Det är som sagt något speciellt med Game of Thrones le brädspel. Jag spelade det återigen större delen av dagen igår och efter sex timmar av medspelare som förhandlade såhär:
gjorde såna här förtäckta hot
gjorde såna här anfall mot mina fiender
svarade såhär på mina diplomatiska lösningar
och i största allmänhet bara betedde sig såhär
Och såhär
Och såhär
Var det skönt att bara göra en Emil Forsén och vinna den MORALISKA SEGERN SÅ JÄVLA HÅRT!
What has won may never lose.
/*
Nu när Allt på ett korts husmatematiker KJ valt gå bananaz måste någon annan rycka in för att siffertrollandets sköna konst inte helt ska gå förlorad. Vem passar då inte bättre en Omvårdnadsvetenskaps- och Sociologi-bibliotekarie med filmvetarbakgrund? Så, med en solcellsdriven miniräknare i högsta hugg gräver jag mig ner i min egen spelsamling för att medelst de fyra räknesätten (och en hel del svepande påståenden och antaganden) tematiskt analysera denna.
En första, smått förvirrad och lite omskakad, iakttagelse: jag äger (expansioner och “expansioner” ej inräknade) i runda slängar 59 stycken spel. För genomsnittsbesökaren på denna sida tvivlar jag inte på att siffran möts av ögonrullning upp i hjärnan följt av ett “det är ju bara inköpslistan inför Essen”, men för mig som relativt ny brädspelare – och en som under större delen av denna nya karriär varit “fattig student” – är detta nästan befängt.
Bakom dessa 59 spel gömmer sig, föga förvånande, nyckeln till att förstå Peder Brädspelaren och hans plats i samhället.
Nej ok, det gör det kanske inte. Men jag har räknat lite på vilka tematiska strömmar som löper (för att låta så där skönt skitnödig) genom denna spelsamling.
Ma-tematik
Av dessa 59 spel visar sig hela 21 stycken ha någon form av science fiction-tema. Nu är jag lite godtycklig i min kategorisering – hit räknar jag lite hurtigt även zombiespel (science gone awry!) – men det utgör ändå nästan 36% av samtliga spel. Då har jag, som tidigare nämnt, uteslutit expansioner och därmed räknat bort alla de 18 (!) expansioner till Netrunner och alla förbannade Zombicide-kartonger. I endast 9 stycken, 43%, av dessa figurerar rymdskepp av något slag som primär mekanik eller tematik. Legendary Encounters: An Alien Deck Building Game har naturligtvis rymdskepp i spelet, men eftersom spelet på något sätt kretsar kring manövrerande av ett sådant räknar jag inte med sådant. Detta kan vi kontrastera med att 10 stycken av de 14 science fiction-böcker (jag köper få böcker), eller 71%, frontar minst ett par rymdskepp. Hur gick det här till? Varför har ingen poängterat denna brist tidigare?
Näst största gemensamma nämnare, om man inte räknar “spel för fler än två spelare” eller “spel som innehåller kort”, är spel med någon slags historisk anknytning. Här finner vi 17 stycken spel, där jag räknat in allt från 7 Wonders till Fire in the Lake. Det är också inom denna genre (om vi kan kalla den det) vi finner flest siffror i titlarna; hela 15 siffror fördelat över fyra spel. “Årtal ju”, skriker ni. Yes, svarar jag, och konstaterar att endast ett enda av mina science fiction-spel har siffror i titeln: Warhammer 40,000: Conquest – också det årtal. Av 59 spel är det endast två som har siffror i titeln som inte har med årtal eller datum att göra: 7 Wonders och
This Town Ain’t Big Enough for the 2-4 Of Us.
Om vi tittar på vad vi hittills har fått fram så kan vi konstatera att jag tycks ha svårt att leva i nuet och i “verkligheten”. Av de 59 spelen i samlingen så är det hela 38 stycken – 64% – som utspelas eller handlar om framtiden, dåtiden eller en alternativ, dystopisk nästan-samtid. Lägger vi till de åtta stycken spel jag placerar i fantasy-genren (så mycket tycks jag gilla drakar och troll) så är vi uppe i hela 78%! Samtida spel, spel som på ett påtagligt sätt placerar sig i en trolig nutid, kan man räkna på en hand: Blueprints, Machi Koro, Suburbia och Trains. I fyra av dessa fyra spel bygger man byggnader och infrastruktur; tre av dessa fyra spel består av endast ett ord. Man kan med andra ord räkna upp alla mina samtida spel i fem ord.
Oavsett vilken epok eller miljö dessa titlar utspelar sig i så är vapen något som framträder nästan överallt. 35 av 59 spel, eller 59%, har på ett mer eller mindre explicit sätt vapen i tematiken. Då har jag inte räknat konfliktspel där vapen inte syns, utan bara de spel där man någonstans får se vapen framträda. Som filmvetare är man ganska van vid “sex eller våld”-uppdelningen många tycker sig se mellan Europa och USA: i USA älskar man våld men får moralpanik om någon råkar visa sig lite naken (speciellt om det är en man), medan man i Europa föraktar våldet (nåja) men gärna kastar av sig underkläderna i tid och otid. En inte speciellt noggrann överblick av mina spel visar att jag har precis två (2) spel som har sex, nakenhet, kroppen, kärlek eller förälskelse som huvudsakliga (eller ens sekundära) tema: geisha-spelet Mai-Star och frierispelet Love Letter.
Så vad har vi fått fram av allt detta? Med en ytlig och hastig analys (den bästa sorten) kan vi konstatera att jag är en vapengalen och kärlekslös man med samtidsångest. Någon mer som känner igen sig?
All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy.
Nu är det filmfestival igen. Precis som förra året (det är till och med samma toppbild) innebär det att jag gör en omprioritering i prokrastineringen och stänger in mig i mörkret ungefär sex timmar om dagen. Men jag har lärt mig att streamlinea lite. Igår var jag på en av Allt på ett korts spelförenings fantastiska spelsöndagar, och i lördags fick jag nöjet att se The Divine Move. En film om att spela, och tvångsmata personer med, GO.
https://www.youtube.com/watch?v=PpbAxNVOav0
Men förutom de tillfällena, och att jag i detta nu väntar på min moviebuddy för att vi ska hinna spela BattleCON innan nästa visning (MOAR violence), så kommer det bli tunnsått med tärningsrullandet den här veckan. Men jag är faktiskt helt okej med det, c’est la vie etc med mera. Och det är ändå filmen som är min stora kärlek i vardagens fängelse, och filmfestivalen är mitt conjugal visit.
Med den obehagliga bilden i era huvuden, mina kära vänner, lämnar jag er.
/*
Jag har vid ett par tillfällen lyft fram spel ur ett estetiskt eller tematiskt perspektiv, det visuella och det narrativa i och med spel. Jag har pratat om spel som idé, som ett forum för möten. Men har jag inte missat något?
Jag har naturligtvis missat massor (i synnerhet som KJ snodde musik-tips-idén), men det kanske mest uppseendeväckande är att jag aldrig egentligen pratat om spel som de fysiska objekt de faktiskt är. Jag har aldrig tagit mig an spel som taktila händelser, som objekt man rör vid, flyttar omrking på en yta eller kastar. För bräd- och kortspel skiljer sig ju faktiskt inte bara från tv- och datorspel i det att de låter folk närma sig varandra i det fysiska rummet. De låter oss vara fysiska med dem på ett sätt som digitala spel inte alltid gör.
Det här inlägget kommer inte bli så filosofiskt och professorigt som det kanske låter.
Jag är mer intresserad av de små handlingar vi gör i många av våra spel. De små rutinrörelser och -handlingar vi utför i var och vartannat spel för att överhuvudtaget kunna “spela spelet”. Till exempel att…
…slå ett gäng tärningar
Tärningar. Vi har använt dem till bedrövelse sedan mor och far tyckte att husvagnssemester med bara ett Yatzy i bagaget var en bra idé. Och ändå, ändå, kan jag inte låta bli att känna en alldeles speciell känsla när jag plockar upp ett par tärningar i handen. Rullar runt dem mellan fingrarna, låter dem slå emot varandra ett par gånger innan jag nästan nonchalant slänger ut dem över bordet. Den där millisekunden innan de stannat när resultatet kan vara nästan vad som helst. Det är något underbart över att försöka spela på oddsen, och att man (jag) alltid alltid alltid blir övermodig i spel så fort det innehåller tärningar. Eller att…
…spela ut kort
Sedan jag började spela Netrunner så har mitt förhållande till kort förändrats. Inte bara kortspel i stort, utan specifikt hur jag spelar dem, hur jag håller i dem och hur jag liksom leker med dem. Gifen ovan är ett bra exempel: jag spelar inte bara ut kortet – jag skapar en dramatisk scen.
https://www.youtube.com/watch?v=oidcZOmK-us
Spelet i sig behöver inte vara dramatiskt för att jag ska känna att det är det när jag spelar korten på det viset. Spel med kort får en viss tyngd, en viss påriktigt-ness. På samma sätt som…
…att hantera pengar/resurser
Ok, det här gäller inte alla spel med pengar eller resurser. Men så länge valutan är representerat av något med tyngd, något som kan göra märken i bordet om man släpper det från lite höjd, så platsar det. Splendor har sina stora runda ädelstenar, Kickstarter-versionen av Hegemonic kom med ett set underbara metall-mynt. Klirrandet när man väger mynten i handen, ljudet och känslan när man lägger ut dem på bordet. Förändringen från X till Y i ett tv-spel har väldigt lite att säga till om här. Det samma gäller egentligen även när man…
…placerar ut en byggnad
Nu är Bora Bora kanske inte det bästa exemplet, men jag orkade inte släpa fram Terra Mystica-brädet för att visa vad jag menar. Att placera ut – nej, att med hårt arbete och uthållighet låta resa – en byggnad är att sätta sitt märke i jorden. “Här är jag,” liksom. “Det här är min ö.” Det är som att spelbrädet i sig förändras, som att se något växa fram och ta form. Få liv. Ett par före-och-efter-bilder på ett sådant spelbräde är inte bara fascinerande att se, det ger också lite perspektiv.
Nåja, kanske inte perspektiv, men det är fint och lite härligt i alla fall. Lite på samma sätt som när man…
…får bläddra i en “riktig” tidning
I ärlighetens namn kommer jag inte på fler spel än Sherlock Holmes Consulting Detective som har detta, men oh how jävla immersed man blir av det! Aldrig har jag känt mig mer som en detektiv – en smart detektiv – som när jag sitter och med hökögon bläddrar igenom The Times och plötsligt, där är det ju! Lord Clande-boye kommer att lämna London för ett uppdrag i Kabul, och vi vet ju vad det betyder?
(nej det vet ni inte)
Ok, nej det vet vi inte, vi har så klart skjutit utanför mål med flera hundra meter. Men tills det uppdagats har vi fått vara de smartaste brottslösarna i stan, nästan uteslutande genom att bläddra i ett par fiktiva dagstidningsark. Det är mer än jag kan säga om att bläddra i verkliga dagstidningar.
Vissa puritaner vill ha det lugnt och tyst runt spelbordet, men vissa uppskattar lite bakgrundsmusik. Men vad ska då spelas? Om musik tillåts runt spelbordet ser jag gärna att den passar speltemat. Men det kanske inte alltid är så lätt att veta vad som passar. När det är filmlicenser som spelas ska naturligtvis det officiella soundtracket spelas. För andra tillfällen presenterar jag här lite förslag på musikval. Om min musiksmak skiner igenom är det helt medvetet.
Vilken version av universum det än är ni latjar runt i så passar S.P.O.C.K. perfekt. Förkortningen utläses Star Pilot On Chanel K som de döpte om sig till efter att Roddenberrys advokater hörde av sig, och visar att det inte är bara Star Trek musik de spelar. Även om det kanske är lejonparten.
Exempel: All E.T.s Aren’t Nice | Where Rockets Fly | Alien Attack
Paul Rolands Re-Animator är utan tvekan det rätta valet för den korrekta stämningen.
Exempel: Arkham | Chutulu | Charles Dexter Ward
Vill ni ha något mer lättsamt kan jag rekommendera Tom Smith.
Exempel: Cthulhu Fhtagn | I Had A Shoggoth
Sabaton är en ypperlig krigsmusikleverantör, framförallt när det gäller andra världskriget. Men även Karolinertiden har de tonsatt.
Exempel: En Livstid I Krig | Coat of Arms | White Death | Ghost Division
Om krigsmusiken hellre ska vara på svenska kan Raubtier passa bra.
Exempel: Det finns bara krig | Panzarmarsch | K3
Om kriget mer hör hemma i gamla dagar kan Turisas vara rätt för dig.
Exempel: Stand Up And Fight | Ten More Miles | To Holmgard and Beyond
Om du önskar tonsätta dina drakar och demoner så finns det en uppsjö att välja på. Blind Guardian var det första som jag kom att tänka på…
Exempel: The Lord of The Rings | Noldor (Dead Winter Reigns)
…men även Luca Turilli / Rhapsody of Fire fungerar bra.
Exempel: Ancient Forest Of Elves | Never Forgotten Heroes
Om det är ett högteknologiskt artonhundratal drivet av ånga som lockar dig så tycker jag The Cog is Dead gör sig bra som bakgrund.
Exempel: Prepare for Adventure | The Copper War | The Death of the Cog
Är det plundring på de sju haven som gäller är Alestorm mitt förstahandsval.
Exempel: Keelhauled | Shipwrecked | Drink
Åter igen, om ni vill ha något mer lättsamt fungerar Tom Smith även här.
Exempel: Talk Like a Pirate Day | Hermione Granger the Pirate Queen
Vad annat kan lyssnas på än klassisk tysk musik?
Det är något speciellt med Game of Thrones le brädspel. Jag spelade det större delen av dagen igår och efter sex timmar av förhandlande
förtäckta hot
diplomati
resonerande med personer som försöker övertyga resten av bordet att man leder
av att inse att man lagt fel ordertoken på fel armé
av de sporadiska sveken bästa vänner emellan
och av att reagera med briljant teater när någon förklarar för alla vad din strategi är
Var det skönt att se reaktionen från någon som precis insett det oundvikliga
och vila blicken på den som var skulle tagit hem det nästa runda
Och bara göra en Emil Forsén och vinna skiten ur spelet.
Jag är den bästa jag vet på Game of Thrones. True story.
/*
Förra veckan var första dagen på nya jobbet (ja, jag är sjukt nöjd att stå med på webplatser), och en kollega sade att jag så småning om måste introducera dem för något spel. Genast far tankarna till de där spelen. Ni vet de, spelen som knappt ens era spelvänner vågar ta i men som ni inte kan sluta ha fantasier om? Men, jag är inte dum i huvudet, jag inser så klart att vissa spel gör sig bättre på arbetsplatser som saknar gamers än andra.
Det fick mig att tänka på vilka andra situationer och platser där specifika spel skulle göra sig bättre än andra. Hur får jag folk exempelvis på en fest att vilja spela ett spel med mig? Eller, som min fru precis uttryckte det: “Hur kan jag nästla in spel precis överallt?”. Detta kräver sin utredning (läs: att jag helt enkelt berättar för er hur det ligger till). Det kräver även en lista, för vi älskar listor här på Allt på ett kort.
Vilket är det bästa spelet att spela…
En svärmor som på intet sätt gillar krig, och som möter en stor del av livets nöjen med frågan “varför ska man syssla med det där?” Din gut reaction är säkert att vilja plocka fram något snällt spel, ett spel med ett syfte och som gör allt för att få folk att trivas men låt er inte luras! Bakom varje snällt svärmorsyttre lurar en mordlysten galning som inget hellre vill än att slå tärning och se the body count gå upp. För den ultimata svärmors-helgen är det således Zombicide som ska plockas fram. Tro mig, ni kommer att tacka mig.
Jag vet inte med er, men för många gånger har jag suttit (jag sitter) på toaletten och velat ha ett icke-digitalt spel att plocka fram. Allt-är-så-uppkopplat och allt det där – jag vill ha något att pula med medans jag uträttar mina ärenden, något fysiskt. Hade det inte varit tabu att dubbel-gå-på-toa sedan urminnes tider hade jag kunnat se framför mig två (eller fler!) toalettstolar som står mot varandra för att folk inte ska behöva avbryta spelsessioner bara för att behoven trycker på. Som det är nu får man dock finna sig i situationen, och då är det naturligtvis Sherlock Holmes Consulting Detective som gäller. Varför läsa Aftonbladet eller Fantomen med byxorna nere när du kan läsa “The Times” från 1888 och samtidigt lösa ett mordfall?
Nu är det väldigt lätt att göra sig lustig över frågan och svara “något helt färglöst och där ingen kan vinna”, men så roligt ska vi inte ha det (ehm). Jag vet för ett faktum att kommunist-ryssen i hemlighet gillade kul grejer. En annan grej kommunist-ryssen gillade var tåg, som alla vet. “Russian Railroads!”, skriker Tobias nu, men jag vill ta det ett steg längre. Vi vet ju också att sovjet-ryssen gillar Japan, och vad passar då bättre än att i din sköna lya i goda kamraters lag plocka fram Trains: Rising Sun? Det är färgglatt, det är tågigt, det är japanskt. Hade Lenin levat idag hade han lagt räls som om det inte fanns en morgondag.
Det är säkert inte helt lätt att “do time”, som de säger över havet. Att alltid få passa sin rygg, hålla sig inom gäng man kanske inte ens gillar bara för att andra gäng inte ska få en. Jag vet hur det är, jag har sett Oz. Nej, det andra Oz. Fängelselivet är tufft, och då behövs spel som lättar på trycket. Spel som låter fångarna vara kreativa, se saker ur nya perspektiv, spel som lär dem att samarbeta. Jag har det perfekta spelet. Jajamen, ni gissade rätt: The Resistance: Avalon. Team-building när det är som bäst! Man lär känna sina medspelare på ett helt nytt plan, och kanske, bara kanske finner du att den du hela tiden trodde var din fiende i själva verket var din vän. Vackrare fängelsescener har jag svårt att se framför mig.
Vilka är just dina spel att spela på en vårdcentral, under en demonstration eller bakom flötet? Överraska oss, skriv en kommentar!
Den 11:e april såg jag Shut Up & Sit Down:s recension av Machi Koro.
Jag tänkte direkt att det var ett spel jag ville spela och äga. Så när Tobbe gav möjligheten att förhandsboka det var jag snabb att ta chansen. Sen började väntan. Jag var medveten om att det skulle ta lång tid innan det dök upp. Eller var jag det?
Det är 192 dagar sen, mer än ett halvår. Mycket kan hända på ett halvår. Är jag samma person som i våras? Nej, det är klart att jag inte är (samtidigt är det klart att jag är det, men vi behöver inte bli allt för existentiella här), men är jag tillräckligt mycket samma person för att tycka som jag gjorde då?
Låt oss gå vetenskapligt till väga. Innan jag fått spelet i min hand tittar jag ännu en gång på SU&SD:s film.
Har de blivit så mycket äldre? Har jag blivit så mycket äldre?
Spelet låter fortfarande mycket lockande. Lite som Suburbia (som jag tyckte var riktigt trevligt), men med ett tillägg av Settlers tärningsslagande, där det gäller att ha ögonen på skaft så fort de gamla benen kastas.
Jag måste säga att jag fortfarande känner mig pepp på det här spelet. Med åldern har mitt spelande delats upp i två läger. Dels de långa spelen, där du är tvungen att sätta av en halv dag, och dels de korta, snabba spelen som du lär ut snabbare än du får alla komponenterna ur lådan. Det känns som att det här kan segla upp som ett av flaggskeppen i den senare kategorin.
Allt det du läst hittills skrev jag i förväg, för att inte färgas av mina överväldigande känslor. Men tyvärr har jag i skrivandets stund inget mer att tillägga, för spelet i fråga har ännu inte nått fram till mig. Det ligger i en postsäck någonstans, förmodligen på mitt lokala ICA, och bara väntar på att någon ska scanna den förbannade streckkoden så jag får mitt meddelande att kunna hämta ut den. Många av er känner igen er i den här frustrationen över att postväsendet inte arbetar på helgen.
Jag är fullt medveten om ironin, att jag lugnt väntat på spelet i över ett halvår, men det är den här sista helgen då jag är på riktigt upprörd över att inte ha det i mina händer.
Jag bor väldigt mycket inte i Göteborg..
Så, jag tänker bortse från den heliga blogkoden; att aldrig ändra på en blog post. För jag vill verkligen färdigställa det här inlägget som det var tänkt. Därför lägger jag upp den halvfärdiga artikeln nu, och utökar det när jag väl fått spelet. Allt för att inte bryta den första lagen för oss som lägger ut saker på internet: missa aldrig en uppdatering.
[Ett dygn senare]
Äntligen är väntan över!
Happy like an elf on christmas day!
Tillslut fick jag sätta mig ned och spela det efterlängtade spelet! Så hur lyder domen? Det är bra, riktigt bra. Du börjar med ett vetefält, ett bageri, tre pengar och en dröm om att bygga en stad. När det är din tur slår du tärning, ser om någon vid bordet tjänar några pengar på tärningsslaget, och sen får du köpa en byggnad (om du vill). Den som först har färdigställt sina fyra landmärken är vinnaren. Enkelt och stilrent.
Rancher och ostfabriker för (nästan) hela slanten
Grafiken är mysigt japansk och spelmotorn balanserad, som straffar och belönar om vart annat. Satsar du fel så sitter du där helt utan inkomster i fyra rundor (actual game play) men om du satsar rätt så drar du in 24 pengar två rundor på raken och vänder på tre rundor ett ruttet 3-1 underläge till en 3-4 seger (also actual game play).
Jag kan definitivt rekommendera det här spelet för den som vill ha något snabbt att plocka fram som uppvärmning eller mellanspel, eller om du bara vill ha något enkelt men engagerande att umgås kring. Spelet fick omgående en given plats i spelsamlingen bredvid Blueprints och Eight-Minute Empire Legends.
Förra året tog jag mig en tur till brädspelens förlovade stad, Essen, för att besöka spelmässan SPIEL. Ett gigantiskt och underbart spektakel om vår älskade hobby med hundratals nya spel att prova och framförallt köpa. I år bidde det ingen tripp, men det hindrar såklart inte mig från att tota ihop en lista över spel som släpps och som verkligen får det att rycka till i spelnerven. Dela hemskt gärna med er av vad ni själva är mest taggade på, antingen direkt i kommentarerna här nedan eller i vår Essen-dedikerade forumtråd!
1. Alchemists
Mitt förtroende för herr Vlaada Chvátil och hans Czech Games Edition fortsätter att vara orubbat efter pangspel som Galaxy Trucker, Last Will, Tzolk’in, Dungeon Petz och Space Alert. Utvecklingen av Alchemists har jag följt med en bubblande entusiasm och verkligen känt mig som en riktig liten obehaglig fanboy när jag sparat ner illustrationer från spelet som florerat på fantastiska illustratörens David Cochards Facebook-sida i en mapp på hårddisken. Vad jag egentligen ska ha dem till har jag inte en susning om, men de ser absolut helt förtjusande ut!
Närbild på den mysmyllriga spelplanen
Så vad är det som tilltalar mig så mycket med det här förutom att jag uppenbarligen är väldigt svag för bilder på flygande grisar? Jo, troligtvis tanken på att blanda trolldrycker av skorpionstjärtar och grodor likt någon urspårad Gargamel utsläppt på Hogwarts School of Witchcraft and Wizardry. Spelet använder också en app som en slags trollkittel som bestämmer exakt vad för smörja du kokat ihop. Jag förstår skeptismen för att blanda in elektroniska mackapärer i spel och kanske kommer det visa sig vara en onödig gimmick, men jag tycker det i alla fall låter riktigt spännande och kreativt!
2. La Isla
Nytt spel från ständigt aktuella Stefan Feld! Jag ska inte sticka under stol med att jag är oerhört svag för denna långa man. Han gör spel som känns spelmekaniskt spännande och originella. Spel som Bora Bora och Castles of Burgundy är stora favoriter, och La Isla verkar fortsätta i samma lite lättsammare fotspår som Bruges trampade upp. Inte mig emot, då Bruges var ett lysande litet spel som dessutom gick att spela med vanliga dödliga. Den färgsprakande söderhavs-estetiken gör dessutom någon som har medelhavsturkos som favoritfärg rätt så knäsvag, och efter att ha läst igenom reglerna så känns det här som ett synnerligen finurligt spel om att fara runt på en oupptäckt ö och undersöka märkliga djur genom att spela ut och kombinera kort på olika kluriga sätt.
En färgsprakande spelplan säger mer än hundra ord, ja?
3. Fields of Arle
Ingen kan förvandla lantliga sysslor till roliga spel som Uwe Rosenberg! Och Fields of Arle verkar vara hans mest personliga spel hittills då det är baserat på byn hans farfar växte upp i och hans föräldrar gifte sig i. Hur detta på något sätt kommer spegla sig i spelet vet jag inte mycket om, men jag tycker att det låter som en spännande utgångspunkt. Och med tanke på Uwes tidigare track record med Agricola, Le Havre, Glass Road och Caverna så är det svårt att inte bli nyfiken. I synnerhet när sådana här maffiga grönbruna-bilder av spelet visas upp.
Trä och kartong i ljuv harmoni
4. Dungeon Bazar
Den här placeringen är egentligen kanske främst baserat på utvecklarnas tidigare spel, Tzolk’in, som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Den här gången ska det krängas allehanda vapen, potions och rustningar till hjältar efter bästa förmåga i någon slags maskopi med draken de ska dräpa. Regelboken är väldigt charmig på ett skönt Vlaada-sätt och det har helt klart potential att vara ett skojigt och lättsamt spel! Båda prima kvalitéer i min bok.
Skåda dessa praktfulla hjältar. Vill en inte bara …sälja grejer till dem?
5. AquaSphere
Återigen finner vi Feld på listan och det här ska vara en riktig euro-tungviktare om en forskningsstation belägen under havsytan, med sysslor som att samla kristaller, undersöka bläckfiskar, uppgradera laboratorium och skicka ut ubåtar. Enligt ryktet ska det vara en sanslös hjärnbrännare och spelet verkar dessutom baserat på en väldigt intressant mekanik med två olika spelplan som är beroende av varandra. Lägg ihop det med tjusiga player boards och bläckfiskmeeples och detta är så mycket instabuy det blir för mig.
“Nere på botten här är det toppen, titta och njuuuut!”
6. Deus
Pearl Games Troyes och Bruxelles 1893 är inte bara kolossalt fina och väldigt bruna spel, utan också otroligt bra! Deras nya spel Deus verkar riktigt spännande då de ger sig på civ-genren med en modular spelplan av egendomligt tårformade bitar. Och mer än så vet jag inte ärligt talat, men ibland är det allt som krävs.
Rutor? Nej! Hexagoner? Nej! Ehm, grodyngelform..? YES!
7. Castles of Mad King Ludwig
Suburbia är ett lysande spel om att bygga sin egna lilla skeva Sim City-stad, men Castles of Mad King Ludwig (en helt briljant titel för övrigt) “bantar” ner det till slott. Helt urspårade och överdådiga kreationer som bara ja, förmodligen upphovsmännen eller kvinnorna kan älska. Underbart!
Mi casa!
8. Nations: The Dice Game
Fjolårets svenskutvecklade Nations gjorde ett lysande jobb att få fram ett matigt men ändå smidigt kortdrivet civ-spel. Nations: The Dice Game ser ut att koka ner det som gjorde originalet så bra och addera oemotståndliga små tärningar. Det räcker för mig!
Visst vill en bara börja rulla loss med dessa små beauties, Emil?
9. Abraca… what?
Ett spel som utlovar att blanda deduktion och magikastande, vilket gjorde i alla fall mig nyfiken. Föreställ er Hanabis dufårintetittapådinaegnakort-mekanik, men istället för färgglada fyrverkerier som ni tillsammans ska synkronisera genom tips och chansningar, så är det dödliga besvärjelser som ni ska eliminera varandra med. Tja, varför inte!?
Magiklossar, ja tack!
10. Colt Express
Det har varit svårt att undgå de smaskiga bilderna som florerat på detta spel, och dess placering på listan är väl egentligen enbart baserat på dem får erkännas. Vilda västern, rån och läckra tåg i tre dimensioner kommer en långt på! (…och förhoppningsvis är spelet kul också)
Jag håller tummarna att det går att inkorporera Rampage-monsterna på något sätt också
RUNNER UPS: The Ancient World, Dragonscroll, Dragon Run, Escape: Zombie City, Haru Ichiban, Kanban: Automotive Revolution, Mythotopia, Patchwork.
