Sommaren kom, och med den semestern. “Yay, då blir det spel TJUGOFYRASJU” tänker alla gamers, medan jag precis lika desperat som innan semestern får leta med ljus och lykta efter tillfällen att få plocka fram något mer interaktivt än en regelbok. Nu överdriver jag, men jag har som bekant en benägenhet att ha svårt att få till spelträffar så ofta som jag hade önskat. Det kan bero på att få jag känner skulle finna det sunt att spela brädspel åtta timmar, fem dagar i veckan.

Så vad gör en gamer som har svårt att få till träffar med vänner, men samtidigt inte riiiktigt är sugen på att solo-spela? Man plockar så klart fram allt i spelväg som kan behöva pillas med fingrarna med för att “fungera”.

Nej, jag vill inte sitta och sätta klisterlappar på träbitar just precis nu. Här är det dags för riktiga grejer, spelens motsvarighet till att ringa in det tunga artilleriet. Det är så klart dags för att knipsa, fila, skära och limma i coola metallfigurer.

Det är något speciellt att göra saker med händerna. Det gäller så klart när man kommit så långt att man får spela sina spel, eller när man får plasta in 500+ kort i Trains. Men rent meditativt blir det när man sitter med samma tre metallbitar i tjugo-trettio minuter med bara en skalpell, en fil och lite lim. Bara för att få ihop en hel figur, och göra den målarredo.

Jag har länge sneglat på figurspel, men alltid funnit det alldeles för svårt, tidskrävande och dyrt för att vilja ge mig in i det “på riktigt”. Sedan fick jag syn på Infinity Operation: Icestorm. Två små arméer, färdig pappersterräng och en skön liten nybörjar-spelplan – precis vad jag behöver för att motivera att jag köper snygga figurer mest för figurernas skull…

Efter en lååång tid i hyllan (ni vet vad jag pratar om) är det så äntligen dags för mig att med klumpiga fingrar, ostadig lim-hand och en nervös skalpell fördärva mina första spelfigurer.

Det är ett nervöst tilltag att ge sig på ett sådant här projekt för första gången. Att öppna de små plastpåsarna figurerna kommer i och se det här ramla ut på bordet. Hur tusan gör man detta till en komplett figur? Eller rättare: hur tusan gör man detta till en komplett figur utan att först ha sönder allt och tvingas använda kopiösa mängder lim?

Trots nervositeten är det otroligt tillfredsställande att gå från små bitar med en massa ”flash” (har jag lärt mig att det överflödiga som sitter kvar från formen heter) till lika små bitar utan flash.

Och, när man vågar försöka få fast bitarna, se figuren ”växa fram” sakta men säkert.

Eller när en figur helt plötsligt har blivit flera figurer.

Det finns så klart en hel del arbete till jag bör göra innan jag ger mig på att måla figurerna – där en av de har med det skönt döpta ”green stuff” att göra – men det får vänta till ett senare inlägg. Om inte figurerna ramlat sönder vid det laget, i vilket fall jag troligen kastat ut dem med badvattnet (?).

Den regniga sommaren får mig att minnas första gången jag mötte Trygg-Torkel Barbaren. Det var 2002 i en segelbåt i Stockholms skärgård. I hamn efter en lång dags segling, i ficklampors sken och med en lagom promillehalt. Det var kärlek vid första tärningskastet.

Trygg-Torkel skapades av Mytorama HB i mitten av 1980-talet och hade fem inkarnationer fram till början av 2000-talet. Bolaget avregistrerades 2007, så jag hoppas att de inte blir förgrymmande på mitt användande av deras material. Spelet finns i en webversion för den som ville spela online. Hemsidan är dock inte gjord i modern tid. Men vem är det.

Jag kallar det spel, men det är ett där slumpen styr helt och hållet. Som spelare har du inget att säga till om, det enda som påverkar är hur du slår [1d6].

Torkel börjar alltid på värdshuset Galna tunnan (för alla bra äventyr börjar på ett värdshus) och tärningen får välja vilket av de sex utfallen som sker. Detta för Torkel vidare till en ny plats eller sinnesstämning, också den med sex alternativ. Så fortsätter det tills Torkel är UTE (att dö är i sig inget skäl att sluta äventyra). Xp och gp adderas och ger en slutgiltig poäng. Om du orkar hålla räkningen.

Jag slumpade fram en hög med tärningsslag och lät dem skapa de två äventyr som följer. Mycket nöje.

Första äventyret

*1. Torkel på värdshuset Galna tunnan.
6. Smiter in i ett rökigt sidorum.

*201. Torkel i spelhåla.
6. Torkel spelar kort.

52. Torkel spelar kort.
4. Vinner storpott med en massa klöver (3d6 gp) och firar med att gå en krogrond. 12 gp

33. Torkel dricker öl.
1. Diskuterar livligt med en rödbrusig person.

S. Strid med Person, rödbrusig: +1
4. Torkel hugger ned fienden. 20 xp

*201. Torkel i spelhåla.
6. Torkel spelar kort.

52. Torkel spelar kort.
6. Spelar klädpoker med sin hjärter dam.

69. Torkel älskar.
4. Åheej, å håå. 10 xp

*201. Torkel i spelhåla.
1. Torkel möter en enarmad bandit.

S. Strid med Bandit, enarmad: +/-0
3. Torkel klantar till det.

13. Torkel har otur.
5. Råkar begå självmord. -17 xp

51. Torkel dör hjältedöden.
1. Kommer till Valhall.

*59. Torkel i Valhall.
5. Följer enögd man på vandring.

119. Torkel och Oden.
4. Torkel blåser i horn. Utlöser Ragnarök! UTE

Torkel fick totalt 25 poäng det här äventyret.

Andra äventyret

*1. Torkel på värdshuset Galna tunnan.
5. Betalar notan (2d6 gp) och går ut på stan. -12 gp

*8. Torkel på sta’n.
1. Möter Stadsvakt.

S. Strid med Vakt, stads-: +/-0
5. Fienden ger sig (dubbel XP). 100 xp

*8. Torkel på sta’n.
5. Lyckas hitta en affär.

30. Torkel i affären.
4. Köper en bättre begagnad blå papegoja av norsk härkomst för 2d6 gp. -8 gp

91. Torkel äter.
4. Torkel tycker det hela var smaklöst.

*8. Torkel på sta’n.
6. Träffar blomsterförsäljerska vid namn Eliza.

6. Torkel träffar varelse av motsatt kön.
5. Trevlig skogspromenad. 1 xp

*8. Torkel på sta’n.
6. Träffar blomsterförsäljerska vid namn Eliza.

6. Torkel träffar varelse av motsatt kön.
1. Slåss med butig pojkvän.

S. Strid med Higgins, Professor: +1
3. Torkel hugger ner fienden. 10 xp

*8. Torkel på sta’n.
1. Möter Stadsvakt.

S. Strid med Vakt, stads-: +/-0
1. Torkel blir skadad.

4077. Mobilt fältsjukhus dyker upp för att hjälpa Torkel.
5. Torkel förvirrar sig ned i kulverten. [Sjukhuset har naturligtvis med sig en portabel kulvert, eftersom alla sjukhus av klass har en kulvert.]

*84. Torkel i dungeon.
6. Går ett tag innan han slår näsan i en dörr.

98. Torkel försöker öppna en dörr.
1. Kommer in i ett rum.

83. Torkel i dungeon-rum.
6. Ååh! Pengar och xp överallt & bara en liten sovande ödla som vaktar dom.

131. Torkel besöker en drake med en skatt på 1d6 x 1000 gp (2000).
5. Lyckas få med sig 1d6 x 100 gp. Får en argsint drake efter sig. 600 gp

111. Torkel flyr.
4. Torkel springer in i någon.

RE. Random Encounter (3d6).
10. Flygande föremål.

27. Torkel ser ett flygande föremål.
6. UFO.

*NCC 1701. Torkel ombord på USS Enterprise.
5. Hittar luftsluss – blir mirakulöst räddad.

*1000. Torkel i Milliways.
5. Parkerar 1d6 bilar (-1 xp/styck). -1 xp

*1000. Torkel i Milliways.
1. Möter hungrigt monster.

63. Torkel möter den dreglande dårfinken från Traal.
1. Försöker övertyga den om att den inte är hungrig.

S. Strid med Dårfink, dreglande från Traal: -4
2. Torkel blir tillfångatagen. -20 xp

*101. Torkel i fängelsehåla.
3. Täljer 1d6 trägubbar (1 xp/styck). 4 xp

*101. Torkel i fängelsehåla.
1. Slåss med 2d6 fångvaktare under flyktförsök.

S. Slåss med 6 Vaktare, fång-: -3
5. Torkel gör processen kort. 300 xp

*101. Torkel i fängelsehåla.
6. Kvinlig fångvaktare låter sig tillfälligt intagas av Torkels animaliska dragningskraft.

69. Torkel älskar.
4. Åheej, å håå. 10 xp

*101. Torkel i fängelsehåla.
5. Döms till döden.

73. Torkel avrättas.
3. Bödeln fullbokad de närmaste två månaderna.

*101. Torkel i fängelsehåla.
3. Täljer 1d6 trägubbar (1 xp/styck). 1 xp

*101. Torkel i fängelsehåla.
6. Kvinlig fångvaktare låter sig tillfälligt intagas av Torkels animaliska dragningskraft.

69. Torkel älskar.
6. Flickan salig, om igen. 69 xp

69. Torkel älskar.
4. Åheej, å håå. 10 xp

*101. Torkel i fängelsehåla.
1. Slåss med 2d6 fångvaktare under flyktförsök.

S. Slåss med 10 Vaktare, fång-: -3
2. Torkel dödar en av motståndarna.

S. Slåss med 9 Vaktare, fång-: -3
4. Torkel blir skadad.

4077. Mobilt fältsjukhus dyker upp för att hjälpa Torkel.
1. Går rond med doktorn.

S. Stridd med Doktor: +/-0
1. Torkel blir skadad.

4077. Mobilt fältsjukhus dyker upp för att hjälpa Torkel.
4. Ta en magnecyl och ring oss imorgon.

*101. Torkel i fängelsehåla.
2. Torkel landsförvisas. Blir ivägskickad norrut.

*160. Torkel fryser.
3. Hittar Nordpålen. 90 xp

26. Jaha, vad ska jag med den till?
6. Byter med förbipasseradnde äventyrska.

2. Vad sjutton är det här?
1. Vapen.

3. Torkel hittar vapen.
6. +17 flugsmälla, värd 500 gp.

26. Jaha, vad ska jag med den till?
4. Behåller den (full xp). 500 gp

*160. Torkel fryser.
1. Går på jakt.

165. Torkel jagar.
5. Ramlar ner i ravin, försedd med en trevlig grotta.

*84. Torkel i dungeon.
4. Följer spår.

*85. Torkel i dungeon-gång.
2. Kommer till korsning.

118. Torkel i dungeon-korsning.
1. En av gångarna leder uppenbart till ett rum.

83. Torkel i dungeon-rum.
4. Lucka i taket.

90. Torkel öppnar lucka i taket.
2. Torkel kommer upp i en mörk stengång med en massa konstiga bilder på väggarna.

*174. Torkel penetrerar pyramid.
3. Fyrvägskorsning.

176. Torkel finner ett fyrvägskäl i pyramiden.
1. Det kommer 1d6 fladdermöss nervöst flaxande. Torkel anser att de är i vägen.

S. Slåss mot 5 Fladdermöss: +1
2. Torkel klantar till det.

13. Torkel har otur.
3. Värsta utfallet som någonsin setts i strid. Fienden stunnad i 3 ronder på grund av skrattanfall.

S. Slåss mot 5 Fladdermöss: +1
2. Torkel klantar till det.

13. Torkel har otur.
6. Slår hål i luften. Kvävs.

4077. Mobilt fältsjukhus dyker upp för att hjälpa Torkel.
1. Går rond med doktorn.

S. Stridd med Doktor: +/-0
5. Fienden ger sig (dubbel XP). 140 xp

S. Slåss mot 5 Fladdermöss: +1
6. Torkel massakrerar fienden. 15 xp

*174. Torkel penetrerar pyramid.
4. Intressant gång in till vänster.

*177. Torkel i smal pyramidgång.
6. Kommer fram till en korsning.

176. Torkel letar efter hemliga dörrar.
4. En stor panel glider åt sidan.

*71. Torkel i skattgömma.
3. Träffar vaktande monster.

72. Torkel möter lömskt vaktmonster.
5. Svavelosande demon.

S. Slåss mot Demon: -3
5. Torkel gör processen kort. 1275 xp

*71. Torkel i skattgömma.
6. Hittar skatt på 1d6 x 1000 gp samt ett trevligt föremål. 5000 gp

88. Torkel hittar något.
2. En pinne. [Om pinnen skulle råka visa sig vara en glasspinne, så får Torkel 88 xp för detta lyckliga sammanträffande.]

14. Torkel med pinne.
6. Glasspinne. 88 xp

91. Torkel äter.
5. Torkel får ont i magen. -5 xp

*85. Torkel i dungeon-gång.
2. Kommer till korsning.

118. Torkel i dungeon-korsning.
6. Torkel är trött på den här +*#%£&$!! Grottan.

112. Torkel tröttnar.
5. Torkel går och badar.

*7. Torkel i havet.
2. Kan inte simma. UTE

Torkel fick totalt 8167 poäng det här äventyret.

Detta är två helt normala äventyr för Trygg-Torkel. Ibland känns det som att det är över innan det startat och du får vara glad om du fått några poäng över huvud taget, ibland håller det på i en halv evighet och du harvar runt på samma ställe hela tiden, men rakar in flera tusen poäng. Precis som det verkliga livet.

Ack du mycket ljufva sommartid! Aldrig har vi väl så mycket fritid, men spelar så lite som just nu. Benhård konkurrens med sol, vind och vatten och allehanda nya fritidsaktiviteter och umgängesformer som öppnat upp sig, gör förstås sitt. Jag tittar barskt på er; grillfester, utflykter, picknickar, och allt vad det kan vara som sätter krokben för annars ypperliga tillfällen för invändigt samkväm i sällskap med kartong, plast, kött & blod.

I vissa lyckligt lottades fall är det en totalt havererande slutsats jag precis dragit här. Så ni, lyxostar, kan vackert återgå till ert muntra spelande. Men för er som känner igen er i ovanstående påstående och precis upplevt er trogna spelgrupp bokstavligen splittrats vind för våg, så kommer här tips på lämpliga semesterspel som är lite extra anpassade för det rådande klimatet (aka spelens istid) för att öka sannolikheten att något ska komma upp på det utfällbara campingbordet. Om du inte kan vinna över det, varför inte försöka göra spel en del av det? Spel för sommarstugan med familjen, för den urspårade festen mitt i natten, eller den guppande tågluffareresan genom Sibirien!

För att öka spännvidden har jag kallat in hjälp från hela brädspelsbloggsbatiljonen här på sidan. Som plikttroget ställt sig framför spegeln, rannsakat sig själva från topp till tå, och delat med sig av sina främsta semesterspel-tips!

Låt oss börja.

Spyfall

The Resistance i all ära, men nu har vi spelat det in och ut, och upp och ner. Vi söker något nytt, något lite muntrare, och som icke befinner sig in en dystopisk framtid eller bland riddare kring runda bord. Gärna något ännu enklare, snabbare och mer skrattframkallande, perfekt för uppsluppna kvällar med större sällskap.

Möt Spyfall! Ett dundercharmigt spionspel där spelarna i varje runda befinner sig på en ny framslumpad plats. Spelarna drar ett varsitt superhemligt kort och får omedelbart veta vart de alla befinner sig, som kan vara allt från u-båt, cirkustält och firmafest, till zoo, spa och rymdstation, FÖRUTOM spelaren som istället för att få veta platsen får ett spionkort. Under 8 rafflande minuter kommer spelarna ställa frågor till varandra om platsen. För spionen gäller det att ta reda på vart katten hen befinner sig och samtidigt hålla masken och få de andra att tro att du förstås vet. Och för de andra spelarna gäller det att gallra ut vem spionen är, men utan att själva avslöja för mycket om platsen. Busenkelt och väldigt skoj!

Mysterium

Många älskar samarbetsspel, där alla antingen vinner eller stupar tillsammans. Spel som smaskar på med hårda utmaningar utan pardon, som övervinns genom att koordinera med varandra och diskutera fram lösningar. Men för en del är det en djupt avskräckande term. En genre där spelarna utmanas av spelet och inte nödvändigtvis av varandra. Sura minnen av alfaspelare som brer ut sig och fattar allas beslut drar sig vissa eventuellt till minnes. Där den som gapar högst och anser sig veta bäst får sin vilja fram. Men det som är så briljant med just Mysterium är allt det som INTE får sägas.

I en förhoppningsvis perfekt sommarkvällsinramning när regnet smattrar på taket och dimman ligger på lur utanför, så har nämligen spelarna begett sig till en gammal herrgård där det en gång i tiden skedde ett bestialiskt mord. En skyldig utsågs och hängdes kort därefter, men har sedan den dagen hemsökt godset och förtvivlat försökt intyga sin oskuld. Spelarna har kallats dit eftersom de alla är framstående medium som kan kommunicera med andra sidan, och genom drömmar kan spöket nu skicka ljudlösa budskap till spelarna. En av spelarna utses alltså till detta spöke, och försöker förmedla ledtrådar om den riktiga mördaren med hjälp av olika surrealistiska kort. De andra spelarnas uppgift är försöka nysta fram vem den skyldige är innan veckan tagit slut.

Ja, en enklare sammanfattning är att säga att Mysterium är en blandning av Dixit och Cluedo. Men denna unika samarbetsinramning och härligt kusliga stämning gör att det är så mycket mer!

Cacao

Flera trodde att Cacao var en solklar kandidat till årets familjespelpris Spiel des Jahres, men så blev icke fallet, utan det fick vackert nöja sig med en hedervärd rekommendation. Men det betyder såklart icke att det inte skulle förtjäna din uppmärksamhet.

Cacao är nämligen ett riktigt härligt och färgsprakande spel om kakao-odling och klurigt brick-läggande. Kanske inte en beskrivning som får snålvattnet att forsa till hos vissa, men för dig som kanske letar efter ett piggare alternativ till gamla nötta trotjänaren Carcassonne till sommarstugan, så är det här en klockren och smart avstickare med riktigt sköna somriga undertoner och egna kvalitéer som står på egna ben.

Och nu mina kära läsare lämnar jag över ordet till de andra skribenterna här på bloggen.

Hive – Peder

Det finns tre saker som är sommar mer än något annat: regn, insekter och att tvingas spendera tid utomhus. Nu låter jag mer cynisk än jag är, men tycker man som jag att värmen tar död på en och att natur bäst upplevs på film så är sommaren inte alltigenom gott.

Då är det bra att det finns spel som gör den blöta vistelsen bland myggen uthärdlig. Jag pratar naturligtvis om någon av de fina varianterna av Hive. Ett av de första spelen jag skaffade till samlingen är också det enda spelet jag faktiskt haft med mig ut en småregnig sommardag. Det är lätt att ta med sig ut, spelets brickor bryr sig precis noll om vilket väder det är, och pjäserna föreställer ju inget mindre än en uppsättning ilskna insekter. För bäst upplevelse föreslår jag ett picknicbord under tak, i en regnig skog, med en termos kaffe och ett par bullar. Och en kär vän att dela stunden (och kaffet) med.

Skull – KJ

Det finns två typer av semesterspelande. Den första är där du utnyttjar ledigheten genom att avsätta hela dagar till spelande. Den andra är då du befinner dig på resande fot, långt från dina naturliga vardagsrum/köksbord/träfflokaler. Oavsett om du är i den närmaste parken eller bortre Mongoliet är mobilitet en viktig faktor. Och du ska inte räkna med att det finns ett bord där du tänkte spela. Eller erfarna spelare. Efter en sådan utrensning toppas min lista av Skull.

Ett bluffspel för 3-6 spelare. Det består av fyra ölunderlägg per spelare, tre med blommotiv och en med dödskalle. Det gäller att överträffa varandra i hur många blommor ni kan plocka, utan att ta en dödskalle. Enklaste spelet i världen att lära sig. Avsaknaden av småbitar och ”kortens” storlek och tyngd gör att det kan spelas nästan under vilka väder- och bordsförhållanden som helst.

Plocka en blomma i sommar. Plocka Skull.

Twilight Imperium – Emil

Twilight Imperium. Med extra allt.

Spring inte! Jag är här för att reda ut några missförstånd. SPRING INTE! PTJO! Så, mycket bättre. Oroa dig inte, du kommer få tillbaka känseln i benen om en stund. var var jag? Jo, missförstånd. Det finns en allmän inställning om att sommarspel ska avnjutas på kort tid med obortblåsbara komponenter på grund av olika skäl. Det är en sällan skådad blandning av logiskt felslut och ren och skär misinformation. Vi börjar med det senare: varför bortblåsande komponenter skulle vara ett problem. Det är det inte, spelande på sommaren skiljer sig marginellt från spelande in the dark ages. Med det sagt, det finns ypperliga spel som passar i oländig terräng – jag hänvisar till mina kollegors tips. Vad som däremot gör sommaren glawrius är att alla har ett överskott av tid. Börjar du känna att du hänger med i vad jag säger? Inget spel har någonsin lämpat sig bättre för att spela under denna micrad kycklingfiléstempererade årstid än Twilight Imperium. Tro mig. Jag har bildbevis.

 

Spel!

Tårta!

Mer spel!

Grill!

Mer spel!

Spiel des Jahres – Årets spel skapades 1978 av tyskspråkiga spelrecensenter i ett försök att främja spelande med familj och vänner och för att ge extra uppmärksamhet till de bästa spelen, så de är lättare att hitta för ovana spelare. Segrare har varit bl.a. Settlers (1995), Carcassonne (2001), Alhambra (2003), Ticket to Ride (2004), Dominion (2009) och Camel Up (2014).

2001 utökades priset med en ny kategori; Kinderspiel des Jahres Award – Årets barnspel. Jag ska ärligt säga att jag inte känner igen någon av de spel som fått det priset. Men så har jag inte spelat så mycket med barn under den tiden heller.

2011 kom ytterliggare en kategori; Kennerspiel des Jahres Award – Årets expertspel. Segrare har varit bl.a. 7 Wonders (2011) och Istanbul (2014).

Alla tre kategorier bedöms efter samma kriterier:

• – Spelidé (originalitet, spelbarhet, lekvärde)
• – Regler (struktur, tydlighet, begriplighet)
• – Spelmaterial (funktioner, utförande)
• – Layout och presentation (låda, spelplanen, regler)

Organisationen delar också ut specialpriser när det passar sig. Vinnare har varit bl.a. Rubiks Kub (1980), THE aMAZEing LABYRRINTH (1991), Space Alert (2009).

Vinsten är “bara” äran och rätten att nyttja Spiel des Jahres logga, något som kräver att spelföretaget betalar en licensavgift. (För att hålla sig helt neutrala är dessa licenspengar de enda intäkter organisationen har.) Det kan låta lite fattigt med ett pris där det enda du vinner är något du måste betala för, men en Spiel des Jahres-utnämning betyder en stor synlighet i alla tyskspråkiga länder och därav en jämförelsevis svindlande ökning i försäljningen.

Tre nominerade spel i varje kategori (och rekommenderade spel som inte riktigt tog sig till final) presenteras i mitten på maj. I början på juni presenteras årets banspel och i början på juli de två återstående kategoriernas vinnare.

Årets barnspel blev Spinderella – ett spel där det gäller att rädda sina myror undan de tre hungriga spindlarna. Spelet är uppbyggt i två lager; marken där myrorna går och en upphöjd plan där spindlarna rör sig. två av spindlarna sitter fast via magneter i den övre spelplanen, medan den tredje sitter fast vid de två andra via en tråd. Genom att flytta magnetspindlarna kan på så vis den tredje sänkas ned på olika ställen för att gripa en av de stackars myrorna. Det är spelarna själva som på sin tur väljer om de vill flytta sina egna myror eller spindlarna. Spelar du aggressivt eller poängoptimerande?

Årets segrare i de andra två kategorierna har alltså i skrivandets stund inte utropats. Men vi kan titta lite närmare på de nominerade.

Årets spel

Colt Express Spelarna tar rollerna av tågrånare i cowboymiljö på ett tredimensionellt tåg av kartong. Mycket action och filmisk känsla utlovas.

Machi Koro Machi Koro har jag redan pratat så mycket om. Kortfattat är det bygga stad genom att köpa kort som ger dig pengar att köpa fler kort för.

The Game Nej, det är inte en spelversion av David Finchers film från 1997, eller en bok fylld av hemsk människosyn, det är ett nummerspel. Alla spelare har kort med nummer och det gäller att tillsammans lägga alla korten i nummerordning i någon av tre högar. För den mer actionkrävande låter det nog ofantligt tråkigt, men för oss med visst ordningsbegär kan det nog vara något.

Årets expertspel

Broom Service Tillverka och leverera magiska drycket runt om i riket. Välj bland olika roller för att uppnå dina magiska mål.

Elysium Vem har inte velat vara en halvgud i det gamla grekland? Att “komma till de Elyseiska fälten” är en eufemism för att dö. Här gäller det att samla karaktärer till Elysium – Paradiset för att få ta din plats bredvid Zeus. Vem vill du spendera evigheten med?

Orléans Orléans pratade jag om förra månaden. Kortfattat handlar det om att som köpmän lyckas bäst på den franska landsbyggden.

Vilka som vinner ska stå klart den 6:e Juli. Men oavsett så är en nominering, eller bara en rekommendation, från Spiel des Jahres ett riktigt gott betyg.

Året är 1989 och jag har precis fyllt sju år gammal. Drygt en månad innan har Super Mario Bros 2 släppts i Europa, och Mario har helt plötsligt fått sällskap av Luigi, Toad och Princess Peach.

Jag vet inte om det ännu, men det är detta år och detta spel som markerar början för min förkärlek för att få välja karaktärer i spel.

Folk har naturligtvis skapat och spelat med egengjorda karaktärer sedan den tjugosidiga tärningen blev en grej, men jag har alltid lockats mer av spel som erbjuder mig ett antal valbara karaktärer eller fraktioner. Vad är det som drar mig till denna typ av spel, vad är det med möjligheten att välja en karaktär som lockar mig så?

Det enkla svaret skulle kunna vara att “karaktären/fraktioner påverkar spelet rent mekaniskt/regelmässigt på ett sätt som tilltalar”. I vissa fall kan det naturligtvis stämma, men det är nästan aldrig bara det – eller ens mest det – som gör att jag väljer en karaktär före en annan.

Att välja en partner
Vi tar ett exempel. Jag har under en längre tid spelat med identiteten Leela Patel som min runner of choice i Netrunner

Hennes unika förmåga påverkar spelet på ett oerhört intressant och roligt vis, vilket var den huvudsakliga anledning att jag testade henne från början. Men efterhand har jag skapat en nästan personlig relation till identiteten som sträcker sig bortom detta. Nu har jag nästan svårt att spela med andra karaktärer, eftersom fröken Leela och jag har byggt upp något av en relation. En förståelse och ett förtroende – jag vet att hon i tuffa situationer kan lyckas vända på en omöjlig match. Samtidigt har hennes förmåga lyft fram aspekter av spelet som jag inte riktigt uppskattat innan.

Andra gånger har kärleken vuxit fram av en slump (som kärlek så ofta gör), och ur fruktansvärda missöden och total förnedring (som kärlek så ofta gör). Möt Carmen the Carpenter.

När vi träffades i första omgången av Robinson Crusoe var det inte självklart att det var henne jag skulle spela med. Minns jag det rätt så råkade hon “bli över” efter att jag låtit mina medspelare välja karaktärer först, så det var inte mycket till valmöjlighet där. Efter att ha spelat spelet ett antal gånger, alla gånger med just Carmen (nej, det står ingenstans att hon heter så), så har även vi lyckats bygga upp en histora tillsammans. Första omgången tog vi oss an det nobla uppdraget att skapa lite rep till vår sorgsna grupp skeppsbrutna, och misslyckades så till den milda grad att vi åkte på en svår armskada. Snickaren Carmen klarade inte av att göra rep. Whats not to love? I en annan omgång blev vi helt sonika bitna av en orm när vi var och skulle samla ved i skogen, vilket senare i spelet gjorde oss svårt sjuka och inkapabla att bidra med något vettigt för ett par rundor. Jag ocn min inkompetenta vän till snickare har, kort sagt, varit med om äventyr tillsammans.

När det inte är slumpen som avgör så brukar jag försöka låta min personlighet och kärlek för allt som är gott vägleda mina val av karaktärer. Därför blir jag nästan lika förvånande som mina vänner när jag konstant återkommer till karaktärer som den psykopatiska Womack.

Min fru är tveksam, men jag hävdar bestämt att det här inte handlar om någon självidentifikation. Det är bara något som lockar med att få spela en karaktär som redan på spelkortet beskrivs som “cold and heartless”, att få vara den som jävlas med sina medspelare i en guise av “det är ju Womack, inte jag, som gör det!” Det är så jag förklarar att jag inte kan spela Netrunner som corp utan att försöka döda mina mot-runners. Vem är jag att hindra företagens affärsmetoder?

Det händer dock att jag, nu och då, inte bara låter en karaktärs personliget avgöra. Ibland – nästan aldrig, märk väl – går jag nästan uteslutande på utseende. När jag ikläder mig rollen som djuraffärsägare har jag mycket svårt att basera mina inköp på huruvida djurens behov sammanfaller väl med försäljningsmöjligheterna eller min förmåga att tillgodose deras behov. Vem kan välja något annat när dessa förtjusande små liv står och tittar på en med trånande blick?

Eller för den delen den ständige kungen av New York, Captain Fish?

Sedan finns det ju naturligtvis de spel där jag alltid väljer samma fraktion varje gång enbart för att jag själv har varit med och skapat den.

Någon slags poäng
Så vad vill jag komma fram till med alla dessa karaktärer?

Egentligen inte mycket mer än att det är något fascinerande att spela med specifika karaktärer i spel, och märka hur en slags relation byggs upp mellan mig och karaktären. Det börjar betyda något vem jag spelar “som”, och jag börjar bry mig om mer än hur det går för mig i spelet – jag vill att karaktären ska lyckas. Eller, som med min älskade Hugo the Glorious i DungeonQuest, att karaktären ska misslyckas så totalt att jag aldrig kommer att glömma det.

Spel ska ju skapa historier och minnen. Att ha en specifik karaktär att känna koppling till, att identifiera sig med eller att känna sympati för, hjälper mig lite på traven med att göra just det.

E: “A Game of conflict in the grim future for 2 players”

J: Ja, det där är fan The grim future alltså.

E: Vadå? Det ser väl gött ut? Segelbåtar och glada färger med mera.

J: Jag vet inte jag…

E: Skitsamma, hur spelar man?

J: Vi ska ausroten varandra.

E: Inga nyheter där inte. Finns det en specifik masterplan eller ska vi bara hitta på allteftersom?

J: Det finns lite förhållningsregler vi måste ta hänsyn till. Magdalena Ribbings etikettkolumn, Warhammer edition. För det första ska man lägga upp planetisarna på en rad, två face down och fem face up.

E: Vilka ska vara uppvända?

J: De längst till vänster.

E: Vilken vänster?

J: Vadå “vilken vänster”? Vänster!

E: Vadå “vänster!” Vems vänster!?

J: Vadå “vems vänster”? Inte höger!

E: Men det fattar jag väl!

J: Men vad är problemet?

E: Skitsamma, du får göra det istället.

J: Men herregud… Så! Med Herkuleslik ansträngning har jag lyckats vända upp tre planeter.

E: Så alltså ditt vänster?

J: VADÅ “DITT VÄNSTER”!?

E: TILL VÄNSTER OM DIG!

J: JA?

E: JA!

J: Kan du inte skillnaden på höger och vänster?

E: Jo, men det är ju inte ett väderstreck direkt. Det beror ju på vilket håll man är vänd åt.

J: Håll? Till vänster är väl alltid till vänster. Min vänsterarm trillar ju inte direkt av om jag vänder på mig.

E: För i helvete… Kom över till min sida.

J: Åååååååh!

E: Ligger de uppvända planeterna till höger eller till vänster?

J: Jahaaaaa. Du menar så. Jag förstår. Ja, det var konstigt.

E: Ja, verkligen. Setupen får en överkorsad geting i betyg.

J: Å andra sidan kan man ju argumentera för att man bara kan välja vilken vänster som helst och se glad ut.

E: Lika glad som den här orkbäbisen?

J: Åhåhåhå, så söt den var!

E: Så jag antar att du vill vara orker?

J: Absolut inte! Space Marines baby! Mjag skja skjuta djig i hjuvjujet djitt jilla tjollkjyp!

E: Sluta vara elak mot mina orker! Ge hit den!

J: Ptjo! Ptjo!

E: Vad gör vi nurå?

J: Du ska ha en sån här döskalle med cybermonokel.

E: Yes! Snurror! Alla älskar snurror.

J: Visst, visst. Sen ska vi ha pengar med hammaren och skäran på. Och jag ska ha den här nazistörnen för jag är first player.

E: De blandar verkligen ideologier fritt i framtiden.

J: Och så ska vi dra kort. Så många som det står på din Warlord. Samma med pengarna.

E: Jag är fett rik. Och stryktålig om jag fattat det hela rätt.

J: Fast inte när jag skjutit dig i ansiktet. Ptjo! Ptjo!

E: Du och ditt ansikte. Jag har sjukt bra kort.

J: Ptjo! Ptjo!

E: Ska du börja eller?

J: Ja, ja, vänta lite för fan. Jag måste läsa vad det står. Det går ju inte bara att skicka ut folk hipp som happ.

E: Vad ska vi göra ens? Bara bemörda varandra?

J: Man kan vinna på två riktiga sätt ett tråkigt sätt och ett superantiklimaktiskt öppna förskolan-sätt. Antingen genom att spränga warlorden i luften. PANG! Eller genom att samla ihop tre planeter med samma resurslogga.

E: Och det tråkiga sättet?

J: Milla leken för någon.

E: Och öppna förskolan?

J: Jag kommer inte ihåg riktigt för det var så tråkigt att jag slutade lyssna på min egen läsa tyst i huvudet-röst. Men nåt i stil med att har ingen samlat ihop tre planter så får den med finast handstil vinsten. Eller likvärdigt dumt.

E: Okej, okej jag fattar etc. Det går ju kolla i reglerna om det är något som är oklart.

J: Det går bra ja. Hur som helst så lägger jag ner den här trevliga karln på första planeten.

E: Vad fan är det där för monstrum?

J: Han heter Honored Librarian. Han puttar i princip sina kamrater i korselden och kan inte dö.

E: Fy fan, han vill jag absolut inte ha att göra med. Jag ställer mig här borta istället med mina Nazdreg Flash Gitz.

J: Dina vad?

E: Ingen aning.

J: Nähänä, jag ställer min baws-man hos dig.

E: Då ska jag döda honom.

J: Ellerrrrrrrrr?

E: Ja, jag fläjmar honom med mina Flameboyz. Dun-dun-DUUUUUH! Eller sen gör jag det. När det är fläjmfas.

J: Rövigt!

E: Tack!

J: Jag spelar ett event och får lite pengar.

E: Jaså? Jaha? Fegt, jag förstår.

J: Det är inte fegt, det är taktiskt!

E: Visst, visst. Jag gör också det. Taktiskt feghet coming up.

J: Då fiser jag in en liten, liten scout här på planet nummer 2.

E: En sån tönt! Han ska mina Orkbäbisar äta opp! NOMNOMNOMNOMNOM!

J: Höhöhö! Har du sett här, vad som brötar in bakom fisscouten? En liten go sån Tactical squad som skjuter hejvilt omkring sig. Ptjo! Ptjo! Rakt i ansiktet.

E: Va? Hade du råd med den? KOSTAR DEN BARA 2!?

J: Ptjo! Ptjo!

E: Så jävla orättvist.

J: Rakt i ansiktet vettu! Ptjo! Ptjo!

E: Kommer du hålla på sådär hela kvällen?

J: Ptjo!

E: …

J: …

E: Kan vi änt…

J: PTJO!

Jag väljer att fira den nya blogguppdateringsfrekvensen med att blicka framåt. Vad finns det för nya spel vi har att se fram emot i våran favoritbutik under sommaren? Jag valde ut fyra titlar och letade upp lite information från internet (främst BGG) så ta sanningshalten därefter.

La Granja

Nominerad till Golden Geek Best Strategy Board Game 2014 (där titeln togs av det mycket trevliga Five Tribes).Utspelar sig i utkanten av byn Esporles på Mallorca och spelarna ska där bygga upp sina gårdar för att nå den åtråvärda titeln “La Granja” – Gården. Alla spelare har varsitt gårdsbräde som de ska bygga ut med en mängd brickor, pluttar och kort. Allt sker kring ett centralt bräde där arbetare placeras och resurser samlas in. Det verkar vara ett ganska standard strategispel som har en potentiellt ohälsosam attraktion till grisar. Ser fram emot att testa det!

Orléans

Orléans (nej, inte det nya på andra sidan Atlanten, originalet i Frankrike) låter vid första anblicken som Carcassonne (ta över landsbygden med byggare, handlare, riddare, munkar etc.), men mina tankar går mer till Russian Railroads när jag tittar på bilderna.Ett bräde för landet som ska domineras och ett bräde för poängräkningen. Arbetsplacering hela vägen ut som det ser ut. Nominerad i tre klasser av Golden Geek 2014: Innovative Board Game, Strategy Board Game och Board Game of the Year (där priserna togs hem av Dead of Winter, Five Tribes och Splendor.)

Specter Ops

En spelare tar rollen som en hemlig agent ska infiltrera en jättehemlig anläggning och lyckas utföra tre uppdrag och fly innan de andra spelarna hittar den.Låter lite som Fury of Dracula eller Letters from Whitechapel men med lite tydligare mål för den dolde spelaren. De spelen kan ni för övrigt höra mer om här och här. Mycket runtrännande på rutnät, men det ser ut att vara tilltalande grafik och fina miniatyrer.

Forbidden Stars

Warhammer 40k – den förlorade Herakon klustret är äntligen fritt att grabba, och alla vill såklart ha det. Spela som rymdjägare, rymdork, rymdalv eller rymdkaotiker (förlåt så mycket om jag gjorde någon hängiven W40k-spelare ilsken).Asymmetriska fraktioner känns standard för Warhammer, men ändå sympatiskt för brädspel.En himla massa miniatyrer (helt oväntat) som placeras på ett moduluppbyggt bräde känns trevligt. Jag kan inte låta bli att tänka på Twilight Imperium när jag ser det. Må hända är det ett kortare, mindre politisk, variant? Inte mig emot.

Jag har som sagt inga andra belägg för det jag skrivit annat än att jag läst det på internet. Rätta mig gärna om jag har uppfattat något fel. Jag har ju trots allt inte sett någon av spelen i verkligheten.

Om det är något spel (nytt eller gammalt) som du önskar att jag eller någon annan här skulle skriva om, peta gärna på oss i kommentarsfältet eller via någon annan kommunikationsform, så kanske du får din önskan uppfylld.

Det här var tänkt som en “Peders första spelrecension för Allt på ett kort”, och på samma gång ett första försök att på riktigt öppna mitt hjärta för det här med att spela brädspel ensam.

För att göra en lång historia kort: det blir ingen jävla recension denna månad.

För att göra en kort (och lite hetsk) historia lite längre…

Peder kan ingenting om krig, del 1
Jag införskaffade mig Thunderbolt Apache Leader för en tid sedan. Det är ett krigsspel om “the world’s best Close Air Support aircraft” (…) där man ensam ska försöka manövrera ett gäng luftburna galningar att klara av kampanjer genom en serie uppdrag och dagar. Jag kan fortfarande inte helt förklara min nyfunna fäbless för spel i någon slags “verklig konflikt”-miljö, men det var något med möjligheten att gräva ner sig i en militär operation över en längre tid, utan att behöva tänka på att ha vänner som vill hänge sig åt mina begär.

Det hela börjar hyggligt. Jag har preppat med ett antal lättförståeliga utskrifter från BGG som skulle förklara hur jag tar mig an denna best. Detta är ju inte Descent direkt, här är det karga papp-counters med många siffror som ska kastas omkring över kartan, så det gäller att göra det så lättsmält som möjligt.

Spelet låter mig välja både kampanj och “situation”, och jag tänker att jag kanske inte ska ge mig ut på allt för djupt vatten. Jag väljer att med en något olustig känsla ge mig på Irak. Inte Irak år 2015 så klart, utan Irak år 1991 – året då Nadine Gordimer vinner Nobels litteraturpris, Bingolotto börjar sändas och, så klart, Kuwaitkriget inleds. Tanken är att jag ska flexa mina muskler, “intimidating the opposition with a massive show of firepower”.

Det låter väl inte så farligt, tänker jag, och börjar sätta ihop min pilotstyrka, välja farkoster och bestycka dem med diverse…bestyckning. En snäll bibliotekarie som helst läser filosofisk science fiction och som aldrig har gjort lumpen – det är i det här skedet jag börjar känna av denna uppenbara avsaknad av de mest rudimentära militära kunskaperna. Hur väljer jag piloter? Baserat på deras namn, naturligtvis.

 

Man kan, om man är på det humöret, uppmärksamma att jag tydligen har lyckats rekrytera enäggstvillingar till mitt lilla flygsällskap.

Jag har, enligt kampanjbeskrivningen, två dagar på mig att slå ut tillräckligt många bataljoner för att nå en skaplig poäng. Jag kan, under en dag, välja att ta mig an flera uppdrag för att på så sätt försöka få fler poäng. Återigen, vatten över huvudet och allt det, så väljer jag att vara lite försiktig. Två lättare uppdrag, det borde jag kunna fixa innan dagen är slut. Som första uppdrag väljer jag att ta mig an en liten scout force värd 2 poäng, och jag sätter upp uppdraget för att sätta igång:

En Apache, en Thunderbolt och en Harrier, mot några nesliga lastbilar och ett par stridsvagnar (och ett par helikoptrar…). Vad kan gå fel?

Ett par-tre saker kan gå fel.

Peder kan ingenting om krig, del 2

Tydligen så är inte bara bestyckningen, besättningen och valet av helikoptrar/flygplan rätt viktigt för hur man klarar av ett uppdrag, man ska tydligen ha lite koll på vettig initial truppplacering, huruvida piloterna befinner sig i högt eller lågt läge, och att striderna utförs med tärningsslag. Jag besparar er detaljerna över massakern som följer, och lämnar er helt enkelt med en före- och en efter-bild efter cirka tre rundor av första uppdraget, av första dagen.

Före:

Efter:

Regelboken ger en fin summering av vad alla dessa röda små brickor innebär för mina stackars piloter, så jag kan väl delge några av dem:

Pylon: “Reduce the maximum Weight Points of counters the Aircraft can carry by 2, including the Weight Point penalty the Aircraft is suffering due to the Target Card’s Range Band. Discard counters if needed to meet the new limit.” – färre missiler och bomber att leka med för framtida uppdrag, alltså.
HUD: “Subtract 2 from the Aircraft’s Strike (not Cannon) rolls” – visst nämnde jag att man slåss med tärning i det här spelet?
Wounded: “The Pilot suffers 4 Stress and cannot Attack. The Pilot cannot have his Stress reduced until the Wounded Counter is Repaired by paying 1 SO Point during the Repair Aircraft phase. If the Pilot suffers a second Wound while Wounded, he is Killed and the Aircraft Crashes. Place a Wounded Counter on the Pilot card, instead of the Aircraft card.” Thor, den glade vikinga-piloten, kan med andra ord inte attackera alls och kan dö nästan när som helst.

Världen får vara oerhört tacksam att jag inte sitter i någon som helst beslutsfattande roll inom det militära.

Jag ser, jag vet, att Thunderbolt Apache Leader är ett bra spel – jag kan känna att det fortfarande liksom drar i mig att plocka fram det och ge det en till chans. Att jag behöver läsa på reglerna bättre, kanske läsa på lite tips och tricks om spelet och försöka lära mig hur man ska tänka med den uppsjö av val man har att förhålla sig till. Det gör inte min förnedrande förlust mindre förnedrande.

Så, en välformulerad recension, baserad på flera genomtänkta och utförliga spelomgångar, får ni snällt vänta på till nästa gång. Med ett annat spel. Thunderbolt Apache Leader och jag har en beef att reda ut innan jag vågar lämna några utlånanden.

Tills dess, stay frosty (förlåt)!

Mitt stundande föräldraskap har fått mig att fundera på det där med spel och barn. Under min egen tidiga barndom hade jag inte tillgång till så många avancerade spel. Som jag mins det var det Fia, Svälta Räv, Plockepinn, Memory, Yatzy, Kasta Gris, Othello, Monopol och enklare kortspel som gällde. Jag gick inte på dagis, så de spel som spelades var i hemmets lugna vrå, för det mesta med min mamma.

Även löjliga familjer är värda att samla.

Jag vet inte hur mycket hon dummade ner sitt spelande, för jag vill minnas det som att vi var ganska jämna. Hon påstår i alla fall att varken hon eller pappa lät mig vinna. Och det uppskattar jag.
Memory är ju ett klassiskt spel där ungar från låg ålder ofta spöar vuxna (för de äldre har en tendens att ha lite annat att tänka på än var just den kompisbrickan låg). Men i många fall har den vuxne spelaren ett övertag, framförallt när den har stor erfarenhet av spelande.

Vari h-vete var den andre Uppfinnar-Jocke nu igen?

Vilka “riktiga” spel funkar med barn? Både ett tema och en motor som ett barn kan förstå och ta till sig, men där vuxna och barn kan mötas som jämlikar? Kanske obalanserat på ett sätt som ger barnet en fördel och den vuxne måste arbeta för att ha en chans?
Fyll kommentarsfältet med förslag!
Men tänk på att det ska passa för barn, det kanske inte är så lägligt med zombiebackstabbing tidigt i livet. Fast det är klart, det beror kanske på vilket sorts människa du vill uppfostra…