Jag ser mig själv som en överlag snäll, trivsam och rolig person att ha att göra med. Det finns andra egenskaper också, men dessa kan nog de flesta jag känner intyga om.

Jag har inte för vana att slå mina vänner, eller hota dem med pistol. Inte heller brukar jag köra ut dem från sina hem och ta över dessa som mina, eller berätta för Frida hur Oscar försökt sno hennes leksaker – enbart för att få dem att bråka. Inte ens om en medelstor-till-stor rymdflotta skulle ställas till mitt förfogande kan jag föreställa mig att använda den mot de jag håller kärt.

Så varför blir jag det där aset som vill skövla och förstöra så fort ett ens lite konfliktbetonat spel ställs på bordet?

I torsdags spelade jag, Karolina, Amanda och Magnus den halvlökiga science fiction-western-historien FireFly: The Game för första gången. Det är, utan att göra en recension av det, ett fenomenalt spel baserat på en lika fenomenal och kort tv-serie. Karolina var den enda som inte hade sett serien, så det kändes rimligast att hon spelade som seriens huvudrollsinnehavare, den godhjärtade men lite ruffige kaptenen Malcolm. Amanda hade den lika godhjärtade prostituerade Nandi som kapten, medan Magnus lät den mustasch-prydde Monty, gammal vän till Malcolm, styra hans skepp. Alla tre kaptener är, enligt spelets system, “moral”. Detta innebär att de inte tycker om att utföra omoraliska uppdrag.

Så vem valde jag?

Lt. Womack, så klart.

Nu fick jag välja sist och hade därmed begränsade valmöjligheter, men jag hade redan innan spanat in denne lilla anti-hjälte. Det är minst tre saker värt att notera med detta kort; 1. Han har inte den där fina lilla “Moral”-skylten invid sitt porträtt, som de andra tre; 2. Han är tydligen så pass “cold and heartless” att de behöver skriva ut det, och; 3. han får mer pengar om han gör omoraliska uppdrag.

Jag känner igen en “win-win” när jag ser den.

Så där gled jag runt och gjorde mitt yttersta för att bete mig som en skit och behandla folk illa (utifrån uppdragstexterna). Fick jag chansen att skicka folk som slavarbetare för pengar tog jag den direkt. FireFly-Peder är med andra ord ett litet as.

Men det är inte bara i denna typ av spel som det där jävliga tänds i mig. När det inte finns elakingar eller spelmekanik som uppmuntrar till svineri så skapar jag gärna det själv. På Lincon fick Tobias, Magnus och kanske främst Emil känna av hur jag gör allt för att starta krig mellan precis alla. “Tobias, ser du vad Emil gör? Det här håller inte, du måste ju göra något åt saken.” Och är det inte ett konfliktfyllt spel ser jag till att skapa det ändå: vad vi än spelar om så finns det något någon gör som alla andra behöver stoppa – de har kanske bara inte förstått det än. Det är nästan så att jag vill att någon ska go rogue när vi spelar samarbetsspel, bara för att det ska hända något.

För det är väl egentligen det detta handlar om. Jag vill se till att åtminstone någon vid spelbordet går lite apeshit, att det rörs runt lite och skapas oreda. I så regelstyrda saker som brädspel behövs det en osäkerhets-koefficient, något som bryter av och ställer saker på sin spets. Finns det inte i spelet så behöver spelarna själva ta hand om det.

Någon som tar på sig att vara “den där” spelaren.

Så här i semestertider när vi inte har jobb/plugg att prokrastinera från ska jag försöka begränsa längden på mina inlägg. Jag säger lycka till till mig själv…

Jag har aldrig påstått att jag var någon grävande journalist, men jag kanske ibland uttrycker mig som om jag hade bättre koll än jag har. I mitt förra inlägg skrev jag till exempel om spelande utomhus, trots att jag aldrig har spelat spel utomhus. Jag kände att det var dags att jag satte mina pengar där min mun är och Wallraffade lite. Typ.

Det som är värt att göra är värt att göra extremt. Vi avsatte en söndag och bestämde oss för att spela Twilight Imperium (3:d edition). På sju spelare. Jag kan höra hela vägen hit hur vissa av er tar sig för pannan när det gäller vår galenskap. Men du kan om du vill, du vill så du kan!

Till rymds, till rymds, på äventyr!

Vi spelade lite lagom husreglat (ja, jag inser ironin med tanke på ett av mina första inlägg, men Twilight Imperium är ett spel som kan må bra av lite husregler) då det bara var tre som spelat det tidigare, varav en som påstod sig inte komma ihåg någonting. Behåll det i minnet, så återkommer jag till det.

Du måste kunna reglerna för att kunna utnyttja dem

Det krävdes med ett visst regelläsande, men det tog bara drygt två timmar innan vi var färdiga med första rundan. Sen var det dags för lunch. Om det är något som är viktigt när det gäller längre spel så är det en god tillgång på frisk luft och att hålla blodsockernivåerna på en stabil nivå.

Galaxprincesstårta!

Hur var det då att spela utomhus? Jag försökte dra visdom av alla mina vilda spekulationer om utomhusspelande. Vi hade ett stabilt och stort bord, en plats med lä och skugga. Det visade sig förvånansvärt nog att jag hade rätt, alla dessa komponenter visade sig vara vitala för en god spelupplevelse utomhus. Solen höll sig ganska lugnt, men vinden gjorde tappra försöka att röra till våra uppdragskort, men när alla håligheter i vindskyddet täppts igen så kunde vind-andarna stånga sig blodiga så vitt vi brydde oss.

Fyndig text om regeltolkningar

Spelomgången måste varit en av de snällaste den när rymdoperan har att erbjuda. Mer diplomati än strid, och när det väl handlade om attacker så var det bland de mest belevade jag varit med om.
“Ursäkta min herre, jag hoppas att ni kan förlåta mig om jag går in och attackerar er en aning.”
“Givetvis unga fröken, om ni känner att ett blodbad i rymden är det som krävs, så skall jag givetvis inte sätta mig på tvären.”
“Ni är allt för vänlig.”

“Vi är kompisar, eller hur?”

Alla samlade på sig sina vinstpoäng under trevliga former och alla hade nog sina planer om hur just de skulle kunna spurta förbi de andra. Då lyckades hon som jag tidigare nämnde påstå sig inte komma ihåg någonting av spelet, i smyg ansamla tio planeter och därmed knipa de två vinstpoäng hon behövde för att komma i mål. “Well palyed Madam!”
Trots avbrott för lunch, fika och middag lyckades vi klocka in på tretton timmar från att de första komponenterna las ut på bordet tills allt var hopplockat igen. Inte illa pinkat för min första TI3 omgång.

Nu är vi framme vid ett segment som jag gillar att kalla för “Emil tycker till” (anglofiering? Yessuh!). Jag kommer helt enkelt att gå igenom ett antal spel (gå igenom = posta en bild/länk) och baserat på min magkänsla ge dem ett betyg och/eller ett omdöme. Det här är inte ett nyhetssegment utan bara spel som jag aldrig spelat men som jag har en väldigt stark uppfattning om. Detta ska givetvis tas på yttersta allvar.

Nations The Dice Game
Storasyskon Nations kom förra året och gjorde ett himla väsen av sig. Den största diskussionen kretsade kring huruvida det ersatte Through the ages som DAS kortdrivna civilistationsbyggarspelet. Svaret var ett rungande “Ja, fast nej”. I stort sett det enda man kunde enas om var att båda spelen illustrerats av personer som får Cecilia Giménez att framstå som en av historiens främsta konstnärer. Det och att båda spelen är fullkomligt fantastiska. Personligen får Nations mig att vilja gå in i badrummet, flå mig och spola ner resterna i toaletten bara för att ta mig därifrån. Men smaken är som baken. Tärningsnations verkar lyckas med att göra ett spelmekaniskt sylvasst spel (jag må ogilla det, men jag kan skilja på min personliga smak och ren fakta) till en riktig häxbrygd av illa valda mekaniker som fullkomligt förtar de finare detaljerna av originalspelet men samtidigt behåller den själamördande urtråkigheten. FET DISCLAIMER: Det kan vara så att tärningsvarianten är precis lika välslipad men intrycket jag fick när jag bläddrade i regelboken var precis som skrivet. Man kan hävda att jag borde läsa reglerna men när jag försökte tog beigeheten över och jag började utveckla Tay-Sachs sjukdom.

Betyg:

Spartacus: A game of blood and treachery

Om jag någon gång får ett barn som ser ut som kartongen till det här spelet kommer jag gräva ner det i trädgården och mata det genom att vattna gräsmattan med infusionsvätska från Fresenius Kabi. Lägg även till att det är baserat på en serie som i stort sett är en porrfilmatisering av 300 och du har varken yta eller innehåll som verkar särskilt intressant. Tills omdömena började trilla in. Robert Florence satte det på toppen av sin topp 50 brädspel genom tiderna-lista, quite teh feat med konkurrenter som Caverna, Chaos in the old world, Trains, City of Horror, alla Command and colors spel, Space Hulk, Descent, Lords of Waterdeep, Dixit och X-wing minitatures game på roostern. Men att han väljer det framför de andra spelen behöver inte spela någon roll, det är VARFÖR han väljer det framför de andra spelen:  “I have seen people on turn ONE go ballistic, and go crazy, because they have been turned over in such a horrible way”. Ehr. Mah. Gehrd.

Betyg:

Runewars

För mig är Twilight Imperium ett nästintill perfekt 4X-spel. Det är ENORMT på alla sätt och vis och tillåter, eller snarare tvingar, alla spelare att ta god tid på sig att bygga upp sitt herravälde, men utan massa tröttsam AP. Det försöker inte låtsas vara någon strömlinjeformad, pseudoupplevelse som man kan spela på några timmar en vardagkväll utan omfamnar sin egen gigantism och kör all out balls to the wall fuckin A rakt ut i kosmos. Men det är lite clunky. Det tar tre timmar att ställa upp allting och förklara vilka regler man kör med just den här gången för om man skulle köra med allihop skulle ens psyke vara tvunget att välja mellan verkligheten som man upplever den nu eller TI:s. Och TI:s är bättre. Så döm om mitt intresse när jag hör att Runewars har gjort sig av clunkyheten men behåller den episka känslan. Alltså inte någon iditotisk sales-pitch som bygger på att man får spela ett liknande spel men kortare tid. Vilket alltså inte alls gör att man får spela ett liknande spel… ÅÅÅÅÅH!  Jag utmanar alla som säger att Eclipse är en strömlinjeformad version av TI till ett knivslagsmål inne i en aktiv vulkan med krossat glas strösslat på marken. Det är det INTE. Den grundläggande spelmekaniken i TI är att kunna ta god tid på sig medan den grundläggande spelmekaniken i Eclipse är att spela klart spelet så fort som möjligt och bli imponerad av att man spelat klart det innan någon hunnit göra någonting. Hur som helst. Runewars. Seems legit.

Betyg:

Det var allt för idag. Återkommer sporadiskt pga sommar och sol.

/*

 

Juli månad är kommen, och ett halvt år av spel (och annat) har gått. Det innebär att ett halvår har gått sedan jag summerade mitt spelår 2013 här i forumet. Ett helt år av spel klämdes in i ett enda litet foruminlägg.

Samtidigt har Robert Florence precis slutfört sin topp 50 spel of alla tider-lista borta på RPS. 50 spel, i en enda video, som ska täcka all of time. Fullständigt orimligt i mitt tycke.

Det är, som ni förstår, dags för en vettigare, mer sansad lista. Så här kommer…

Ett urval av (halva) spelåret 2014 enligt Peder (och kanske någon mer)

I enlighet med mina tidigare nedslag i spelsummeringar är jag inte superintresserad av att bara lista ett gäng bra spel. Istället fortsätter jag enligt devisen “det är i detaljerna magin finns” (jag hittade på det nyss).

Without further ado:

Ett urval av nej förlåt, här är listan bara.

• 1. Halvårets mest onödiga nästan-köp: Twilight Struggle Collector’s Edition.
  En brädspelssamlares/krigsspelares våta dröm: ett av modern tids bästa spel i en utgåva med trälåda, upphottad karta och snajdiga nya kort, markörer och annat gött. Men, men, det är $165 för ett spel jag redan har. Och då har jag inte vågat räkna in tullen på det. Jag satt med en pledge till 26 timmar innan kampanjens avlutande, innan jag räknade lite på vad för annat jag skulle kunna köpa för de pengarna. Tobias lär bli glad över insikten.

 

• 2. Halvårets Shut Up & Sit Down-tipsar-så-jag-köper: Arctic Scavengers
  

  Dessa lirare har lyckats koppla ett järngrepp om flertalet av deras fans (plånböcker), där varje tumme upp från dem innebär ett köp för de som ser/läser recensionen. Fråga Erik @tengblad. Jag brukar tro att jag kan värja mig, men så kommer det där tipset som liksom passerar hjärnan likt en ninja och går direkt till Swedbank-kontot. Jag kollade upp precis inget mer än recensionen innan jag köpte spelet, vilket oftast är väldigt okaraktäristiskt av mig…

 

• 3. Halvårets Tobias-tipsar-så-jag-köper: FireFly: The Game
  Alltså, jag har en egen vilja också. Det är liksom bara lättare att låta andra vilja åt en. Först köper jag Blueprints helt baserat på Tobias “Peder, jag tror att Blueprints är helt up your alley”, och sedan lyckas han sälja in FireFly och första lilla expansionen nästan helt utan att anstränga sig. Jag äger ju redan Merchant of Venus, och har inte ens sett färdigt tv-serien. Ibland tänker jag att det vore enklare att lämna överförmyndarskap till dessa båda tipsmaskiner.

 

• 4. Halvårets finaste hyllvärmare: Red Winter: The Soviet Attack at Tolvajärvi, Finland, December 8-12, 1939
  

  Jag nämnde spelet redan i mars här på bloggen, och det har (naturligtvis) ännu inte blivit spelat. Men det är förtjusande i spelhyllan, och de gånger jag plockat fram papperskartan och dukat upp den på bordet bara för att titta på den. Nästa halvårsrapport kanske vi får se spelet i en annan kategori, men satsa inga pengar på det.

 

• 5. Halvårets minst begripliga frustration: Tash-Kalar: Arena of Legends med min fru
  

  De jävla Flare-korten hjälper ju inget! Den beiga förbannade faktionen är OP! Får man ha TVÅ Legendary’s på handen?! Min fru brukar ofta vinna i spel, men frustrationen jag då och då kan känna är ingenting mot våra första games av Tash-Kalar. Alla jag pratat med om spelet tycker att det är fint balanserat och välspelande, och jag vill så gärna tro att det är så. Så det måste vara min fru som är OP…

 

• 6. Halvårets Netrunner-insikt: Jag tycker om att förstöra och bränna ner saker
  

  När vi för vad som känns som evigheter sedan började spela Netrunner var vi många som kände att det var något lite smutsigt, lite fult över att döda runnern — speciellt när det handlade om att bränna ner hela kvarteret för att göra det. Nu kan jag nästan inte spela utan tre stycken Scorched Earth i mina corp-lekar. Som runner är det bästa jag vet att springa in och ta alla dina pengar för att sedan förstöra allt du har. Jag fnissar helst när jag gör det också, i smyg. Vem har jag blivit?

 

• 7. Halvårets mest motsträviga regelläsning: Suburbia
  Det är inte ett komplicerat spel. Men herr Alspach väljer att beskriva setupen i punkt 1 med att spelarna ska blanda och placera ut ett antal brickor och sedan föra resten av brickorna tillbaka till lådan, för att redan i punkt 3 be spelaren plocka några av dessa undanlagda brickor från lådan tillbaka in i spel igen. Sitter man och är småstressad, trött och hungrig är denna typ av regelbok det sista jag vill försöka ta mig igenom. Att sedan försöka förklara reglerna för mina medspelare, och on the fly få dechiffrera symboler, där går lite gränsen. Jag låter ett utdrag tala för sig.

  

 

• 8. Halvårets bästa fikarums-inflitratör: Love Letter
  Detta spel har naturligtvis förekommit i denna blogg tidigare, och jag tvivlar på att detta ör sista gången. Denna gång har spelet lyckats ta sig in i fikarummet (och kontoret) på mitt nya jobb, där jag och kollegan Johan vid varje ledigt tillfälle försöker förföra prinsessan i en hård kamp för kärlek. Det har gått så långt att rivaliteten börjat ta sig andra uttryck…

  

 

• 9. Halvårets bästa respektive sämsta kundservice: GMT Games / Funforge
  Det är aldrig roligt att behöva kontakta kundservice, och det är nästan ännu tristare att skriva en punkt om det i en halvårslista. Det blir ljusare i slutet av denna punkt, så håll ut. Jag kontaktade Funforge eftersom mitt då nyköpta Quantum kom med tärningar som såg ut som att de badat i margarin och lim.

  

  Inte nog med det så är tärningarna även buckliga och ojämna. Detta mail slängde jag iväg för nästan en månad sedan, och jag har ännu inte ens fått svar. Det var den trista delen av punkt 9. Den betydligt trevligare är (var?) när jag efter att ha packat upp komponenterna till A Distant Plain och inser att det saknas en liten beige cylinder. Ok, det var inte superroligt. Istället var det roliga att jag först fick svar samma dag på mitt beklagande mail till GMT:s kundservice, och sedan fyra (4!) dagar senare hade ett litet kuvert i brevlådan med en ny cylinder. Tummen upp för bäst service, snedrynkade ögonbryn för dålig sådan.

 

• 10. Halvårets minst medvetna minnesförlust, enligt min fru Karolina: Alla omgångar av Hanabi

  

  Jag låter Karolina klämma in sista punkten i listan, vilket alltså är hennes totala oförmåga att komma ihåg vad hon har fått för tips om sina kort i Hanabi. För er som inte har spelat spelet: alla spelare har varsina fem kort på handen, men håller dem utåt – alla vet vad du har för kort förutom du. Sedan ska spelarna samarbeta för att lyckas spela ut rätt kort, genom att exempelvis tipsa någon om att “de här tre korten är gula” eller “det här och det här kortet är tvåor”. Karolina har ingen som helst förmåga att komma ihåg vilka kort hon har när folk har sagt det. Vår gemensamma vän sade det bäst när han uppgivet och lite upprört konstaterade att “jag vet inte om jag har lust att slösa bort ännu ett tips på dig, bara för att säga samma sak jag sade för två minuter sedan”. Med alla hennes vinster – hon vinner över mig i allt – kan Karolina gott leva med att vara lite värdelös på något.

Emil påstod förra veckan att spel inte hör hemma utomhus, och förespråkade ett inverterat soldyrkande. Jag säger inte att han hade fel, men jag kan inte ge honom rätt heller.
För trots att jag (som vardande allergiker) är en stark förespråkare för inomhusaktiviteter, måste jag erkänna att Sverige visar upp sig från sin absolut bästa sida under sommaren. Värme och ljus levereras gratis direkt till din dörr, det är rent oförskämt att slösa bort de resurserna.
Om du bara väljer dina spel med omsorg ska du kunna får det bästa av båda världar. För det går visst att

Spela utomhus
Det inte kubb eller krocket jag avser, utan vårt helt vanliga (nåja) spelande utflyttat i världen på andra sidan fönstret. Men då finns det lite saker att tänka på, vi börjar med

Vatten
Okej, om det regnar eller på annat sätt är ruggigt väder är det naturen som ger frikort till innomhusaktiviteter. Brygg en stor kanna te och spela pluttriga stapelspel tills du utmattad somnar i soffan. Låt mig återkomma till varför.
Annat är det med det lömskaste av elementen. Jag pratar naturligtvis om

Vind
Utomhus blåser det ibland. Det hade inte varit så farligt om den inte var så oberäknelig. Snabba förändringar i intensitet, den byter håll helt utan förvarning och verkar blåsa från alla vädersträck samtidigt. Detta kan vara problematiskt för sällskapsspel, i synnerhet de med mycket kort. Framförallt där det är extremt viktigt var och hur korten ligger. Det skulle förstås gå att se det som en extra svårighetsgrad, och spela utifrån hur naturen reagerar. En väl placerad vindpust sopar bort all is och låter nätspringaren strosa in och plocka agendor. Vem vet, det kan gå.

Islossning

Här kan sleeves vara lösningen. Korten blir tyngre och flatare, så de borde inte blåsa bort lika lätt. Men friktionskoeficienten ändras förstås också, så det kanske går på ett ut. Ett klart plus med sleeves utomhus är att korten blir bra mycket tåligare för väta, vilket gör tillfälliga regn och måsskit till ett mindre problem. Kortspelen där majoriteten av spelande sker med spelarna hållandes i korten, typ Hanabi, är helt klart att föredra när det stormar och blåser.
Komponentrika spel kan också må dåligt av vinden, men jag tror att sommarsverige har ett större problem för dem, nämligen

Stabilitet
Alla vet att ett spelbord behöver vara stabilt. Om det du har att tillgå är ett rangligt trädgårdsbord som glömts framme sju svåra år kanske inte spelen med för mycket småpyssel är att föredra (se där, jag återkom till det!). Rampage kan t.ex. ta slut väldigt fort om en spelare blir oaktsamt uppjagad från bordet av en bålgeting. Att leta meeples i gräsmattan kanske inte är det roligaste sättet att spendera dagen.

Hur många hittar du?

Om du bara har undermåliga bord att tillgå så går det givetivis bra att spela direkt på marken. Men då får nog alla spel med bräden väljas bort. Stora och tåliga komponenter, som ölunderläggen i Skull & Roses är att föredra, eller varför inte rena tärningsspel som Zombie Dice. Pratspel som Resistance gör sig också bra i det gröna. Jungle Speed passar ypperligt i utomhusmiljö. Faktist bättre där än inomhus med alla vassa hörn och trösklar att slå sig fördärvad på.
Spelen nämnda i det föregående stycket passar extra bra i semestertider också på grund av sin

Mobilitet
Ledighet betyder för många resor. Tiden spenderas då inte i någon park med en kasse bärs, utan på flygplatser, tåg och hotellrum. Därav bortser jag nu från utomhusproblemen. Det kanske inte uppskattas av ditt resesällskap om handbagaget visar sig vara fullt av tärningar när ni kommer fram. Spelen ska vara små och smidiga. Småspelen jag orerade om för en månad sen är små både till tidsåtgång och storlek, så även om jag inte går in nämare på dem här passar de ypperligt för semesterresan.
Gloom är en annan favorit som rankas högt på skalan spelglädje vs. portabilitet.

V.S.V.

Samma sak med Chrononauts. En kortlek eller två finns det alltid plats för. Och kortspel är ofta enklare att få andra att testa. För jag avslutar med rubriken

Ovana spelare
För en del betyder semester oomkullrunkeligt umgänge i sommarstugan med hela den ohängda släkten. Då ska alla kunna lockas att vara med, från småkusiner till gammelfarmor. Ni brukar spela plump eller liknande kortspel som alla fattar, så det är inte direkt läge att dra fram vare sig Game of Thrones eller Game of Thrones det första du gör.
Om alla ska kunna vara med kan det också krävas att spelet sväljer ovanligt många deltagare. Tsuro och Dixit är perfekta spel att luta sig mot för att få igång ett spelande med hela släkten. Ingen kan klaga på för komplicerade regler, svårläsbara kort eller för mycket komponenter.

“Sagostund”

När väl isen är bruten kan det, för den trevliga stämningens skull, vara passande med ett sammarbetsspel. Forbidden Island eller Desert gör sig väldigt bra, och när småbarnen skickats i säng och morfar har somnat i sin gungstol kanske Pandemic kan förgylla myggornas surrande runt petroleumlampan.

Nu är det officiellt! Sommaren är här och det är inte titeln på Per Gessles senaste rekord i uppenbara titlar med övertydlighet som tema. Utan det är den riktiga sommaren, infirad med pukes and trumpets nu i helgen. Det är tiden då man inte får spela någon typ av spel eftersom man ska vara ute i solen och få suspekta fölsemärken som sedan måste hyvlas bort under hela hösten – åh en sådan fantastisk kultur vi lever i där vi kan ägna oss åt idioti både för att inducera och negera sjukdom.

Le alla svenskar on teh beachez

Ute går inte att spela eftersom korten blåser bort eller brädet lutar så att pjäserna dräller överallt likt studenter som släppts från sina flak och inte längre åtnjuter skyddet från Jan Björklunds godhjärtat bestraffande hand. All typ av möblemang är nämligen tabu under sommarmånaderna i städerna; och man är förvisad att ligga i en nerpissad park på en fleecefilt som klibbar fast mellan skulderbladen och osar ännu icke namngivna toxiner rakt in i cortex. Och det blänker så mycket i sidorna att inte ens JJ Abrams skulle kunna läsa regler på ett avslappnat sätt. Inte heller regnet hjälper eftersom man måste spendera all vaken tid med att sitta vid köksfönstret och tråna efter solstrålarna och när de infinner sig springer man ut och tänder grillen för att kunna grilla tvärsnittet av en självdöd gris innan monsunen ofelaktigt infinner sig igen. Det lyckas aldrig. Och det blir blött, bränt kött till kvällsmat i månaderna tre. Även om man är vegetarian, ty sådan är lagen under sommaren! Lidandets månader är över oss!

Mmmmm, grillat är g-g-g-g-greeeaaat!

Vänner och bekanta packar ner sina hundar barn och andra djur i flyttkartonger för att bege sig till lantställen där de ansätts av mygg och knott och flugor och fåglar och fabler. Eller något land där födelsemärkesaccelerationen tiofaldigas och levern skrumpnar som Lou Gehrig i en tidsmaskin. För så starkt är drivet till självspäkning – att vi inte bara undviker njutning,  utan vi söker även aktivt upp plågor som kan pina (kaka på kaka!) våra kroppar och själar på de mest googlealgoritmiska sätt. Ve oss alla, ledans tider är över oss och den är immun mot både det här:

Det här är en metafor för Kickstarter typ.

Och det här:

En originell liknelse av ett worker placement-spel som jag googlat fram

Något måste göras. Under de kommande veckorna måste jag ta mig an att köpa och testa ett otal spel som är både terränggående och domesticerade. Jag måste ömsa skinn som en orm, eller katt och glömma förgreningar som euro och ameri och abstrakt. Jag måste hitta det perfekta sommarspelet. Innan vi alla går under.

/*

I helgen var det Netrunner-turnering i Stockholm. Jag och min vapendragare Magnus tog oss dit för att försvara Örebros heder och visa våra kära huvudstadsspelare hur det görs. Det gick, för att vara lite snäll mot oss själva, inte fullt så bra som man kunnat hoppas (det är Peder Bergenwall och Magnus Lindskog ni letar efter).

Men det här inlägget handlar inte om hur det gick i turneringen. Det handlar egentligen inte ens om Netrunner, även om jag kommer att använda det som exempel. Istället tänkte jag plocka upp en annan tråd jag tidigare vidrört lite lätt här på bloggen. Jag tänkte nämligen prata lite om samhörighet och kontaktsökande i spelvärlden.

I Örebro är vi ett litet men någorlunda stabilt gäng som träffas regelbundet och spelar Netrunner. Det finns naturligtvis andra som spelar spelet här i stan, men vår grupp är, vad jag vet, den som funnits längst och är mest aktiv. Spel av denna sort, being what they are, gör sig naturligtvis bäst ju fler man är inte minst eftersom man då kan hålla i turneringar och veta att det kommer tillräckligt med folk för att det ska bli kul.

Så hur kan en liten grupp spelare hålla en så tävlingsfokuserad och turnerings-baserad hobby vid liv, när vi är så få? Lämnade åt oss själva är det möjligt att vi vid det här laget hade sett vidare mot andra betesmarker. Men dels tack vare just spelets turneringsinriktade natur, och främst genom det större communityt av gamers i Sverige både på nätet och utanför, så är det aldrig “bara vi” som spelar. Vi är alltid del av något större, även om Netrunner-Sverige inte nödvändigtvis är en enorm samling människor.

Genom att styra upp egna turneringar och publicera dem online så har vi lockat folk från både Linköping, Stockholm och Västerås, liksom vi själva tagit oss till andra ställen för att spela. Är man dessutom aktiv i något av de internet-forum och -grupper för spelet så börjar man till slut känna igen både namnen och ansiktena på flera av dessa människor. När man så åker till huvudstaden för andra gången i Netrunner-sammanhang är det inte konstigt att man får en känsla av att “jag känner de här människorna”. Några av mina motståndare under helgen mötte jag för andra gången, och samtalen färgas av detta faktum: vi “tar upp” där vi avslutade på ett vis, vi har passerat stadiet där vi behöver presentera oss vid namn och var vi kommer ifrån. Andra spelare har jag hunnit springa på fler gånger, där är stämningen ännu lättsammare. Den lilla gruppen i Örebro är inte en ö utan en del i ett större sammanhang.

Det här inlägget skulle inte, skrev jag tidigare, handla om Netrunner. Hittills har jag inte gjort annat än pratat om mitt favoritspel, så det kanske är dags att bredda oss lite.

För den här känslan av gemenskap och socialitet spänner över brädspelshobbyn som helhet, vare sig det gäller kort-, bräd- eller rollspel. Sista matchen under helgen ledde till en konversation om att min motspelare troligen skulle jobba en del i Örebro och gärna träffas för spel då. Han sträckte ut en kontaktsökande och spelsugen hand. Det här ser man nästan veckovis på bland annat ConraDargos sida – folk som öppet frågar efter andra människor att träffa och spela med. Någon ska tillfälligt bo i en stad, och söker då nya bekantskaper att dela sitt intresse med. Spelen placerar inte bara folk runt ett bord, det verkar även föra samman människor i en lite större mening; brädspelare blir ett “vi”, en gemenskap man kan umgås i oavsett om man känner varandra sedan tidigare eller inte.

Att folk söker sig till vår eller Tobias respektive spelförening är så klart inte speciellt förvånande, det är ju det föreningar är till för. Men att individer söker sig till andra individer så ohämmat och så naket (nej inte så naket) är för mig en upptäckt, och en väldigt fin överraskning som relativt ny i denna hobby. Vi vill spela spel med andra människor, och då är vi beredda att öppna oss för främlingar och bjuda in oss själva.

Nyligen publicerades en liten studie som menar att tv-/datorspelare är mer sociala än icke-spelare. Jag vet inte hur pass överförbar dessa resultat är på oss analoga gamers, men det ska inte få hindra mig från att dra hastiga och svepande slutsatser av dem. Jag tycks åtminstone ha en stark vilja och ett behov av denna socialitet, denna gemenskap.

Det är en sida hos oss jag uppskattar.

För en månad sen skrev jag om mitt absoluta favoritspel; Galaxy Trucker. Då gick det inte så bra för galaxlastbilarna. Så är det ofta, men trots det är det ofantligt roligt. För det behöver inte gå bra i spel för att det ska vara underhållande. Jag vet inte varför. Kanske är det den sammansvetsande gemenskapen när det inte gäller att det ska gå bra, utan att det inte ska gå dåligt. Att gå igenom en prövning tillsammans, som Lumpen eller en heldag på Ikea. Inte rent Sisyfosarbete, men en konstant uppförsbacke där spelarna försöker vrida och vända sig för att undvika att pissa i motvind.

Where are my f-ing shields?

I Galaxy Trucker börjar varje resa med att alla spelare bygger varsitt skepp av blandade skrotdelar. Bygget går på tid, bestämd av den hetsigaste spelaren. När tiden runnit ur och alla skrattat färdigt åt de allt som oftast suboptimala farkosterna, beger de sig iväg för att se vad rymden kan kasta mot dem. Och det är en hel del. Tillsammans får spelarna se hur deras byggen faller i bitar. Om skadeglädjen är den enda sanna glädjen finns här mycket att vara glad åt..

Zombie State är ett annat bra exempel på spel, där det sällan går särskilt bra. Varje spelare tar kommandot över en världsdel under ett zombieutbrott. Till en början har du inte mycket att sätta emot det infekterade hotet, frågan är inte om utan hur mycket du ska offra av din befolkning för att ha en chans att rädda resten. Och när du väl har lyckats sätta alla ex-människor i karantän så dyker ett nytt utbrott upp i en annan del av ditt rike. Eller så kommer det hungriga zombies vandrande över gränsen från din granne, eftersom denne har evakuerat alla kringliggande länder för att svälta ut inkräktarna och få dem att söka mat någon annanstans. Alltid är det någon skit. Men så länge du har någon liten populationstärning kvar på brädet så känner du dig inte som en förlorare.

44 ZT:s bortdribblade. Då blev viruset luftburet och hela världen gick under…

Senaste spelsöndagen med Allt På Ett Korts spelförening hade jag glädjen att delta i en omgång RoboRally med hög misärnivå. Fem av sju spelare eliminerades från brädet innan någon nådde den tredje och sista flaggan. Det gick alltså ganska dåligt för de flesta spelarna, men jag kan inte minnas när det senast skrattades så mycket under en spelomgång. Skratt av krockar, problem att skilja vänster från höger och rena programmeringsmissar. För det här är ett spel om programmering och lokalsinne.

S.N.A.F.U.

Varje spelare styr en robot i ett rally mellan checkpoints i en fabrik fylld av dödsfällor. En hel robot ger spelaren nio programmeringskort av typen “sväng vänster”, “två steg framåt”, “u-sväng”, etc. Fem av dessa väljs för att skapa ett rörelsemönster. Den som först är klar vänder timglaset för att stressa de andra. Den som har luckor kvar i sin programmering när tiden är ute får fylla dessa med slumpmässiga kort. Oh, the Joy… Sen utför alla robotar gemensamt sina första, andra, o.s.v. programmeringskort (ordning bestämd av initiativ). Ju mer skadad en robot är, desto färre kort får spelaren att välja på. Roboten havererar efter tionde skadan och från den femte börjar programmeringskort låsas, d.v.s gamla kort ligger kvar. Du måste alltså planera ditt program med vetskapen att det kommer avlutas med “tre steg framåt”. Ju färre kort du får, desto mindre behöver du tänka, och du kan snabbt vända timglaset och stressa dina motståndare till fel. En bra mekanik som ger makt till den med sämst förutsättningar.
Det är fantastiskt tillfredsställande att lyckas dansa fram mellan laserkanoner och transportband exakt så som det var tänkt. Men roligast är det när något går fel för andra spelare. Och du kan alltid skratta gott åt alla missar, för du vet att nästa kan vara din egen. Själv avslutade jag min robots sista liv genom att lägga två kort i fel ordning vilket förändrade en felfri manöver till en djupdykning i ett bottenlöst hål.

Stefans hemlighet må vara ute, men wordpress hemligheter består för jag lyckas inte få upp den här i rätt format. Det betyder att du måste klicka två (2(TVÅ!)) gånger innan ni kan läsa den gripande och lärorika historien om en hel nations hjälte. Såvida du inte har hökögon. Då är det bara för mig att gratulera till att de oetiska experimenten du hållit på med i källaren slagit väl ut. Do enjoy!

/*