Kategori: Blog

Trä – detta fantastiska material. Ända sedan våra förfäder ramlade ned från träden och började använda verktyg någon gång på trettiotalet har trä varit en av favoriterna. Lätt att forma, bra förhållande på vikt och hårdhet. Och det går alltid att sätta eld på ett träföremål och utvinna energi! När det gäller spelpjäser är trä helt klart mitt favoritmaterial!

I detta tidevarv av 3D-skrivare är figurer och komponenter i brädspel allt oftare gjorda av plast. Snygga saker, väldigt snygga. Kanske lite för snygga. En pjäs med allt för mycket detaljer tvingar in sig i ett speciellt fack, kanske ett fack som du inte alls vill ha den i. Hela din spelupplevelse haltar på grund av en allt för detaljerad figur! Okej, okej, nu kanske jag tog i och gjorde ett I-landsproblem av en bagatell. Men mindre är ibland mer.

Sedan spelmarknaden fick sin pånyttfödelse för några år sedan tycker jag mig ha sett fler och fler spel som försöker dölja bristande (eller icke-existerande) spelmekaniker bakom fantastiska plastfigurer. Jag säger; hellre tråkig figur med vacker mekanik än tvärt om!

Tråkiga, tråkiga plastfigurer

Fina, fina träkuber!

Men det är inte bara plast som trä har att kämpa mot. I det oheliga triumviratet finns även kartong. Så vitt jag minns var det förr i tiden mycket vanligare med pappfigurer i plasthållare. Kantstötta kartongbitar som behövde både en och två tejpbitar för att plastfoten skulle sitta kvar. Numera är de ersatta av plastfigurer, och det är nog av godo.

Det var inte bättre förr

Nu kanske ni tror, efter mitt brandtal mot plast, att jag skulle hata papp ännu mer, men jag har inget emot kartong. Så länge det används rätt. Rätt användning, det är nog där min sko klämmer. Det är när speltillverkarna av någon anledning valt “fel” komponentmaterial, eller blandat dem utan mening som det blir dåligt. Träfigurer med klistermärken till exempel. Ska figurerna ha en sådan detaljnivå är plast rätt väg att gå. På samma sätt är kartong jättebra när en komponent ska ha två distinkta sidor. Men om man vill ha komponenter som representerar lagom diffusa varor eller enheter – då är trä det enda rätta!

Slutligen – plast och papp måste vara snyggt för att ha ett acceptabelt utseende. Jag blir i alla fall väldigt sur på fula plastgubbar med bananböjda lansar och snedtryckta pappbrickor. Trä å andra sidan är aldrig fult. Jag vet inte varför, men jag kan acceptera ganska kraftigt snedskurna figurer. De får nästan mer charm av det. Carcassonnes till synes oändliga lager av olika meeples, Dominant Species massiva kublager och Terra Mysticas väl tilltagna träklumpar bidrar helt klart till min spelupplevelse. Det känns liksom mer på riktigt när man placerar ut en träfigur. Tills man eldar upp den.

Burn them. Burn them all.

Över sextio personer försvinner i en ljuvlig avgrund och några timmar senare sprids det en aska över New York, den sprider sig över vinklar och vrår i hela världen och färgar för alltid en viss del av våra liv.

Det är inte som när plan inser att de är för tunga för att flyga eller när nationers hjältar stirrar upp från graven. Det är inte som när befolkningsstatistik rasar som antarktis isar eller när stränder som var fulla av luft ersätts av väggar av vatten.

Det är inte så det är.

Det är inte som när hundar och katter slutar hoppa upp i våra knän och äta vårt godis eller våra fingrar eller whatever när vi ligger i soffan. Det är inte som när föräldrar blir fotografier och minnen och personer som våra barn aldrig får träffa. Det är inte som när vänner ger oss sin sista kram, sitt sista skratt och höjer handen för sista gången innan vägen hem tar slut alldeles för tidigt.

Det är inte så det är.

Det är inte som när telefonen gnäller ur sig en sista, desperat varning och sedan slutar reagera på beröring. Det är inte som när stickade tröjor får en reva vid vänstra skuldran och snart nog faller mellan fingrarna som kokande vatten. Eller när frysen kräker ur sig tiotals plastbehållare och sedan för alltid blir varm.

Det är inte så det är.

Det är någonting annat.

Någonting ojämförbart.

Det är någonting fjärran som känns som en omfamning, och sedan ett slag. Det är som att försöka andas frisk luft från en bild på rutten frukt. Som att läsa texter utan adjektiv. Som att ha all världens musik inlåst i ett rum men inga högtalare att spela upp den i. Som att tvingas se tavlor genom att sluta ögonen och få dem beskrivna för sig. Som att vara glad och sedan, plötsligt, inte vara det längre. Över sextio personer försvinner i en ljuvlig avgrund. Det är inte många av oss som kommer stirra ner i den avgrunden men jag önskar att vi kunde ha respekt för de som tvingas göra det, för ingen står där med flit, ingen väljer att stå där på kanten och balansera, ingen väljer att få en axelryckning som eulogi för de var svaga. Och jag önskar att vi kunde inse att oavsett vem det är som faller ner i den lämnas de underbara sakerna långt, långt från kanten.

Över sextio personer har försvunnit och jag kommer sakna allihop. Jag kommer sakna personerna som försvann innan de ens kom hit och jag kommer sakna att längta efter drömmarna om personer som skulle komma att bli. Jag kommer sakna alla personer som faller. Både på riktigt och på nyvaxat golv.

Det är den andra februari i år. Och mitt hjärta brister.

Spelupplevelsen blir som bäst, om jag får uttrycka min ärliga mening (och det får jag) när man har fyra spelare på samma nivå. Man får gemenskap, viljor som drar åt olika håll och hindrar planer genom sin blotta närvaro på brädet, men det blir ändå inte för lång väntetid mellan dragen. Dock är det inte alltid man kan hitta det antalet.

Vissa spel kräver tre eller fler spelare för att de önskvärda konflikterna ska uppstå. Ibland för att spelmekaniken kräver fler än två spelare för att över huvud taget fungera (Cosmic Encounter, jag tittar på dig!) och då är det ju inte så mycket att göra. Det går ju inte att köpslå med en ickespelarkaraktär på samma sätt som med en människa. Med de spelen satta åt sidan är det vanligaste^{[källhänvisning krävs]} hindret att spelplanen blir allt för rymlig med bara två spelare.

Vissa spel har insett detta (eller det är snarare spelmakarna som gjort det, men du förstår vad jag menar) och skriver tydligt på kartongen 3-n spelare (där n allt för ofta är ett onödigt lågt tal innan flertalet expansioner har inhandlats. Det, pojkar och flickor, är sättet att krama maximalt med pengar ur sitt spel).

Tre expansioner för att göra det spelet helt tillgängligt är några expansioner för många om du fråga mig

Men nu glider jag från ämnet, det var inte många utan få spelare jag skulle prata om. Andra spelmakare väljer mer eller mindre att medvetet att bortse från detta och låter spelarna själva spela så gott det går trots att spelplanen är optimerad för dubbelt så många spelare. Det är bara slappt, svarta kameler och en stående plats i skamvrån till dem.

En del spel försöker lösa problemet med olika uppdelningar av kartan eller separata spelplaner beroende på antalet spelare. Det är inte optimalt, men mycket bättre än att bara strunta i det.

Till vissa spel är dessa specialbräden expansioner man måste köpa till, medan andra släpper fristående tvåspelarversioner av spelet. Detta får mig lite att dra öronen åt mig och väsa på samma sätt som när det gällde expansioner för fler spelare. Men vi lever i expansionernas tidevarv, så det kanske bara är jag som är gammal och mossig. Så är det nog.

Jag önskar att trängselspel^TM kunde ta lärdom från spel utan den typen av spelplan som justerar spelmekanismen när spelarantalet sjunker. Som Alhambra som introducerar den tredje fiktiva spelaren Dirk, eller Bora Bora där de valbara alternativen minskar med antalet spelare. Då har man insett problemet och gjort ett ärligt försök. Så länge man inte kommer allt för långt från originalreglerna så tycker jag att det kan vara ett mycket acceptabelt substitut. Vissa går så långt som att erbjuda ett enspelarläge, t.ex. Chrononauts.Visst, spelupplevelsen blir förminskad om man spelar ensam, men i brist på annat kan en patiens vara bättre än att inte spela alls.

Ensam är stak

Vad vill jag då ha sagt med allt det här? Jag vet inte. Förmodligen ville jag bara få ventilera lite. Livet är för kort för att spela fel spel vid fel tillfälle.

Det började med att du dödade några animeeples i Agricola. Eller en spindel i Descent. Du kanske förintade några planeter i Cosmic Encounter. Men det blev för anonymt. Du ville ha mer. För dig handlade det inte bara om att döda. Inte ens om att hugga folk i ryggen. Du ville åt jakten. Eller flykten. Eller att ha blod på händerna och en pankreas på huvudet. Din galna jävel. Så du flyttade till en stadsdel med fem försupna poliser som inte kan komma överens med varandra. Och en hel hop med prostituerade med en fruktansvärd känsla för riktning. Du flyttar in på första bästa nummer på första bästa gata, du tänker inte så mycket på vilket, Pancreas Hat doesn’t give a fuuuuck, och konstaplarna hinner knappt tvätta opiumlukten ur håret innan blodet flyter på gatorna. Långt, långt hemifrån. Såklart. Under en timme rusar ditt hjärta ikapp med dig längs gatorna, 39, 56, 100, 99, kommandon ekar strax bakom dig. En droska, en bakgata och rösterna blir ett svagt eko, en vild gissning, en teori som får Svenskt Näringslivs syn på statlig upphandling att inte verka som att den är produkten av de ekonomiska teorierna hos en ekorre och en manets kärleksbarn. Du kan spika upp ett avskuret ansikte på väggen och andas ut. Men redan efter ett par minuter börjar du att planera din nästa kväll. Du öppnar fönstret och gränderna och vrårna och prången återberättar dina förföljares planer. Och du ler.

Hatt eller pankreas?

Med fickorna fulla av blod och magen fylld av fjärilar springer du i helt motsatt riktning mot var du bor. Du tar den vackra vägen hem och lämnar ett nikotingult spår efter dig som lyser upp natten minst lika bra som någon av gaslamporna. Det är du som leder den här utredningen, och du har fem försupna marionetter till ditt förfogande. Två gränder senare har du lagt ner fallet och klippt av trådarna och du ser, långt borta i alléerna hur de stapplar omkring, med samma dåliga känsla för riktning som ditt senaste offer och hennes medsystrar. Du flanerar hem, lägger en påse med armbågar på diskbänken, öppnar upp fönstret och skriker ut i natten “JAG ÄR HEMMA!” Du kan höra huvudena hänga. Och du ler.

Nu är det fredagsmyyyyyys.

I två olika ändar av stan står det vekmagade vittnen och spänner de djupa magmusklerna tillräckligt hårt för att gå nettominus i rekommenderat dagligt kaloriintag. Och i en av de ändarna står du, djärvare än Hugh Jackman, och väntar på att någon ska se dig. Men förvirringen är för stor. Du går. Jakten börjar tids nog. Men det är en annan jakt den här kvällen. En passiv sådan. De går inte dit du vill. De går inte efter dig längre. De går före dig. När du närmar dig ditt hem kan du höra rösterna klart och tydligt. Du kan höra teorierna och de låter inte som högluppläsningen av ett EEG kopplat till en bajskorv från husvagnscampingen på Hultsfredsfestivalen -97 längre. Det låter som att de faktiskt vet vad de pratar om. Nästan. Du öppnar försiktigt dörren, lägger tjugo rödkladdiga nagelband på rad i kylskåpet, ställer fönstret på glänt och viskar “nu är jag hemma”. Du kan höra hur de tystnar. Du kan höra hur de väntar. Och du ler.

Just like so.

Du öppnar dörren och går trehundra meter längs med gatan. Du gör sinnessjuka saker mot en oskyldig nattvandrare. Du tar god tid på dig. Och sen börjar du gå hem. Och du hör teorierna. Du tar en bakgata. Men de försvinner inte. Du tar en droska, men den stannar mellan två av rösterna. En av dem närmar sig. Det finns inga bakgator kvar. Det finns inga droskor i sikte. Du stirrar tomt på dörren hem, kramar hårt om servetten med gomseglet i och säger torrt, “jag är nästan hemma”. Du känner att någon tar tag om din axel. Och du ler.

Hejsan! Jag heter K.J. och tänkte dyka upp i den här bloggen typ varannan vecka, så Emil får tid till sitt spelberoende. För er som lyssnar på podcasten så kanske ni har hört lite av mina åsikter. Men för er andra tänkte jag börja med att berätta lite om mig själv och mitt spelande.

Jag är ingen spelare, men jag älskar att spela spel. Hm, jag tar det på engelska istället. I’m not a gambler, but I love to play games. Det var bättre. Det jag försöker kommunicera är att jag i princip saknar de genetiska förutsättningarna som en risktagare har. Men ändå älskar jag att spela spel. Nu ser jag att många räcker upp handen för att få klart för sig hur fanken jag får ihop den ekvationen.

Förkovring

Men det är inte så svårt. Jag gillar att samla, bygga, uppgradera, klara mål och berätta historier. Det är de spelelement som är mest intressanta för mig. Så fort det kommer konflikter, lurendrejeri och mindgames så är jag långt från mitt esse. Och då ska vi inte ens prata om spelareliminering.

Alltså, jag har inget emot att spela sådana spel, verkligen inte. Men ofta går jag in i någon form av Ameritrashläge, där jag blir en skitstövel som vill göra så mycket skada som möjligt innan jag faller. För jag faller nästan alltid. Målet blir inte att vinna, utan att inte förlora så stort. Nu när jag skriver det så är det nog den inställningen jag har i alla spel. För det viktiga är inte att vinna. Sluta skratta, jag menar det. Jag har inget emot att förlora, så länge det är av rimliga anledningar (d.v.s. minst en av de andra spelarna var bättre).

Och tur är väl det, för jag är en ganska dålig vinnare. Inte det att jag dansar runt skrattande och tepåsar de andra i ansiktet. Men om någon annan blir besviken över att ha förlorat känner jag mig som en skurk. Den andre kunde ju ha fått vinna, det spelar ju inte mig någon roll. För mig är det viktigare att jag uppnår mina egna mål. Får jag bara sitta i mitt lilla hörn och bygga på mitt lilla hus/väg/land/rymdskepp utan att någon har förstört för mig så är jag förmodligen nöjd och glad.

Bygga-bygga!

Det är helt normalt för mig att jag ingår outtalade ickeangreppspakter med alla andra spelare, men så fort någon är överdrivet aggressiv så blir den hela mitt fokus för attacker. Jag vet, det är väl lite Gyllende Regeln i bipolär form. Men att bete sig buffligt, hacka på de svagaste och försöka piska upp hätska stämningar får mig att se rött. Då vaknar Amerithrasbesten i mig igen. Hurra… Mitt nya mål med spelet blir då att den spelaren inte ska vinna, oavsett hur det går för mig. Detta resulterar ofta i att den aggressiva blir sur på mig, och någon annan spelare seglar upp i ledningen och kammar hem hela spelet. Man kan ju fråga sig vem det är som vinner på ett sådant agerande. Tur att jag inte bryr mig så mycket om att vinna.

BU! Julen närmar sig med obersturmbannführer-steg och de av oss som inte har en egen liten familj som vi kan experimentera med är lämnade i vår släkts ömma famn. Påhejade av paneler som anser att ett riktigt bra spel har ordet “bajs” i titeln och att yatzy antagligen är det mest komplicerade spelsystemet som någonsin sett dagens ljus, skruvar de på sig som  när man yttrar orden: ska vi inte spela ett spel? Men det är inte bara trånghuvade paneler som skrämmer våra stackars anhöriga, det är även vår egen skrytpropaganda med snabba drakar och majestätiska rymdskepp som både injagar fruktan och äckel i våra genpoolsfränder. Därför är mitt förslag till julhelgen ett spel som känns bekant samtidigt som det är en helt ny värld för den icke spelinsatte. Ticket to Ride? Pffft! Små artrosfientliga kort och plastbitar som hamnar under soffan så fort valfri glöggfryntlig släkting bökar in i bordet efter för mycket jul-crack. Nä, nä jag pratar givetvis om:

Skull

Skull lyckas med det fantastiska konststycket att både vara vänligt för den med krumma fingrar och solkig blick eftersom man använder sig av fullkomligt briljanta underlägg istället för kort. Och dessutom är reglerna så simpla att ingen inte kan förstå dem. Utom alla jag spelat med hittills. Häng med nu!

1. Alla får fyra underlägg. Tre med blommor, ett med en dödskalle
2. I tur och ordning så lägger man antingen ett underlägg framför sig eller ett bud.
3. Ett bud är hur många blommor man tror att man kan vända upp och låter ungefär så här: “Två.”
4. I tur och ordning får resten av spelarna lägga ett bud om de vill.
5. Den som vinner budgivningen måste vända upp sina egna underlägg först.
6. Plockar man en dödskalle så blir man av med ett av sina underlägg.

“Humhum håhå”, muttrar ansiktsuttrycken på dina släktingar när de börjar förstå vad det är som står på. “Det är lite som poker, det är lite som bluffstopp”, fortsätter de. Och du fyller i: “men med den fantastiska fördelen att det inte är skittråkigt”. Och det tar upp cirka ingen plats! Nästan alla andra spel kräver lika mycket utrymme som Marcus Birro i ungefär vilken debatt som helst, men inte Skull. Det nöjer sig med så lite som lite mer yta än Bright Eyes julalbum (som tar upp ingen plats alls på grund av: 1. CD-skivor? Lulz! 2. Conor Oberst). Här behöver man alltså inte tvinga farmor att bära ut alla jultallrikar i köket och diska dem innan man kan börja ha roligt, utan det räcker med att diskret skjuta dem åt hennes håll så att hon kan göra det sen istället.

Förutom att hjälpa till att upprätthålla patriarkala traditioner och ha en hög semifiktiv igenkänningsfaktor är Skull ett fruktansvärt osympatiskt litet spel. Hela spelidén, att lista ut var dödskallarna ligger, baseras på att alla inblandade är villiga att booby trappa sin egen hög med underlägg. Det betyder alltså att du tar ett aktivt val att göra det omöjligt för dig själv att plocka poäng, enbart för att du vill skada någon annan. Det kräver en sådan utstuderad form av rövhålighet att spelet borde komma med en examen i proktologi. Jag kan inte rekommendera det nog. Julen är räddad! Igen.

Full disclosure! Jag är barnlös och kommer inte komma i kontakt med någon form av barnliknande organism under julen så jag har absolut inte tagit hänsyn till vad barn kan tänka sig vilja spela, men skulle jag gissa är det antagligen Chaos in the Old world eller City of horror, båda är spel som lär en viktig läxa om tillit till sina medmänniskor. För yngre barn rekommenderar jag i princip vad som helst som de kan stoppa i munnen utan att kvävas eller skära sig.

Lycka till!

/*

Midvinterblotet närmar sig med stormsteg och jag tänkte göra en skamlöst materialistisk lista över vilka spelkomponenter man blir gladast av att få i sitt paket. Och vilka man blir ledsnast av. Inte vilka spel, vilka komponenter. Det är utan inbördes ordning men jag kan spoila att någonstans på den här listan finns den bästa komponenten som någonsin skapats. Antagligen nerburen i ett mycket begränsat antal av en ängel eller annat mytologiskt kreatur. Spännande!

Tärningar

Roll them bone$! Jag älskar tärningar. Jag skulle vilja ha ett spel som bara består av tärningar. Och sen skulle jag vilja att alla andra spel fanns i en version där de bara bestod av tärningar. Smält ner alla miniatyrer och gör kuber av dem bara. Vanliga D6:or går bra så man slipper sitta och skrynkla ihop ansiktet som en nedgrävd porrtidning i skogen när det dyker upp ockulta symboler som man inte vet vad de betyder. Nåväl, här är bästa och värsta val inför julafton.

Hurra, vad glad jag blir!

Tärningarna i Eclipse. Herregud! Jag skulle lämna min familj och alla jag känner bakom mig ifall de här babysarna rullade upp längsmed Sveavägen i en traktor och frågade om jag skulle följa med. “Javisst”, skulle mitt nickande huvud säga medan jag sugs in i hytten av en obeskrivlig kraft. Flera månader senare skulle kroppsdelar dyka upp runt om i landet. Först små saker; fingrar, tår, näsborrar. Sedan armbågar och smalben. Till slut en tunga och några dagar efter det tänder. Tänder som är målade gult, orange och rött. Och då skulle jag återuppstå, och ingenting skulle vara sig likt någonsin igen. Finfina tärningar.

Buhu, nu är julen förstörd

Tärningarna i Eldritch Horror. Jag blev upp över hörselgångarna förälskad i Eldritch Horror när jag spelade det häromsistens. Att det är ett underbart spel råder det inget tvivel om. Och det är därför det är extra ledsamt när man drar fram ett knippe tärningar som ser ut som att vara resultatet av Grünenthals senaste experiment. Blodsjuka och underutvecklade gömmer de sig under pappfigurerna och så försvagade att de kommer tillsammans med ett färdigfrankerat kuvert med adressen till Dignitas tryckt på sig. Dessutom får man bara fyra stycken så om du ska köpa det här spelet till någon (vilket du borde) så se till att slänga med åtminstone två set med fullvuxna riktiga tärningar.

Miniatyrer

Okej, smält inte ner alla minatyrer. Bara de små sladdriga, stackars soldaterna från Kemet och de vulgära pjäserna från Krosmaster Arena, som för övrigt är märkt med en helt bisarr choking hazard warning.

Sväljandet av en Krosmaster-figur. Not safe for work, children eller äckelmagade. Eller kattägare.

Jag kommer aldrig bli en figurspelare, eftersom jag gillar livet alldeles för mycket för att sitta inne i garderoben med pannlampan skärandes in i huden och med lösningsmedelskadade fingrar försöka återskapa kända slag från en tid som aldrig har funnits. Och, såklart, för att mina spacemarines skulle se ut som en shigellainfekterad tävlingcyklists knarkkondomer. Men I sure do love me some fräsiga miniatyrer.

Hurra, lyckan äro stor!

Spökena i Ghost Stories. De är helt jävla superskräckinjagande. När jag var liten såg jag en fullkomligt olämplig tecknad film med en huvbeklädd tölp av något slag som ägnade sig åt förträngda svinigheter. Det har givetvis resulterat i oläkbara psykiska sår, så varje gång en haunter dyker upp på spelbrädet skruvar jag oroligt på mig och kollar diskret om jag börjat blöda näsblod eller omärkbart kissat på mig. De här små kräken ser levande ut och är antagligen det bästa monokromatiska hanterandet sedan Yves Klein kladdade runt på femtiotalet. De perfekta minitatyrerna för att ge dina barn ett karaktärsdanande barndomstrauma.

Buhu, mer förstörd jul.

Pappfigurerna i City of Horror. City of Horror kräver att alla inblandade anstränger sig lite för att det ska bli så underbart som bara ett spel om att offra andra för att rädda sitt eget skinn kan bli. Det vilar tungt på att man bryr sig om att vinna eller förlora och att man känner för sina karaktärer. Det här är svårt nog för spelaren vars närmsta rollspelsupplevelse är att agera lagersaldo i en hamn även under den bästa av förutsättningar; lägg då till att din älskade grupp överlevare inte är något annat än kortsidan på en bananlåda och zombiesarna har samma detaljrikedom som ett ultraljud.

Diskar

Inte bara en vital del av ryggraden utan också en av de mer obskyra spelkomponenterna att jaga upp sig över. Men, som du kommer bli varse kära läsare, det finns all anledning att jaga upp sig.

Hurra, glädjen sprutar ut ur mitt hufvud

Hunden i Robinson Crusoe. ZOMGOMGOMG! Den är rosa. Jag älskar rosa. Om en galenpanna av något slag skulle bryta sig in i hos mig när jag sover/sitter framför kylskåpet och kontemplerar vad jag kan laga för något spännande av sex paket utgången mjölk och kött som hovrar med hjälp av sina egna föruttnelseångor (näringskuber, alltid näringskuber), och om denna galning skulle tvinga mig att välja mellan alla mina spel eller hunden i Robinson så skulle jag välja alla mina spel. Såklart. Det är ett jättelätt val. Outgrundliga äro galenpannornas vägar och det kan ju vara lyckosamt emellanåt. Men det är den finaste spelkomponenten jag någonsin sett.

Varför hatar du mig?

Pjäserna i Tash Kalar. Allvarligt talat? Oavsett vad man kan tro uppskattar jag enkelhet, men det är skillnad på enkelhet och lathet och att skicka med några kartor möbeltassar i ett spel istället för att gå till Panduro och köpa några trädiskar är precis den typ av lättja som Dante jiddrade om i Inferno. Det hela vägs upp av att de ackompanjeras av de kanske snyggaste korten jag har nöjet att äga och att spelet i sig är förtrollande. Klen tröst för stackars Vlaada när han brinner i helvetet dock.

Julen är räddad! Varsågod.

/*

AROOOOO-GAH! AROOOOO-GAH! AROOOOO-GAH!

Det är inte ljudet från polisen. Det är ljudet från varningslarmet som skramlar igång när någon ska kritisera eurospel. Ljudet som sätter fart på inkvisitorerna och deras lustiga hattar. Jag har inte mycket tid innan de kommer. Det är bäst att jag börjar.

Eurospel, för den som inte vet, definieras som såhär enligt engelska wikipedia (eftersom svenska wikipedia har rensat ut alla artiklar till förmån för en lista över fåglar):

“A German-style board game, also referred to as a German game, Euro game or Euro-style game, is a class of tabletop games that generally have simple rules, short to medium playing times, indirect player interaction, and abstract physical components. Such games emphasize strategy, downplay luck and conflict, lean towards economic rather than military themes, and usually keep all the players in the game until it ends”

Inget fel på det. Man måste inte alltid mörda sina motspelare och paradera deras spetsade lik framför deras trupper och dra deras hund i svansen för att ett spel ska vara roligt. Vad som däremot hade varit klädsamt vore om man någon gång vågade sig på att använda en färg som har mer än sju procents opacitet, för så fort någon drar fram det senaste spelet om att räfsa löv och skiva ost i centraleuropa får jag alltid känslan att de rånat någon stackars hemlös på ett paket regnskadade Branflakes och rotat fram mormors knappsamling.

AROOOOO-GAH! AROOOOOOOOOOOO-GAH!

De närmar sig, jag måste öka takten. Men bortser man från att designern använt samma palett som en dåligt skrubbad potatis kan man ha en fantastisk kväll.

AROOOOooo…gah?

Ah, jag har lyckats köpa lite tid åt oss. Kvickt! Ta på den här hjälmen. Den skyddar mot överhetens intrång.

Approved by Kungen

Men det var inte bara bländverk, det går faktiskt att ha en fantastiskt trevlig kväll med de här spelen. Det operativa ordet varandes “trevlig”. Luka ett land, leverera ett brev, klapa en hest. Såna saker. Det har en helt rimlig förklaring. Efter första och andra världskriget kände tyskarna att det här med krig och fascism är för jävla stissigt och osympatiskt, nä bättre då att chilledilla lite. Så därför valde de att vända blicken mot stillsammare, men ändå kompetetiva teman. Lite förvånande ingick det i detta vändande av blicken att rikta den bakåt i tiden istället för framåt. Närmare bestämt till medeltiden och andra tider tätt angränsande till medeltiden. Den som någon gång ens har funderat på om det fanns en tid innan de själva föddes är, åtminstone vagt, medveten om att på medeltiden var de flesta européer precis lika kukhuvudiga som de alltid har varit. Plaskade runt med sina båtar och nös på ursprungsbefolkningar, red runt på ägorna och sparkade bönderna i skrevet varje torsdag och roffade åt sig saker i största allmänhet. Men det är åtminstone inget krig, bara lite hederligt, casual förtryck. Hur som helst, jag spiller dyrbar tid. Jag behöver komma till problemets kärna: de är inte tillräckligt engagerande.

WOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOH!

Jag visste det, jag gick över gränsen. Inga hjälmar kan rädda oss nu. Det där är ljudet av boardgamegeeks toppkommentatorers kollektiva hat. “Inte engagerande?”, gurglar deras hive-mind. “Man måste ju planera allt in i minsta detalj. Det är mycket engagerande.”

Nä, det är det inte. För det är planering där du flyttar en blå kub och en gul kub och får en röd kub som gör att du kan ta en branflakesflinga och lägga var du vill så länge det är på en av två rutor. Det är lika mycket ett spel som det är ett spel att sitta på tunnelbanan och skramla med en kulram. Med den enda skillnaden att Svensk bevakningstjänst inte släpar in dig i hissen och bryter armarna av dig. Och när du är klar känns det som att du borrat ett litet hål i kraniet och sodastreamat skiten ur det.

Attraktionen till det mundana temat är däremot något jag till fullo kan sympatisera med. Synd bara att man inte utnyttjar det över huvud taget. Kolla bara på Castles of Burgundy, att säga att det har ett starkt tema är som att säga att Conor Oberst är karismatisk.

Världens kändaste kartongbit med en bandspelare klistrad på sig

AROOOOO-GAH! AROOO-GAH! AROOOO-GAH! DUNKDUNKDUNK!

De är här! Jag måste sammafatta. Jag vill att det ska kännas när jag spelar spel, jag vill bry mig om vad jag bygger upp, jag vill bli lite nervös när det är någon annans tur. Inte för att jag blir ihjälslagen eller för att någon jävlas med mig helt godtyckligt utan för att jag är rädd att något förtryckt bonde-as ska komma in på mina ägor och hugga ner mina träd för att de behöver ved för vintern. Jag vill inte nöja med “någon annan tog det först”-doktrinen som regerar i eurospel. Så gick det definitivt inte till för femhundra år sen. Kort historielektion: folk var idioter på medeltiden. De tog vad de ville ha och sen brände de…

DUNKDUNKDUNK!

… resten. Det här är mina sista ord. Min sista vädjan. Om du ska gör eurospel, utnyttja temat, anställ någon som kan rita och låna tillbaka lite av Ameritra..

WOOOOOOOOOOOOOOOOH!!

Åh, herregud nu är det slut! Ameritrashspelen! De har ganska många bra idéer faktiskt. Och då menar jag inte miniatyrerna.

DUNKDUNKKRASSSSCH!

Aaaah!… Åh, är det bara du Tobias? Jag trodde det var… Vänta! Vad är det för lustig hatt du har på dig? Nej, neeeej. Förlåt. Förlåt! Jag menade det inte, jag tar tillbaka. Ave Feld. AVE FELD!

/*

 

Godligen välkomnad till mitt lilla hörn av interwebtionalen. I elva dagar har det strålat in film i mitt hjärnrum och det har lämnat mig inte helt opåverkad.

Jag älskar film. Låt det inte råda något tvivel om den saken. Jag älskar film som vore det en kastrull full med ganska kall vätska i öknen. Men det finns många sjuka individer ute i världen och de sjukaste av dem tycks ha valt att berätta om sin sjuklighet för omvärlden via rörliga bilder. Det finns även gott om ledsna människor som greppat kameran och skapat obeskrivlig ledsamhet att, för den som så önskar, vältra sig i som ficksmälta smarties på en onsdagkväll. Och det kan väl vara trevligt att böka runt som en perveterad gris i sin egen känslomässiga smuts lite då och då? Få lite perspektiv på det priviligerade livet som priviligerad och titta på vanföreställda tonåringar som skär halsen av sig själva och hoppar i havet i en särdeles obehaglig psykos. Inget fel med lite verklighetsflykt und so weiter.

Men när nerverna har sipprat ut genom porerna och sprakar som Pop Rocks vid minsta beröring kan det lätt kännas som att den grå, näringsfattiga och sockerfria marmelad, som är ens normaltillstånd, inte riktigt orkar dra i ens smilband. Då kan det vara på sin plats att gräva ner sig ännu djupare i grävlingsgrytet/ekorrholken/hamsterhjulet och försvinna in i en helt fristående fantasivärld. En som inte känns så verklig. Jag pratar förstås om den underbart helande effekten av brädspel.

Så du sitter där med oregelbundna hjärtslag och blödande tandkött i skarp kontrast till ditt tangentbordsgråa ansikte, för sömnbristen och känslointrycken har kört en tag-team superfistning av dina endorfindepåer i fyra dagar, och undrar om det är nu du dör.
“Det skulle vara en befrielse”, tänker du medan du stryker kallsvetten ur pannan och får med dig ett sjok sönderstressad hud.
“Jag smälter”, väser du fram, “jag smälter som polar-isen.”
Och du hinner tänka att du borde skänka pengar till WWF innan det är för sent. Innan du är en pöl på marken som borstas upp mellan 00:00 och 06:00 varje natt mot onsdag. Det ger dig panik. Ska ingen komma ihåg dig? Ska du sluta dina dagar som ännu en slemmig pöl på Stockholmsgator. Du rotar fram din vattenflaska ur väskan och trycker in den i revbenen; något av dig måste bli kvar. Du kanske kan fånga din ande i flaskan.
“Hähähäää… Dan Ekborg…”, gurglar du. “Dan Ekborg… Och Christina Aguilera…”
Du ska precis uppdatera din status med dina humoristiska insikter och det är då det händer. Någon trycker “like” och skriver “jag kan!” på din facebookpost.

En alldeles autentisk facebook-post med ett jakande svar. En raritet.

Hjärnan växlar om, gräver djupt i förståndsförråden och hittar… nån form av guck..? Som den sprutar ut i… kapillärerna? Du återfår nästan omedelbart fast, men lite skakig, form. Det är tillräckligt för att du ska kunna förbereda inför kvällen. Det är allt du behöver för att bli hel igen. En kvälls rymdciviliserande.

Ha-LE-lujah herren Gud den allsmäktige Hosianna glossolali du är botad!

För hur ska du kunna bära alla upptänkliga människoöden i ditt psykologiska sköte när du samtidigt behöver välja mellan att uppgradera plasmakanonerna eller utforska en ny sektor i jakt på härlig, syrlig teknik? Nej, slit ut dem och lägg dem i garderoben. Där är du ändå aldrig. Mjukisbyxor och en hoodie är din skrud denna vecka och vid din skrud håller du krampaktigt fast.

Så ignorera krafsljuden. Och navelsträngarna som spirar ut från din cortex likt groteska dreadlocks. Ty du har en galax att lägga under dig. En civilisation att bygga upp, varje beslut är en knivsegg att balansera på. Inte en jobbig halsskärarknivsegg, mer en rolig kasta-kniv-i-skogen-med-sina-kompisar-när-man-var-en-liten-palt-knivsegg. Världsliga bekymmer är inget för dig så länge du utforskar det okända, exploaterar ansiktslösa planeter och uppgraderar dina skepp med små finurliga ikoner.  Och så förflyter timmarna. Hjärtat klappar som vanligt, tänderna sitter där de ska och du känner dig fast i hullet igen. Ditt imperium är välbalanserat med en dynamisk armada, ett lagom stort område och en fast inkomst. Du kommer inte vinna, det är du väl medveten om – men det handlar inte om det, det handlar om att få drömma sig bort lite. Få skratta lite. Få ta kontrollen lite. Du går och lägger dig med en känsla av att ha åstadkommit något, istället för den vanliga vanmakten. Och när du vaknar på morgonen och upptäcker att dina navelsträngsintrasslade Livsöden väntar på dig, med stora fuktiga ögon, är du stark nog att bära dem.

Stark nog att dra på smilbanden.

/*

 

Lorem ipsum kära skärmslickare! Så här ligger det till: i Stockholm är det Filmfestival i dagarna 12. Jag har tagit ledigt från jobbet och tänker wallraffa som arbetslös brädspelare i nio av dem. Fram till nu har jag planerat mitt schema och varit mycket upptagen med att koka näringskuber som jag kan mula i mig mellan föreställningarna och står därför framför dig tomhänt. Sorry.

Förutsatt att jag inte får näringsbristsjukdomar eller blir blind av det, enligt livsmedelsverket, “undermåliga köttet” i sagda kuber kommer jag i nästa vecka rapportera om hur det är att försöka få till brädspel under dagarna på vardagar, vad som händer när ens två största intressen kolliderar och vilket spel som passar bäst att spela i biofåtöljerna. Till dess, älskade ansiktslösa läsare, spela ett spel. Vilket som helst. Nästan alla är bra.

/*