Jag inser att jag är otroligt sen till festen, men jag har precis börjat spela Diablo Tres och ZOMFG!!!1111!!!ETTETTETT! vad det är beroendeframkallande. Det är som Candy kneecap-crush saga, minus den fruktansvärda idéstölden och de vedervärdiga människorna bakom den. Och med demoner från helvetet (och uppenbarligen från landsbygden också) istället för polkagrisar. Eller vad det nu är. Jag har aldrig spelat det. Men jag har spelat cirka några stycken andra spel av liknande sort, och jag åker tunnelbana on the reg och har sett en hel drös människor se extatiska ut över siffran 60 och antar att det är ungefär samma samma.

Alla människor på tunnelbanan.

Aaaaaaanyway: Belsebub 3 är också ett sånt spel. Fast extreeeemt mycket mer genomarbetat. Och med demoner från helvetet. Åh, bjev du glad föj att du fjick en jiten wejtejs ojginaj-kombo? Prova att meja ner sexhundra vansinniga ockultister och deras nyframbesvärjade psykmongodemoner från, du gissade rätt, HELVETET! Och sen får man prylar! Glawrius, glawrius prylar som man kan meja ner fler okristliga ting med så att man kan få fler saker till fler monster som ger en ytterligare nåt att leka med och så fortsätter det i all evighet fucking amen.

Jag har ett otroligt ambivalent förhållande till dataspel [sic], jag har alltid hållit mig hyfsat ajour med vad som är all vreden för tillfället och lusläst loren till gamla klassiker som Mortal Kombat (så jävla inte en bra historia) men jag har också länge tyckt att blipblop-spel varit självaste definitionen av tidsslöseri. Aldrig någonsin blev det väl så tydligt som när de genialiska genierna på Beamdog portade självaste Baldurs Gate (haters begone!) till iPad och jag spenderade dagarna och nätterna med att fetta ner min skärm för att få tag på en hillebard som inte sög ålröv (can’t be done) istället för att, jag vet inte, umgås med folk; känna lite på köttvärlden liksom. Och det var därför jag trillade dit så hårt på brädspel; titta folk i ögonen istället för i bluetoothen och få solida, genomarbetade spelupplevelser istället för, typ, Custer’s Revenge (jag var tvungen att googla fram det här. Srsly, det är det sjukaste spelet jag hört talas om).

Okej, så varför håller jag på och mala på om dataspel på en brädspelsblogg? Jo, för att jag finner mig själv snuvad på en ytterst viktig del i spelvärlden: det hjärndöda malandet och poängplockandet. Jag vill känna att jag kan slösa bort lite tid med ett brädspel. Ett spel där jag får hugga ner lite demoner, loota lite loot, levla upp, dricka en öl, higha en five och så vidare tills alla är nöjda och världen är räddad fast utan all setup och massa text. Eller bara krossa godis med en hammare, det spelar inte så stor roll. Jag vill bara ställa in hjärnan på happy funz time$/inaktiv och plocka så sjukt jävla mycket poäng utan en jättejättestor utmaning. Så kom igen nu, använd kommentarerna för en gångs skull och tipsa mig om spel som ni tror kan passa. Jag lovar att prova alla och sen återkomma med rapport om vilket, om något, som har en plats i mitt hjärta för alltid.

 

/*

Jag är en gamer.

I en blogg om spel är det så klart föga förvånande att jag spelar spel, men som KJ poängterat tidigare så är det inget självklart över ett sådant uttalande. Varför jag nämner det är för att det för mig inte är ett helt oproblematiskt statement. Låt oss bena ut det lite.

Jag har sedan jag var liten spelat tv- och datorspel, och deltagit i kulturen som uppstod kring dessa: jag skapade skins till vår Quake 2-klan, det startades fansidor för Ultima Online, och jag var inne i World of Warcraft “innan det blev coolt” (= när det var i beta, innan det började kosta pengar). Spel har länge varit en viktig, för att inte säga central, del av vem jag är och hur jag ser mig själv.

Spel av det analoga slaget har jag däremot inte ägnat mig åt i mer än ett och ett halvt år. Jag spelade aldrig Magic: The Gathering som ung, eller målade arméer av Space Marines. Flera av mina vänner jag har nu har sedan ungdomen haft rollspelsgrupper där de komponerat egna Drakar & Demoner-kampanjer, men jag har aldrig deltagit i sådant. Om jag nu har varit så inne i spelkultur, och så länge, varför har det då tagit så lång tid för mig att ge mig in i bräd- och kortspelsvärlden?

Jag och min fru satt igår och pratade om självidentifikation, och hur stark påverkan ens självbild har för vad man kan och vill ägna sig åt. Det svåraste när jag slutade röka var inte nikotinet eller beroendet i sig, utan att jag under en lång tid hade sett mig själv som rökare. Jag rökte inte bara, jag var en rökare. Att helt plötsligt inte vara det längre innebar en hel del mentalt arbete för att skapa nya självbilder.

Lite så har det varit med spel för mig. När jag växte upp var bilden av den analoga spelaren inte en odelat positiv sådan: rollspelsnörden som tar D&D på lika stort allvar som ett Tolkien-fan tar Sagan om Ringen, eller WH40K-spelarna som på rasten satt och pratade stats för specifika figurer. Alla var de på ett eller annat vis (självvalt eller inte) uteslutna ur den bredare sociala gemenskapen. För en lite ensam kille som var rädd för att bli just utesluten var dessa människor inga jag sökte mig till, även om deras hobbys kittlade mitt intresse. Tv-spelande hade inte samma stigma, och var därför också OK att ägna sig åt. Jag ville inte identifiera mig själv som ”den där” typen av spelare, och kunde därför inte ge de spelen – och de umgängena – en chans.

När jag nu ändå tagit mig in i brädspelsvärlden är det lätt att tänka att jag på något sätt slagit mig fri från de fördomar jag haft. Ett spel som helt tagit över min dagliga tankeverksamhet är kortspelet Netrunner, som skrivits om förr. Jag spenderar timmar åt att läsa regeldiskussioner, funderar över kommande kort och tittar på videos från turneringar. Jag tar med mig iPaden in på toa om jag behöver gå och samtidigt har idéer för min nya runner-lek. Det är där de bästa lekarna blir till. Bland annat.

Ändå har det dröjt länge för mig att förlika mig med tanken på att jag kan vara en av de här personerna:

Eller en av dessa:

Det är naturligtvis inget fel på dessa människor, det har det aldrig varit. Och jag kan nu med någorlunda lätthet konstatera att jag är en av dem. Men det har tagit ett bra tag för mig att våga inse det. Att på arbetsplatsen med glädje och entusiasm berätta om brädspelsföreningen vi driver har inte varit självklart. Eller när någon frågar vad jag ska göra i helgen med huvudet högt kunna säga att jag ska åka till Stockholm och vara med i en Netrunner-turnering. Att kunna fråga nya bekantskaper om de inte ska komma över någon kväll för lite rymdstrid med tillhörande science fiction-spellista. Det har inte varit helt oproblematiskt för mig.

Senaste Gamers With Jobs-podcasten pratar om hur nördarna är de som nu styr populärkulturen, där ett bevis är hur spelnördar nu tar över amerikanska talkshows. Kanske är det passande att jag nu passar på att våga mig ut ur garderoben (så att säga) och på riktigt omfamna de spelkulturer jag så länge i hjärtat varit en del av. Att jag nu kan titta folk i ögonen och kalla mig själv för brädspelare, och inte fundera över vilka meningar av det ordet de kan tänkas applicera på mig.

Jag är en gamer.

Nu ska jag bara försöka lära mig leva med att det här är en del av spelkulturen jag älskar.

Så många spel, så lite tid…

Söndagen den 13:e april uti nådens år 2014.
Södergården på Södermalm i den Kungliga Hufvudstaden.
Allt på ett korts spelförening har Spelsöndag.

Full fart i Formula D.

Mer än trettio personer (det var där någonstans som jag tappade räkningen) spelade jag vet inte hur många spel under sex timmar på söndagseftermiddagen. Cyclades och Thunderstone varvades med Blueprints och Resistance. Formula D och Smash Up med Game of Thrones och Netrunner. Oj, oj, oj så mycket Netrunner det spelades.

Det är inte lätt att driva företag med så mycket springande i näten

För mig som är Netrunnner-novis (grundspelet plus en expansion, och knappt grepp om reglerna) var det smått magiskt att se hur snabbt och lättflytande spelet verkade i dessa veteraners händer. Det var som att det spelade ett helt annat spel. Vilket de ju på många sätt gjorde…

Själv började jag  i känd terräng med det fysiska Rampage och snabbspelade Eight-Minute Empire Legends, för att sedan bryta ny mark (bildligt och bokstavligt) i Glass Road.

Sluta göra glas och tegel av alla mina resurser!

Dagens vanligaste repliker var nog “Var är toaletten” och “Vill du spela [insert random boardgame name]?” Det här var ett ypperligt tillfälle att lära känna både nya spel och spelare.

A Game of A Game of Thrones

Stämningen var god och rösterna glada. Bullar och påskmust höll blodsockret högt. Jag såg inga bord som flippades eller någon som med sammanbitet tillbakahållna tårar lämnade lokalen i vredesmod.

Vem är att lita på?

Nästa tillfälle kan inte komma snabbt nog, listan på spel jag vill köra blir bara längre och längre. Vad vill du spela då?

Nedpackat till nästa gång

Zimmermann ditt smutsiga lilla jävla geni! Tärningar! Gaddäm tärningar precis överallt! Trodde du att Quarriors var the king öv teh tärningsgäjmsen? Då måste jag dessvärre informera dig om att du, likt alla rojalister, lever i en förlegad dröm. Det är ett nytt Q-huvud i stan och dess namn är Quantum (ej att förväxla med den samma-namnade mekaniken, även om det finns paralleller. Som att jag diskuterade kvantfüsik med mina vänner (obs ej en humblebrag, “diskussion” i det här sammanhanget var att jag lyssnade på deras förklaring om kvarkar och protoner och att saker som inte kan hända händer och att det är som en bowlingbana. Whatever, jag var full. Det enda jag tog med mig från den diskussionen var att kvantfysik används i bowling)

Vilket förklarar det här.

Eller att kvantis the science är obeskrivligt awsum, precis som kvantis the boardgame).

Så, let’s cut Chevy Chase: vad är grejen? Jo, du tvivlare där, “grejen” är att Quantum är allt som är rätt med brädspel rakt in i gött mos-centrat i hjärnan. Det är relativt snabbspelat. Det är lätt att lära ut. Det går att variera in absurdum, och klart öppet för lite hembrygda scenarion. Det är taktiskt. Det har en regelbok som nästan är lika välskriven som en bok av Marcus Birro (HAHA skojar bara. Marcus Birro suger. Men regelboken är ace). Det är inbjudande. Det är slickt. Det är tematiskt. Men inte för tematiskt. Det har en liten backstory som till och med har tänkt på skalan mellan de små framtidsknarxkuberna och planeterna. Det är välpaketerat. Och det är ROLIGT! Och det har TÄRNINGAR! Sa jag det eller? TÄRNINGAR. Och där Quarriors (som är ett urmysigt litet spel, låt det vara känt) har små yttepyttesnuttefnutt-tärningar som man kan gömma i munnen på en normalstor huskatt

De kommer inte gilla det. Men det går.

har Quantum rejäla don som man skulle kunna bygga ett litet hus av. Som ingen skulle kunna bo i för att det är bara 28 tärningar i. Men det skulle stå kvar för alltid. Som Stonehenge. AAAAAAH!! Tärningar! I sure do love me som tärnings alltså. Speciellt rymdtärningar som är helt jävla sjuka i huvudet och bajsar ut kristalliserade slimekuber om man lyckas a) rulla dem rätt, eller b) sprängmörda sina motståndare så att man blir ökänd. Gaddäm ÖKÄND! Och det får man poäng för. Mumma för våldsfetischister som mig.

Lite story så ni hanger med: människan uppfann kvantiskubisar som var helt stört kraftfulla, sen gick allt åt den proverbiala skogen. Och med skogen menar jag givetvis rymden. Några hundra år senare finns det fyra faktioner av människor (inklusive marsmänniskor som inte är marsmänniskor utan människor) som beter sig som grade A rövhålz och åker omkring och utarmar planeter något alldeles förskräckligt för att få sitt energibehov tillfredsställt. I själva spelet är det den som bajsar ut sin sista kub som vinner. Och det är genialt. Bara helt supergenialt. Skeppen dina är ett gäng T6:or som gör olika saker beroende på vilket pluppantal som visas, en sexa är en snabb men svag scout och en etta är en långsam men havocwreaking motherfucker. Och allt däremellan är allt däremellan, det är ganska logiskt. Precis som kvantfysik inte är. På din tur får du göra tre actions flytta/attackera, bajsa ut en kub (om du är i omlopp till planeten och har rätt värde på dina skepp. Briljant!), skicka in ett nytt skepp, forska fram nån skit som gör dig till ett ännu större rymdrövhål eller, och det här är bara så bra att jag börjar gråt-studs-skratt-skrika av hur bra det är, rekonfigurera det till ett annat skepp GENOM ATT RULLA EN TÄRNING!! Jag upprepar: ditt skepp blir ett annat skepp GENOM ATT RULLA EN UNDERBAR, REJÄL, ILLFÄRGAD TÄRNING! Det är som världens enklaste och bästa Transformer. Som aldrig gör som du vill. Det är en perfekt blandning mellan teh highest of techest leksaksning och “när jag var liten lekte vi med pinnar och krossat glas”. Det är ett destillat av min barndom. Det är ALLT ett brädspel borde vara. Är du åttiotalist måste du äga det här spelet.

“TRANSFORMERS!”

*klonk klonk klonk*

“Helvete!”

Episk scheisse.

/*

När man ska skriva om spelestetik är det nära till hands att även denna gång börja inlägget med ett kontroversiellt uttalande, som “spels yttre är viktigare än dess funktioner”. Det är så klart inte sant denna gång heller, men jag tror inte att vi talar mycket om estetik, vi gamers, och vad estetiken kan spela för roll i vår upplevelse av spel.

När Nations släpptes var det ett antal som påpekade hur otroligt brunt och trist spelet såg ut, men mycket längre än så sträckte sig inte konversationen när de jämförde spelet med Through the Ages. Här har vi Nations:

Och här har vi Through the Ages:

Jag tycker att vi tar en till titt på Through the Ages:

Jag är med på att Nations kanske inte är det mest färgsprakande spelet, men det har en enhetlig design som känns genomtänkt och medveten. Personligen finner jag det torra rätt tilltalande, och även spelkorten som används har en smakfull och stilig design:

Spelkorten i Through the Ages däremot vill jag inte ens ta i med tång:

Estetik handlar för mig nästan aldrig om produktionsvärdet, hur påkostad designen är. Det kan naturligtvis spela in – duktiga designers och skapare vet att ta betalt – men allt som oftast är det snarast en genomtänkt, distinkt och gärna spännande idé som gör ett tilltalande spel. Tash-Kalar fick en del skit för att dess komponenter upplevdes som undermåliga i jämförelse med vad spelet kostade, och det kan man så klart ha en poäng i. Men det är inte produktionsvärdet som får mig att bli så där sugen att köpa och spela ett spel, varför just Tash-Kalar fortfarande ligger högt på Att-sälja-en-njure-för-att-kunna-köpa-listan.

På samma sätt var det inte mängden plastskepp som fick mig att behöva haklapp när jag såg  Eclipse för första gången. I jämförelse med Twilight Imperium fick man “mindre för pengarna”, både i fråga om mängd komponenter och antal färger på paletten. Men att få plocka fram en svart kartong med brädspelsvärldens kanske tjusigast skrivna titel är precis det som får mitt blod att rusa. Enkelheten i de färgade kuberna, de avskalade skeppen och de nästan bistert och kargt illustrerade raserna – allting ger en känsla av karaktär, av att jag genom spelets estetik når in i spelskaparnas tankevärld. Jag ser hur de har tänkt. TI:3 är absolut inte ett fult spel, men jag vet vad jag får med det. TI:3 är Star Wars i all sin storslagenhet, och Eclipse är Blade Runner. Jag älskar båda (eller är det Harrison Ford jag älskar?), men det är den sistnämnda som får mitt hjärta att göra det där extra hoppet när jag ser den (Ford igen?).

Det är, hur ytligt och fel det än må låta, ett spels yttre kvaliteter som först möter min blick, som utgör den första grindvakten för mitt gillande. När jag tittar på ett spel har jag svårt att bli riktigt tänd på det om det inte är estetiskt tilltalande. Estetiken och designen är vad som lotsar mig in i spelets övriga mekaniker och kvaliteter, utöver att också fungera som lockelse. Det är nog det som gör att jag inte riktigt kunnat peppa på Dominion, samtidigt som jag helt utan att gömma mig kan hävda att Trains är ett av de estetiskt mer intressanta spelen jag äger, även om de i praktiken är “samma spel”. Det finns inget i mig som blir nyfiken på ett spel med en sådan här kartong:

I synnerhet inte när jag istället kan spela det här:

Jag förstår att vi alla inte har samma smak,  jag är nog tämligen ensam om att få en kittlande känsla av spelkartan till Andean Abyss. Men jag tänker att vi alla ändå kan vara överens om att speldesign i en estetisk mening inte bara är fluff, utfyllnad för att distrahera spelaren från spelets kärna. Det är likadant i film. En film med bra manus och skådespelarinsatser kan ändå falla platt om den är märkligt klippt, eller har musik som inte alls passar. Ett inbjudande och intressant yttre hjälper mig vilja gräva djupare, och får mig att vilja sjunka in. Daniel Day-Lewis i all ära, men vad vore There Will Be Blood utan sitt otroliga foto och stämningsskapande soundtrack? Eller för den delen restaurangscenen i Inglourious Basterds.

En väl genomtänkt estetik och design kan förstärka budskapet, eller i spelvärlden bidra till en mer involverad spelupplevelse. Det finns en anledning att jag aldrig har fastnat för Magic: The Gathering men helt ramlat ner i det kaninhål som är Android: Netrunner.

 

När jag var liten spelade vi mycket brädspel. Men det här var i mitten av nittiotalet då utbudet av spel inte var ens en bråkdel av vad det är idag. Det var faktiskt bara tre spel vi spelade.

• Talisman
• Risk
• Monopol

Detta var också långt före internets stora utbredning, så även om det fanns andra spel så kände vi inte till det. Och några errator eller andra uppdateringar var inte tal om. Ordet expansion fanns inte ens i spelvokabuläret. De regler som följde med spelet var de vi hadde. Eller snarare, reglerna var vad den som ägde spelet sa. Det var ju ingen som satte sig och läste regler innan spelomgången. Spelägaren berättade hur man spelade och sen var det bra med det. Detta var eran av husregler. Och det var icke av godo.

Ålder före skönhet; vi börjar med Monopol. Det är egentligen synd om Monopol. Här har vi ett spel som hängt med sen trettiotalet. Säg vad du vill, det är imponerande. Alla klagar på hur dåliga reglerna är, men det verkar inte vara någon som spelar efter de regler som följer med spelet. Den husregeln som mest fördärvade spelmekaniken som jag minns det var förhållandet till Fri Parkering. Alla (och då menar jag alla) böter och andra avgifter lades i mitten på spelplanen och den som landade på Fri Parkering fick alla pengarna.

Inget är gratis

Detta resulterade i att det knappt var någon som var intresserad av att bygga hotell och andra fanstyg för att kanske ha chans att lura av sina motspelare deras surt förskingrade pengarna – det var mycket mer lukurativt att springa på, passera Gå och försöka landa på Fri Parkering. Bostadsmonopolet försvann i dammet av strykhjärn och hattar som satte full fart på chokladhjulet. Det fanns ju inget att förlora, för det var aldrig några pengar som försvann. Ju mer du betalade, desto mer hade du att vinna på Jackpotrutan. Vad man än tyckte om spelet i grunden så gjorde inte husreglerna det bättre.

Vi jobbar framåt i generationerna till Risk. Här var det inte någon direkt regelfrångång, utan mer ett spelsätt som förstörde spelet. Spelarna mer eller mindre valde sina territorier i början, hade några skärmytslingar för att sen gräva ned sig och ansamla trupper. Några gränsland ockuperades fram och tillbaka, mest för att generera Risk-kort. Ingen gjorde någon ansats till attack, utan försökte bara få ut enheterna på brädet i sann sosse-anda; Alla skulle med. Det var Kalla Kriget i flera timmar. När sen en spelare lyckats få ut alla trupper på brädet utbröt de längsta sessionerna av tärningskastande som skådats.

Die, die, die my darling!

Varför gjorde vi så? För det var så man spelade. Förmodligen var det någons storebrorsa som sagt det, och då kom det ju från en legitim källa, så vem kunde argumentera mot det? Uppdrag eller andra varianter av spelande fanns inte på kartan (pun intended).

Slutligen; Talisman. Det här är mitt första spelminne av ett “riktigt spel.” Jag kommer alltid se det i det i ett nostalgiskt skimmer som en gör med allt som var tufft i ens barndom. Men huga så fel vi spelade. Till att börja med var de svenska reglerna översatta av en dyslektisk analfabet, så de innehöll en hel del felaktigheter. Men det var inga problem för oss. Vem läste inte regler, vi visste ju hur man spelade. Men i efterhand var det snarare Epic Spell Wars of the Battle Wizards: Duel at Mt. Skullzfyre vi spelade. För allt vi gjorde var att gå runt i den yttre regionen och kasta besvärjelse efter besvärjelse på varandra utan något större mål eller mening än chansen att förvandla en motspelare till padda.

Padda. Igen.

Så för att ingen skulle få någon tråkig ickemagisk karraktär så plockades makiska karraktärer ut (oftast Sierskan, Trollkarlen och Trollpackan [Trollpackan moddad så att hon också alltid hade en besvärjelse på hand]) och fördelades. Och sen besvärjade vi oss tills vi tröttnade. Jag kan inte minnas att någon tog sig upp till härskarkronan en enda gång.

Hade jag kul? Visst, lite. Men om vi spelat spelen som de var avsedda hade jag nog haft mycket roligare. Såhär retrospektivt är det inte så konstigt att mitt spelande gjorde ett uppehåll på tio år för att smyga igång i mitten på 2000-talet och blomma ut till fullo 2011.

Lärdomen? Välj dina spel med omsorg men dina motspelare ännu omsorgsfullare. Och läs reglerna.

I stort är brädspelssfären en väldigt trevlig geometrisk form att uppehålla sig i, fylld av personer som lägger ner fysiskt omöjliga mängder tid på att göra regelsammanfattningar och foam core-inserts eller starta facebookgrupper där ensamma spelsugna kan finna kartongkärleken. Ett fyrfaldigt leve och minst 255 likes för alla dem tycker jag. Men tyvärr finns det också en tendens till att om man kan mycket om brädspel så kan man vara lite av en röv också. Eller rättare sagt: om man är intresserad av brädspel har man rövtendenser.

Det är oförnekbart. Alla har vi någon gång gång

Det började som en felskrivning men nu blev det ett vansinnigt roligt skämt istället. Det är som att jag är en magiker.

betett oss som Carl Bildt i en situation som inte handlar om honom och skrutit och skrävlat om hur förträffliga spel vi föredrar framför lågpannade fettsvans-spel som Monopol, Trivial Pursuit eller Quiz-mysteriet. Eller hur Settlers eller Risk inte längre ger oss den där kicken som det gjorde när vi började spela spel. Hur vi behöver spel av sådan komplexitet och magnitud att det krävs total tystnad under vår tur, så att vandringen i vårt mind palace inte rubbas.

Inget soundtrack, inget prasslande med godispåsar, inget banter. Bara total tystnad och en perfekt och skör strategi. Och sedan ställer vi oss samma fråga som Marcus Birro gjort varje dag i tjugo år, varför är det ingen som tycker om det vi gör? Rövtendenser.

Vi tycker det är coolt att gilla spel som har sjukt snävt tema, eller spel som har ett så massivt scope att de kräver drygt åtta timmars närvaro: tre timmar att sätta upp, fem timmar för att slå i reglerna och tio minuter för att få hentai-stryk. Och med all rätt, de är awesome spel som är awesome. Men de kräver ett engagemang som vida överstiger meddelsam umgängelse Och jag vill hängzing teh hängz med mina vänner. Inte känna att jag gör ett grupparbete i ett ämne som jag aldrig kan använda i mitt CV. Jag gör gärna det också, men då vill jag göra det med andra personer som också har en hobby som är mer komplex än deras arbetsuppgifter. Inte lura hem mina intet ont anande kamrater med löften om ett sjukt roligt spel och all around good time, duka upp det här:

och mötas av det här

Det var knappast det som fick mig att börja spela. Och det är definitivt inte det som får mig att fortsätta vilja spela. Jag kan tänka tillbaka till säkert ett gross gånger det senaste året där jag bjudit hem några av de finaste människorna jag känner och blivit irriterad för att de vill prata om sina liv istället för att lyssna på min 45-minutersgenomgång av Rymd-Terra Mystica eller Jordbruks-Eclipse. Dat eez sehr sillyful och måste genastligen  upphöra!

Och det kommer det göra också. Det är dags att plocka av sig rövhatten och sluta gnälla på spel jag inte gillar och bli uppslukad av de jag älskar istället. Jag kommer fortsätta med random shoutouts till spel som är svårare än Lars von Trier med ett japanskt 3d-pussel, men det kommer som sagt bara vara i tourettesform. Resten av tiden kommer vara fokuserad på good clean fun.  Jag  lämnar de mer migränframkallande spelen till KJ. Han gillar ju formler.

/*

Nu när Emil gick och involverade mig i sitt senaste välbetitlade inlägg om Netrunner skulle det kännas fånigt att jag presenterar mig själv med ett inlägg om just Netrunner. Så med baken resolut placerad på pottan får jag istället börja min blogg-karriär på Allt på ett kort så här:

Hej jag heter Peder, och jag älskar mina ospelade spel mer än de jag spelat.

Ok ok, det är inte helt sant. Så här då: jag älskar idén med spel mer än vad jag älskar de faktiska spelen.

Tyler, don’t get me wrong, jag älskar att spela spel också! Det finns både ett och två spel jag gärna spelar hur många gånger som helst, och som jag skulle placera i vilken topplista som helst. Att ha något jag vet att både jag och mina vänner alltid kan tänka sig, alltid peppar på, är ovärderligt när man försöker få till spelträffar som inte känns långdragna och svåra att få till.

Men det är ändå något med de där spelen. De som får det att kittla lite i magen bara jag tänker på dem. De kan vara helt ospelade, i mitt fall bland annat det nätta Mage Knight och det tjusiga Sekigahara, eller så har de max sett bordet ett par gånger, som Twilight Struggle och Andean Abyss. De ligger där i vitrinskåpet jag annekterat för brädspel, och liksom viskar “du kommer att älska intrigerna och de finurliga leendena vi kommer locka fram hos dig och dina vänner”.

I några fall vet jag hur spelen är, och kan med någorlunda gott samvete hävda sådana saker som ”BEST. GAEM. EVR.”. Men lika ofta har jag egentligen ingen som helst rimlig förklaring till min kärlek till spelen. Nyligen beställde jag Red Winter: The Soviet Attack at Tolvajärvi, Finland – 8-12 December 1939, I Think it was a Weekend, I Remember Picking Up the Groceries the Day Before av Tobias. Det har jag endast slagit ut markörerna till, och det är ändå redan ett av mina absoluta favoritspel. Kanske för att det handlar om finsk historia och min bästa vän är från Finland. Kanske för att jag ser framför mig hur jag och min med/motspelare sitter och pratar om den historiska händelsen efter spelet. Jag behöver inte ha spelat spelet för att känna att det kan erbjuda något fint.

Men egentligen handlar det sällan om de specifika spelen. Vad det handlar om är att jag oftast älskar idén med spelande i sig. Det är tanken på spelstunderna som sätter igång eldarna: bilden jag får upp av sköna intriger och intensivt manövrerande i Cuba Libre, av att tvinga sig på de andras landområden och terraforma bort deras vinstchanser i Terra Mystica och se deras hämndfyllda ögon när de går ihop mot mig. Men mest är det idén med att vi tillsammans utforskar något, både på spelbrädet och i det sociala rummet. Det är tanken på mötet, den där stunden vi delar. Spel låter oss släppa lite på hämningarna och umgås med folk vi kanske inte annars hade gjort, och låter oss göra saker vi kanske inte hade gjort i andra sammanhang (nej det är inte alkohol jag pratar om). Det jag ser framför mig, det som gör att jag köper och spelar spel, är min bild av vad spel kan göra med folk och relationer. Vad spel kan ha för betydelse, och har för betydelse för mig och mitt sociala liv. Det handlar sällan om de specifika spelen – få spel eller spelträffar införlivar allt det där jag vill se med spel. Och det behöver de inte göra heller, så länge de åtminstone rör sig i samma bollpark. När jag ser ett spel jag vill ha så är det lika mycket idén som det faktiska spelet jag vill ha.

Det är samma sak med bibliotek för mig. Jag är snart utexaminerad bibliotekarie, och av de tillfällen jag hunnit jobba så älskar jag verkligen arbetet. Men det var inte det faktiska jobbet som gjorde att jag sökte mig dit, eller som gör att jag troligen kommer stanna rätt länge i den världen. Det var och är idén med bibliotek, vad bibliotek står för och kan betyda för folk, som gör att jag älskar dem. Jag älskar jobbet också – de två sidorna är inte gemensamt uteslutande – men jag älskar idén mer. Och där, käre Tyler, är vi med spel också.

Nu vill jag inte att någon ska tro att hela det här inlägget egentligen handlar om att jag är värdelös på spel och inte kan vinna om det så gäller livet, och därför måste motivera mina köp med något som låter viktigare.

För så är det ju så klart inte.

Tre veckor har gått sen Emils senaste attack på Eurospel. Under den tiden har jag hunnit tänka. Jag gillar att tänka. Kanske lite för mycket. Nu förväntar du dig att jag ska fortsätta “därför spelar jag Euro, jag är så intellektuell och mycket bättre än Ameri-spelare!” Men så är det inte alls. Jag förstår inte varför vissa måste tvinga in alla spel i något av dessa fack och ha förutfattade meningar om de som föredrar något annat än de själva. Framförallt när de är så dåliga på att definiera speltyper.

– Det finns ingen slump, det är ett Eurospel!

– Det är Ameri för det handlar om krig!

Riktigt så enkelt är det inte. Det går inte att döma ett spel på prestationen i en enda disciplin, många faktorer måste vägas in. Världen är inte så svart-vit som tvivelaktiga politiker vill få den att verka. För att citera Wikipedia:

“[Euro style board games] emphasize strategy, downplay luck and conflict, lean towards economic rather than military themes, and usually keep all the players in the game until it ends.”

“…contrasted with American-style games, which generally involve more luck, conflict, and drama.”

Boardgamegeek skriver liknande om Euro:

“Most Eurogames share the following elements:

• Player conflict is indirect and usually involves competition over resources or points. Combat is extremely rare.
• Players are never eliminated from the game (All players are still playing when the game ends.)
• There is very little randomness or luck. Randomness that is there is mitigated by having the player decide what to do after a random event happens rather than before. Dice are rare, but not unheard of, in a Euro.
• The Designer of the game is listed on the game’s box cover. Though this is not particular to Euros, the Eurogame movement seems to have started this trend. This is why some gamers and designers call this genre of games Designer Games.
• Much attention is paid to the artwork and components. Plastic and metal are rare, more often pieces are made of wood.
• Eurogames have a definite theme, however, the theme most often has very little to do with the gameplay. The focus instead is on the mechanics; for example, a game about space may be the same as a game about ancient Rome.”

…och Ameri:

“Eurogames tend to focus on streamlined, well-balanced play, with a mimimal theme and more abstracted game mechanics, while Ameritrash focuses more on theme and dramatic gameplay.”

“[Ameritrash] emphasize a highly developed theme, characters, heroes, or factions with individually defined abilities, player to player conflict, and usually feature a moderate to high level of luck.”

Om jag skulle försöka summera är alltså de främsta skillnaderna mellan Ameri- och Eurospel i första hand förhållandet till konflikt, slump och drama, men även tematiska komponenter, spelarinteraktion och eliminering. Ameri kan inte få nog, Euro not so much.

Om vi försöker definiera de sex faktorerna, och värdera dem på en skala från -10 till +10:

X_K = Konflikt Hur stor konflikt är det mellan spelarna?
(-10 = Ingen konflikt, +10 = Spelet är konflikt)
X_T = Tur Hur stor del av spelarnas framgång och möjligheter baseras på tur?
(-10 = Turelement saknas, +10 = Allt dikteras av tur)
X_D = Drama Är tematik eller spelmekanik viktigare för spelet?
(-10 = Temat påverkar inte mekaniken, +10 = Mekaniken är starkt influerad av temat)
X_SI = SpelarInteraktion Hur mycket interagerar spelarna med varandra?
(-10 = Ingen interaktion mellan spelarna, +10 = Enbart interaktion mellan spelarna)
X_SE = SpelarEliminiering Hur trolig är spelareliminering?
(-10: Det går ej att bli eliminerad, +10: Alla utom en måste elimineras för att hitta en vinnare)
X_TK = Tematiska Komponenter Hur tematiska är komponenterna?
(-10 = Helt abstrakta, +10 = Helt tematiskt specifika)

Nu ska vi bara omsätta dem till ett förståbart resultat. Min första tanke vara att göra en graf över det hela, men när det blev fler än tre dimensioner gav jag upp…

e=mc³?

Med hjälp av lite vetenskap viktatde och sammanfogade jag istället delarna till en formel som visar om ett spel är Euro, Ameri eller någonstans mittemellan.

X_TOT får ett värde som visar spelets plats på skalan mellan de extremaste formerna av Euro och Ameri.

Sen är det bara att räkna igenom spelsamlingen:

V.S.V.

Om jag ska försöka vara lite allvarlig de här sista raderna – är det inte lite fattigt att tjafsa om Ameri- och Eurospel? Kan vi inte försöka bortse från VAD vi tycket att ett spel är och fokusera på HUR det är? Vilken typ av spel det är spelar väl ingen roll när det gäller hur bra det är? Termer som Euro och Ameri är egentligen onödiga (och därmed har jag omintetgjort det här inläggets existensberättigande). Vi kommer ha heta diskussioner ändå, oroa er inte för det. Men om vi reser oss över Team Ameri / Team Euro kan vi kanske få lite höjd på debatten?