Hur de egentligen blir:
När Julia förlorar:
När vi spelar City of Horror när någon tagit med sig sin kompis:
När någon lägger critical miss i Cutthroat Caverns:
Hur alla ser ut när jag plockar fram Chaos in the old world:
När det är matpaus i Twilight Imperium:
När någon inser att de inte har råd med nästa teknologi i tech-trädet:
Hur alla andra ser ut när de inser att någon inte har råd med nästa teknologi i techträdet:
När jag berättar att i det här spelet finns ingen direkt konflikt:
När vi går igenom reglerna till Mage Knight:
När någon inser att de skulle behöva en runda till i Terra Mystica:
När någon bryter en allians i Game of Thrones:
När någon ber för sitt liv i Kemet
När någon vinner med sin super flare i Cosmic Encounter:
När någon skryter efter att de har vunnit:
/*
Finfin blog, Emil!