Kategori: Blog

24 oktober, 2287. Livet som djurvän.
Kära dagbok,
Bara för att jag är “supermutant” (vem gav oss det namnet egenligen lol?) betyder inte det att jag inte kan tycka om djur. Det är ett vanligt missförstånd, bara för att vi ser hemska ut och ibland dödar djur när vi blir arga. Idag försökte jag exempelvis rädda en katt som sprang från sin matte. Jag svingade klubban och skrek åt katten att stanna, men katten ville inte det tydligen så den rev mig i ansiktet och på handen. Jag blev inte ens arg! Den förstod så klart inte att jag inte kan fånga in den om den är vid medvetande. Nästa gång går det nog bättre.

30 oktober, 2287. Livet som djurvän igen, och jag träffar en ghoul!
Kära dagbok,
Åh, jag träffade en så söt hund idag! Men den hade en jättedum matte som gjorde den illa, så jag sprang fram för att skrämma bort henne. Det gick sådär. Matten blev bara arg, och hunden var den som blev rädd och sprang iväg. Det är inte lätt det här, hela djurvän-grejen. Hoppas den träffar någon snäll ny matte eller husse som kan ta hand om den snart.

Jag träffade en jättespännande ghoul också (jag har aldrig sett en sådan förr!), på väg till Diamond City. Han och hans kompanjon frågade hela tiden om jag hade “något att sälja”, men jag förstod aldrig vad de menade. De var lite märkliga och stirriga när jag tänker efter, och ghoulen kastade hela tiden bort allt spännande de hittade när de letade efter “pappas dråger”. Jag vet inte vad ett dråg är, men han pratade om det hela tiden. Innan vi skildes åt tog han mig till sidan och sade att han ville ge mig ett tips på vägen. “Man kan re-rolla bort huvudet, glöm aldrig det.” Jag tackade så klart, han är ju säkert jätterfaren av livet i ödemarken! Hoppas jag stöter på honom igen så jag kan fråga vad “re-rolla huvudet” är för något.

4 november, 2287. Det är inget fel på synths! Väl?
Kära dagbok,
När man är supermutant (SUPER, liksom?!) tror alla att man liksom bara slåss och dödar och är arg hela tiden. Det är inte sant! Vi kan faktiskt sjunga och kramas och göra massa snälla saker också (inte bara mot djur)! Jag var vid Ashbury Road igår, och hörde hur jättemånga verkade vara arga på någon kille. Han hade sagt att han var en synth, och det tyckte de tydligen inte om. Så jag gick lugnt och super-inte aggressivt fram och försökte att prata med de arga människorna. Bra va? :D Fast de lyssnade inte, och släpade iväg killen ändå. :'( Jag hoppas att den trevliga ghoulen träffar på dem och hjälper honom.

10 november, 2287. Andra kan också vara utstötta!
Kära dagbok,
Usch, idag är jag inte alls på något skojhumör. Dagen började bra, och jag fick en ny vän (hej Preston!). Men sedan sprang jag på en gammal Brotherhood-paladin, och nu är jag alldeles nere. Allting han sade lät så himla tråkigt och ledsamt. “Jag har då inga vänner, alla bara försöker slå mig” sade han hela tiden. Tydligen kunde ingen göra honom någon skada (han hade en jättehäftig rustning på sig!), men han gnällde hela tiden över att “jag har då inga re-rolls som alla andra”. Det såg rätt segt ut att gå i den där dräkten också, så jag frågade om det inte var jobbigt. “Det tog mig en vecka att komma hit,” sade han. Var då ifrån, frågade jag. “Ser du huset där borta?”.

20 november, 2287. Jag är tillbaka, igen.
Kära dagbok,
Förlåt att jag inte har skrivit på ett tag. Jag dog ett tag, men nu är jag tillbaka och kan skriva igen. Känner mig lite trött bara, så jag skriver imorgon igen.

21 november, 2287. JAG HAR TRÄFFAT EN KILLE FRÅN ETT VALV!!
Kära dagbok!
Idag har jag träffat en kille från ett valv (jag har träffat en kille från ETT VALV!)! Han hade de konstigaste kläderna jag sett, men han hade jättemånga spännande serietidningar som jag fick titta i. Det var något väldigt rakt och enkelt över honom, jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Tydligen hade någon blivit sliten i stycken av vakter när han var i Diamond City, så jag frågade om han försökte stoppa dem. “Det var jag som ropade på vakterna,” svarade han. Jag förstod ingenting först, men han sade att “han ljög ju.” Man får ju inte ljuga, det är sant. “Han ljög, så jag påkallade vakternas uppmärksamhet på det. Det är inte rätt att ljuga,” sade han. Det kanske är rätt, det låter ju sant när han säger det.

Det känns lite konstigt. Men det är väl sant? Att man inte får ljuga, och måste straffas om man gör det?

29 november, 2287. JAG HAR HITTAT ETT VALV!!
Kära dagbok,
Jag vet jag vet, jag skriver om valv hela tiden nu, men jag har HITTAT ETT! Det är valv…87, tror jag? Det är så många siffror på dem så det är svårt att minnas, men jag tror det är nummer 87. Jag lyckades hitta en Pip-boy och få hjälp att använda den. Säg det inte till någon, men jag sitter på en toalett inne i valvet just precis nu! Hihi! Han som bestämmer lät mig komma in, och säkerhetsvakten frågade om jag ville hjälpa honom med allt det där med säkerhet i valvet.

Ok, det var jag som frågade om jag inte snälla snälla fick hjälpa till, men det fick jag! Så nu sitter jag på toaletten för att jag är alldeles nervös. Tänk om jag gör bort mig? Vad händer om jag sliter någon i stycken av misstag? Jag ska vara positiv, jag har kanske fått mitt allra första jobb! Skriver igen imorgon hoppas jag!

30 november, 2287. Kort notis bara.
Frisören Helena skvallrade något om att “järnvägen håller på att ta över i ödemarken.” Hur kan en järnväg ta över en ödemark? Nåja, tillbaka till jobbet (jag är på toaletten igen, hihi). Kanske jag ska gå ut och kolla vad den där järnvägen håller på med. Det får bli imorgon.

För fem år sedan fick min inte helt sunda besatthet av brädspel mig att starta en brädspelsbutik. Från ett härke av bokhyllor i en walking closet i Sundbyberg, till en lokal på nedre plan i Skärmarbrink jämte tvättstugan, och vidare till ett kontor vid ett nybygge i Tyresö centrum, för att till sluta landa nästan ute i skärgården i en egen byggnad på Brevikshalvön. Ja, det är definitivt en hel del som hänt på vägen!

Och jag blir så glad att se hur många som följt med oss på den här krokiga resan! Massvis av återkommande namn dyker upp och känns som gamla kompisar när mail trillar in eller när jag står och packar orders. Kommer ofta på mig själv att nicka igenkännande när jag ser vad de har beställt, även fast jag träffat långt ifrån alla. För alla nya bekantskaper och vänner, båda fysiska och icke-fysiska, har definitivt varit det absolut bästa med hela resan. Helt fantastiskt och jag har verkligen er att tacka för att jag kan fortsätta göra det här!

Förutom att vara en så rackarns bra webbutik som bara möjligt går så har visionen alltid varit att sprida hobbyn efter bästa förmåga genom att anordna speldagar, turneringar, besöka konvent och inte minst producera eget material. Är extremt tacksam och stolt över alla speldagar vi samarbetet kring, de 35 podcasts och 145 blogginlägg som producerats under de här åren. KJ, Emil och Peder, ni har verkligen levererat på alla cylindrar på bloggen! Och mina trogna podcast-kumpaner Per, Mange och Andy, det hade definitivt inte gått utan er!

Det ska erkännas att produktiviteten har avtagit en smula de senaste åren. Livet snurrar på och bidragen på sidan har alltid varit luststyrda utan krav och ersättning. Inte minst jag själv har hunnit få två barn sedan jag startade med det här, men lusten finns kvar och vi har många skojiga saker i kikaren, inte minst planeras ett nytt APEKCon nu i november och fler konventbesök!

MEN, den kanske främsta anledningen till att utgivningstaktet avtagit för egen del hänger ihop med att jag pysslat med nästa steg för Allt på ett kort, vilket är att även utveckla och ge ut egna originella spel! Genom åren har det ju dykt upp små spelexperiment här på sidan som ni kanske märkt, tex drak-tärningsspelen Allt på ett kort och det simulerade kärlekstrasslet i mikrospelet En midsommarnattsdröm.

Små baby steps i vad som nu kommer blomma ut under namnet All Or None Games, och redan i höst kommer vårt första spel Dicetopia till Kickstarter. Ett kvickt strategispel proppfullt med tärningar, interaktivitet och tonvis av variation, som blandar area control, hemliga objektiv och worker placement på ett annorlunda och kul sätt.

Håll gärna ögonen öppna för det och spana gärna in All Or None Games facebook-sida om ni är nyfikna och vill hålla er uppdaterade. Det hela är obeskrivligt spännande och samtidigt sanslöst skrämmande. Precis som det ska vara med andra ord. Allt på ett kort, helt enkelt!

Trogna läsare av bloggen har märkt att det inte hänt så mycket här på några månader. Det beror på att tid inte är en oändlig resurs, och alla vi i den här blogsfären har våra egna anledningar till tystnaden.

I mitt fall har brädspelsbloggandet fått kliva åt sidan till förmån för litterära projekt. Ett av dem är Maru – en postapokalyptisk roman som utspelar sig i Sverige femtio år efter fallet. Läsaren får följa en ung mans kamp för överlevnad på botten av ett litet samhälle kring ett gammalt vattentorn.

Eftersom vi lever i det digitala tidevarvet har jag valt att publicera romanen i blogformat. Historien presenteras i lagom långa avsnitt, måndag till fredag, på maru.kjstjernstrom.se. Nedan följer första delen av historien.

I
VATTENTORNET

För att ni ska spara lite tid och umgås med varandra istället nu till julen så har Allt på ett kort, som är vänliga själar, ordnat det åt er. Vi har julrimmat på paketen på de vanligaste julklapparna du kan ge bort. Kan du gissa vad det är?

Den här gången blev det en sångtext för alla som har svårt att få sina nära och kära att spela spel med dem.
Sjunges företrädesvis på melodin till Abbas Take a chance on me, gärna med lite desperat röst och yvig dans.

(Spela spel, spela spel, spela spela, spel spel)

Vill du spela spel? Det blir världens grej!
Snälla säg du vill
spela spel med mig
Jag kan spela vad som helst, du kan välja fritt
Något av en kraftig tysk eller spexig britt
Du kan spela troll, eller studsig gummiboll
Styra upp en stat
Va en rymdpirat
Du kan göra vad du vill, och sen lite till
Det är inte ens ett krav att du sitter still!

Spela spel med mig
(Det kan du väl göra?)
Kan jag locka dig?

Vi kan på måfå, ta ned en låda, och se vad vi känner
läsa lite regler, smeka komponenter, och sitta där som vänner
Kom igen, du vill!
Det finns ju så många spel, som jag för min egen del
vill spela
Men du sitter ju bara tyst, jag hör inte minsta knyst
Från din mörka vrå
Säg vad vill du då?

Du kan satsa allt, du kan spela kallt
Du kan spela fult
och ha färgen gult
Du kan bygga upp en stad, eller riva ner
Hålla upp en god fasad och sen mörda fler
Vi kan bygga hus, vi kan frakta lass med grus
Vi kan ha en såg
eller åka tåg
Vi kan leta skatter i en egyptisk grav
vi kan segla lastfartyg på ett öppet hav

Spela spel med mig
(Kom igen, är det för mycket begärt?)
Varför säga nej?

Du kanske tycker det är barnsligt, eller bara nördigt – det är kanske riktigt
Men du är bland vänner, om du i dig känner, är det då så viktigt
vad nån annan ser?
Vi kan spela varje kväll, eller bara en kort duell
i Magic
Vi kan ha ett äventyr, som möss eller andra djur
Du kan spela Gud
Eller cykelbud

Du kan bygga slott, eller lösa brott
Va en pandabjörn
eller runda Tjörn
Om du önskar eskapism, är det rätt modell
Nyttja då min expertism, här och nu ikväll

Kom och dra ett kort, eller slå ett tärningsslag
Det blir världens grej
Spela spel med mig
Jag ska göra allt jag kan för ett spel med dig
och jag kommer inte att acceptera nej
(Spela spel, spela spel, spela spel med mig)

La la la la laa, la la la la laa
Det blir världens grej
Spela spel med mig
Jag ska göra allt jag kan för ett spel med dig
och jag kommer inte att acceptera nej
(Spela spel, spela spel, spela spel med mig)

La la la la laa, la la la la laa
Det blir världens grej
Spela spel med mig…

Viceroy är det spel med absolut snyggast och flest illustrationer jag har sett. Alla (och det finns många) brickor har unika illustrationer av hög kvalité som ger spelet en episk känsla. Det finns en logisk förklaring till detta – spelet är satt i den ryska spelvärlden Berserk som länge varit ett kortbytarspel (med fler än tretusen olika kort). Men nu är det inte kort utan brickor, och vi ska inte byta – vi ska buda på dem.
Alla spelare har resurser i form av röda, gröna, blå och gula juveler. Dessa förvaras bakom en skärm så motspelarna inte vet hur det ser ut i din penningpung. Var runda kommer det upp fyra brickor att buda på.

Warlord, Arbalester, Swordsman eller Saboteur?

Varje spelare budar en juvel. Om alla har budat på olika färger får respektive spelare brickan som matchar dennes bud. Blir det krock om ett objekt får de spelarna antingen försöka komma överens, annars måste de buda om. Brickor ingen köpt den här omgången flyttas till andra sidan och kan väljas även nästa budomgång, sen försvinner de. Du kan också välja att buda noll, och får då plocka åt dig tre nya juveler från banken istället.
När du väl har fått en bricka så ska du försöka bygga en maktpyramid. Varje bricka har fyra juvelmarkeringar på sig som visar hur många juveler du måste spendera för att bygga den. Den lägsta nivån kostar juvelen i botten, våning två kostar den lägsta OCH den näst lägsta, våning tre de tre nedersta och vill du lägga brickan på den fjärde våningen kostar det alla fyra juvelerna.

En bra början.

Bredvid juvelmarkeringen på brickan syns också belöningen för att placera brickan just på den våningen. Inte helt oväntat blir belöningen bättre ju högre i pyramiden du kommer.
Brickorna har färgade cirklar som visar hur de ska pusslas ihop. Du behöver inte matcha färgerna, MEN det finns såklart poäng att tjäna om du lyckas med det. Här är det lätt att falla ned i kaninhålet av vackert byggande. Men du ska ha stor tur om du ska få till det hela vägen innan dina motspelare har sprungit ifrån dig.

Nu börjar förfallet.

Det gäller alltså att ha rätt juveler för att både kunna buda till dig och bygga brickorna, samtidigt som du måste försöka hålla koll på vad det är du behöver för att få poäng. För det finns såklart mer än ett sätt, men det orkar jag inte gå in på här.
Budgivning funkar bra för att få spelare att bry sig om varandra, men när väl auktionsfasen är klar tenderar alla spelare att försvinna in i sina egna bubblor för att se hur de ska agera med det de fått med sig.
Det är ett intressant spel där det är spännande att bara få se alla nya ilustrationer första gången du spelar, men det tar nog några genomspelningar innan du känner att du faktiskt vet vad du håller på med.

Både Tobbe och Mange lyckades riktigt bra i sitt pyramidbyggande…

Börjar bli fina pyramider, och då är de inte ens färdiga än.

…medan jag snarare fick till en stödmur.

Avsaknad av höjd kan väl kompenseras med bredd?

Ända sen jag första gången fick ett Gloom-kort i handen kände jag att genomskinlig plast kunde revolutionera spelandet. Men jag måste säga att jag varit besviken på hur lite och framgångslöst det använts efter det. Tills Mystic Vale då.

Smygfotat i Allt På Ett Korts hemliga speltestanläggning.

Spelet kunde (felaktigt) beskrivas som  en lekbyggare, men det är snarare en kortbyggare. För till skillnad från en vanliga lekbyggare, där du försöker fylla på din hand med bättre och bättre kort samtidigt som du successivt gör dig av med skräpet du började med, är du i det här spelet fast med dina tjugo kort. Din lek kommer varken bli större eller mindre. Men korten i den kommer förändras. För alla dina kort kommer i plastfickor med plats för två till tre uppgraderingar i genomskinlig plast som du helt enkelt stoppar i plastfickan.
Du börjar med ett gäng ganska kassa kort (en röd och en blå plupp), några få okej (blå plupp) och en hel hög med blanka. Blanka kort, tänker du, de fyller väl ingen funktion annat än att klogga igen handen? Svaret är nej, eftersom de inte fyller någon funktion tar de heller ingen plats annat än på bordet då. Låt mig återkomma till varför.

Många kort blir det, i alla fall i början.

Blåa pluppar är Mana – valutan i spelet. Du vill dra så många som möjligt av dem för att kunna köpa kortuppgraderingar. De röda plupparna är det som begränsar hur många kort du kan dra. Du kan dra kort från din lek så länge du vill, men om det syns fler än tre röda pluppar så är du tjock och får slänga hela handen. Således spelar ett blankt kort ingen roll.

En till mana vore ju bra, men klarar jag det utan att bli tjock?

Den säkra spelaren stannar alltså när det ligger tre kort med röda pluppar uppe. Men i det läget har den lite mer våghalsige ett val att göra. Hur många fler kort kan du dra utan att få en plupp till? Är det värt risken? Vissa kortuppgraderingar gör att du klarar fler röda pluppar, men de riktigt bra lägger till nya.
I reglerna är det inte rekommenderat att ha fler än en röd plupp per kort, men det är inget som hindrar dig från att göra det. Du kan skapa ett riktigt monsterkort med tre röda pluppar – men risken är att du aldrig får använda det eftersom oddsen är att du kommer bli tjock så fort du drar det.

I slutet av spelet sitter du med sådana här skapelser och känner dig (förhoppningsvis) ganska nöjd med dig själv.

Jag älskar verkligen den här typen av push-your-luck-system; om min hand skiter sig så är det inte någon annans fel än min egen.
Korten har ju inte bara röda och blåa pluppar, de har också specialeffeker, rena poäng och andesymboler. Dessa symboler används för att köpa specialkort som inte hamnar i din hög, utan ligger bredvid och ger förmåner (extra mana, poäng, etc).

Du vill ha dem alla, men är du andlig nog?

På så vis kan din hand användas på många olika sätt och mot slutet av spelet får du ofta känna att du kan göra hur mycket som helst.

Jag gillar temat, men det har ytterst lite att göra med spelmekaniken, och det faktum att det inte är någon interaktion mellan spelarna annat än att alla är ute efter samma kortuppgraderingar kan till och med få en pacifist som mig att sakna busmöjligheter. Men detta kommer med största säkerhet i framtida expansioner.
Det är ett vackert, mysigt och väldigt taktilt tillfredsställande spel som jag gillar skarpt.
Kommer helt klart hålla utkik efter CCS-symbolen i framtiden.

CCS – och då pratar vi inte om handkräm.

Jag gillar utmaningar. Jag gillar när ett spel har många mindre delar som arbetar sammanflätat på ett sätt som gör det smått omöjligt att tänka med än några steg framåt. Jag trodde inte att jag skulle möta ett spel jag gillade, men som lyckades dribbla bort mig så pass att jag inte ens efter första genomspelningen kände att jag skulle prestera hyfsat en andra gång. Tills jag mötte The Gallerist.

Ser ju inte allt för svårt ut, eller?

I The Gallerist tar spelarna, som titeln antyder, rollen som gallerister. Och precis som i verkligheten vinner den som i slutet har mest pengar. Jag älskar verkligen det cyniska sättet spelet ser på gallerister – det spelar ingen roll hur många konstnärer du upptäcker eller hur många konstverk du visar upp. Vad som betyder något är storleken på bankkontot. Det är nästan så jag kan ana att spelskaparna har ett förflutet i konstvärlden.

“Mitt galleri finns det inga galler i” sjöng Robert Broberg – men i The Gallerist låser du in potentiella köpare tills de handlat av dig.

Alla spelare har varsitt galleri dit de vill locka köpare och kränga på dem allehanda konstverk. Dessa konstverk kan köpas av etablerade konstnärer för det pris deras berömmelse kräver, eller så kan spelaren försöka upptäcka en ny konstnär och får då köpa ett konstverk till lägsta möjliga pris oavsett hur berömd konstnären blir. För som gallerist handlar det förstås om att snacka upp de konstnärer du har konst från, så priset stiger. Ju kändare konstnär, desto dyrare konstverk. Och när en konstnär når stjärnstatus slutar den skapa konst. Ännu en väldigt dum-rolig detalj.

Mitt galleri på insidan. Kanske inte den mest säljande utställningen.

Men det finns fler fördelar med att införskaffa konst, för ju fler olika konsttyper du har köpt, desto fler fält på den internationella marknaden öppnas för dig. Jag tänker inte gå in på det här, men det är till stor del där som alla de där poängen-i-slutet-du-inte-vet-hur-många-du-ska-få kommer från.

Den internationella marknaden…

…med internationellt erkänd konst att sukta efter.

Det är ett roligt spel med torr, svart humor med många intressanta och tematiskt passande mekaniker. Så vad är det då som gör att jag underpresterar i det här spelet? Många bäckar små, men de största av dem är två spelmekaniker jag inte är så bra på att hantera ens fristående, men tillsammans med en massa andra distraktioner tappar jag bollen helt.
För det första; att arbeta med en VP-lik resurs. Alla spelare har rykte att jobba med för att få olika fördelar. Men det faktum att ryktet hålls koll på likt en VP-slinga i botten på brädet gör att det instinktivt bär mig emot att spendera den. Det känns så mycket mer naturligt att bara kämpa för att öka på den hela tiden, även fast jag vet att det inte är det som är meningen.
För det andra; att förutse motspelarnas aktioner. En ganska unik mekanik är Kicked-out-funktionen. Spelplanen fungerar så att det finns fyra områden där spelarna kan ställa sina avatarer och på varje ställe kan en av två olika saker göras. Exempelvis kan spelaren i konstnärsdistriktet antingen köpa konst eller upptäcka en ny konstnär. So far, so good. Men om du har ställt din spelare där och gjort din tur och jag sen ställer min där så får du möjligheten att göra en Kicked-out-action – om du betalar en viss mängd av ditt rykte får du göra en av sakerna igen. Du kan alltså på detta vis få ha dubbla turer varje runda, om du bara lyckas hamna rätt i tempo med dina motspelare och alltid vara steget före dem. För mig, som mest bryr mig om min egen del av spelet, blev det snarare tvärt om – jag var alltid steget efter och kom aldrig in i rytmen.

Men kanske var det inte jag som var så väldigt dålig, utan Tobbe som var så väldigt bra på att sköta just de nämnda mekanikerna. Vi kan väl säga det i alla fall?

Tobbe försöker (och lyckas) hitta kryphål i reglerna.

I vardagen är det inte alltid så lätt att få ihop nog folk för ett spel. Ett kort solospel är däremot enkelt att klämma in. Entré Friday.
Det är inte helt oväntat ett spel om Robinson Crusoe, men här spelar du inte den skeppsbrutne, utan (som titeln avslöjar) öbon Fredag. Du har ett lugnt och skönt liv på din söderhavsö när det plötsligt en dag kravlar upp ett inkompetent blekansikte på din strand och sabbar hela ditt upplägg. Det gäller för dig att hjälpa Robinson utvecklas till en fullbordad öbuse stark nog att spöa två pirater för att han ska lämna dig och din ö i fred. Och det är ingen lätt sak för herr Crusoe är minst sagt inkompetent.

Mekaniskt är spelet en deckbuilder där du börjar med en lek på arton kort med ett genomsnittligt värde på 0. För att uppgradera den gode Robinson ska du ta dig igenom en kortlek med faror. Du drar två av farorna och väljer vilken av dem han ska ge sig på. Sen drar du ett valfritt antal kort från din Robinsonlek upp till det som är angivet på farokortet. Om du nått upp till det värdet farokortet kräver har du vunnit det och det omvandlas till ett Robinsonkort i din samling. Men om du inte kommit upp i rätt värde ställs du inför två val. Antingen kan du betala en hälsopoäng för att få dra ett till Robinsonkort från din hand (kan upprepas tills du har slut på liv) om du verkligen vill ha farokortet. Eller så kan du betala mellanskillnaden mellan dina korts poäng och farokortets efterfrågade med hälsopoäng. Du vinner inte farokortet, men de betalade hälsopoängen kan användas för att saka spelade kort du inte vill behålla. På så vis kan du bli av med oönskade negativa kort och slimma din Robinsonlek närmare den dödsmaskin som finalen kräver.

Ibland är skäggtomten riktigt kass. Men här kan jag alltså spendera 5 hälsopoäng och få slänga alla de dåliga korten.

Tre gånger ska du ta dig igenom farokorten, och varje varv blir de svårare och svårare att slå. Förmodligen kommer du spendera större delen av det första varvet med att slänga dina kassa kort för att använda det andra varvet till att förvärva nya. Men det är det som är själva spelet, jag ska inte vara baksäteschaufför.
Var gång du går igenom din egen hand blandas ett negativt kort in i det. Detta symboliserar tiden Robinson spenderar ensam på ön, vilket tar ut sin tribut genom att göra honom lite knäpp. Eller, han spenderar tiden med Fredag, dvs spelaren. Det säger en del om hur ditt sällskap är…
Tematiskt utvecklas alltså Robinson med utmaningarna och vinner antingen nya föremål eller färdigheter, eller så slutar han vara korkad, rädd och svag. Och ju längre tid du tar på dig, desto fler problem får han som måste tas om hand. Ett väldigt snyggt system i mitt tycke.

Det är inte hälsosamt att vara ensam för mycket.

Fungerar det då? Ja, det tycker jag. Det är ett smidigt litet spel som kräver 25 minuter och plats som en lite större flygplansbricka. Men de första gångerna du spelar det vill du nog ha ett helt bord för att kunna ha en bra översikt. Det finns fyra nivåer du kan spela på och efter några genomspelningar känns de ganska väl avvägda. Den första nivån är ganska lätt att klå medan den fjärde (det “riktiga” spelet) är bra mycket knepigare.
Jag gillar skillnadrna på piraterna som agerar slutbossar (det finns tio totalt att dra av), men de kunde gärna varit okända tills du möter dem.

Pirater med varierande svårighetsgrad. Den vita siffran är antalet kort du får spela, den röda är poängen som ska nås.

Har jag inget negativt att säga då? Såklart har jag det.
Manualen är allt annat än välskriven, om du varit intresserad men avskräckts när du läst den ska du definitivt ge spelet en chans.
Det tenderar att bli ganska mycket kort i spel ibland, och det kan vara svårt att hålla reda på allt. Spelet har en bestämd uppfattning om hur du ska placera alla kort, men jag blir inte hjälpt av den. Bättre då att hitta ett sätt som funkar för dig. De medföljande kartongbitarna du är tänkt att lägga de olika korthögarna på är bara i vägen.

Brädesbitarna kan vi lämna på stranden.

Som fotnot kan nämnas att Friday likt Black Friday är resultat av Friedmanns Fredagsblogg som han skrev 2008-2013.