Jag sitter och försöker tänka ut något bra, något värdigt, att författa ett blogginlägg om. Med jobb och kurser och annat så hinner jag inte med mer än ett inlägg i månaden, och då är det ju till att det jag faktiskt lägger upp är oumbärlig läsning. Men det enda som cirkulerar i mitt huvud är

“The party has gained an item: Black Cat”

Jag har, i mitt inventarium, en svart odöd katt. En kelig och älskvärd odöd katt, men en odöd katt nonetheless. Denna katt kom jag över under ett äventyr i PC-spelet Pillars of Eternity, när jag utforskade en underjordisk håla under ett slott. Ett av spelets många “forskare”, eller animancers som de heter här, hade lyckats återuppstå…ställa…liva ett antal individer. Vanligen i sådana situationer (ni vet, de situationerna) brukar det innebära en hel del stridigheter och otyg, eftersom odöda i det närmaste alltid är av ondo. Kattens reaktion på att jag kom in i rummet? Den började spinna och stryka sig mot benet. Jag hade två val i dialogrutan (katten pratar inte, men det hindrar inte mig från att göra det): att kela med katten (“pet”), eller att plocka upp den. Sagt och gjort, “The party has gained an item: Black Cat”. Uppmärksamma att katten är värd noll kopparmynt. Men vem säljer en kelig odöd katt (!)?

Det finns många anledningar till varför jag gillar att spela spel, och en av de största är de historier de kan generera. När jag har spelat ett spel vill jag ha saker att berätta, händelser att minnas med vänner, hemligheter och äventyr att diskutera med andra som spelat spelet. Jag vill kunna berätta om att det finns en zombiekatt i PoE som man kan bära med sig. Min vän Amanda och jag diskuterade senast idag vem som hittat bäst djur i ovanstående spel. Hennes drake är så klart betydligt mindre frän än min zombiekatt, om någon undrar.

Eller den “halo of dried gore” som Uwe sprang på under senaste Dead of Winter-omgången.

Detta är bara ett kort som berättar en liten historia, men den händelsen satte färg (mmm) på spelomgången och har blivit ett specifik minne vi delar och berättar om. Dessa delade minnen behöver så klart inte ha sitt ursprung ur något skrivet. Lika ofta är det händelserna, eller spelarnas egna val, som skapar dessa historier. Att Eldin, i sin första Netrunner-turnering någonsin, på sina fyra första klicks (en tur) lyckas vinna mot Magnus B – en av Sveriges bästa Netrunner-spelare – är något vi fortfarande pratar om när vi träffas på turneringar. Det är sådana händelser som bygger gemenskap, som inger en känsla av tillhörighet och närhet. Att få dela historier med varandra, vare sig de är gemensamt upplevda (som turneringen) eller inte (som min svarta katt) spelar mindre roll, om det innebär att vi skapar något tillsammans. Befintliga historier får en ny, vidare betydelse, och händelser utan skrivna historier ingjuts med liv och varaktighet.

Med de orden är det dags för mig att åter dyka ner i Pillars of Eternity. Jag har en drake att finna.

Shut up & sit down har vid flera gånger påpekat att brädspelskartonger ofta görs onödigt stora för att ta upp hyllmeter och synas i butikerna (något som är helt irrelevant för oss som köper alla våra spel online). Men jag tänker inte mala på om det så mycket, utan mer om innehållet i lådorna. Jag älskar estetiken av en inlay som är anpassad för spelet med perfekta små fack för alla komponenter.

Ordning och optimering är viktiga dygder för mig.

Men vi lever i expansionernas tidevarv. Och jag har ett tvångsmässigt behov att förvara alla expansioner i huvudspelets låda (eller i en expansionslåda om det passar bättre). Jag vill inte behöva kånka på tre-fyra lådor för att ha alla spelmöjligheter om jag tar med mig ett spel någonstans, framförallt inte om jag då bara behöver bära en massa luft.

Vad spelar det för roll att du har fått med en separat förpackning för alla komponenter…

…när du några få expansioner senare har en låda som ser ut såhär.

För jag är lite gammalmodig när det gäller hur allt ska förvaras. Jag har kört uteslutande med knarkpåsar. Knarkpåsar är perfekta när vissa komponenter alltid är en grupp som hålls isär från andra. T.ex. en spelaruppsättning. Men det har sina nackdelar. Om objekten i fråga som behöver vara sorterade mer är av karaktären bank som i olika spelomgångar används olika mycket är det ett väldigt massa hällande och ösande tillbaka i påsar vid spelets start och slut. Lösningen på det problemet är enkel, och jag vet att jag är hjälplöst efter majoriteten av er där ute som också gillar ordning och reda i spellådorna. För dem som inte redan har gissat det är det förvarings– och sortimentlådor jag pratar om.

Alchemists var spelet som fick mig att släppa in lådorna i lådorna.

Jag håller sakta men säkert på att introducera dem i min spelsamling. Problemet är att min optimeringshungrande hjärna måste hitta rätt storlek på sortimentask till spelets behov. Och när kan jag vara säker på att det inte kommer någon mer expansion som fördärvar mitt nya system?

Göteborg. Lördag. 23:40. Spartacus står på bordet. Ingen har spelat brädspel innan. E spelleder.

F: “När använder man den här?”
E: “I intriguefasen.”
F: “Jaha. När är den?”
E: “Nu.”
F: “Kan jag spela den nu?”
E: “Nej.”
F: “Varför inte då?”
E: “För att det inte är din tur.”
F: “Vem är det då?”
E: “Det är P:s tur.”
P: “Är det jag?”
E: “Ja.”
P: “Vad ska jag göra då?”
E: “Du kan antingen sälja kort för värdet nere i vänstra hörnet, eller göra det som står på kortet ifall du har tillräckligt med influence.”
F: “Vad är influence?”
SP: “Det är de här siffrorna på brädet du har framför dig.”
E: “Precis.”
P: “Okej. Ska jag sälja den här?”
E: “Njae, det är ett ganska bra kort.”
P: “Ska jag spela det då?”
E: “Det kan du inte. Du har för lite influence.”
P: “Vad är influence.”
SP: “Det är de här siffrorna på brädet du har framför dig.”
P: “Okej. Men då spelar jag det här för tre guld. Är jag klar då?”
E: “Njae, du kan ju be någon annan att stötta dig med influence om du vill spela det där kortet.”
M: “Vad är influence?”
P: “Nä, fan jag skiter i det. Jag är klar.”
SP: “Det är de här siffrorna på brädet du har framför dig.”
M: “Ah, okej.”
F: “Är det jag nu?”
E: “Nu är det du.”
F: “Då vill jag slåss.”
E: “Det kan du inte. Det är intriguefas nu.”
SP: “Ja, sluta var dum i huvudet F.”
M: “Precis, var inte dum i huvudet.”
P: “Vadå, det lät väl kul att slåss?”
E: “Ni får slåss snart. Spela nu F.”
F: “Okej, jag tar lite guld. Och sen säljer jag det här kortet. Klar.”
M: “Då är det jag. Vill du få lite guld SP?”
SP: “Ja, det kan jag väl tänka mig.”
M: “Bra. Du får ett mynt om du lånar influence till mig.”
SP: “Två vill jag ha!”
M: “Ett!”
SP: “Två, säger jag.”
P: “Ett två, ett två, ett två! Spela istället för i helvete.”
M: “Ja, nä skit i det då. F, vill du vara med för ett mynt.”
F: “Ja, visst det kan jag vara.”
M: “Bra, tack. Då ska jag ha fem mynt. Här är är din del F.”
SP: “Vafan, gav du honom två nu!?”
M: “Ja, det kanske du också hade fått om du inte hade varit så jävla åpen! Nu är jag klar.”
SP: “Ja, då skaffar väl jag lite guld också. Och säljer det här kortet för två. Nu är jag rikare än dig M.”
M: “Ha, jag började med mer pengar än dig så det är du inte alls.”
P: “Får vi slåss nu?”
E: “Först ska ni handla saker. Slavar och stuffs.”
M: “Det låter gött.”
E: “Fast allra först kan ni handla med varandra. Vill ni det.”
P: “Nä, alla har ju bara massa skit.”
E: “Okej, då kör vi marketphase. Jag vänder upp ett kort och så får ni buda.”
M: “Till dig?”
E: “Nä, jag är ju inte med och spelar. Jag är bara puppet master.”
F: “Men hur gör vi då? Bara säger vad vi vill betala?”
SP: “För i helvete! Han gick ju genom det här i början. Vi tar alla mynten i näven och budar dolt.”
F: “Ja, ja. Just det. Det sa du faktiskt.”
E: “Okej, det första ni kan köpa är en slav. Han har doktorsexamen och kan laga era gladiatorer om de går sönder.”
M: “Herrejävlar! Han ser ut som att han dricker formaldehyd och sover bort sina skift i en lucka på bårhuset.”
E: “Ja, han suger. Jag tror inte han har räddat en enda patient under alla gånger jag spelat det här spelet. Okej, är ni redo?”
Alla: “Ja.”
E: “1-2-3! Såld till M för tre spänn! Nästa greja är ett spjut. Det kan era gladiatorer kasta i fontanellen på motståndare och där rullar ni med de blå speed-tärningarna istället för det röda attacktärningarna för att se hur mycket skada ni gör. Det är fett om ni har rörliga gladiatorer. Som ingen har. Är ni redo?”
Alla: “Ja.”
E: “Alla bjöd ingenting, då försvinner den här. Vad har vi på tur tro? Hå hå hå, här har ni en riktig galning. The Thing in the pit, han hugger hövvet av sin motståndare på momangen om han vinner i arenan.”
P: “Är det bra det?”
E: “Ja, man kan ju betta på huvudavhuggning och tjäna fett med cash till exempel. Plus att man går upp i influence om man vinner.”
SP: “Och så kan man säga: “I’m gonna cut your head off and shit down your neck”. Det är jävligt coolt.”
F: “Kan man bajsa i spelet?”
E: “Nä, det är inte GTA V det här. Är ni redo?”
M: “Nä, vänta lite.”
F: “Åh, M är sugen på grisansiktet.”
M: “Nu är jag klar.”
SP: “Vänta lite… Okej, nu är jag också klar.”
E: “1-2-3! Jisses, här spenderas det!”
M: “Jag bjöd sju, det borde räcka.”
SP: “App app app! Jag bjöd åtta. Nu är han min!”
M: “Röven!”
SP: “Precis, du ska få honom i röven M.”
E: “För guds skull, kan vi fortsätta? Sista grejen är en gladiator till.”
F: “Vad är hans specialförmåga?”
SP: “Hans specialförmåga är att få den i röven om han möter mig.”
P: “Var det inte huvudet han högg av?”
SP: “Nä, jag har moddat honom. Nu hugger han av röven.”
E: “Hans specialförmåga är att han är spelberoende så han får pengar varje gång någon blir skadad i arenan. Är ni redo?”
Alla: “Ja.”
E: “3-2-1. Såld till M för tre spänn. Det var billigt.”
F: “Får vi slåss nu?”
E: “Nä, ni måste buda på vem som ska bli host också. Blir man host får man ett extra influence kan vara bra att komma ihåg.”
F: “Vad var influence?”
SP: “Det är de här siffrorna på brädet du har framför dig.”
E: “Det är värdet du måste ha för att kunna spela intriguekort. Är ni med nu eller?”
Alla: “Ja.”
E: “3-2-1… Såld till M för alla pengar han har.”
M: “Yes! Jag är Kevin Spacey i House of Cards.”
SP: “Snarare Leonardo DiCaprio i Django Unchained.”
E: “M, du ska bjuda in folk.”
M: “Ja, ja. Jag bjuder in P.”
P: “Ja, ja jag kan vara med.”
M: “Och så bjuder jag in SP!”
SP: “Javisst.”
E: “Då ska ni välja gladiatorer.”
P: “Jag tar han här. Han ser kompetent ut.”
SP: “I choose you, Rövcapitator!”
M: “Jag vet vad jag ska betta på i alla fall.”
P: “Jag tror på mig själv. Jag bettar på vinst.”
E: “Yes, så alla har bettat på decapitation utom P som har satsat på vinst för sin gladiator. Spännande.”
SP: “Inte egentligen.”

Två minuter senare.

E: “Vinst till SP, genom halsmord.”
P: “Jag brydde mig inte om honom ändå.”
E: “Då är det re-up och sen intriguefas. M du börjar.”
M: “Då säljer jag det här och så spelar jag det här för att gå upp en influence.”
F: “Shit, M leder.”
M: “Det gör jag. Jag är klar.”
SP: “Jag tar lite mer pengar. Klar.”
P: “Jag lägger det här kortet “Injure one dominus gladiator or slave” på dig SP.”
SP: “På mig!?”
P: “Ja, du högg ju huvvet…”
SP: “Röven.”
P: “Röven av min gladiator.”
SP: “Jaha, då guardar jag väl då, med en guard. Fyra eller bättre så går det åt helvete för dig… Fem! Så kan det gå Judas.”
P: “Jaha. Nähä. Nä, då är jag klar.”
F: “Då är det min tur. P, vill du vara med och sänka SP? Jag kan dra ner honom en influence om du stöttar mig.”
P: “Så om jag lånar ut influence till dig så sänker du honom? Det är det du tänker göra?”
F: “Ja, han var ju ett svin. Vi måste ju hålla ihop så han inte drar iväg.”
P: “Okej, om du sänker honom så har du mitt stöd.”
F: “Jag har alltså ditt stöd?”
P: “Ja.”
F: “Bra. Då spelar jag den här så jag går upp ett i influence. Sen är jag klar.”
P: “Du ska sänka på ditt bräde SP.”
SP: “Nä, varför då?”
P: “För att F spelade kortet som sänkte dig.”
M: “Nä, det gjorde han ju inte.”
P: “Jo, jag lånade ju ut influence till honom.”
SP: “Ja, och sen spelade han kortet som höjde hans track.”
P: “Men det var ju inte det jag gick med på?”
F: “Nä?”
P: “Men… alltså… Då gäller det ju inte.”
F: “Jo.”
E: “Han lurade dig.”
P: “…”
E: “Är du okej.”
P: “Jävla skitvänner.”

Göteborg. Söndag. 00:10 Spartacus står på bordet. Spelet börjar.

Den första expansionen till Machi Koro skulle på svenska heta Hamnen. Trogna läsare vet att originalspelet var väldigt eftertraktat för mig. Så hur är det med expansionen, är den något att ha?

Det beror på din inställning till originalet. Om du inte tyckte om Machi Koro över huvud taget så kommer inte expansionen ändra på det. Om du gillade grundspelet hyfsat så kanske det här kan vara något för dig. Om du tycker att originalet går allt för fort att spela, eller att spelomgångarna känns repetitiva så kommer tillägget råda bot på det.

Så vad får du med i expansionen? Till att börja med får du en låda mer anpassad för ett spela av den här storleken, ett gäng tjugokronorsmynt och startkort för en femte spelare.

Mycket mer passande låda, med gott om plats för kommande expansioner.

Tre nya landmärken, där ett av dem är byggt från start.

Med ett stadshus är aldrig kassan tom, även om du finner att du äter för mycket sushi…

Ett gäng nya byggnader kommer också med. De mest noterbara är Sushibaren, Skattekontoret och Tonfiskbåten.

Normalt är 14 svårt att slå med två D6:or, men inte i hamnkvarteren.

Jag tror det totalt är tio nya byggnader. Jag skriver tror, för jag råkade i min iver blanda in dem allt för fort med grundleken och nu orkar jag inte leta fram dem igen.
“Blanda ihop?” säger spelare av originalet, “MK har ju alla kort ordentligt sorterade!”
Ja, men det för mig in på den största skillnaden (i mitt tycke) mellan originalet och expansionen. Borta är den statiska marknaden där samma strategi kunde användas i spel efter spel. Nu blandas istället alla etablissemangskort i en stor hög och därifrån dras tills tio unika kort ligger ute (kopior läggs på hög). Det är marknaden spelarna får handla ifrån. Om en hög tar slut dras nya kort tills det åter är tio högar.

Marknaden styr.

Ett mycket snyggt och enkelt sätt att hålla spelet varierande och tvinga spelarna att komma på nya strategier hela tiden. Och du slipper sortera alla kort hela tiden. Du tvingas förstås att blanda en stor hög kort, men det är ju något vi spelare är vana vid.
Även om du bara spelar grundsettet och är nöjd med det så tycker jag att du ska använda den nya varianten av marknad. Det fungerar väldigt bra även här och ger verkligen spelet ett lyft.

Det här med de så kallade “Overlord-spelen”. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med dem.

En kort sammanfattning: Overlordspel utgörs till stor del av Fantasy Flight Games egna lilla håla, där de nu hunnit samla på sig både Descent, Mansions of Madness och nu senast Imperial Assault. En spelare axlar rollen som både den onda sidan och någon form av spelledare-light (som “overlord”), medan resten av deltagarna drar på sig rustning och bredsvärd/maskingevär för att rädda världen och mänskligheten från undergång med sina respektive hjältar.

Jag vill verkligen älska den här typen av spel och spelidé. Assymetri, rollspelsliknande inslag och lagarbete – de har ju alla förutsättningar för att vara klockrena. Så varför blir jag så frustrerad varje gång jag ger mig på något av dessa spel? Låt oss ta ett kliv ner i grottan/dödsstjärnan och gräva lite i detta.

En kamp mellan gott och ont
I helgen samlades alltså jag och några vänner för att fortsätta vår Imperial Assaults-kampanj. Första träffen hade slutat med vinst för våra käcka hjältar, så vi var vid gott mod (och god vigör) inför kampanjens framtida eskapader. Första uppdraget för kvällen: Fridas (eller “Mak Eshka´rey” som hon så klart heter) personliga side-mission. Det hela börjar rätt bra, när Magnus (kampanjens smutsiga imperiekommendant) talar om för oss att Frida för uppdraget har kommit över en AT-ST som hon får manövrera efter bästa förmåga.

Det här kommer ju att bli en walk in the park, tänker jag (ehm, “Diala Passil”).

Well…

Det dröjer ju inte jättelänge förrän vi börjar känna oss lite “utsatta”. Den lilla runda papp-biten precis framför vår feta AT-ST? En överjävlig superdude som tar evigheter för oss att få ihjäl, och inte innan han lyckats ta ut vår enda egentliga fördel i uppdraget (walkern, om det inte var uppenbart). Vårt uppdrag är inte svårare än att vi ska ta död på alla fiender, men de kräver så mycket och har så sköna förmågor att det känns i praktiken helt omöjligt.

Som tur är så innebär en förlust i uppdraget inte nederlag i kampanjen, så vi kollar busstider och tar nya friska tag. Vi är ju hjältarna för tusan, nog måste det här vända om det ska bli någon vettig sci-fi-berättelse av det här.

Nästa uppdrag blir att är något slags “interagera med tre olika terminaler”-uppdrag, och återigen börjar det hyggligt. Kan det här vara vårat break? Är det här det vänder?

Alltså…

Den där AT-ST:n i den sista bilden? Ja nej det är inte något vi hjältar har till förfogande. Allt nasty robot-liknande som ser hotfullt ut? Yep, det är Imperiet som beslutat sig för att vinna även det här uppdraget.

Jag brukar ganska sällan bli frustrerad när jag förlorar i spel. Det händer naturligtvis, men jag tror att de allra flesta jag spelat med kan intyga att jag är en rätt chill förlorare. När jag spelar denna typ av spel är det något som gör att humöret ligger och balanserar någonstans mellan nervöst pepp och frustrerat gråtfärdig, vare sig jag spelar som Overlord eller som hjälte.

Så vad är det handlar om? Varför har jag – och flera av mina medspelare med mig – så svårt att hantera dessa spel?

Narrativ och/eller ludologi
Jag tror att ett problem, eller en diskrepans, jag upplever i dessa spels design är en slitning mellan spelet som tävling eller kamp, och spelet som berättelse eller rollspel. Overlord-spel försöker till sin natur att vara både och: i egenskap av att ha en spelare som “håller i trådarna” vad gäller berättandet av story, setup och att agera bad guy så ligger en viss tyngd på spelet som narrativ och “upplevelse; samtidigt är det ett spel med uppdrag och klara objektiv – hjältarna ska försöka klara av uppdragen, och Imperiet (i det här fallet) ska försöka stoppa dem från att göra det. Vad det lätt leder till är att jag så gärna vill uppleva spelet som berättelse, men gång efter annan snubblar över både regler (eller regeltolkningar, och skilda uppfattningar av de samma) och det faktum att de beslut som kanske enklast och bäst leder till vinst för någon av sidorna sällan känns speciellt tematiskt intressanta.

Första uppdraget den kvällen innebär att vi måste döda alla fiender. Overlorden behöver få oss alla sårade, och när det blir tydligt att endast en av oss står osårade flyttar naturligtvis Magnus undan sina mer sårbara figurer så att det blir i princip omöjligt för oss att hinna komma åt dem. Kvällens andra uppdrag och vi ska komma åt tre olika terminaler. Vad är det taktiskt bästa Magnus kan göra? Att helt enkelt “vara i vägen” för oss, tills rundorna är över och vi inte hunnit.

All heder åt Magnus, han gör sitt bästa och fattar både ett och två “sub-optimala” beslut (jag uppmärksammar det även när jag inte är på humör att säga det i stunden). Men det ändrar inte det faktum att jag har svårt att riktigt greppa vad det är som förväntas av mig som spelare. Hur bör jag gå in i ett spel som detta, hur tänker man sig att jag ska förhålla mig till spelet som spel (ludologi) kontra spelet som berättande (narrativ)?

Nu vet jag att det är många (många) som älskar dessa spel, och säkerligen med all rätt. Jag, Amanda och Magnus pratade om detta när vi väntade på bussen hem, och jag är laddad att nästa träff försöka ha en mer relaxed inställning och en mer övergripande “det är umgänget och berättelserna vi kan skapa som betyder något”-approach. Det gör säkert för en mer fruktsam upplevelse. Jag önskar bara att spelet själv ville vara lite tydligare med sina intentioner, och bestämma sig vad det vill förmedla.

Idag fick jag äntligen chansen att testa AquaSphere – det (i min värld) senaste från Stefan Feldt. Alla de av herr Felds spel som jag testat tidigare har jag gillat. Främst Amerigo, men även Bora Bora och Bruges. När jag tänker efter och läser lite innantill är det tillsammans med La Isla (också helt okej spel) de enda av hans spel jag har testat över huvud taget, så mitt betyg om honom är mycket bra. Han klår inte Vlada Chvatil, men det är inte omöjligt att han kommer in som nummer två på listan över brädspelsdesigners.

Poängsnurra och programmeringsstation i ett!

AquaSphere som sagt. Temat verkade ganska skumt när jag först hörde om det – en forskningsstation under vattnet där du går runt och programmerar robotar. Den som hade hoppats på RoboRally eller Space Alert kan glömma det, här är det lugn och fin programmering som gäller. De som var mer inne på Bora Bora, men samtliga spelare springer runt på samma bräde och försöker roffa åt sig så mycket som möjligt av de resurser som finns där är mer rätt ute. Inte helt oväntat när det gäller den här designern spelar inte temat så stor roll, men för en gångs skull tycker jag att det passar ovanligt väl med spelmotorn.

Nej Tobias, du får inte plocka robotarna mitt i!

Spelarbrädet påminner lite om Terra Mystica, men fungerar lite annorlunda. Den stora spelplanen är modulär, så ingen spelomgång är den andra lik (approximativt). Programmering sker i steg där du tvingas välja mellan vad du vill göra. Många smarta små system som arbetar väldigt bra ihop för att förvilla spelarna.

Så här ser ett laboratorium som inte riktigt är fullständigt utbyggt ut…

Det här är Felds hårdaste hjärngymnastik hittills. Bora Bora en enkel vandring i parken i jämförelse. Många saker att hålla i huvudet, och som vanligt inte alls nog med tid (som passande nog är en resurs här, den du oftast saknar) att göra allt det du vill. Ett mycket trevligt spel för dig som vill ha en cebral träningsrunda. Men bli inte sur när du råkade tänka fel, det finns mycket bläckfiskar i havet.

Så mycket att göra, så lite tid…

Jag ska förflytta mig till andra breddgrader i en vecka eller så. Och som ni vet innebär “andra breddgrader” också “inga spel”. Men det ska bli ganska skönt. Bara njuta av att vara liksom. Inga konstigheter.

Inga konstigheter alls.

 

/*

Den här gången blir det inte ett så långt inlägg, för min lediga tid (inklusive den jag tänkt lägga på att skriva det här inlägget) har gått åt till att spela Alchemists.

I’m not mad, i have a diploma!

När jag varken fick det i julklapp eller när jag fyllde år, tröstade jag mig genom att ge det till mig själv i födelsedagspresent.
Tack så mycket!

De som lyssnat på podcasten vet att jag gillar det här spelet skarpt, så jag tänkte inte gå in på det närmare här. Nu när jag har fått spela det lite mer så är det bara en grej jag saknar; varför finns det inget enspelarläge? För utom Chrononauts har jag aldrig haft en sådan lockelse att spela ett brädspel alldeles själv. Men det ska nog gå bra att ljuga ihop ett eget spelläge.

Bara jag och kitteln…

Om man klickar blir den större!

Nu var det ett tag sedan jag figurerade här på bloggen, så jag tänkte lite snabbt påminna er läsare om vem jag är: jag älskar idén med spel lika mycket eller mer än jag älskar att spela spelen. Om detta har jag tjatat till leda.

Detta har gjort att jag varit väldigt snabb på att köpa spel jag älskar idén med, spel som jag nästan vill ha framme och uppställt hela tiden oavsett om det spelas eller inte. Men det har också gjort att jag köpt spel utan mycket tanke på huruvida jag kommer få/hinna spela dessa inom en överskådlig framtid.

Ett snabbt öga i diverse onlineforum och –grupper visar att jag så klart inte är ensam. Bild efter bild på folks senaste “skörd”, där man inte sällan köpt på sig fem-sex spel per gång. Jag dömer ingen, jag älskar känslan av att öppna ett paket och plocka ur ett antal underbara (?) spel ur sin plast, dofta på kartongkartorna och organisera komponenterna i fina små ziplock-påsar eller Clas Ohlson‎-lådor. Men vad betyder spelen i längden om jag inte spelar dem? Av de 13 spel man ser i bloggbilden längst upp har jag spelat 7 av dem – och endast 4 av dem fler än en gång. Hur kan jag prata om spelens sociala funktioner, om dess förmåga att skapa spännande interaktioner, om jag nöjer mig med att fylla mitt ha-begär och mina bokhyllor? Om jag låter mina umgängen färgas mer av min spelsamling än tvärtom?

Dessa funderingar har gjort att jag saktat ner lite i mina spelinköp, och dragit ner på tiden jag spenderar letandes efter det “nya heta”. Jag vill skapa en balans mellan nöjet att köpa och äga spel, och nöjet att umgås med folk kring ett spel. Detta kan låta trivialt, men för mig har köp-hetsen (om vi vill använda oss av löpsedelstext) gjort att jag många gånger fått tunnelseende i två bemärkelser: med alla bra spel i horisonten är det svårt att peppa på de jag redan har, och; med alla ospelade (och säkert underbara) spel i min egen bokhylla är det svårt att peppa på mina vänners nyköpta spel. När jag släpper fokuset på spelen lite grann är det, finner jag, betydligt lättare att bara “go with it” och spela det som känns roligast för stunden. Att låta stunden, umgänget och stämningen diktera vad vi gör.

Vilket, efter detta Världens Längsta Intro™, helt oavkortat leder mig till insikten om att jag inte borde ha väntat så länge med att spela Battlestar Galactica istället för att envisas med att mitt Dead of Winter nog är coolare, och att Russian Railroads är det perfekta Eurospelet jag inte själv måste äga. Att det är betydligt roligare att fråga sig “vilka spel fungerar perfekt med dessa underbara människor?” än att fråga “vilka människor fungerar perfekt för detta underbara spel?”.

Jag har så klart inte slutat intressera mig för nya spel, eller slutat småfnittra lite när Tobias (eller någon annan) uppdaterar sin “Kommande spel”-lista. Men jag är kanske på väg att bli lite mer eftertänksam och uppmärksam på varför jag vill ha eller spela ett spel än tidigare.

Det är en skön känsla.