Först och främst: hur kan jag vara först med den här rubriken? Det är en genial rubrik. Så genial att jag frångår mitt gamla rubriksystem (som, ärligt talat, var fruktansvärt ur sökordsoptimeringssynpunkt. Jag räknar med att få cirka tiotusen fler visits idag. Och sedan svartlistar Google hela bloggen för att jag strösslar siten med taggar som inte har någon täckning) Men nog om tekniska termer, och låt oss istället prata påhittade tekniska termer. Netrunner är ju all vreden just nu och for perty good raisins. Dels så har det ju massa superawsum lore i form av miljarders referenser till populärkultur (postmodernism [x], easter eggs [x]) och dels så är det tajt tajt tajt spel som tar poker och bara “Poker, lyssna på mig, du är ett fett tråkigt spel nu. Sry brah”. Den Trogne Läsaren vet att jag är en sucker för tema och Netrunner levererar tema med så mycket gött ox att det borde komma med en vinrekommendation. Tursamt nog har jag direkt access till en riktig Netrunner-sommelier som kan svara på frågor som den semi-insatte n00ben kan kan tänkas ha. Assett: Peder Bergenwall.

Första frågan: varför spelar du Netrunner?

Hm, det beror på vad man fokuserar på. Jag spelar Netrunner för att det är det enda science fiction-spelet som på riktigt smälter samman en intressant värld med spelets mekaniker. Jag spelar det också för att det är ett av få spel som får mitt hjärta att slå hårdare och snabbare när jag fattar ett beslut att utföra en handling. “Är du säker på att du vill springa på den servern?” “jaa…a?” Det är också ett av få spel där jag vinner åtminstone hälften av gångerna. Vinstprocenten för alla andra spel får mig att undra varför jag ägnar mig åt brädspel. Med min fru, specifikt.

Whoa whoa whoa! “Enda science fiction spelet”? Är inte det lite av ett så kallat bold fucking statement? TI 3 comes to mind.

Jag vill minnas att jag frågade om någon ville köpa mitt TI3… Cosmic Encounter gör lite samma grej, där rasernas beskrivning passar bra in på hur de sedan fungerar. Netrunner gör det coolt, bara. Det gör verkligen inte Twilight Imperium. Rymdopera har aldrig varit coolt.

Okej, nog med blasphemy! Är det viktigt att vinna?

Förtydliga.

Netrunner är ju ett otroligt kompetetivt spel, mer så än de flesta två-player. Det handlar ju verkligen om att hamra ner varandra i skorna. Tror du att du skulle gilla det lika mycket om du var dålig på det?

Om jag kom till våra game nights och konstant förlorade i det hade jag börjat hata spelet och alla som spelar det, brutit mig in hos mina vänner och bränt upp deras kortsamlingar, och sedan bara spelat solitärspel. Jag är oftast inte så noga med om jag vinner i spel, så länge folk har kul. Netrunner är en sån jävla investment dock. Har jag spenderat en vecka på en ny lek, och så möter jag lite tufft motstånd och inser att den är värdelös? Det är den mest ångestframkallande känslan jag vet (i spel). Varför tror du att jag anordnar så många turneringar, men spelar med i så få av dem?

Du är en mer for the love of the game-kille? Inte så mycket en “om jag anordnar en tävling kan jag rigga den”-kille.

Absolut. En ordnad turnering ger alltid organisatören något somethinsomethin så jag går ju inte lottlös ur det, men jag älskar att se ett bra spel spelas av duktiga spelare, där jag slipper utsätta mig för känslan att jag borde haft mer “competitive” lekar för att ha kul. Jag har en brädspelsförening, jag håller i trådarna i vår Netrunner-grupp. Jag är en lekledare.

Men det är ju en intressant grej, för det för mig till nästa fråga. Netrunner är ju, precis som du säger, en helt störd tidsinvestering. Och, om man ger sig in i det nu, ett av de dyraste spelen som kommit ut de senaste åren. Plus att man får ångest. OCH eventuellt drivs till mordbrand. Varför ska man börja spela det? Du får inte svara samma sak som på första frågan!

Hm. För att det är ett otroligt trevligt community man kommer in i, oftast. När man inte vill bränna upp folk så är det något speciellt och fint med ett spel som man vill diskutera hela tiden. Ibland flera gånger om dagen bollar jag och en vän idéer för nya lekar och kortkombinationer, och det är inget annat spel jag har som bjuder in till sådant. Och i LCG/CCG-världen är Netrunner ett ungt spel, och att börja spela det nu är att “hoppa in tidigt” i jämförelse med många andra spel. Jag vill inte ens tänka tanken vad det skulle kräva i pengar och tid att försöka börja spela Game of Thrones LCG nu.

Jag vet att du har sagt att man KAN spela med ett basset och man kan ha kul med det. Men jag får ändå känslan av att den största behållningen är just själva lekbyggandet. Om man inte gillar att bygga lek men man gillar att spela är lekarna i grundlådan up to snuff för att man ska kunna spela mot någon som har allt?

Jag vill svara “nej”, men Erik vann med en core set Jinteki-lek mot min “har-allt”-Anarch-lek så nu vet jag inte hur jag ska ställa mig. Ett problem om man inte har expansioner, eller flera core sets, är att man saknar många av de kombinationer andra har. Ett ännu större problem är att man saknar många av de viktigaste korten. Om man möter en Weyland “Jag tänker döda dig snabbare än du hinner fylla på din kaffekopp”-spelare och saknar det enda verkliga kortet som skyddar mot meat damage, då är det inte kul. Ja, det går. Nej, det är troligen inte speciellt roligt.

Så den som har finast prylar vinner?

Nej då, en duktig spelare kan spela med färre av de “nödvändiga” korten. Men är man inte jätteduktig, som jag, så hjälper det (oftast) att ha allt i 3x. Ett LCG är ju dessutom sådant att har du och jag samma expansioner så har vi exakt samma kort. Inget jävla jagande på Ebay efter rare kort som vinner spelet åt en. Spelar alla ens vänner med ett basset och inget mer så spelar ju alla på samma nivå ändå.

Okej, vi måste prata om bassetten: måste man ha 3 stycken? Och med “måste” menar jag: är man gimpad med bara ett?

Det beror på hur man vill spela, och hur viktigt man tycker att vissa kort är. Spelar man “seriöst” vill man ha åtminstone två basset, eftersom det är för många kort som man vill se tre av i sina lekar men som inte kommer i 3x i ett basset. Fucking FFG är kungar på att göra “måste ha allt”-människor som jag både arga och snabba att öppna plånboken. Med ett basset kan man inte med någon säkerhet bygga en vettig (= stark, vinnande) NBN-lek eftersom deras bästa agenda kommer i 2x, och ett av spelets bästa kort, SanSan City Grid, kommer i 1x.

Och det går inte att häva genom att snorta i sig alla data paxxx?

Nope. Det är bra kort i expansionerna, men några av de viktigaste och mest använda finns i bassetet. Ibland i för få exemplar. Men som sagt, det går att spela med ett basset om man bär med sig att man nog har en något mindre optimal lek än de man möter i en större turnering. Mot vännerna är det nog mindre av ett problem.

Som du sa innan så är temat så tjockt att man kan skära det med kniv. Tror du att det är ett hinder för personer som är on the fence? Eller personer som gillar sci fi men inte känner sig så bekväma med h4xx0r-terminologi? Personligen tycker jag att regelboken är en studie i hur man absolut inte bör lära ut ett spel. Grip? Heap? R&D? Archives? Fuck. Off.

För mig ÄR det den komplicerade terminologin som säljer spelet. När man väl kan spelet är terminologin bland det bästa och snyggaste jag stött på i ett spel. Men, som du säger, man måste nå dit också. Å andra sidan hade jag aldrig aldrig blivit så fast i det, och upplevt denna känsla av awesome när jag spelar det, om det hade hetat “hand”, “draw stack” eller “discard pile”. Vem fan har en “discard pile” i en cyberpunk-värld? Netrunner är nog fullt tillräckligt poppis för att gör FFG nöjda. Jag är bara tacksam att vissa saker får vara precis så nördiga och insnöade som de vill vara. Om jag ska presentera spelet för någon jag hoppas ska börja spela det, så lär jag sällan ut reglerna med terminologin först. Vill jag ha någon hooked börjar jag med den övergripande tematiken, och visar sedan spelet spelas mellan två som kan.

Om man har börjat spela men inte har någon att spela regelbundet med och vill snärja några polare att spela med, vad skulle du rekommendera som elevator pitch?

Oj, svårt. Om man bara ska sälja in det med ord fokuserar jag på tematiken, och känslan av att spela: det är spänningen och nerven i poker, paketerat i den coolaste av sci-fi-världar. Annars funkar det bäst att inte sälja in det, utan att bara låta folk testa det och långsamt lära dem hur spelet fungerar. Det brukar räcka.

Sista frågan då: behöver man sleeva allt?

Det där vill jag knappt bemöda med ett svar. Är det inte i plast är det inte på riktigt.

Du är medveten om att det FAKTISKT inte är på riktigt?

…

/*

‘Någon som vill byta får mot lera?’
‘Kanske…’
‘Du får ett får mot en lera.’
‘Jag vet inte…’
‘Okej, två får?’
‘Du har ingen säd?’
‘Nej. Två får och en trä?’
‘Två får och en säd. Och en lera.’
‘Va?!’

Handel mellan spelare är en vanligt förekommande del av bräd- och kortspel. Men det är sällan det fungerar särskilt bra. Och något riktigt köpslående blir det aldrig. Allt som oftast slutar det med att ingen är villig att byta förrän de är i ett desperat läge, eller tror sig kunna göra ett riktigt kap.

NEJ!

Varför är det så? Jag tror det beror på att spel ofta saknar det som styr verklighetens handel; varors olika värde för olika personer. Jag har i alla fall inte spelat något spel där jag suttit på en vara som varit i princip värdelös för mig, men livsviktig för en annan spelare. Nu kanske det bara är jag som har missat dessa spel, men jag tror inte det. Har du något bra exempel så utbilda mig; skriv i kommentarsfältet. I dare you.
När allt är onaturligt symmetriskt (som det ofta är i spel) vill såklart ingen separera från något de har eller kan ha nytta av. Och de vill definitivt inte ge en annan spelare precis den pusselbiten hen behöver. När spel har ett mål av typen “Först till X Segerpoäng” så blir viljan att göra affärer med den som bara är en poäng från seger väldigt liten. Det spelar ju ingen roll vilket astronomiskt högt pris du sätter på den lilla träbiten om motspelaren efter transaktionen lyckas färdigställa sitt sista tempel och vinner spelet.
Jag undrar om undermålig handel är ett spelmekaniskt eller regionalt problem. Vi svenskar är ju allmänt kända (i alla fall säger vi det själva) för att vara dåliga på köpslående. För oss är det (även i dessa Thailands-pendlande tider) skrämmande exotiskt att tjafsa om priset. Många av oss är också konflikträdda på ett sätt som bara kan uppstå i ett jantelagsland med kroniskt politisk korrekt yta som inte har upplevt krig på tvåhundra år. Vi vill inte bråka eller ställa till problem. Samtidigt har vi alla en smålänning inom oss. En liten Kamprad som får oss att, kanske inte gå över lik, men i alla fall runt dem för ett extrapris på smör.

You got to spend cubes to earn cubes

Men om vi inte gör ett klipp så får det hellre vara. Så du blir sittande med dina lerkrukor, trånande efter grannens björnfällar, när ni båda skulle gynnas av lite byteshandel. Men du vill inte ta risken – tänka om hen försöker lura dig? Trots att den bästa affären är den där båda parter tycker att de lurat den andre.

Sedan K.J lost his shit förra veckan och började sätta eld på sin brädspelssamling har jag funderat lite på det här med slump. Egentligen är det här en spirituell uppföljare till mitt mest kontroversiella inlägg någonsin. Och jag kan tänka mig att om man hade åsikter kring riktigheten i påståenden om att åjrå-spel i stort sett bara är åtta oblekta melitta-filter som man kladdat en lite kladd på, och sen så ska man samla på sig mesta möjliga av nyss nämnda kladdar innan nio rundor gått, kommer man inte vara en glad campingperson efter det här inlägget. Ni har blivit varnade.

Alla som gillar eurospel, räcker upp en hand! Alla som gillar eurospel för att “de innehåller ingen slump” räcker upp en hand! “De innehåller ingen tur” är också en acceptabel variant. Hej, på er. Jag gillar inte er attityd. Plus att ni har fel. Och det har ni även om vi bortser från de mest tydliga exemplen från exempelvis Stefan “jag älskar alla färger! Alltså att blanda dem så att allt blir beiget” Feld, som är en frekvent användare av tärningar och kortdragande och att lägga saker i ett stort torn så de slumpas ut som majskorn i ett fekalieprov.

Dixit – Feld-edition

Några klargöranden innan jag fortsätter:
1. Det här är inte en attack på åjjråsar, jag känner massa worker placement-spel.
2. Det här är inte en attack på dig som person. Jag känner antagligen inte dig, jag kan inte göra en uppskattning av dina mänskliga kvaliteter. Så bli inte ledsen om jag tycker något som inte du tycker.

Så, nu har vi fått det ur världen. Låt mig då genast raskt gå vidare till varför slumphatande spelare för det första har en oskön attityd och för det andra har fel. Om du är en slumphatare så läs väldigt noga nu: alla spel innehåller slump*. Och jag menar det inte ens på ett sjukt luddigt och filosofiskt sätt. Det absolut tyngsta argumentet som används för att ett spel är slumpmässigt är att det innehåller någon form av tärningsrullning. “Vääääääs!” låter slumphataren vid blotta nämnadet av den Förhatliga Kuben. Och visst, jag tänker inte sitta här och påstå att en tärning inte erbjuder ett visst mått av oförutsägbarhet. Men som motpol nämns ofta spel där man Bestämmer Själv, spel där ens egna handlingar är det enda som avgör huruvida man vinner spelet eller inte**. Och precis som tanken om individualism och valfrihet i den verkliga världen är en vanföreställning som man inte kan få sig till livs ens från den lyxigaste av mushroom shakes är det samma sant för ens egen förträfflighet i nästan vilket givet spel som helst. För oavsett hur många tärningar som inte ligger på bordet eller hur mycket information som är öppen sitter du ändå där och tvingas samsas om spelplanen med andra människor. Och det finns inget mer oberäkneligt än andra människor.

Kort paus för att prata om metaspelet

Innan jag fortsätter är det bäst att säga några ord om det så kallade metaspelet, annars kommer kommentatorsfältet att svämma över med ilskna kommentarer som gör att jag kommer missa finfina grammatiska tips och trix om hur jag kan förbättra mitt språk. Metaspelet är väl antagligen mest känt från poker, detta spelens spel, och är, enkelt förklarat, den del i spelet där spelarna läser varandra. Metaspelet består av ett antal tyst överenskomna regler som tillåter att man kan ha denna lilla bokstund med varandra. Metaspelet är också otroligt fånigt.

Typ såhär fånigt

Det här kan man enkelt testa hemma genom finkamma sin bekantskapskrets efter närmaste nätpokerproffs och sätta hen i samma rum som fem stycken totala nybörjare och se hur lång tid det tar innan skriken av frustration/galenskap/blodtörst letar sig upp genom halsen. För om ingen spelar efter reglerna är det omöjligt att veta vad man ska göra.

Slut på pausen

Visst det kan tyckas lite magstarkt att döma ut ett av världens mest populära och lukrativa spel bara sådär hux flux men det är inte det jag gör. Jag förstår att man gillar metaspelet för man får känna sig smart, och man är med stor sannolikhet rätt smart. Åtminstone på poker. Men krävs det ett extra set hemsnickrade regler för att du ska kunna vinna spelet är du kanske inte så bra på spelet från början. Vilket osökt för mig tillbaka till ämnet: nämligen osympatiskheten och felaktigheten i påståendet “det här spelet är så bra för att det innehåller ingen slump”.

Jag har varit inne på det lite innan men jag kan lika gärna bara säga det rakt ut: det är en borgerlig tanke att tro att man är ansvarig för sitt eget öde. Att man själv är ansvarig för allt som händer för en och om man bara vill det tillräckligt mycket kan man få precis det man vill ha. Elitism och jävla självgodhet är vad det är. Alla spel handlar på ett eller annat att förhålla sig till andra spelare och enda sättet för att det ska fungera är genom att ge andra spelare ett visst inflytande över hur man behöver eller kan spela spelet. Och andra människor gör oftast inte som man själv tror (öppnar medvetet upp mig för att självgoda självgodingar ska kunna säga att jag är dålig på att läsa folk).

Det var allt. Release the hounds!

 

 

*Utom schack. Men schack är ett trasigt spel om jag någonsin träffat på det så fuck schack och skaffa Tash-Kalar istället.
** Fortfarande sant för schack men se ovan.

Trä – detta fantastiska material. Ända sedan våra förfäder ramlade ned från träden och började använda verktyg någon gång på trettiotalet har trä varit en av favoriterna. Lätt att forma, bra förhållande på vikt och hårdhet. Och det går alltid att sätta eld på ett träföremål och utvinna energi! När det gäller spelpjäser är trä helt klart mitt favoritmaterial!

I detta tidevarv av 3D-skrivare är figurer och komponenter i brädspel allt oftare gjorda av plast. Snygga saker, väldigt snygga. Kanske lite för snygga. En pjäs med allt för mycket detaljer tvingar in sig i ett speciellt fack, kanske ett fack som du inte alls vill ha den i. Hela din spelupplevelse haltar på grund av en allt för detaljerad figur! Okej, okej, nu kanske jag tog i och gjorde ett I-landsproblem av en bagatell. Men mindre är ibland mer.

Sedan spelmarknaden fick sin pånyttfödelse för några år sedan tycker jag mig ha sett fler och fler spel som försöker dölja bristande (eller icke-existerande) spelmekaniker bakom fantastiska plastfigurer. Jag säger; hellre tråkig figur med vacker mekanik än tvärt om!

Tråkiga, tråkiga plastfigurer

Fina, fina träkuber!

Men det är inte bara plast som trä har att kämpa mot. I det oheliga triumviratet finns även kartong. Så vitt jag minns var det förr i tiden mycket vanligare med pappfigurer i plasthållare. Kantstötta kartongbitar som behövde både en och två tejpbitar för att plastfoten skulle sitta kvar. Numera är de ersatta av plastfigurer, och det är nog av godo.

Det var inte bättre förr

Nu kanske ni tror, efter mitt brandtal mot plast, att jag skulle hata papp ännu mer, men jag har inget emot kartong. Så länge det används rätt. Rätt användning, det är nog där min sko klämmer. Det är när speltillverkarna av någon anledning valt “fel” komponentmaterial, eller blandat dem utan mening som det blir dåligt. Träfigurer med klistermärken till exempel. Ska figurerna ha en sådan detaljnivå är plast rätt väg att gå. På samma sätt är kartong jättebra när en komponent ska ha två distinkta sidor. Men om man vill ha komponenter som representerar lagom diffusa varor eller enheter – då är trä det enda rätta!

Slutligen – plast och papp måste vara snyggt för att ha ett acceptabelt utseende. Jag blir i alla fall väldigt sur på fula plastgubbar med bananböjda lansar och snedtryckta pappbrickor. Trä å andra sidan är aldrig fult. Jag vet inte varför, men jag kan acceptera ganska kraftigt snedskurna figurer. De får nästan mer charm av det. Carcassonnes till synes oändliga lager av olika meeples, Dominant Species massiva kublager och Terra Mysticas väl tilltagna träklumpar bidrar helt klart till min spelupplevelse. Det känns liksom mer på riktigt när man placerar ut en träfigur. Tills man eldar upp den.

Burn them. Burn them all.