Ända sen jag första gången fick ett Gloom-kort i handen kände jag att genomskinlig plast kunde revolutionera spelandet. Men jag måste säga att jag varit besviken på hur lite och framgångslöst det använts efter det. Tills Mystic Vale då.

Smygfotat i Allt På Ett Korts hemliga speltestanläggning.

Spelet kunde (felaktigt) beskrivas som  en lekbyggare, men det är snarare en kortbyggare. För till skillnad från en vanliga lekbyggare, där du försöker fylla på din hand med bättre och bättre kort samtidigt som du successivt gör dig av med skräpet du började med, är du i det här spelet fast med dina tjugo kort. Din lek kommer varken bli större eller mindre. Men korten i den kommer förändras. För alla dina kort kommer i plastfickor med plats för två till tre uppgraderingar i genomskinlig plast som du helt enkelt stoppar i plastfickan.
Du börjar med ett gäng ganska kassa kort (en röd och en blå plupp), några få okej (blå plupp) och en hel hög med blanka. Blanka kort, tänker du, de fyller väl ingen funktion annat än att klogga igen handen? Svaret är nej, eftersom de inte fyller någon funktion tar de heller ingen plats annat än på bordet då. Låt mig återkomma till varför.

Många kort blir det, i alla fall i början.

Blåa pluppar är Mana – valutan i spelet. Du vill dra så många som möjligt av dem för att kunna köpa kortuppgraderingar. De röda plupparna är det som begränsar hur många kort du kan dra. Du kan dra kort från din lek så länge du vill, men om det syns fler än tre röda pluppar så är du tjock och får slänga hela handen. Således spelar ett blankt kort ingen roll.

En till mana vore ju bra, men klarar jag det utan att bli tjock?

Den säkra spelaren stannar alltså när det ligger tre kort med röda pluppar uppe. Men i det läget har den lite mer våghalsige ett val att göra. Hur många fler kort kan du dra utan att få en plupp till? Är det värt risken? Vissa kortuppgraderingar gör att du klarar fler röda pluppar, men de riktigt bra lägger till nya.
I reglerna är det inte rekommenderat att ha fler än en röd plupp per kort, men det är inget som hindrar dig från att göra det. Du kan skapa ett riktigt monsterkort med tre röda pluppar – men risken är att du aldrig får använda det eftersom oddsen är att du kommer bli tjock så fort du drar det.

I slutet av spelet sitter du med sådana här skapelser och känner dig (förhoppningsvis) ganska nöjd med dig själv.

Jag älskar verkligen den här typen av push-your-luck-system; om min hand skiter sig så är det inte någon annans fel än min egen.
Korten har ju inte bara röda och blåa pluppar, de har också specialeffeker, rena poäng och andesymboler. Dessa symboler används för att köpa specialkort som inte hamnar i din hög, utan ligger bredvid och ger förmåner (extra mana, poäng, etc).

Du vill ha dem alla, men är du andlig nog?

På så vis kan din hand användas på många olika sätt och mot slutet av spelet får du ofta känna att du kan göra hur mycket som helst.

Jag gillar temat, men det har ytterst lite att göra med spelmekaniken, och det faktum att det inte är någon interaktion mellan spelarna annat än att alla är ute efter samma kortuppgraderingar kan till och med få en pacifist som mig att sakna busmöjligheter. Men detta kommer med största säkerhet i framtida expansioner.
Det är ett vackert, mysigt och väldigt taktilt tillfredsställande spel som jag gillar skarpt.
Kommer helt klart hålla utkik efter CCS-symbolen i framtiden.

CCS – och då pratar vi inte om handkräm.

Jag gillar utmaningar. Jag gillar när ett spel har många mindre delar som arbetar sammanflätat på ett sätt som gör det smått omöjligt att tänka med än några steg framåt. Jag trodde inte att jag skulle möta ett spel jag gillade, men som lyckades dribbla bort mig så pass att jag inte ens efter första genomspelningen kände att jag skulle prestera hyfsat en andra gång. Tills jag mötte The Gallerist.

Ser ju inte allt för svårt ut, eller?

I The Gallerist tar spelarna, som titeln antyder, rollen som gallerister. Och precis som i verkligheten vinner den som i slutet har mest pengar. Jag älskar verkligen det cyniska sättet spelet ser på gallerister – det spelar ingen roll hur många konstnärer du upptäcker eller hur många konstverk du visar upp. Vad som betyder något är storleken på bankkontot. Det är nästan så jag kan ana att spelskaparna har ett förflutet i konstvärlden.

“Mitt galleri finns det inga galler i” sjöng Robert Broberg – men i The Gallerist låser du in potentiella köpare tills de handlat av dig.

Alla spelare har varsitt galleri dit de vill locka köpare och kränga på dem allehanda konstverk. Dessa konstverk kan köpas av etablerade konstnärer för det pris deras berömmelse kräver, eller så kan spelaren försöka upptäcka en ny konstnär och får då köpa ett konstverk till lägsta möjliga pris oavsett hur berömd konstnären blir. För som gallerist handlar det förstås om att snacka upp de konstnärer du har konst från, så priset stiger. Ju kändare konstnär, desto dyrare konstverk. Och när en konstnär når stjärnstatus slutar den skapa konst. Ännu en väldigt dum-rolig detalj.

Mitt galleri på insidan. Kanske inte den mest säljande utställningen.

Men det finns fler fördelar med att införskaffa konst, för ju fler olika konsttyper du har köpt, desto fler fält på den internationella marknaden öppnas för dig. Jag tänker inte gå in på det här, men det är till stor del där som alla de där poängen-i-slutet-du-inte-vet-hur-många-du-ska-få kommer från.

Den internationella marknaden…

…med internationellt erkänd konst att sukta efter.

Det är ett roligt spel med torr, svart humor med många intressanta och tematiskt passande mekaniker. Så vad är det då som gör att jag underpresterar i det här spelet? Många bäckar små, men de största av dem är två spelmekaniker jag inte är så bra på att hantera ens fristående, men tillsammans med en massa andra distraktioner tappar jag bollen helt.
För det första; att arbeta med en VP-lik resurs. Alla spelare har rykte att jobba med för att få olika fördelar. Men det faktum att ryktet hålls koll på likt en VP-slinga i botten på brädet gör att det instinktivt bär mig emot att spendera den. Det känns så mycket mer naturligt att bara kämpa för att öka på den hela tiden, även fast jag vet att det inte är det som är meningen.
För det andra; att förutse motspelarnas aktioner. En ganska unik mekanik är Kicked-out-funktionen. Spelplanen fungerar så att det finns fyra områden där spelarna kan ställa sina avatarer och på varje ställe kan en av två olika saker göras. Exempelvis kan spelaren i konstnärsdistriktet antingen köpa konst eller upptäcka en ny konstnär. So far, so good. Men om du har ställt din spelare där och gjort din tur och jag sen ställer min där så får du möjligheten att göra en Kicked-out-action – om du betalar en viss mängd av ditt rykte får du göra en av sakerna igen. Du kan alltså på detta vis få ha dubbla turer varje runda, om du bara lyckas hamna rätt i tempo med dina motspelare och alltid vara steget före dem. För mig, som mest bryr mig om min egen del av spelet, blev det snarare tvärt om – jag var alltid steget efter och kom aldrig in i rytmen.

Men kanske var det inte jag som var så väldigt dålig, utan Tobbe som var så väldigt bra på att sköta just de nämnda mekanikerna. Vi kan väl säga det i alla fall?

Tobbe försöker (och lyckas) hitta kryphål i reglerna.

I vardagen är det inte alltid så lätt att få ihop nog folk för ett spel. Ett kort solospel är däremot enkelt att klämma in. Entré Friday.
Det är inte helt oväntat ett spel om Robinson Crusoe, men här spelar du inte den skeppsbrutne, utan (som titeln avslöjar) öbon Fredag. Du har ett lugnt och skönt liv på din söderhavsö när det plötsligt en dag kravlar upp ett inkompetent blekansikte på din strand och sabbar hela ditt upplägg. Det gäller för dig att hjälpa Robinson utvecklas till en fullbordad öbuse stark nog att spöa två pirater för att han ska lämna dig och din ö i fred. Och det är ingen lätt sak för herr Crusoe är minst sagt inkompetent.

Mekaniskt är spelet en deckbuilder där du börjar med en lek på arton kort med ett genomsnittligt värde på 0. För att uppgradera den gode Robinson ska du ta dig igenom en kortlek med faror. Du drar två av farorna och väljer vilken av dem han ska ge sig på. Sen drar du ett valfritt antal kort från din Robinsonlek upp till det som är angivet på farokortet. Om du nått upp till det värdet farokortet kräver har du vunnit det och det omvandlas till ett Robinsonkort i din samling. Men om du inte kommit upp i rätt värde ställs du inför två val. Antingen kan du betala en hälsopoäng för att få dra ett till Robinsonkort från din hand (kan upprepas tills du har slut på liv) om du verkligen vill ha farokortet. Eller så kan du betala mellanskillnaden mellan dina korts poäng och farokortets efterfrågade med hälsopoäng. Du vinner inte farokortet, men de betalade hälsopoängen kan användas för att saka spelade kort du inte vill behålla. På så vis kan du bli av med oönskade negativa kort och slimma din Robinsonlek närmare den dödsmaskin som finalen kräver.

Ibland är skäggtomten riktigt kass. Men här kan jag alltså spendera 5 hälsopoäng och få slänga alla de dåliga korten.

Tre gånger ska du ta dig igenom farokorten, och varje varv blir de svårare och svårare att slå. Förmodligen kommer du spendera större delen av det första varvet med att slänga dina kassa kort för att använda det andra varvet till att förvärva nya. Men det är det som är själva spelet, jag ska inte vara baksäteschaufför.
Var gång du går igenom din egen hand blandas ett negativt kort in i det. Detta symboliserar tiden Robinson spenderar ensam på ön, vilket tar ut sin tribut genom att göra honom lite knäpp. Eller, han spenderar tiden med Fredag, dvs spelaren. Det säger en del om hur ditt sällskap är…
Tematiskt utvecklas alltså Robinson med utmaningarna och vinner antingen nya föremål eller färdigheter, eller så slutar han vara korkad, rädd och svag. Och ju längre tid du tar på dig, desto fler problem får han som måste tas om hand. Ett väldigt snyggt system i mitt tycke.

Det är inte hälsosamt att vara ensam för mycket.

Fungerar det då? Ja, det tycker jag. Det är ett smidigt litet spel som kräver 25 minuter och plats som en lite större flygplansbricka. Men de första gångerna du spelar det vill du nog ha ett helt bord för att kunna ha en bra översikt. Det finns fyra nivåer du kan spela på och efter några genomspelningar känns de ganska väl avvägda. Den första nivån är ganska lätt att klå medan den fjärde (det “riktiga” spelet) är bra mycket knepigare.
Jag gillar skillnadrna på piraterna som agerar slutbossar (det finns tio totalt att dra av), men de kunde gärna varit okända tills du möter dem.

Pirater med varierande svårighetsgrad. Den vita siffran är antalet kort du får spela, den röda är poängen som ska nås.

Har jag inget negativt att säga då? Såklart har jag det.
Manualen är allt annat än välskriven, om du varit intresserad men avskräckts när du läst den ska du definitivt ge spelet en chans.
Det tenderar att bli ganska mycket kort i spel ibland, och det kan vara svårt att hålla reda på allt. Spelet har en bestämd uppfattning om hur du ska placera alla kort, men jag blir inte hjälpt av den. Bättre då att hitta ett sätt som funkar för dig. De medföljande kartongbitarna du är tänkt att lägga de olika korthögarna på är bara i vägen.

Brädesbitarna kan vi lämna på stranden.

Som fotnot kan nämnas att Friday likt Black Friday är resultat av Friedmanns Fredagsblogg som han skrev 2008-2013.

Android: Netrunner är det bästa spelet jag vet. Det har jag säkert sagt många gånger förr (till mina vänners förtret). Dessa dagar ser det dock inte lika mycket spel som jag önskar; smyger mig hem till oss så finner man mig inte sällan långsamt bläddrandes i pärmarna med kort, med en lång, sorgset sökande blick ut över gatan nedanför. Det är en tragisk syn.

Likt en synsk amerikansk drama-vän så vet naturligtvis allas vår Tobias att något mig fattas. Över cyberwebben känner han min sorg, han ser hålet i min själ som sakta växer sig större. “Peder, jag tror att jag har något för det där,” säger han med varm, tröstande röst.

“Har du hört talas om Android: Mainframe,” frågar han.

Peder spelar Netr…jag menar Android: Mainframe

Jag säger det direkt: spel där min fru kan vinna två av de tre första omgångarna ligger alltid på bonus i mitt fiktiva poängsystem. Det är något visst med ett spel där regeltexten skulle rymmas på en mjölkförpackning, och där förklaringen av komponenterna kan göras i två meningar.
Efter en regelgenomgången på två minuter – använd kort från bord eller hand, ringa in dina porträtt-tokens med de blå bitarna, skapa stora zoner, få poäng i slutet av spelet (woop, nu är jag nere på 20 sekunder) – så var spelet uppe och igång på lika kort tid. Där ligger det, med sina stora plastskivor fastkilade i varandra. Det är ett estetiskt lite…märkligt spel.

Som resident Netrunner-lover så är jag naturligtvis svag för den art man använt på program-korten och för porträtten. Jag är ingen plastkille (annat än, ja ni vet), men de blå bitarna (partitioner) man använder för att skapa zoner och skärma av brädet funkar väldigt bra för mig. Det är abstrakt nog för att jag ska köpa det, och samtidigt är det en perfekt nyans av blått. När brädet blir mer och mer fyllt av dessa partitioner, när de flyttas runt och tas bort över spelets gång, så känns det nästan som en digital kamp om information och position. Men de svarta plattorna som bildar själva brädet? Det är nog något av det mest fruktansvärda jag sett sprunget ur en pappkartong. Att spela spel är för mig till stor del en emotionell och estetisk aktivitet, och det är svårt att riktigt njuta av ett spel när jag samtidigt bara vill slita upp plastskivorna och kasta ut dem från balkongen.

(Kastar man ut dem från balkongen är det lätt att de hamnar på en picnic-filt)

Både jag och min fru tycker om karaktär, och att få “sätta sin prägel” på ett spel. När vi spelar Castles of Burgundy så lyckas hon alltid skapa ett prinsdöme som känns väldigt hon; många djur, pengaeffektiva gruvor och allting ordnat för ögats njutning. Jag å min sida älskar att få välja specifika karaktärer och spelstilar. Gärna så destruktiva som möjligt.

I Mainframe påverkar valet av karaktär inte jättemycket, men tillräckligt för att det ska kännas kul: väljer du att spela som Kate så får du större valmöjligheter med de gemensamma programmen som alla spelare kan köra, och man kan återanvända tidigare kastade program. Har du istället valt Noise så handlar allt om att förstöra för och hindra dina motspelare.

Gissa vem jag spelade mest som.

Ni gissade fel.

Det är något väldigt trevligt över ett abstrakt spel som tillåter att personlighet och humör skiner igenom. I min molokna frustration var jag inte speciellt sugen att spela destruktivt när jag 1) faktiskt fått en entusiatisk och spelsugen fru till bordet, och 2) äntligen får se Netrunner-liknande saker förgylla tillvaron igen. Att spela som Kate kändes kreativt och skapande, precis som hennes Netrunner-motsvarighet, vilket var precis vad jag behövde. Min fru spelade kriminell aristokrat, så jag vet inte vad det säger om henne.

Eftersom detta inte är en recension säger jag inte vad jag tyckte om spelet (ok det var bra).

“Helt ok,” säger min fru. Men det säger hon om det mesta.

Jag har skrivit om Glass Road tidigare, men det här är inte brädspelet det ska handla om. Eller jo, det är det, men inte det fysiska spelet utan appen. För det mycket trevliga brädspelet finns nu i en digital version. I dagsläget finns det bara för tablets och ska senare komma i en version optimerad för mobiler. Trots att jag inte har någon platta tillgänglig kunde jag inte låta bli att testa appen på min Androida telefon.

 
Trångt med mysigt

Hur funkade det då? Ganska bra. Förutsatt att du kan spelet bra och kan tänka dig att ha lite överseende med vissa detaljer. Om du som jag kan spelgången utantill och har en god uppfattning om symbolspråket har du inget problem att spela det. Mer om problemen senare.

Det finns fyra spelarlägen.

• Singelplayer
• 2-4 spelare som skickar den digitala enheten mellan sig
• 2-4 spelare över nätet
• En spelare mot 1-3 datorstyrda

Singelplayer är nog det läge som funkar bäst. Skönt om du känner dig patienssugen men inte orkar plocka upp hela spelet bara för dig själv, eller om du är på resande fot.

Att flerspelarskicka plattan eller telefonen mellan sig lät på pappret som en bra metod om ni är ett gäng som vill spela på tåget eller flyget. Men för en bra upplevelse vill ni nog sitta runt samma bord så alla kan se brädet under spelets gång. Inför den hemliga kortväljarfasen är appen väldigt noggrann med vem det är som ska ha apparaten, men i rundorna växlar den snabbt mellan spelarna när de valda korten automatiskt spelas, så det gäller att hålla koll på vem det är som ska göra valen för korten som dyker upp.

Take it. Take it all the way.

En nackdel med att dela på samma apparat är att det är svårt att smygsnegla på byggnaderna, räkna på sina resurser och göra upp en plan utan att det märks. I den fysiska versionen kan ju alla sitta och glo på sina bräden samtidigt, men här måste ni turas om.

Då låter det ju bättre att spela över nätet, men då måste alla äga appen, och så vitt jag kunnat se finns det inget spela-med-slumpmässiga-främlingar-läge. Så jag har inte orkat testa det läget.

Att spela mot AI var det jag sett fram emot mest att testa och jag är kort sagt besviken. Normal och Hard AI är det som erbjuds, men jag har inte kunnat se någon större skillnad på dem. Jag spelade tre matcher på varje nivå mot två motståndare och det var bara en av de gångerna då jag spelade riktigt uselt som en AI lyckades vinna.

Spelare	Normal AI			Hard AI
K.J.	16,5	21,0	28,5	12,0	22,0	22,5
AI1	5,0	11,0	6,0	13,5	3,0	10,0
AI2	2,5	6,0	4,0	3,0	10,5	5,0

Och det är ju inga toppresultat jag presterat heller. Det känns som att allt artificiellt krut lagts på kortväljarfunktionen, för att välja byggnader, utnyttja resurser och samla poäng verkar de väldigt dåliga på.

Nu återgår vi till problemen.

1. Det går inte att nå regelboken eller någon av guiderna till kort och brickor inifrån spelet. Dessa dokument kan bara läsas från startmenyn. Så om du känner dig lite rostig gör du bäst i att ha regelboken nära till hands.
2. Produktionshjulen är väldigt små och ozoombara. Jag vet att versionen jag spelar är avsedd för en tablet och inte en mobil, men det känns inte som att det skulle varit så svårt att göra produktionshjulen zoombara.
   Om du inte förstår bildspråket spelar det ingen roll hur mycket du zoomar

   Byggbrickorna går bra att förstora, men när det gäller resurserna var jag ibland tvungen att gissa om det var vatten eller kol jag behövde. Ska erkännas att jag är färgblind, så det kanske också spelar in.

3. Alla resurser måste väljas när de läggs till och dras ifrån produktionshjulen. Det finns såklart en vits med det när du har ett val att göra, eller om du vill ha chansen att tacka nej till en resurs då den skulle sabba din produktion. Men när du väljer att få två trä och får frågan “Vilket produktionshjul vill du ha dem på” känns det lite omständigt då det ju bara är ett av hjulen där trä kan vara över huvud taget.
4. Laddtider. Åter igen, det kanske är min mobiltelefons prestandamässiga underlägsenhet som skiner igenom, men AI:n tar väldigt lång tid på sig, även med den snabbaste inställningen.
   Du får snällt vänta

   Om det är någon jag inte förväntar mig AP från så är det en AI.

5. Ingen möjlighet att ångra ett val. När du klickat på en förmåga, säg bygga, på ett kort så är det bäst för dig att du kan bygga något, för enda andra möjligheten du har är att avbryta och saka aktionen. Det känns väldigt oflexibelt.
6. Var loggan tvunget att vara så stor och vara med på var enda jäkla skärmbild? Jag vet vilket spel jag spelar och jag vet att det är Uwe som har gjort det, jag lovar.

Men i övrigt har det funkat ganska bra. Av det dussin omgångar jag spelat i olika lägen har spelet låst sig fyra gånger (i samtliga fall när AI:n skulle placera ut en byggnad) och en gång har jag råkat komma in i Unitys felsökarläge utan att kunna ta mig därifrån. Men enligt uppdateringsanteckningarna ska problem av den typen till stor del vara fixade. Så kanske är fallet.

Nå, rekommenderar jag appen?
Om Glass Road är ett av dina favoritspel och du gillar enspelarläget eller vill spela mot inkompetenta garntomtar är appen definitivt värd att kolla in (men vänta på mobilversionen om du vill spela på telefon).
Alla andra gör bättre i att hålla sig till det fysiska originalet.

Jag har tidigare pratat om spelandet i min barndom, men bara flyktigt nämnt mitt vuxna uppvaknande till den fantastiska världen av brädspel.

Brädspelandet från barndomen somnade in samtidigt som datorspelen gjorde sitt storslagna intåg i mitt liv i femtonårsåldern. Där låg de sedan slumrande. Jag avfärdade dem nog (som med så mycket annat) att det bara var jag som skulle kunna ha något intresse av brädspel, att alla andra vuxit ifrån dem. (Jag har ofta allt för lätt att tro att min smak är så udda att det inte finns någon annan som har mina preferenser.) Och brädspel krävde ju motspelare medan datorspel kunde avnjutas i salig ensamhet.

Nåväl, vi snabbspolar till tjugotre-tjugofyra års ålder (typ) då en betydande del av min tillvaro spenderades på den Kungliga Högteknologiska Lekskolan. Min närmaste polare där och då hade vid ett tillfälle en labbpartner som bjöd in honom till en spelkväll och till den drog min vän med sig mig. Jag minns att jag var tveksam – labbpartnern (och dennes vän, vi var fyra totalt) rörde sig inte alls i samma kretsar som mig och min vän. Det kändes på något sätt att vi bröt mot de sociala reglerna. Regler jag bara diktat ihop i mitt huvud, men ändå.

Det var då, på vårkanten mot sommaren i en liten studentlägenhet, jag för första gången fick stifta bekantskap med Settlers of Catan. Så här i efterhand låter det inte så häftigt, men mins att jag inte hade sett ett riktigt brädspel på kanske åtta år. Jag hade aldrig hört talas om Settlers tidigare, min vän hade nog lite koll medan de två andra var väl insatta. Det gick inte särskilt bra för mig (surprise) men jag var uppvaknad. Det blev inga fler spelkvällar med den laguppställningen, men från den dagen började jag och min vän spela. Först sporadiskt för att sedan eskalera mer och mer. Och här sitter jag idag.

Vad vill jag då ha sagt med allt det här? Egentligen inte så mycket “få sagt” som att påminna mig själv om hur lite det kan krävas för att väcka ett intresse. Att inte vara rädd att bjuda in människor att spela som min instinkt säger inte skulle gilla det. Att öppna dörren för samtal om spel, att inte trött styra bort från ämnet när det börjar låta som att Monopol och Finans är de enda spel som spelas. Det finns många sovande spelnördar där ute och de kan gömma sig på de mest oväntade ställen. Det gäller bara att hitta och smitta dem med det vi alla bär på. Ibland kan det räcka med så lite för att trigga ett eskalerande utbrott.

Såklart vi måste göra något slags bokslut, eller i alla fall dela med oss av vad vi tyckte var de bästa nya spelen vi spelade under året! Vi äro blott dödliga arbetande människor med 24 timmars dygn och familj, och jag är dessutom alena om att ha brädspel som jobb, så naturligtvis  är detta ingen empirisk “THE VERY BEST OF 2015 ULTIMATE LIST”, utan helt enkelt subjektiva redovisningar av vad vi tyckte var bäst av det nya vi faktiskt spelade. Men först, lite härlig STATISTIK!

Vad som NI tyckte var bäst (…eller iaf vad ni vackra själar som handlar hos oss var mest villiga att betala för, aka butikens bästsäljare för året!)

1. A Game of Thrones: The Card Game (2nd Edition)
2. Dead of Winter: A Crossroads Game
3. Mysterium
4. Spyfall
5. Epic Spell Wars of the Battle Wizards: Duel at Mt. Skullzfyre
6. Sheriff of Nottingham
7. Pandemic Legacy
8. Epic Spell Wars of the Battle Wizards: Rumble at Castle Tentakill
9. Roll for the Galaxy
10. Alchemists
11. Fury of Dracula (3rd Edition)
12. Codenames

En fin lista måste flikas in, mycket bra där allesammans! Jag känner mig mäkta stolt över privilegiet att få leverera spel till er :) Listan är en riktigt skön blandning mellan mer familjevänliga saker som Mysterium, Sheriff of Nottingham, Pandemic Legacy och Spyfall, med mer tematiskt fläskiga T-Bone-stekar som A Game of Thrones: TCG, Fury of Dracula och Dead of Winter, och så lite mer euro-finurliga grejer som Alchemists och Roll for the Galaxy. Det enda egentliga utropstecknet från min sida är givetvis det 4 år gamla spelet Epic Spell Wars förkrossande comeback (!) Väldigt oväntat, men också kul att se ett lite äldre spel komma tillbaka with a vengeance, och även sprillans nya uppföljaren Rumble at Castle Tentakill gick det kolossalt bra för.

I topp vajar A Game of Thrones: The Card Game, en lyckad omarbetad nyutgåva av det omtyckta kortspelet. Såklart spelar det liiite in att de flesta som köpt spelet införskaffat 2-3 st för att kunna sätta igång med lekbyggande på allvar, men ändå en riktigt stark bedrift! I det närmaste kölvattnet hittar vi Dead of Winter som fortsätter att vara precis lika våldsamt populärt som förra året, och mysiga seans-simulatorn Mysterium.

2015 var i mina ögon ett starkt spelår med allt från blytunga amerikanska ånglok som Blood Rage och Forbidden Stars, till tärningsfesten Roll for the Galaxy, och charmiga party och familje-spel som Codenames, Spyfall och Mysterium. För att inte tala om skimrande europärlor som The Voyages of Marco Polo och Argent: The Consortium, samt härliga innovativa samarbetsupplevelser som T.I.M.E Stories och den grandiosa milstolpen Pandemic Legacy, som chockerande nog petade ner självaste Twilight Struggle från förstaplatsen på BGG!

Men vad tyckte jag själv var det absolut bästa? Ja, det visade sig ju vara klurigare än vad jag trott att bena fram… 2014 sveptes jag av fötterna fullkomligt av charmiga potion-blandarspelet Alchemists som jag fortfarande håller som mitt årsbästaspel från det året, och älskade varje sekund av Felds hjärnsmältandes AquaSphere, Days of Wonders underbart finurliga Five Tribes, och föll pladask för svulstiga Star Wars: Imperial Assault (det bästa Överlord-spelet hittills i min bok). Fantastiska Orléans spelade jag egentligen först under 2015, men då spelet ursprungligen släpptes redan under Essen 2014 så känns det lite mögigt på något sätt att smyga med det i en lista för 2015.

Nä, det har varit något svårare att få fram en sån där riktig glasklar favorit från 2015, det har mer varit som ett jämnt kluster av riktigt grymma spelupplevelser. Eurospel som redan nämnda The Voyages of Marco Polo och tokiga hybriden Argent: The Consortium, samt La Granja (tekniskt en sen 2014 release), var naturligtvis för mig helt makalöst bra. T.I.M.E Stories överraskade stort med att vara ett otroligt medryckande och nyskapande äventyrsspel, och Pandemic Legacy blev här hemma en beroendeframkallande och nagelbitande julkalender. Och Blood Rage lyckades faktiskt med konststycket att få mig intresserad av episka konfliktspel igen.

Men spelet som jag trots allt, såhär med året lite i backspegeln, tyckte absolut mest om var nog, och jag blir nästan lite överraskad av att skriva det själv…

Jepp, Roll for the Galaxy! Det har fortsatt att hela tiden växa. Jag fulkomligt älskar att rulla de där små tärningarna, skaka den kulörta muggen så att det rasslar genom väggarna. Och jag älskar att bygga på min lilla rymdcivilisation, och förhålla mig till och vara kreativ med tärningarnas utdelning, utforska nya delar i rymden och bygga upp ett svajigt maskineri som får poängen så sakerligen att flöda.

MEN det som gör spelet så extra fantastiskt för mig är att det utan att tumma på intressanta val lyckas med den sjuka bedriften att i princip eliminera neretid, även på 5 spelare. Sättet som spelet låter alla välja och utföra sina handlingar mer eller mindre samtidigt är helt klockren speldesign och ger spelet ett flyt utan dess like. Jahopp, säger du som inte spelat spelet. Är det ett sånt där spel där alla sitter och gör sin egen grej i sin egen bubbla? Icke sa nicke, då hela aktiveringssystemet för handlingar bygger på att du MÅSTE försöka läsa av vad dina motspelare tänker göra, så blir processen både spännande och lurig. Du själv kan nämligen bara aktivera en enda liten handling, och måste därefter försöka lägga ut dina tärningar på vad du tror de andra kommer aktivera. Vågar du friskt kan belöningen bli massiv, och i värsta fall står du där med din ynkliga Shipping som du ändå inte kan göra eftersom den blå satans spelaren INTE gjorde det enda logiska och aktiverade Production… Ja, ni märker ju. Jag blir uppspelt bara av att skriva om det :) Min Nr. 1 för året!

Så.. vad tycker ni andra här på bloggen?

KJ:s bästa
Först hade jag bara tänkt skriva Pandemic Legacy femtio gånger, men ni förtjänar ett aningens mer nyanserat inlägg än så.

Jag kan ju inte påstå att något är bäst om jag inte testat det, så ”utom tävlan” måste jag nämna Blood Rage och Forbidden Stars – två spel som nog hade kunnat göra bra ifrån sig på min lista.
Roll for the Galaxy och XCOM: The Board Game nådde båda riktigt långt. Roliga spelupplevelser som tillförde något nytt.

Men den slutgiltiga segraren 2015 blev ändå Pandemic Legacy. Ett lite tråkigt val kanske, men det är inget jag kan göra något åt.

Emils bästa
2015 var i stort sett ett besvikelsens år, fyllt av ospännande expansioner (hej, Castles of Mad King Ludwig: Secrets), falska förhoppningar (I’m looking at you Specter Ops) och trötta nyutgåvor (El Grande, Dungeon lords, Mysterium). Men det fanns också ljusglimtar: Homeland smög försynt in och revolutionerade semi coop-genren men blev, skamligt nog, snuvad på äran av det bisarrt överskattade Dead of Winter (seriöst Plaid hat games, håll er till Summoner Wars) från året innan. Chaos in the old world fick ett fullkomligt batshit-crazy småsyskon i form av Blood Rage, och även om gammal är äldst (och bäst) så finns det helt klart hopp om ungdomen. Men det fanns ett spel som inte nöjde sig med att vara en simpel ljusglimt, ett spel som vaknade upp en tidig julimorgon och bestämde sig för att vara en fucking SUPERNOVA.

Jag pratar förstås om Forbidden Stars. Det kanske mest geniala strategiska ameritrash som har släppts sedan Twilight Imperium. Episkheten från yesteryear, strömlinjeformandet från samtiden och det faktum att man tagit den obligatoriska, inbyggda expansionshetsen och skickat ut den i luftslussen gör det till en oöverstiglig seger över den medelmåttiga boosterpackdesign som de flesta ameritrashspel utsätts för nu för tiden. 7000 solar.

Peders bästa
2015 var ett väldigt lugnt spelår för mig, både vad gäller nya inköp och antal gånger vi faktiskt satt ned med ett brädspel tillsammans. Men när vi väl har spelat så har det varit med mycket skratt och starka känslouttryck så jag vill ändå kalla föregående år för ett bra spelår. De tre utmärkande titlarna, de som får ringa in spelåret 2015, är Codenames, Spyfall och Pandemic: Legacy. Både Codenames och Spyfall gör precis vad bra sociala spel ska göra: man blir misstänkliggjord, det pekas fingrar och ingenting man trodde var sant visar sig stämma. Pandemic gillar jag i dess ursprungliga version också, men det har alltid känts lite som att lägga ett (ganska distanserat) pussel. Legacy-varianten rör upp lika mycket känslor som en riktigt bra XCOM-upplevelse gör. Vi kan inte satsa på allt, något kommer att få stryka på foten och det kommer att få permanenta konsekvenser. Vi måste dessutom komma överens om vad dessa kompromisser är – karaktären du spelat med de senaste fem träffarna kanske inte får följa med denna gång, eller vi kanske måste låta just dig kliva in i utbrottets epicenter och “ta smällen” för laget.

2015 var, om man tittar på utgivningskalendern, ett ganska svalt år. Men mitt personliga 2015 var precis så fint som jag hade kunnat hoppas på.

Jag har funderat på en sak.

Bräd- och kortspel simulerar ju allt som oftast en miljö där du som spelare styr en verksamhet.
Det kan vara som befäl i det millltära, driva ett elbolag eller bygga en stad. I grund och botten går allt att simulera som brädspel. Men något jag inte har sett till är ett brädspel som låter spelaren driva ett brädspelsföretag och försök skapa de största brädspelen.

Knep din motståndare den bästa speldesignern?
Anställ alla grafiker så kommer hens spel se ut som skit!

Förutse kommande speltrender för att hinna få klart dina produkter och beställa från tryckerier innan intresset svalnat.

Hur mycket tid och pengar har du råd att lägga ned på produkten, om priset blir för högt kommer kanske ingen vill köpa?

Hur länge ska du sitta på ditt lager av osålda spel, kanske kan du muta någon recensent att hylla det till skyarna för att få igång försäljningen.

Vad jag vet finns det inte några sådana spel. Men det kanske bara är jag som har dålig koll.

Det blir måhända lite för meta för vissa, men vilka är mer intresserade av hur brädspel blir till om inte brädspelare? 

Jag ser nog mest ett worker placement-spel, likt Dungeon Lords/Dungeon Petz, men ett mer tematiskt åka-jorden-runt-och-slå-tärningar skulle också funka.

Det har jag funderat på.