Kategori: Blog

Jag flög fram och tillbaka till Düsseldorf för att besöka spelmässan SPIEL på samma dag i sällskap med en stor resväska full med bubbelplast (är nästan lite besviken att jag inte blev korsförhörd på vägen dit) för komma tillbaka 30 kg tyngre. Här är rapporten från mitt äventyrande med bristfällig skoltyska till det mytomspunna brädspelsmeckat SPIEL!

Dagarna innan stirrade jag trånande på dessa bad boys. Att pressa de tillåtna bagagegränserna till bristningsgränsen för att få med sig maximala mängd brädspel hem är verkligen en konstart i sig. Dessvärre fick jag nöja mig med en luggsliten reseväska och en Targus-ryggsäck men ändlöst många små, små fack.

Nog om väskpackandets konst och lite mer om vad Essen SPIEL egentligen är för något för er som undrar. Jo, det är alltså världens största analoga spelsmässa (jag är ledsen GenCon men det är sanningen för alla som är intresserade av andra spel än från FFG) och går av stapeln i tyska Essen varje år. Hundratals nya spel släpps på mässan, alla de stora utgivarna finns på plats och tusentals hungriga besökare likaså.

…och inte ens ovanstående tralliga hjärntvätt till reklamfilm kunde hålla mig borta, så på torsdagsmorgonen bar det iväg och 6 timmar senare med lika många färdmedel stod jag utanför det monstruösa byggnadskomplexet Messe Essen (mässan har till och med dubbla tunnelbanehållplatser!)

Och det här är vad jag kunde konstatera hittills:

Den tyska reklamen ligger helt klar i framkant.

Förarlösa så kallade Skytrains känns fortfarande lite för mycket framtid. Särskilt när jag fick bevittna en man nästan bli avknipsad på mitten för att han dödsföraktande kastade sig fram för att tjäna 5 minuter i tid medan dörrarna slogs igen.

Svenska fluffiga vinterkläder var inte helt optimalt i den tyska höstvärmen.

Tunnelbanestationen i Essen måste varit en kuliss till Gaspar Noés drogepos Enter the Void.

Det jag gillar skarpt med det tyska språket är dess härliga tydlighet. Det får en att känna sig duktig. Ingång väst, liksom. Det är till och med fonetiskt omöjligt att få till något annat.

Så, väl på plats utanför denna koloss fylld av brädspel och muntra tyskar så inleddes något som närmast kan liknas vid Schwarzeneggers Klappjakten. Jag flängde runt med min överdimensionerade resväska, krossade den ena tysken efter den andres fossingar, och plockade upp spel i en förvirrad ivrig frenesi. För det visade sig vara väldigt många andra som ägnade sig åt precis samma sak, och gjorde de inte det så satt de i godan ro mitt i publikhaven och spelade. Ungefär som vi vanliga dödliga gör hemma vid köksbordet, fast med samma ljudvolym som en gympasal fylld med ett lågstadium. Definitivt en imponerande egenskap och utmaning i sig!

Nog om folkkaos, mina personliga spelvillkorspreferenser och mycket mer om själva mässan! Nu fyrar vi av mitt tvåtimmarsbesök i bilder!

Välkommen in! Det här är Hall 3 där de flesta stora aktörerna höll till dig som Asmodee, Days of Wonder och Queen Games.

Japp, såhär busenkelt är det att hitta på mässan. Synd bara att mässans besökare är ett massivt okontrollerbart kötthav… och att det finns tre av dessa hallar.

Jag har ingen aning vad den här mannen säljer men det såg helt underbart ut!

Mässans skönaste gäng var helt klart de sombrerobärande Repos Production. Roliga hattar är alltid ja, roliga.

Överallt spelades det! Personen i blå t-shirt har för övrigt ingen dödslängtan utan frag betyder tydligen något helt annat på tyska.

Sekunderna innan jag och min resväska for fram som en ständigt ursäktandes bowlingkula genom massan.

Nästa projekt för Michael C. Hall efter Dexter visade sig vara att bli cover boy till ett brädspel om tempelriddare… ?

Även en man i kostym kan avnjuta en kokande brädspelmässa.

Shack. I kulörta färger. Ja, varför inte? På Essen finns det en plats för allt!

Apropå det så var Hall 2 definitivt platsen för precis allt möjligt. Märkliga tärningar, läderrustningar, cosplayers, latexsvärd, enhörningsskinn mm, you name it! Lite av SPIEL:s Twilight Zone.

Det var också här Steve Jackson placerat sin jättelika fallospelare, förstås.

Förmodligen min enda kändis-spotting var av Ignacy Trzewiczek med Essens vassaste polisonger, samt högsta hönset på Portal Games och utvecklare av trevliga öde ö-stålbadet Robinson Crusoe: Adventure on the Cursed Island.

Imponerande massivt dödsstjärnebygge! Kräver dock förmodligen en mellanstor flakmoped för att transporteras.

Mässans huvudvärk stod nog, i övrigt helt fantastiska, Czech Games Edition för, med deras två stånd, i vardera ände av massiva Hall 1…

Ett litet lufthål mitt i mässkomplexet för alla som kände sig sugna på lite frisk passiv rökning.

Subtil SPIEL-romantik. Mellan vilka får ni betraktare avgöra.

En man med mycket gula skor som troligtvis inte lyckades lägga vantarna på ett åtråvärt exemplar av Japon Brands Machi Koro.

Två timmar senare styrde jag kosan tillbaka mot U11-banan med glada vacklande steg under en herrans massa brädspel.

Efter våldsamt tetris-pusslande så lyckades jag få ner alla spel i mitt bagage. Återigen, svenska vinterkläder, icke optimalt..

…men vad fick jag egentligen med mig från mässan? Jo, här följer hela inköpslistan! (förhoppningsvis kommer en fortsättning på detta inlägg när jag också spelat spelen)

Följande är en transkribering

Söndag kväll 20:30. Efter middag och några folköl. Regelgenomgång. Fem personer.

“Höh-sköh-öjp”

E: “Varför är det bara jag som rullar?”
1: “Vaddå, börjar det nu?”
E: “Ja, jag sa ju det. När skivan säger att vi ska escapea så escapear vi.”
1: “Okej okej okej, men då börjar vi om. Jag måste dricka vatten.”
2: “Har ni inte börjat än?”
1: “Nej, jag fick en stressattack.”
2: “Men då kan jag vara med?”
E: “Ja, det går bra.”
3: “Vi börjar när skivan säger Escape.”
4: “Du menar HÖH-SKÖH-ÖJP?”
E: “Ja. Okej, tryck på play.”
2: “Väntaväntavänta, kan vi gå igenom reglerna?”
E: “Skämtar du? Vi gick ju igenom dem för tre minuter sen.”
2: “Men då skulle ju jag bädda ner kiddet.”
E: “Så då bara stängde du av alla intryck från resten av världen?”
2: “PleasE: Har du barn?”
E: “Meh! Ja, ja: vi ska ta oss ut från templet innan det ramlar ner i fontanellen på oss, det
illustreras av ett härligt brakljud i slutet av soundtracket.”
4: “Är det det som är cursen? Att templet rasar?”
E: “Det är det som är cursen.”
3: “Värdelös curse. Det kunde väl vara att man blev uppäten av råttor eller någonting åtminstone?”
E: “Du föreslår alltså ljudet av råttor som gnager på människokött som slutsignal?”
3: “Ja..?”
1: “I ett familjespel?”
3: “För att bli krossad av smutsiga stenar är ju helt barnvänlig underhållning…”
4: “I bibeln är det det.”
2: “Ja, och vi är alla väldigt tacksamma för bibeln. Kan vi fortsätta med reglerna?”
E: “Vi ska alltså försöka att inte bli nerbrakade/uppätna av råttor. Utan istället ta oss ut kvickt som attan…
1: “Hur gör vi det?”
E: “… genom att hitta den här utgångsplattan som…”
1: “Hur gör vi det?”
E: “… ligger i botten på den här högen med andra plattor. Vi…”
1: “Hur gör vi det?”
E: “… måste rulla två gubbar på de här tärningarna för att få ta en ny platta, som magiskt blir
ett nytt rum där vi kan rulla fler tärningar. Ett?”
1: “Jag är med.”
2: “Jag fattar ingenting.”
E: “Vad är det du inte hänger med i?”
2: “Nånting. Kan man bara stå här i mitten och rulla två gubbar tills man hittat utgången?”
E: “Va? Nej! Du måste vara i ett rum med de här små dörrarna så du kan pussla ihop dem.”
1: “Hur gör man det?”
E: “Genom att lägga dem bredvid varandra.”
1: “Hur gör man det?”
4: “Men skämtar du eller? Dörr i dörr såklart.”
E: “Ja, typ. Den här lilla, grå trappdelen måste läggas mot en av dörrarna.”
4: “Så du kan inte gå genom dörr till dörr?”
E: “Nä, det måste vara en sån här grå då alltså”
3: “JOBBIGT!”
E: “Ja, det är jobbigt. En annan jobbig grej är de här svarta maskerna som låser tärningarna. Slår man en svart mask kan man inte använda den tärningen förrän man slår en guldmask.”
4: “Oj, rasistiskt.”
2: “Det är väl inte rasistiskt?”
4: “Blackface är väl rasistiskt?”
2: “Det är ju inte blackface, det är en mask.”
4: “Blackface är väl också en mask?”
3: “Blackface är väl typ skokräm?”
4: “Jag tycker i alla fall att det är rasistiskt.”
2: “Okej, men så länge det inte är några swastikor på tärningarna kanske vi kan förutsätta att
det inte är fascister som gjort spelet.”
E: “Danskar i och för sig…”
4: “Och guldmasker! Nazistguld. Jag tror vi är något på spåren här…”
2: “Så, medan Fyra går och viker en foliehatt på balkongen kanske vi kan gå genom resten av
reglerna?”
3: “Jag trodde det här bara skulle ta tio minuter?”
E: “Det tar tio minuter. Om ni bara lyssnar.”
3: “Vi lyssnar! Vem är det som inte lyssnar?”
E: “Okej, men om ni inte pratar då.”
4: “Vi måste väl få prata? Ställa frågor och så.”
E: “Jo, men inte hela tiden. Och inte om nazistguld. Det står inget i reglerna om nazistguld.”
4: “Det är ganska uppenbart att det är nazistguld.”
2: “REGLER!”
E: “Ni har fem tärningar var. Ni får rulla dem hur många gånger som helst…
4: “Om inte blackface-masken kommer upp.”
E: “Om inte blackface-masken kommer upp. Då är den tärningen låst. Och då får ni slå fyra. Tills
en ny mask kommer upp eller tills den blir upplåst med en guldmask. En guldmask låser upp TVÅ
svarta masker. Ni kan låsa upp varandras masker men då måste ni vara i samma rum och man måste
välja ifall man låser upp sina egna eller någon annans masker. Frågor?”
2: “Tusentals.”
E: “Underbart…”
2: “Hur flyr man?”
E: “När man fått den här grå utgångsplattan som jag viftar med just nu, och som man placerar ut
precis som vilket rum som helst, ska man ta sig dit och slå lika många nycklar som det finns kvar
juveler i juvelrummet plus en.”
1: “Det är ju typ fyrtio juveler.”
E: “Precis! De ska man placera ut i de här juvelhållaraltargrejerna som finns på vissa plattor.”
2: “Och de placerar man ut med hjälp av att slå de här symbolerna som är tryckta på varje
platta?”
E: “Exakt! Det är också så man rör sig mellan rummen: de här är för att gå in i rummet, de här
för juvelhållaraltargrejen och de här för att vända nya plattor. Frågor?”
2: “Tror jag fattar faktiskt.”
4: “Yes, vi kör.”
3: “Det ger sig nog.”
1: “Jag ska bara dricka lite vatten.”
E: “Är du gravid?”
1: “Va? Nej!”
E: “Men du dricker ju så himla mycket vatten.”
2: “Det är kiss du tänker på.”
E: “Jag är ganska säker på att jag tänker på vatten.”
2: “Att man kissar mycket. Inte dricker mycket.”
E: “Är du säker?”
2: “Har du barn?”
E: “Var det du som var gravid?”
1: “Det var jag som var gravid. Och jag är nervös. Det här är ju skitstressigt.”
3: “Och då har inte ens djungelfuktighetsmusiken börjat än.”
1: “Åh, herregud. Då kanske jag måste kissa innan.”
4: “Jag tyckte du sa att du inte var gravid?”
1: “Det har jag aldrig sagt.”
2: “HERREGUD ÄR DU GRAVID?”
1: “Ta det lugnt, jag har druckit typ en och en halv liter vatten på tio minuter.”
2: “Säg det!”
1: “Jag är inte gravid. Men jag måste kissa.”
E: “Okej, är alla med på vad som ska göras?”
3: “Rulla tärningar och placera ut juveler. Och plattor. Och sen rulla tärningar.”
E: “Gott så.”

Söndag kväll 20:51. Efter middag och några folköl och Escape! The Curse of the Temple. Fem personer.

E: “Andas. Du måste andas.”
3: “Herregud jag kan inte se!”
E: “Du kan visst se. Andas bara.”
1: “Två, sluta gråta, du skrämmer mig.”
2: “Jag… kafgg… ka-ah-ah-ah-ah-an inte.”
4: “Jag visste det. Jag visste det. Det är nazisterna. Nazisterna har gjort det igen. En platta, två plattor. Nazisterna och guldet, nazisterna och guldet. Inga juveler när man bara har en tärning. Inga juveler.”
3: “VARFÖR SER JAG INGET!?”
1: “Är det där blod?”
E: “Näääää..?”

Slut på bandet.

/*

Lägg ner den där! Vad det än är för något. Lägg ner den, säger jag! Stoppa den inte i munn… Åååh, neeej. Blech! Aiiieeeh! Ta bort den! Ta bort den! Tabortdentabortdentabortden!

Ah, kärleken! Ljuv, ljuv tentakelförsedd honung som rinner ner i lungorna och kväver dig på de obehagligaste av vis, eller en medelstor trädgårdsspade inkörd mellan tredje och fjärde revbenet med oerhörd trivsamhet. När Oktobermörkret trycker mot dig från alla håll, som mobbare som stänger in dig på toaletten nere i skolkällaren, och du bara vill skrika, men det går inte. För där din mun en gång var, där finns bara hud. Det är då den blir extra påtaglig, den där känslan av att vilja kura ihop sig tillsammans med någon, tända ljus och äta deras ansikte medan de fortfarande lever.

You’re doing it wrong!

Allhelgona är i antågande och jag är övertygad om att många av er har planerat in en kväll full av Lovecraftianska fasor. Men frågar ni mig kan Arkham horror behålla sina insanitypoints, sina uråldriga monster och sin vad-skulle-freud-säga-om-det-här-stora låda. För det här, det här är en liten ask som har potentialen att göra dig galen på riktigt.

Det stora flertalet förknippar på intet vis Love Letter med den beskrivningen. Nej, för det är ett så kallat “urmysigt spel” med “bedårande illustrationer” som lämnar en med en “alldeles varm känsla inombords”. BAH! Snarare en varm känsla av iskall, fuktig skräck som gnager in i ryggraden och suger märgen ur dig.

SCHLUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUURRRRRRRRRP!

Den fa…

SCHLUUURP!

Den f…

SCHLUPPSCHLUPPSCHLUPP!!

De..

SCHLUPPELUPPELUPPELUPPELUPPESCHLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLRRRRP!

…

…

Den fasansfulla idén är att du är en förtvivlat förälskad uppvaktare som ska försöka få ditt kärleksbrev till prinsen/prinsessan, samtidigt som du ska förhindra dina ålahuvuden till motståndare att göra samma sak. Det här gör du ett kort i taget, alltså verkligen ett kort i taget, det finns totalt sexton stycken i leken och du har alltid bara ett av dem på hand. Det här kortet kan du välja att behålla, för sin poäng, eller spela ut, för sin kraft. Och det är krafterna som är riktigt ondskefulla. Soldaten anklagar dig  till höger och vänster och gissar han rätt avrättas du på fläcken. Clownen följer efter dig i mörka korridorer och stirrar på dig utan att göra någonting. Riddaren trädgårdsspademördar dig om han anser att du är mindre värd än någon annan. Och det värsta av allt är att om du har prinsessan och någon av de andra uppvaktarna kommer på dig, kommer de, besatta av kärlek och ren och skär psykopati, ta henne ifrån dig, flå henne och korsfästa henne i taket med hennes egna lårben. Det är sant!

Implicit sant åtminstone.

“HEIL SATAN!”

Love letter är ett rysligt spel som simulerar den skräckinjagande mellanstadietidens lappskickande med kuslig precision. Där i bästa fall tårarna blandades med regnet och rann ner i de omoderna gummistövlarna medan hela klassen pliktskyldigt skrattade när Ove eller Tessan eller vem ever högläste ur brevet som bara var menat för dem. Och i värsta fall var man tvungen att spendera otäcka timmar tillsammans med Kärleken, dricka svart kaffe för första gången och försöka hålla tillbaka det ofrånkomliga toalettbesöket, för även om det var hemskt ville man ha kvar de där fjärilarna i magen. Med fasansfulla resultat. FASANSFULLA resultat, säger jag!

Så vill du verkligen ha en obehaglig kväll, inte en tjoig och tjimmig monsterrökare där man skrattar av lättnad efter ett dussin cheap scares, frenetiskt tuggar gelemaskar och dimmar ner taklampan till mys/läskighetsbelysning. Utan en riktigt psykologiskt utmattande resa, som du lika gärna kan spela mitt på ljusa dagen som till levande ljus, hemma eller på tåget. Då är Love Letter något för dig, om du bara kan se bortom den supercharmiga ytan.

Tönt.

För tentakelmonster och världars ödeläggelse må vara läskigt, men att vara paniskt bajsnödig och handlöst förälskad är skräckinjagande.

/*

 

God torsdag. Som ni kanske vet så har vi ju tummar, vilket skiljer oss bland annat från vargen. Och en stilig äldre man i kostym på tunnelbanan som jag en gång såg suga i sig båda sina som ett par ostron. Men nog om honom, det jag vill komma till med denna lektion i grundläggande anatomi är att med hjälp av tummarna kan vi, för det mesta, med stor enkelhet greppa saker som ingen annan kan.

Det här är tummen.

Det kan vara allt i från vardagliga saker som pistolen när vi går ner till tvättstugan tio minuter för sent till mer flamboyanta saker som en riktigt färgglad frukt i affären. Det kan också vara brädspel. Åh, det finns så många tjusiga spel som underlättas av tummens existens. Men i ärlighetens namn ska väl nämnas att de inte är särskilt mobila. Visst, i en rent aspergeroid mening är de väl det, men jag skulle vilja se det glada gäng som plockar med sig Game of Thrones för att spela i baksätet på bilen eller de lyckliga tu som ger sig på att installera remote servers över hela golvet i terminal 4 på Arlanda. Eller när man är och fikar/lunchar/spelar squash för den delen. Så den här veckan, och andra godtyckligt valda veckor, hade jag tänkt kika lite på några yttepyttespel som ständigt borde ligga i fickan, eller magväskan, eller i den osmakligt stora naveln på alla som ens är lite intresserade av att alltid spela spel.

Först ut är ett spel som funkar lika bra med en espresso som ett mustigt rött vin. Det innebär alltså att du med fördel kan spela det på ditt favoritfik eller på en fancy schmancy restaurang. Och att det är Italienskt. Temat alltså. Spelet är amerikanskt. Förra veckan raljerade jag över hur svårt det är att få till speltillfällen för att nära och kära har andra sociala åtaganden, som i sin tur tvingar mig att lämna hemmets trygga vrå för att känna mig obekväm bland finporslin och belevad personal. Den här oregelbundna serien är istället tänkt att vara lite mer konstruktiv och hitta lösningar på problemet som jag valt att kalla Resten av Världen. Nåväl, låt oss i rask takt mycket bildligt, och inte det minsta fascistiskt, marschera över till det första tumspelet.

Condottiere

Det här är ett spel som nu och för alltid bör refereras till som “spelet med de fina korten och den lilla kartan”, eftersom man låter outbildad när man oundvikligen säger kång-dott-i-är och man låter som en pretentiös liten skitstövel när man uttalar det som man ska. Condottiere (skriva det går alldeles ypperligt) må se ut som ett dåligt tetrapacksvin men under det själasugande locket gömmer sig en riktig liten juvel till diamant, opal, smaragd och andra ädla stenar som tillsammans målar upp en fantastisk, men fullkomligt osannolik, bild av 1200-talets Italien. Ah, Italien. Stöveltramp, rustningsskrammel, sepia, vin, kaffe, ostörd natur, politiker som absolut inte borde vara i någon form av maktposition – och så du. Med din förtjusande kortlek och din lilla karta. På elva kort kontrollerar du både skabbdrabbade pöbelriddare och skräckinjagande pappsoldater, övermäktiga amazoner och sluga kurtisaner,

PAUS OCH DAGS FÖR POLITISKA PEKFINGRAR

Det här är pekfingret. 

Funderar du också på att göra ett spel med historiska konnotationer eller över huvud taget? En bra sak att tänka på kan vara att behandla de eventuella kvinnliga karaktärer som du, i din storhet, kvoterar in i spelet som om de vore människor istället för klichéer från Ronnie Sandahls Stora Bok om klichéer (läs den inte, den är skit). Att illustrera det starkaste kortet med en blond krigarkvinna och det svagaste kortet med en kvinna som, surprise, använder sin sexualitet för att få politiska favörer gör inte automagiskt att bredden på något sätt är fylld. Det enda vi har då är två pojkrumsfantasier som vi kan sitta och slicka på när ensamheten blir för stor. Mycket osmakligt. Och kom inte dragandes med det gamla “historiskt sett så är det här vad kvinnor har gjort typ jämnt faktiskt”! Det är för det första befängt och för det andra en bild som upprätthålls av svettsaftiga män i dåligt sittande tweedkostymer som älskar att följa Penisens Fantastiska Färd genom tiderna. Alltså inte helt objektivt. I korthet: ge oss bättre kvinnliga karaktärer tack.

SLUT PÅ PAUSEN

fega biskopar och klämkäcka trumslagare. Till och med vår och vinter. Med de här elva korten ska du till slut antingen dominera fyra angränsande områden på kartan eller sex områden totalt. Du kommer bluffa, förhandla, rygghugga (tjohooo!), planera, omplanera, omomplanera, hota, belägra, svära och smida ränker tills du sitter med perspirationen i halsen och andan droppandes ner för handflatorna: är Urbino verkligen värt att lägga din hjältinna på? Ska du kanske bara spela fågelskrämmekortet och plocka hem ditt starkaste förband istället? Fast kommer det verkligen bli en omgång till om du lägger dig? Och om det blir det, hur ska du klara dig utan Urbino? Men om du inte lägger dig, hur ska du ha nog med kort för att förhindra att den stiliga, men ack så tumlösa, äldre gentlemannen framför dig vinner i nästa omgång? Det kan du inte, DU HAR FÖRLORAT! Förutom att det visar sig att Stiligmannen bara sitter med årstidskort och den lilla pojken med blecktrumman så du hade INTE ALLS FÖRLORAT. Men nu när alla får plocka upp nya kort fick du bara massa fänrikar och fanjunkare som inte är värda någonting så DU HAR FÖRLORAT!! Vilken skandal! Stiligmannen tackar för sig och krälar ut ur tunnelbanan med en förbluffande och spindellik hastighet.

Sjukt snabb.

Du läste rätt, all denna nagelbitande spänning har utspelat sig på exempelvis gröna linjen i Stockholm, eller buss 400 mellan Halmstad och Hyltebruk om man så vill. Det är för att hela spelet får plats i ett genomsnittligt knä, eller på ryggen av en medelstor hund som sövts med lämplig mängd alvedon och söt likör. Fungerar ypperligt för mellan tre till sex spelare (två enligt kartongen, men det låter helt bedrövligt om du frågar mig) vilket gör det till ett givet portabelt spel både om du finsmaka espresso runt om i Europa eller om du ska halsa bedrövliga mängder nescafe på campingen i Båstad. Det här är ett litet tjusigt spel som är så bra att man vill dansa, så snöra på dig frikadellerna och ta med det på en svängom.

Nä-nä-nä-nä-näääh-näääh! Jag använde visst “frikadellerna” rätt.

Håller du inte med om något? Eller har du åsikter att dela med dig av? Säg till i kommentarerna. Eller skriv direkt på min facebookgrej.

/*

 

 

 

Det är ganska svårt att hitta hem till mig. Efter Taxifiket Som Är Öppet Hela Natten gör min gata en sväng in i sig själv, som ett maskhål, så man tvingas liksom apparatera sig själv från nummer 47 till nummer 51. För de lyckliga stackare som lyckas ta sig såhär långt är belöningen ett lika hiss som tröstlöst trapphus där hundratals mjölksyrebestänkta trappsteg väntar i tysthet; eftersom de är livlösa objekt och inte har förmågan att uttrycka vare sig den ena eller den andra åsikten.
Fuckety fuck off tycks de säga, men det gör de inte. För de är svenska 30-talister. Dra åt fanders kanske? Vem vet.

Dessutom har mina vänner, precis som ringmuskeln på ett lik, en tendens att göra lite vad de själva vill. Det kan vara allt i från att mata sina barn (hallå! Pellets!) till att åka på solsemester (hallå! Cancer!) till att spendera sin tid med att prata i första person pluralis med någon form av förmånstagare/kärleksindivid i, vad jag bara kan gissa är, en specialbyggd farkost för två som susar omkring i rymden; eftersom det aldrig är någon annan som kan följa med (hallå! ZING!), (<— kan man ha såhär många olika tecken på rad? Jag vet faktiskt inte, parenteser har alltid gäckat mig interpunktionsmässigt).

Eller ett otal andra saker som hindrar dem från att planera sina liv kring mina brädspelskvällar. Eller mina spontana spelcravings. Det är en slags panikartad rastlöshet som infinner sig när man drabbas av akut spelnödighet en onsdagkväll och smsen flyger som små, binära signaler över ett telenät mellan mobilerna:

“Kan inte =(”
“Åh, nej! Jag ska borsta tänderna”
“Vänligen använd enbart det här numret om du vill boka ny tandläkartid”
“Tyvärr, vi susar omkring i rymden”

Så ack, allt som oftast finner jag mig förvisad till en solitär tillvaro i mitt kråkslott – med nattarbetarnas cigarettrök och min idiot till grannes fotbollsläten som enda sällskap.

Hela dagen, varje dag. Jag hatar honom.

“Men”, anmärker den Uppmärksamme Läsaren, “du har ju Mage Knight, det potentiellt bästa solitärspelet genom historien.” Det är sant kära Uppmärksamme Läsaren, men det krävs en speciell sorts ensamhet för att strössla bordet med de oupptäckta delarna av en nation mogen för underkastelse, ett hundratal monster och små magiska kristaller. Samma typ av ensamhet som driver en att tända ljus, tappa upp ett härligt bad, sätta på fransk musik och bara psykfrossa i kokta ägg (kanske en eufemism kanske inte. Det är din smutsiga fantasi och jag tar inget ansvar). Men det här är något annat, det här är som att snorta kokain tillsammans med Stefan Ingves under en gudstjänst: total upprymdhet blandat med den yttersta tristessen, och en svag aning om helvetet på en och samma gång. Jag har känt mig uttråkad förut, prebrädspelsuttråkad. Åh, den lyckliga tiden då en enformig tillvaros långtråkiga leda enkelt kunde hottas upp med slösurfande eller att rosta bröd.

Oh you, rostat bröd, du är alltid en välkommen överraskning

Annat är det nu, när jag är en teknikfientlig analogist! Då räcker inte de simpla nöjen man kan mjölka ur futtiga, barnarbetarblodiga teknikdon. Nej, det här är ett helt annat djur. Där jag innan kunde känna en vilsen myra i brallan kryper nu skalbaggar och skorpioner, odrägliga aristokrater och, självklart, snart uppätna åldringar och zombies. Det är sannerligen trångt i byxorna (smutsig, SMUTSIG fantasi) och trängre kommer det att bli. För varje spel jag köper dyker det upp två nya, som en fruktansvärd och underbar kartonghydra, och precis som alla mytologiska djur kräver den sina offer i form av en alltmer komplicerad social logistik och dräneringen av alla andra intressen.

En dränering som med stor sannolikhet tillhandahålls av de här två gentlemännen.

Ju mer jag spelar, ju mer jag läser om spel och ju mer jag ålar omkring bland meeples och tjocka, hårda brädor (SMUTSI… nä, allt är i sin ordning. Läs på, läs på), desto mer blir jag övertygad om att det är det bästa sättet att umgås på. Att gå till Berns  och beställa en stor stark som egentligen bara är ett par urvridna kalsonger från san francisco bio förlorade visserligen sin charm för länge sedan, men det är ändå en ritual som min Descentkampanj tvingas konkurrera med. Att festa på ett femhundra kronor dyrt ansikte är visserligen förtjusande men drar tyvärr med sig en bismak av andra människors oförmåga att respektera den personliga sfären. Och att titta på TV känns skrämmande mycket som att inte umgås med varandra över huvud taget.

Jag säger inte att jag inte har andra intressen, jag önskar bara att ingen annan hade det.

/*

Idag, kära läsande person, ska jag tycka till om spel som jag nästan har spelat; jag har nämligen en fäbless för att köpa spel enbart på rykte och en magkänsla. Och som vanligt när det gäller magkänslor leder det ofta till att både det ena och andra sprutar ur munnen och rakt in i öronen på de som befinner sig inom lämpligt avstånd. Och det som kommer sippra in i dina öron/ögon idag är att jag kommer gå omkring vid foten av ett berg och sparka i snödrivor, invadera en hel kontinent genom att skramla med pinnar i skogen och göra nånting i rymden med de finaste tärningarna jag någonsin sett.

Jag börjar med det jag har mest erfarenhet av och jobbar mig ner i det okända, där mycket är oh och lite är känt. Så kom, följ med mig på en resa in i det. Det okända alltså. Som sagt.

Mage Knight

Erfarenhet: Bufflat fram som Göran Persson i ett rum fullt med kvinnliga ministrar.

Så som jag har förstått det: Tjeckiska galningen Vlaada Chvatil har gjort vad som ryktas vara världshistoriens genom tiderna bästa solitairespel. I korthet är du en av fyra riktigt självupptagna jävlar som skickas till ett land som jag inte kommer ihåg vad det heter för att helt sonika ta över skiten. Det gör du genom diverse trolleritrix och vapenviftande. Hittills har jag bankat ihjäl några störiga orcher i skogen och hotat bybor med stryk så att jag kan rekrytera lite trupper till min armé. Ja, dina igensipprade ögon hörde rätt! Du kan bygga din helt egna armé. Den kan du sedan tvinga att göra massa förtjusande saker som att bära dig några extra steg ifall du har skavsår eller använda delar av den som mänskliga sköldar. Yay team!

Men trots att du uppenbarligen är en skitstövel av rang är du av någon anledning rädd om ditt rykte och måste därför vara noga med att inte mobba byborna för mycket för då slutar de prata med dig. “Det skiter väl jag i”, tänker du nu. Men det gör du inte alls det. Om ingen vill prata med dig kan du inte rekrytera fler bybor som du kan styra och ställa över. Det är vad som i spelet inte kallas för, men borde, din hyvens/lymmel-o-meter; och den vill du hålla så balanserad som möjligt.

Du spelar även dag och natt-faser som skiljer sig åt på lite olika vis. Kostnaden för att gå ändras, att snubbla runt i skogen är snubbligare än någonsin medan att gå i öknen är svalt och skönt. Det är svårare att se saker vilket ju i vanlig ordning är ett problem. Men trots det är det i mörkret som din rövhålsmagiker trivs som allra bäst för det är på natten som dina trolleriförmågor går från det här:

Till det här:

Förhastad slutsats: Briljant spel som på ett väldigt tjusigt sätt replikerar hur det är att ta över kontinenter och vara en äventyrande tölp.

K2

Erfarenhet: Klättrat cirka 200 meter. Inte dött än.

Det här har jag begripit hittills: K2 är ett sketafarligt berg som man ska passa sig som bara den för. Dåligt väder och kallt är det. Man klättrar med tre kort i taget för att få sina trägubbar upp till toppen och den äran. Problemet är bara att man måste stanna till då och då och få lite extra lungor för annars fryser man ihjäl/trillar ner i en ravin/blir uppäten av Ethan Hawke. Man kan också sätta upp tält där det finns en lunga som man kan tillgodoräkna sig.

Förhastad slutsats: Charmigt spel om att dö under fruktansvärda omständigheter i det vilda. Spelas med fördel med familjen eller jordnära vänner.

Eclipse

Erfarenhet: Inte läst reglerna, sett femton minuter av en tysk youtubevideo, rullat alla tärningarna på en gång flera gånger.

Det här verkar rimligt: I Eclipse tar man rollen som en av tolv kända svenskar och ger sig ut och utforskar en galax som kan se ut lite hur som helst.

Kolla så kända de är.

Utforskning går nog till som så att man sätter ut små träkuber på planeter för att vara en showoff och ju showoffigare man är desto mer poäng får man och ibland skaffar man sig finfin teknologi i form av dåligt isolerade iphones och elektriska brödknivar som man använder till att ha ihjäl varandra med. Antagligen djuprymdskanoner också. Man får rulla jättefina tärningar och den som rullar dem bäst kanske vinner. Men allt är inte tärningsrullande utan man får en rudimentär form av google analytics i form av ett gäng navelsträngsstumpar som man använder för att tracka det ena och det andra med också. Detta påverkar spelet. Och raskortet man har är typ en A4 full med krusiduller som gör viktiga saker. Och har jag nämnt tärningarna? De är jättefina.

Mycket fina tärningar.

Slutsats: Köp det. Bara köp det.

Slutligen

Har du ett spel som du också måste sprita händerna efter att du har hållit i för att det inte ska sprida sig i konversationer med nära och kära? Skriv gärna en rad eller två om det i kommentarerna.

/*

Ibland kommer jag att göra intervjuer med personer som jag spelar med. Det här är en sådan ibland. Först ut i skottlinjen för mitt batteri av undersökande frågor är en varelse full av ondska och lömskhet. Ett väsen som inte skyr några medel för att få sin smutsiga agenda igenom, som gladeligen bryter mot regler och rider på en blek häst som heter Paragrafen. Dessutom studerar hon de mörka meducinska konsterna och som alla andra läkare saknar hon nästan helt empati, håller på med tvivelaktiga experiment i källaren och har obegränsad tillgång till skalpeller. Hon är den skräckinjagande skepnad jag spelar flest spel med och i 95 % av dem är hon väldigt, väldigt arg och brukar hota med att döda mig när jag sover. Vi har precis hittat vad som kan bli vårt Spel to end all Spels och när vi båda bemästrar det kommer himlen att öppna sig och den yttersta domen att falla. Men mer om det en annan gång, nu ger jag er Julia – min nemesis.

DUN-DUN-DUN-DUUUUUUUH!

Precis som i det riktiga livet är det jag som är tjock och hon som är smal:

———-

Hallå! HALLÅ! Jag är redo nu. Är du där?

Hallå! Herregud. Sluta skrika på internet, din jävla galning. Jag äter.

Jag vill intervjua dig!

Ja, tack.

Första frågan: Jag dricker mjölk. Vad dricker du?

Vatten och välling med russin i. Bara russin i vällingen alltså.

Välling? På riktigt?

Ja! Vad är det för fel på det? Min mjölk är slut och/eller gammal.

Det är jag som ställer frågorna här! Och också: äckligt.

Bitch please.

Ja, ja det var ändå en uppvärmningsfråga. Så spel alltså, vad är dina generella tankar kring spel?

Oj, smal fråga. Spel är ett av de bästa sätten man kan umgås på det är lätt att lära känna nya människor man får vara galen (ljudet av skalpeller igen) för det är ju bara ett spel. Och så blir man kreativ.

Välling låter inte så kreativt.

Skärp dig och prova drick istället!

Skulle du säga att ditt vällingdrickande är direkt kopplat till brädspelande?

…

Hallå?

Du kommer få diabetes av all mjölk.

Sluta skrämmas, tack. Okej, här kommer andra frågan, fråga nummer två: Brädspel eller kortspel?

BRÄDSPEL! Men det är nog mest för att jag bara kan två kortspel och jag får alltid stryk. Eller vad menar du för kortspel? Typ finns i sjön?

Nej, inte finns i sjön.

Det är värdelöst. Svälta räv då? Det har jag inte spelat.

Men herregud, Netrunner till exempel.

Säg det då!

Du får väl tänka lite själv. Hur mycket brädor är det i Netrunner?

Då säger jag kortspel. Cosmicencounter [sic] och Netrunner är ju mina två favortispel. Och det finns ju hybrider till exempel Comsmic [sic igen].

Svara inte på frågor innan jag har ställt dem! Vilket är ditt favoritspel alla kategorier? Förutom frispelet då, som vi med all önskbar tydlighet kan se toppar din årsbästalista

Frispelet ingår i alla andra spel jag spelar. Fan vad svårt. Cosmmic [sic igen, människan är ju uppenbarligen inte riktigt klok] har ju alltid varit min favorit. Men så nu tycker jag att Netrunner också är så där löjligt bra. Får jag säga två?

Ja, okej. För den här gången.

Jag gillar spel där man får bluffa och förstöra för andra. Jag älskar att förstöra för andra, och hatar när andra förstör för mig. Jag kanske skulle bli Alex Schulman?

Det är jag som ställer frågorna har jag sagt! Varför blir du så arg när vi spelar spel?
Är det för att du älskar att förstöra för folk?

För att alla andra är dumma i huvudet och jämt ska ta min bästa kort; det finns inget mer provocernade än att se någon dra bra kort när man själv sitter med hela slaskhögen. Och för att jag nästan alltid är hungrig. Och för att jag hatar att förlora.

Skulle du säga att det är viktigare att vinna än att ha kul?

Det beror på vem den andra personen är som vinner. Men, nej, det är viktigare att ha kul. Genom att förstöra för andra.

Ungefär som ett stort, elakt barn?

Ja, med skägg!

OBS! Bilden är ett montage.

Barn har väl inte skägg?

Det vet väl inte du? De kanske rakar bort det.

DET ÄR JAG SOM STÄLLER FRÅGORNA!

Ja, ja. Jag är för snabb för mitt eget bästa.

Vilket ju osökt för mig till fjärdende frågan: Vad tycker du om analysis paralysis?

Är det alltså när alla sitter och glor i sina kort och hummar som en gammal dieselgenerator i tio minuter innan de flyttar sina gubbar och tanter på brädet?

Ja.

Alltså det är ju lite segt, men det går bra under förutsättningarna att:
1. Det finns något att äta
2. Det finns bra musik
3. Den som hummar som en dieselgenerator löpande kan ta emot gliringar om att hen är långsammast i världen
4. Jag själv har massa viktiga saker att fundera över
5. Slut

Hur länge tycker du det är rimligt att vänta innan man får börja begå våld mot den paralyserade människan?

En minut. Kanske två. Det beror på om den här individen har varit med och spelat förut.
är det någon som är systematiskt långsam kan man börja redan efter 30 sekunder.

En minut, är inte det lite i kortaste laget?

Jo, för någon som är långsam antar jag att det är jättemycket i det kortaste laget.

Skulle du säga att det är ett stegrande våld?

Alltså först är det verbal misshandel, sen kan man gå över till att kasta saker på personen i fråga. Typ mjukisdjur och kuddar. Sen kan man gå över till att handgripligen försöka strypa personen. Tillhyggen känns lite fegt tycker jag. Kuddar och mjukisdjur är inte tillhyggen, bara söta, små mjuka föremål. Stenar går också bra.

Godtycklig graf som eventuellt representerar våld i spel.

Knivar och andra blad?

Alltså, nej det blir för mycket blod. Det förstör spelet. Kort och brädor är inte gjorda för blodbad.

Om man inte sleevar korten. Det har jag förstått är den största behållningen med just sleeves. 

Oh jo, skalpeller går också bra. Mobbning, mjukisdjur, strypning. Och skalpeller, förutsatt att man har sleeves.

Okej tjugonde frågan: Regler, för eller emot?

Regelboken har ju skrivits av de som har gjort spelet och som har alla dess aspekter i åtanke, alltså borde alla regler ha någon typ av viktig betydelse. Men det kan ju vara roligt att argumentera sig till rätten att göra något som är lite luddigt förklarat. Och kort som trashar alla andra regler är ju de bästa korten. Såååå jag antar att jag tycker att regler är bra, men bara om de går att bryta. Fast jag blir ju förstås arg om andra bryter mot reglerna på så sätt att det missgynnar mig.

Men tycker du att regelbokens ord är llafg eller är det voitkigare att alla komemr överens om ett sätt att spela på?

Llafg? Ännu en förkortning jag måste googla…

LAG! Jag skriver snabbt för chefen smyger runt hörnet och jag är rädd för att få diabetes.

Skriver du snabbt minskar risken för diabetes.

Är det sant?

Nej. Jag tycker defintivt att det är viktigare att alla kommer överens om det är så att alla tycker att regelboken är drunkxx like a fox, men har man inte house rulat i förväg så gäller regelboken.

Så du är vad man skulle kunna kalla för en paragrafryttare?

Ja, det skulle jag nog kalla mig själv jag. Men det låter ju så jävla tråkigt.

Ja, det är tråkigt.

Du är tråkig!

Nionde och sista frågan. En riktig klassiker, bästa spelminne?

Det var en cosmic encounter omgång som aldrig ville ta slut. Jag kommer inte ihåg vem som vann.

———–

/*

Alla som har spelat Pathfinder the adventure bla bla Rise of yada yada räcker upp en hand! Det här är min första hype, säger man så? Hype? Hajp? Hah. Jp.? Hype, hype, hype. Roligt ord. Netrunner var väl lite en HAI-yah! P! också, men eftersom jag fick basspelet igår, och eftersom instruktionsboken består av till största delen påhittad slang från framtiden så som 80-talet såg på den, skulle jag inte påstå att jag var direkt inblandad i just den specifika virvelvinden av förväntningar. Så det här är mycket spännande.

Okej, superjättekort om vad Pathfinder är: du väljer en hjälte som har ett par kort med skills och features (palla översätta). Sen plockar du ihop en hög bestående av femton andra kort: vapen, items, blessings, companions, spells och knivsäker väst. Vips din hjälte är klar! Nu är det bara att välja ett scenario och plocka ihop locationdecks som består av monster och lite andra lösa kort. Du får en liten bakgrundshistoria och sen ska du ut och försöka banka ihjäl the big bad inkl hejdukar. Det briljanta i det här är att du spelar en enorm kampanj som uppdateras varannan månad och din karaktär utvecklas och blir bättre och bättre med tiden. Och just det: din karaktär kan dö. Liksom begravningsdö. SPÄNNANDE!

Nåväl intryck:

KAPITEL 1 – ATT SPELA DEN FÖRSTA TREVANDE OMGÅNGEN

“Vadå blanda in monsterkorten? Man skulle ju ha dem i bokstavsordning? Eller?”
“Jo…”
“Men vilka monster ska vi blanda in då?”
“Fyra stycken står det”
“Vilka fyra?”
“Fyra random”
“Vadå random? De skulle ju vara i bokstavsordning?!”
“Vad står det i reglerna?”
“Att de ska vara i bokstavsordning!”

Youtube: “Hallå, det här är youtube som talar. Jag är också förvirrad, men här är setupen.”

“Aha, nu förstår jag”
“Jag med”

“Det är fel på d4:an”
“Vadå fel?”
“Den ser helt sjuk ut. Siffran ska vara i toppen.”
“Men den är ju i botten”
“MEN DEN SKA VARA I TOPPEN!”
“Jaha, okej men…”
“Varför vill man stänga en location?”
“Va?”
“Varför vill man stänga en location? Jag fattar inte”
“Ska vi inte bara läsa igenom reglerna?”
“Men jag vill spela nu. Jag vill ha kul nu!”
“Har du kul?”

Sammanfattning: Jag borde läst igenom hela regelhäftet innan. Men Paizo borde å andra sidan skrivit tydligare regler. Och inte hänvisa till att man ska modda alla grejjer de skickat med hela tiden. Kryssa i korten? Absolut inte. Skriva om reglerna i regelboken? She-wolf, please.

KAPITEL 2 ATT SPELA DEN FÖRSTA RIKTIGA OMGÅNGEN

KAPITEL 3 ATT BEMÖTA KRITIK

Inget spel i världen kan bli så här hurrjurrpurrat utan att lite lipsillar måste lipa sin sill över mer eller mindre relevanta saker. Så, i okronologisk ordning:

Gny, gny man bara drar ett kort och rullar en tärning hela tiden
Ja, det är en väldigt observant iaktagelse som gjorts på sina håll och kanter – hur själva spelet spelas. Självklart kan man ju ogilla spelmekaniker tills öronen trillar av – men om man dömer ut ett helt spel bara för att sättet det drivs framåt på inte tilltalar en, skulle jag till exempel kunna säga till en sån person att i håligheten där deras hjärna borde finnas, ja där ligger det bara en skål med kokt grus. Rent hypotetiskt alltså.

Wäh, himla är slumpartat det wäh så
Okej, så du är på apoteket: “Hej, jag skulle helst vilja ha lite meducin som är bra för sjukdom”. BAM du får slåss mot en mördarsäl istället för att köpa skavsårsplåster och magsjuketabletter. Och du bara:

Och visst, man skulle kunna hävda att ett annat monster som inte finns i verkligheten och som inte har några egenskaper annat än de som vi väljer att ge dem skulle passa bättre i just den här situationen. Det är en fullkomligt legitim åsikt (även om jag kan tycka att en eftersträvan av kanon i hela fantasyvärldens bestiarium på många sätt är kontraproduktiv). Men man kan, och borde, istället se de logiska luckorna som något som kan fyllas med underbara sidohistorier och easter eggs – och det är inte ens särskilt svårt. Det är bara svara på frågan “varför i hela friden hände det här”? Jag går hellre till ett apotek med en subversiv ägare som experimenterar med sälklubbningsteknik och de helande effekterna av monsterspäck än den här jäveln:

Kolla på honom. Kolla på honom. Personlighet som en paprika.

Ynk, ynk alla uppdrag är likadana

Hitta en skurk och mörda hen. Så ser vardagen ut från och med nu. Jag måste erkänna att det här är något av ett orosmoln. Jag har inte spelat tillräckligt mycket för att veta ifall upplägget kommer ändras på något vis, men om det inte gör det kan Pathfinder mycket väl bli som en mustig korvgryta som helt plötsligt slutar vara mustig och istället gör en vagt illamående och knäsvag. Och sedan kräks man, för att aldrig mer äta korv igen. MEN där andra ser halvt smälta bitar av chorizo och bratwurst ser jag en potential att kunna spela uppdrag där man ska pressa personer på information (istället för att få loot eller ett random item) eller där en misslyckad check innebär att man får spela andra scenarion. För det är inte själva tillvägagångssättet som är problematiskt, det är vad som står på korten. Förhoppningsvis kan Paizo prångla ut några kort med lite varierande belöningar. Annars får vi väl kladda på dem själva, det verkar ju vara en del av affärsidén.

KAPITEL 4 ATT SLUTA MED EN POSITIV TON

Jag ska vara fullkomligt supertydlig med en sak: Pathfinder rise of the little adventure card game that could är inte ett spel, det är en steroidinjektion rakt in berättarcentrumet. Det är som att vara med i en sån där halvanimerad film från 80-talet där ariska, dubbade barn lobotomidreglar av skelögd hänfördhet åt varelser som sprungit rakt ut ur Staffan Westerbergs primalfantasi.

Det här är inte produkten av en frisk hjärna.

Det är inte en trave kort som dras och en näve tärningar som rullas och en bunt tabeller som konsulteras. Det är inte ett spelmekaniskt under som tickar på som ett preussiskt urverk.  Det är en saga runt en lägereld, full av liv och egna tolkningar. Den är spretig och den är opolerad och den är full av stavfel men det är din saga, med dina hjältar och med dina märkliga svar på varför i hela friden en mördarsäl befinner sig inne på apoteket. Och jag vill jättegärna höra mer av den.

/*

För ungefär nio månader sedan köpte jag mitt första brädspel. Det var min första taste, och det var inte en liten redline-påse med utspätt fultjack i form av Fluxx eller Cards against humanity. Det var en ica-kasse full med colombianskt superkokain från Crocodile Dundee II, nämligen hujedamejing Twilight Imperium. Jag köpte det inte för att jag är fett med tuff och så naturligt predispositionerad att spela spel att jag borde stå längst fram i evolutionskön och försöka sleeva mina kort (jag antar att det är svårt, har inte provat. För jag antar att det är svårt).

Som ni kan se är jag inte med i bild. Precis som utlovat.

Nej, nej, nej, jag köpte det av två anledningar:

1) “A board game of epic galactic trade, politics and conquest” står det, rakt upp och ner på lådan. Precis under lila dreadlocks-Ripley och rymd-Tutankhamon. Behöver jag verkligen förklara det här för er? Ptjoo ptjoo. LASER!

***Paus och dags för nostalgisk pärla***

När jag var liten spelade jag MS Röj, på avancerad nivå. Jag vet inte vad någonting i MS Röj betyder förutom det här :( Såvitt jag vet är alltihop bara en interaktiv film om en glad gubbe som blir ledsen för att någon stavar fel till binär kod (se dramatisering nedan). Jag tror aldrig att jag har vunnit, och jag VET att jag aldrig haft en varm, kittlande känsla av att känna mig underhållen under tiden jag suttit och klickat på obegriplig fyrkant efter అపారమయిన  fyrkant.

Från vänster till höger: binär kod, MS Röj, undertecknad.

Så varför spelade jag då? Glad I asked:

2) Jag tror att jag har lätt att lära mig precis allting. Till exempel hur ett lejon får på sig en basker utan att bli en lol-cat (det går inte) och hur politik och diplomati fungerar i ett spel. Jag antog att man inte bara slår en tärning och vips så är man moderat och säljer Mecatol Rex till lägstbjudande och sen förlorar ALLA (ZING!) – men jag visste inte. Jag behövde köpa rymdgubben i lådan för att få reda på det.

Absolut inte.

Rymdgubben i lådan visade sig vara fyrtio sidor regler, FYRTIO SIDOR! Det är nästan dubbelt så mycket som Sveriges Rikes lag (bloggpostskaparens uppskatning, reds anm.) Han visade sig också vara en hel galax av färgglada Carriers, Cruisers, Dreadnoughts, Destroyers; och en rejäl ziplockpåse full med counters, en lika rejäl ziplockpåse med markers, en kartong full med hexagoner, hundratals med kort och nästan ett dussin olika raser att välja mellan. Men inga fladdermöss. Inte än. Det här var värre. Det här var ett problem. Och då pratar jag inte bara om veckorna jag fick spendera med att jobba fram en sofistikerad strategi för att få mina vänner att spela ett spel som med stor sannolikhet kräver en full dags engagemang – plus inläsningsmaterial. Eller att det var en reell risk att jag skulle bli utstött ur samhället för min nya subversiva hobby. Problemet var att jag inte brydde mig. Jag kunde ha suttit ensam med alla de där bitarna utströsslade över bordet som klämdagar under en perfekt planerad semester och vara långt ifrån besviken. Visst är det ett spel som fullkomligt briljerar med ett bord fullt med spelare, men jag behövde bara mig själv för att uppskatta det. Bara att skjuta små plastbitar över sexkantiga kartongskivor fyllde mig med ett välbehag som i vanliga fall är öronmärkt för att hälla majonäs i skrivaren på jobbet.

Den är beroende nu

Historierna på baksidan av raskorten må ha ett begränsat literärt värde men eldade på min fantasi som en hockeyfarsa med en webergrill, och om jag någonsin skulle behöva spela som Federation of Sol hoppades jag att jag skulle förlora – för de skitstövlarna är de skitstövligaste skitstövlarna som skitit i ett par stövlar. Eller startat ett galaktiskt krig. Och det var då jag visste att jag var Ricos colombianska superkokain hade tjongat till i precis rätt receptorer.

Titta så nöjd han blev när jag sa så

För ungefär nio månader sedan köpte jag mitt första spel, och nästan varje månad sedan dess har jag köpt minst ett nytt, till mina vänners stora fasa. De är rörande oroliga kring mitt välbefinnande och min ekonomi. De vill veta om jag hinner spela alla spel och om jag inte ska vänta med att köpa ett nytt för det måste ju vara dyrt att hålla på sådär och borde jag inte lägga pengarna på pensionen istället och sluta opp med det där “brädzspelzandet”?

Och nä, min inköpstakt är högre än min speltakt. Vissa lir har snabbt blivit favoriter både för mig och de jag spelar med, men andra kanske jag aldrig någonsin får till bordet. Men det är okej. Det finns två filosofiska uppfattningar som har fäste i brädspelsvärlden. Den ena är att brädspel handlar om att berätta historier, interagera med andra människor och ha en generellt social och skön kväll tillsammans. Den andra handlar om rå, naken mekanik där de andra spelarna bara är ytterligare en del av maskineriet; något att bemästra. Självklart finns det ett överlapp och jag tycker att båda har sin plats, men det handlar också om något mer. Det handlar om potential – annars skulle vi inte ha de där oöppnade skattkistorna i våra hyllor. Visst finns det spel som jag aldrig tackar nej till men när jag river plasten av den där lådan, när jag öppnar den där skattkistan, fullkomligt vibrerar den av möjligheter; och när jag rotar igenom den är det som att bläddra igenom ett fotoalbum från framtiden – för de bästa spelen är de vi inte har spelat ännu.

Det är därför jag inte kan sluta.

Det är därför jag inte tänker sluta.

/*

Jag kommer skriva lite saker här – en gång i veckan eller så. Ambitionen är någon gång under torsdagen. Jag kan vänta medan du uppdaterar din kalender.

…

En helt vanlig torsdag, as imagined by Googles bildsök

Klar?

Okej, såhärva: Tobias har varit god nog att ge mig det här utrymmet att använda till att skriva vad jag vill (inom anständighetens gränser). Han sa att jag får tycka mycket, and tycka I shall. Inte i form av recensioner. Recensioner finns det gott om. Jag är en speciell unik snöflinga och tänker absolut inte skriva recensioner. Eller jag ska vara tydlig: ibland kommer jag att testa spel, och jag kommer skriva om dem. Och ibland kommer jag till och med rekommendera dem. Men jag kommer inte recensera dem.

Jag = *

Det där ser inte rätt ut.

SNÖFLINGA!

Förvirrande? Vadå förvirrande?

Jajajaja, jag ska genast läsa högt mellan raderna åt dig. Jag kommer skriva om vad som händer när man spelar spel. Inte nödvändigtvis ett specifikt spel med en titel och små plastfigurer eller träkuber, utan ett spel man tycker om. Eller när man inte får spela. När de där underbara små komponenterna som bara väntar på att få flyttas runt och ställa till oreda aldrig får det för att du gjorde misstaget att köpa Ticket to Ride och nu är varje speltillfälle bara en färgglad SJ-resa istället för ett galaktiskt krig. Jag tänker skriva om svårigheterna att få till stående spelkvällar när ens vänner träffar en ny partner eller skaffar barn eller har tvättid då. Om planerandet, ångesten och mutorna när man försöker få ett spel som handlar om att stå i kö till spelbordet. Om fyrtiosidiga regelböcker och om att spendera fredagskvällen med att packa upp nya spel, slå ut alla komponenter och låta dem regna ner över huvudet.

Jag tänker skriva lite om livet, och när det ställer till det för en.

Hoppas vi ses.

/*