Över sextio personer försvinner i en ljuvlig avgrund och några timmar senare sprids det en aska över New York, den sprider sig över vinklar och vrår i hela världen och färgar för alltid en viss del av våra liv.

Det är inte som när plan inser att de är för tunga för att flyga eller när nationers hjältar stirrar upp från graven. Det är inte som när befolkningsstatistik rasar som antarktis isar eller när stränder som var fulla av luft ersätts av väggar av vatten.

Det är inte så det är.

Det är inte som när hundar och katter slutar hoppa upp i våra knän och äta vårt godis eller våra fingrar eller whatever när vi ligger i soffan. Det är inte som när föräldrar blir fotografier och minnen och personer som våra barn aldrig får träffa. Det är inte som när vänner ger oss sin sista kram, sitt sista skratt och höjer handen för sista gången innan vägen hem tar slut alldeles för tidigt.

Det är inte så det är.

Det är inte som när telefonen gnäller ur sig en sista, desperat varning och sedan slutar reagera på beröring. Det är inte som när stickade tröjor får en reva vid vänstra skuldran och snart nog faller mellan fingrarna som kokande vatten. Eller när frysen kräker ur sig tiotals plastbehållare och sedan för alltid blir varm.

Det är inte så det är.

Det är någonting annat.

Någonting ojämförbart.

Det är någonting fjärran som känns som en omfamning, och sedan ett slag. Det är som att försöka andas frisk luft från en bild på rutten frukt. Som att läsa texter utan adjektiv. Som att ha all världens musik inlåst i ett rum men inga högtalare att spela upp den i. Som att tvingas se tavlor genom att sluta ögonen och få dem beskrivna för sig. Som att vara glad och sedan, plötsligt, inte vara det längre. Över sextio personer försvinner i en ljuvlig avgrund. Det är inte många av oss som kommer stirra ner i den avgrunden men jag önskar att vi kunde ha respekt för de som tvingas göra det, för ingen står där med flit, ingen väljer att stå där på kanten och balansera, ingen väljer att få en axelryckning som eulogi för de var svaga. Och jag önskar att vi kunde inse att oavsett vem det är som faller ner i den lämnas de underbara sakerna långt, långt från kanten.

Över sextio personer har försvunnit och jag kommer sakna allihop. Jag kommer sakna personerna som försvann innan de ens kom hit och jag kommer sakna att längta efter drömmarna om personer som skulle komma att bli. Jag kommer sakna alla personer som faller. Både på riktigt och på nyvaxat golv.

Det är den andra februari i år. Och mitt hjärta brister.

Spelupplevelsen blir som bäst, om jag får uttrycka min ärliga mening (och det får jag) när man har fyra spelare på samma nivå. Man får gemenskap, viljor som drar åt olika håll och hindrar planer genom sin blotta närvaro på brädet, men det blir ändå inte för lång väntetid mellan dragen. Dock är det inte alltid man kan hitta det antalet.

Vissa spel kräver tre eller fler spelare för att de önskvärda konflikterna ska uppstå. Ibland för att spelmekaniken kräver fler än två spelare för att över huvud taget fungera (Cosmic Encounter, jag tittar på dig!) och då är det ju inte så mycket att göra. Det går ju inte att köpslå med en ickespelarkaraktär på samma sätt som med en människa. Med de spelen satta åt sidan är det vanligaste^{[källhänvisning krävs]} hindret att spelplanen blir allt för rymlig med bara två spelare.

Vissa spel har insett detta (eller det är snarare spelmakarna som gjort det, men du förstår vad jag menar) och skriver tydligt på kartongen 3-n spelare (där n allt för ofta är ett onödigt lågt tal innan flertalet expansioner har inhandlats. Det, pojkar och flickor, är sättet att krama maximalt med pengar ur sitt spel).

Tre expansioner för att göra det spelet helt tillgängligt är några expansioner för många om du fråga mig

Men nu glider jag från ämnet, det var inte många utan få spelare jag skulle prata om. Andra spelmakare väljer mer eller mindre att medvetet att bortse från detta och låter spelarna själva spela så gott det går trots att spelplanen är optimerad för dubbelt så många spelare. Det är bara slappt, svarta kameler och en stående plats i skamvrån till dem.

En del spel försöker lösa problemet med olika uppdelningar av kartan eller separata spelplaner beroende på antalet spelare. Det är inte optimalt, men mycket bättre än att bara strunta i det.

Till vissa spel är dessa specialbräden expansioner man måste köpa till, medan andra släpper fristående tvåspelarversioner av spelet. Detta får mig lite att dra öronen åt mig och väsa på samma sätt som när det gällde expansioner för fler spelare. Men vi lever i expansionernas tidevarv, så det kanske bara är jag som är gammal och mossig. Så är det nog.

Jag önskar att trängselspel^TM kunde ta lärdom från spel utan den typen av spelplan som justerar spelmekanismen när spelarantalet sjunker. Som Alhambra som introducerar den tredje fiktiva spelaren Dirk, eller Bora Bora där de valbara alternativen minskar med antalet spelare. Då har man insett problemet och gjort ett ärligt försök. Så länge man inte kommer allt för långt från originalreglerna så tycker jag att det kan vara ett mycket acceptabelt substitut. Vissa går så långt som att erbjuda ett enspelarläge, t.ex. Chrononauts.Visst, spelupplevelsen blir förminskad om man spelar ensam, men i brist på annat kan en patiens vara bättre än att inte spela alls.

Ensam är stak

Vad vill jag då ha sagt med allt det här? Jag vet inte. Förmodligen ville jag bara få ventilera lite. Livet är för kort för att spela fel spel vid fel tillfälle.