Kategori: Blog

Oktober är över oss, och redan börjar butikernas skyltfönster påminna om att det snart är jul. Så vad hopps vi att Tomten, Bocken eller Lilla Spöket Laban (vilken figur du nu har som presentutdelare) ska komma med i år?
Själv har jag det senaste halvåret fått mindre och mindre bra koll på spelreleaser – min egen önskelista har inget med släppdatum efter 2014.
Så vad är nytt och fräscht att få och ge i denna kapitalismens (bokstavliga) julafton?

Jag önskar att jag visste det.

MEN

Du vet säkert bättre.

Upplys mig och alla andra som läser detta med dina favoriter!

Vad har varit bäst hittills i år?

Vad ser du fram emot mer än något annat?

Vad vill du ha i julklapp?

Med terminsstart kommer studenter, och med studenter kommer mycket arbete (jag är bibliotekarie) och lite tid och energi över för spel och umgängen efter jobbet. Det har i sin tur gjort att det inte funnits mycket över för annat i spelväg än Netrunner-träffar, och därmed inte funnits mycket nytt att skriva något halv-intressant blogginlägg om.

Förrän det senaste data packet i Netrunner släpptes, och jag återigen fick bekräftat hur otroligt svårt jag har att spela spel utan att på ett eller annat sätt försöka förstöra för mina med/motspelare. Låt mig utveckla.

Peder – Ruining fun since 1982
I detta senaste pack följer det med en corp-identitet som jag har längtat efter i över ett år:

För den oinvigde: Net damage är ett sätt för företaget att göra skada på runnern, och 1 net damage innebär att man slumpvis kastar ett kort från runnerns femkorts-hand. Många net damage-lekar försöker direkt döda runnern med tillräckligt mycket net damage (mer damage än du har kort på handen och du är död). När jag spelar min Chronos Protocol-lek vill jag inte döda med massa damage – jag vill göra en eller ett par net damage per tur, bara för att få titta på din hand, le lömskt och sedan kasta det kortet du behövde för att över huvud taget komma förbi mina isar. Om du istället har installerat korten (ofta programen/isbrytarna) så tar jag till andra metoder:

Förstöra program och möjligheter att plocka fram nya program, med andra ord. Är det en vinnande strategi? Ingen aning, mitt mål med denna typ av spelande är sällan att vinna, har det visat sig. Uppenbarligen är jag bara ute för att förstöra.

Det här tar sig uttryck även i andra spel. Jag har gjort mig lite småkänd i vänkretsen som den som alltid vill “peta på folk”, skapa lite intrig och få dem att attackera varandra. Om det inte fungerar så gör jag det själv – sällan med en verklig chans till vinst, men alltid för att det är kul att vara det där aset. Jag är den som meta-spelar The Resistance så att jag även som icke-spion kan verka misstänkt (det blir lättare att skylla på det när jag väl är spion sen). Min spelsamling har fler titlar där backstabbing eller hemlighetsmakeri premieras än jag någonsin kommer få mina nära och kära att vilja spela. Förvånar det någon att Cosmic Encounter är ett av mina absoluta favoritspel, eller att gången när jag fick spela som Parasite var den roligaste omgången jag spelat?

Det intressanta är att detta fenomen för mig enbart kommer till stånd i just brädspel. Jag brukar ofta jämföra erfarenheter mellan digitala och analoga spel, och i en sådan jämförelse blir min vilja att testa gränser och skapa lite kaos tydligt mediebunden. Spelar jag Mass Effect så är det fullständigt omöjligt för mig att göra moraliskt tvivelaktiga val. Jag var aldrig den som upptäckte att man kunde slåss med hönsen i Zelda-spelen. Inte heller online, i interaktion med andra spelare, försöker jag instigera revolt.

Ni får inte missta mig, jag är ingen Emil. En torr poängfest nästan helt fri från social interaktion kan få mina kroppsvätskor att flöda den också. Men det är ändå något speciellt att titta på sin medspelare och le lite lätt innan man vänder upp sitt identitetskort för att visa att man ju så klart var förrädare – och på så vis fullständigt förklara sina misstänksamma beslut under spelets gång. Och sedan inte är förrädare.

För en dryg vecka sen i skrivandets stund (hur länge sen det är när du läser detta kan ju inte jag veta, det får du ta reda på själv) recenserade Shut Up & Sit Down spelet Shogun. Då klagade Quinns på spelets utseende, att det var allt för beiget – något han tycker vi inte skulle behöva stå ut med i dagens spelklimat. Jag kan verkligen inte hålla med om att det är ett problem. Undrar varför?

Kan det vara nostalgi? Spel var inte så vackra in the olden days, så jag lärde dig förknippa en trevlig spelupplevelse med ett “tråkigt” utseende. När jag ser ett “brunt” spel får jag en varm känsla av igenkännande, att jag haft trevligt här tidigare. Till skillnad från mitt instinktiva tillbakaryggandet när ett licensspel kommer mig till mötes.

Ostindiska Kompaniet är inte direkt en färgsprakande regnbåge

“Du ska inte döma en bankbok efter utseendet” sa nästan min mamma när jag var liten. Och det är väldigt sant. Illusionen att fula personer är intelligenta, och att snygga skulle vara korkade stämmer lika illa för människor som för brädspel. Jag inser att detta talar lite mot det förra stycke, men det skiter jag i. Ett fult spel behöver inte vara smart, men det kan likväl vara roligt. På samma sätt kan ett flashigt cromat deluxdesignat spel vara skittråkigt.

Men utseendet har betydelse, det har det. Ett bildspråk som säger oss något undermedvetet kan sätta den så viktiga ingångskänslan när ett nytt spel plockas fram. Nations är ett väldigt bra exempel på det. Det var ett roligt spel, men utseendet fick mig att vara skeptisk utan att jag visste varför. Det var först när Emil nämnde att illustrationerna såg ut som en historiebok från högstadiet. Förmodligen medvetet, men det är inte den bästa källan för positiva känslor.

Fanns något favoritämne på högstadiet?

Så det kanske är nostalgi som är anledningen till att jag inte bryr mig så mycket om färgvalet. Om det är så har Quinns i mångt och mycket rätt – det är bara vi (för jag hoppas att det är fler än jag som känner såhär) med en längre spelhistoria som tycker att det inte är ett problem med de jordnära färgtonerna.
Eller så beror de på att jag är färgblind.

Jag tänker inte ens försöka ge mig in på att dra något skämt om att jag har en träl som bär alla mina spel (vilket vore fantastiskt skönt när det drar ihop sig till Spelsöndag) för jag är övertygad om att alla redan fattat att det handlar om IKEA-bokhyllan. Jag vill redan nu göra klart att jag på intet sätt är sponsrad av herr Kamprads möbelimperium, det är blott på grund av snålhet och enkelhet jag använder mig av hans hyllor.

I början av min nuvarande spelvåg (slutet av 00-talet) förpassades spelen till en hylla i klädkammaren. När de ökade i mängd och boendet ökade i volym fick de istället ta plats i vardagsrummet, som en avgränsare i bokhyllan mellan våra böcker. (Böcker blandas helt enkelt inte, hur mycket två personer än tycker om varandra.) Nu ska det vara sagt att jag, trots mitt brinnande spelintresse, inte har så ofantligt många spel. Drygt femtio “riktiga” spel och ett dussin eller två barnspel som väntar på att junior ska växa till sig.
Samlingen är alltså inte allt för skrymmande, många av er som läser skrattar säkert åt min ringa samling. Men det är inte storleken, och så vidare, det är förvaring det här handlar inlägget handlar om. För mig funkar Billyhyllan väldigt bra – jag får in fyra hyllor för fullstora kartonger och två för mindre. Som av en händelse så ryms hela min A-serie i en smal Billy-hylla. B-sorteringen söker skydd var helst den får rum.

Spelhörnet (vänligen ignorera vänstra hyllan i golvnivå).

Djupet passar väldigt bra för spel, de flesta får plats hela vägen. En del kan sticka ut någon centimeter, men vad gör väl det? Annat än att störa mitt anala behov av saker på sin rätta plats då.

Nej, den får inte plats på raden under. Tro mig jag har försökt. Många gånger…

Min sortering är för närvarande till nittio procent beroende på kartongens storlek. Om de sen av en händelse hamnar bredvid spel av samma typ, tema eller designer så är det ett plus, men inte mer än så. För vad jag vet (vilket inte är så mycket, upplys mig gärna) finns det inget Dewey Decimal för spel (men det finns ett spel om The Dewey Decimal System).

Sorterar du efter titel, genre eller färg?
Vad använder du för hyllor, skåp eller jutesäckar?
Dela med dig i kommentarsfältet!

Sommaren kom, och med den semestern. “Yay, då blir det spel TJUGOFYRASJU” tänker alla gamers, medan jag precis lika desperat som innan semestern får leta med ljus och lykta efter tillfällen att få plocka fram något mer interaktivt än en regelbok. Nu överdriver jag, men jag har som bekant en benägenhet att ha svårt att få till spelträffar så ofta som jag hade önskat. Det kan bero på att få jag känner skulle finna det sunt att spela brädspel åtta timmar, fem dagar i veckan.

Så vad gör en gamer som har svårt att få till träffar med vänner, men samtidigt inte riiiktigt är sugen på att solo-spela? Man plockar så klart fram allt i spelväg som kan behöva pillas med fingrarna med för att “fungera”.

Nej, jag vill inte sitta och sätta klisterlappar på träbitar just precis nu. Här är det dags för riktiga grejer, spelens motsvarighet till att ringa in det tunga artilleriet. Det är så klart dags för att knipsa, fila, skära och limma i coola metallfigurer.

Det är något speciellt att göra saker med händerna. Det gäller så klart när man kommit så långt att man får spela sina spel, eller när man får plasta in 500+ kort i Trains. Men rent meditativt blir det när man sitter med samma tre metallbitar i tjugo-trettio minuter med bara en skalpell, en fil och lite lim. Bara för att få ihop en hel figur, och göra den målarredo.

Jag har länge sneglat på figurspel, men alltid funnit det alldeles för svårt, tidskrävande och dyrt för att vilja ge mig in i det “på riktigt”. Sedan fick jag syn på Infinity Operation: Icestorm. Två små arméer, färdig pappersterräng och en skön liten nybörjar-spelplan – precis vad jag behöver för att motivera att jag köper snygga figurer mest för figurernas skull…

Efter en lååång tid i hyllan (ni vet vad jag pratar om) är det så äntligen dags för mig att med klumpiga fingrar, ostadig lim-hand och en nervös skalpell fördärva mina första spelfigurer.

Det är ett nervöst tilltag att ge sig på ett sådant här projekt för första gången. Att öppna de små plastpåsarna figurerna kommer i och se det här ramla ut på bordet. Hur tusan gör man detta till en komplett figur? Eller rättare: hur tusan gör man detta till en komplett figur utan att först ha sönder allt och tvingas använda kopiösa mängder lim?

Trots nervositeten är det otroligt tillfredsställande att gå från små bitar med en massa ”flash” (har jag lärt mig att det överflödiga som sitter kvar från formen heter) till lika små bitar utan flash.

Och, när man vågar försöka få fast bitarna, se figuren ”växa fram” sakta men säkert.

Eller när en figur helt plötsligt har blivit flera figurer.

Det finns så klart en hel del arbete till jag bör göra innan jag ger mig på att måla figurerna – där en av de har med det skönt döpta ”green stuff” att göra – men det får vänta till ett senare inlägg. Om inte figurerna ramlat sönder vid det laget, i vilket fall jag troligen kastat ut dem med badvattnet (?).

Den regniga sommaren får mig att minnas första gången jag mötte Trygg-Torkel Barbaren. Det var 2002 i en segelbåt i Stockholms skärgård. I hamn efter en lång dags segling, i ficklampors sken och med en lagom promillehalt. Det var kärlek vid första tärningskastet.

Trygg-Torkel skapades av Mytorama HB i mitten av 1980-talet och hade fem inkarnationer fram till början av 2000-talet. Bolaget avregistrerades 2007, så jag hoppas att de inte blir förgrymmande på mitt användande av deras material. Spelet finns i en webversion för den som ville spela online. Hemsidan är dock inte gjord i modern tid. Men vem är det.

Jag kallar det spel, men det är ett där slumpen styr helt och hållet. Som spelare har du inget att säga till om, det enda som påverkar är hur du slår [1d6].

Torkel börjar alltid på värdshuset Galna tunnan (för alla bra äventyr börjar på ett värdshus) och tärningen får välja vilket av de sex utfallen som sker. Detta för Torkel vidare till en ny plats eller sinnesstämning, också den med sex alternativ. Så fortsätter det tills Torkel är UTE (att dö är i sig inget skäl att sluta äventyra). Xp och gp adderas och ger en slutgiltig poäng. Om du orkar hålla räkningen.

Jag slumpade fram en hög med tärningsslag och lät dem skapa de två äventyr som följer. Mycket nöje.

Första äventyret

*1. Torkel på värdshuset Galna tunnan.
6. Smiter in i ett rökigt sidorum.

*201. Torkel i spelhåla.
6. Torkel spelar kort.

52. Torkel spelar kort.
4. Vinner storpott med en massa klöver (3d6 gp) och firar med att gå en krogrond. 12 gp

33. Torkel dricker öl.
1. Diskuterar livligt med en rödbrusig person.

S. Strid med Person, rödbrusig: +1
4. Torkel hugger ned fienden. 20 xp

*201. Torkel i spelhåla.
6. Torkel spelar kort.

52. Torkel spelar kort.
6. Spelar klädpoker med sin hjärter dam.

69. Torkel älskar.
4. Åheej, å håå. 10 xp

*201. Torkel i spelhåla.
1. Torkel möter en enarmad bandit.

S. Strid med Bandit, enarmad: +/-0
3. Torkel klantar till det.

13. Torkel har otur.
5. Råkar begå självmord. -17 xp

51. Torkel dör hjältedöden.
1. Kommer till Valhall.

*59. Torkel i Valhall.
5. Följer enögd man på vandring.

119. Torkel och Oden.
4. Torkel blåser i horn. Utlöser Ragnarök! UTE

Torkel fick totalt 25 poäng det här äventyret.

Andra äventyret

*1. Torkel på värdshuset Galna tunnan.
5. Betalar notan (2d6 gp) och går ut på stan. -12 gp

*8. Torkel på sta’n.
1. Möter Stadsvakt.

S. Strid med Vakt, stads-: +/-0
5. Fienden ger sig (dubbel XP). 100 xp

*8. Torkel på sta’n.
5. Lyckas hitta en affär.

30. Torkel i affären.
4. Köper en bättre begagnad blå papegoja av norsk härkomst för 2d6 gp. -8 gp

91. Torkel äter.
4. Torkel tycker det hela var smaklöst.

*8. Torkel på sta’n.
6. Träffar blomsterförsäljerska vid namn Eliza.

6. Torkel träffar varelse av motsatt kön.
5. Trevlig skogspromenad. 1 xp

*8. Torkel på sta’n.
6. Träffar blomsterförsäljerska vid namn Eliza.

6. Torkel träffar varelse av motsatt kön.
1. Slåss med butig pojkvän.

S. Strid med Higgins, Professor: +1
3. Torkel hugger ner fienden. 10 xp

*8. Torkel på sta’n.
1. Möter Stadsvakt.

S. Strid med Vakt, stads-: +/-0
1. Torkel blir skadad.

4077. Mobilt fältsjukhus dyker upp för att hjälpa Torkel.
5. Torkel förvirrar sig ned i kulverten. [Sjukhuset har naturligtvis med sig en portabel kulvert, eftersom alla sjukhus av klass har en kulvert.]

*84. Torkel i dungeon.
6. Går ett tag innan han slår näsan i en dörr.

98. Torkel försöker öppna en dörr.
1. Kommer in i ett rum.

83. Torkel i dungeon-rum.
6. Ååh! Pengar och xp överallt & bara en liten sovande ödla som vaktar dom.

131. Torkel besöker en drake med en skatt på 1d6 x 1000 gp (2000).
5. Lyckas få med sig 1d6 x 100 gp. Får en argsint drake efter sig. 600 gp

111. Torkel flyr.
4. Torkel springer in i någon.

RE. Random Encounter (3d6).
10. Flygande föremål.

27. Torkel ser ett flygande föremål.
6. UFO.

*NCC 1701. Torkel ombord på USS Enterprise.
5. Hittar luftsluss – blir mirakulöst räddad.

*1000. Torkel i Milliways.
5. Parkerar 1d6 bilar (-1 xp/styck). -1 xp

*1000. Torkel i Milliways.
1. Möter hungrigt monster.

63. Torkel möter den dreglande dårfinken från Traal.
1. Försöker övertyga den om att den inte är hungrig.

S. Strid med Dårfink, dreglande från Traal: -4
2. Torkel blir tillfångatagen. -20 xp

*101. Torkel i fängelsehåla.
3. Täljer 1d6 trägubbar (1 xp/styck). 4 xp

*101. Torkel i fängelsehåla.
1. Slåss med 2d6 fångvaktare under flyktförsök.

S. Slåss med 6 Vaktare, fång-: -3
5. Torkel gör processen kort. 300 xp

*101. Torkel i fängelsehåla.
6. Kvinlig fångvaktare låter sig tillfälligt intagas av Torkels animaliska dragningskraft.

69. Torkel älskar.
4. Åheej, å håå. 10 xp

*101. Torkel i fängelsehåla.
5. Döms till döden.

73. Torkel avrättas.
3. Bödeln fullbokad de närmaste två månaderna.

*101. Torkel i fängelsehåla.
3. Täljer 1d6 trägubbar (1 xp/styck). 1 xp

*101. Torkel i fängelsehåla.
6. Kvinlig fångvaktare låter sig tillfälligt intagas av Torkels animaliska dragningskraft.

69. Torkel älskar.
6. Flickan salig, om igen. 69 xp

69. Torkel älskar.
4. Åheej, å håå. 10 xp

*101. Torkel i fängelsehåla.
1. Slåss med 2d6 fångvaktare under flyktförsök.

S. Slåss med 10 Vaktare, fång-: -3
2. Torkel dödar en av motståndarna.

S. Slåss med 9 Vaktare, fång-: -3
4. Torkel blir skadad.

4077. Mobilt fältsjukhus dyker upp för att hjälpa Torkel.
1. Går rond med doktorn.

S. Stridd med Doktor: +/-0
1. Torkel blir skadad.

4077. Mobilt fältsjukhus dyker upp för att hjälpa Torkel.
4. Ta en magnecyl och ring oss imorgon.

*101. Torkel i fängelsehåla.
2. Torkel landsförvisas. Blir ivägskickad norrut.

*160. Torkel fryser.
3. Hittar Nordpålen. 90 xp

26. Jaha, vad ska jag med den till?
6. Byter med förbipasseradnde äventyrska.

2. Vad sjutton är det här?
1. Vapen.

3. Torkel hittar vapen.
6. +17 flugsmälla, värd 500 gp.

26. Jaha, vad ska jag med den till?
4. Behåller den (full xp). 500 gp

*160. Torkel fryser.
1. Går på jakt.

165. Torkel jagar.
5. Ramlar ner i ravin, försedd med en trevlig grotta.

*84. Torkel i dungeon.
4. Följer spår.

*85. Torkel i dungeon-gång.
2. Kommer till korsning.

118. Torkel i dungeon-korsning.
1. En av gångarna leder uppenbart till ett rum.

83. Torkel i dungeon-rum.
4. Lucka i taket.

90. Torkel öppnar lucka i taket.
2. Torkel kommer upp i en mörk stengång med en massa konstiga bilder på väggarna.

*174. Torkel penetrerar pyramid.
3. Fyrvägskorsning.

176. Torkel finner ett fyrvägskäl i pyramiden.
1. Det kommer 1d6 fladdermöss nervöst flaxande. Torkel anser att de är i vägen.

S. Slåss mot 5 Fladdermöss: +1
2. Torkel klantar till det.

13. Torkel har otur.
3. Värsta utfallet som någonsin setts i strid. Fienden stunnad i 3 ronder på grund av skrattanfall.

S. Slåss mot 5 Fladdermöss: +1
2. Torkel klantar till det.

13. Torkel har otur.
6. Slår hål i luften. Kvävs.

4077. Mobilt fältsjukhus dyker upp för att hjälpa Torkel.
1. Går rond med doktorn.

S. Stridd med Doktor: +/-0
5. Fienden ger sig (dubbel XP). 140 xp

S. Slåss mot 5 Fladdermöss: +1
6. Torkel massakrerar fienden. 15 xp

*174. Torkel penetrerar pyramid.
4. Intressant gång in till vänster.

*177. Torkel i smal pyramidgång.
6. Kommer fram till en korsning.

176. Torkel letar efter hemliga dörrar.
4. En stor panel glider åt sidan.

*71. Torkel i skattgömma.
3. Träffar vaktande monster.

72. Torkel möter lömskt vaktmonster.
5. Svavelosande demon.

S. Slåss mot Demon: -3
5. Torkel gör processen kort. 1275 xp

*71. Torkel i skattgömma.
6. Hittar skatt på 1d6 x 1000 gp samt ett trevligt föremål. 5000 gp

88. Torkel hittar något.
2. En pinne. [Om pinnen skulle råka visa sig vara en glasspinne, så får Torkel 88 xp för detta lyckliga sammanträffande.]

14. Torkel med pinne.
6. Glasspinne. 88 xp

91. Torkel äter.
5. Torkel får ont i magen. -5 xp

*85. Torkel i dungeon-gång.
2. Kommer till korsning.

118. Torkel i dungeon-korsning.
6. Torkel är trött på den här +*#%£&$!! Grottan.

112. Torkel tröttnar.
5. Torkel går och badar.

*7. Torkel i havet.
2. Kan inte simma. UTE

Torkel fick totalt 8167 poäng det här äventyret.

Detta är två helt normala äventyr för Trygg-Torkel. Ibland känns det som att det är över innan det startat och du får vara glad om du fått några poäng över huvud taget, ibland håller det på i en halv evighet och du harvar runt på samma ställe hela tiden, men rakar in flera tusen poäng. Precis som det verkliga livet.

Ack du mycket ljufva sommartid! Aldrig har vi väl så mycket fritid, men spelar så lite som just nu. Benhård konkurrens med sol, vind och vatten och allehanda nya fritidsaktiviteter och umgängesformer som öppnat upp sig, gör förstås sitt. Jag tittar barskt på er; grillfester, utflykter, picknickar, och allt vad det kan vara som sätter krokben för annars ypperliga tillfällen för invändigt samkväm i sällskap med kartong, plast, kött & blod.

I vissa lyckligt lottades fall är det en totalt havererande slutsats jag precis dragit här. Så ni, lyxostar, kan vackert återgå till ert muntra spelande. Men för er som känner igen er i ovanstående påstående och precis upplevt er trogna spelgrupp bokstavligen splittrats vind för våg, så kommer här tips på lämpliga semesterspel som är lite extra anpassade för det rådande klimatet (aka spelens istid) för att öka sannolikheten att något ska komma upp på det utfällbara campingbordet. Om du inte kan vinna över det, varför inte försöka göra spel en del av det? Spel för sommarstugan med familjen, för den urspårade festen mitt i natten, eller den guppande tågluffareresan genom Sibirien!

För att öka spännvidden har jag kallat in hjälp från hela brädspelsbloggsbatiljonen här på sidan. Som plikttroget ställt sig framför spegeln, rannsakat sig själva från topp till tå, och delat med sig av sina främsta semesterspel-tips!

Låt oss börja.

Spyfall

The Resistance i all ära, men nu har vi spelat det in och ut, och upp och ner. Vi söker något nytt, något lite muntrare, och som icke befinner sig in en dystopisk framtid eller bland riddare kring runda bord. Gärna något ännu enklare, snabbare och mer skrattframkallande, perfekt för uppsluppna kvällar med större sällskap.

Möt Spyfall! Ett dundercharmigt spionspel där spelarna i varje runda befinner sig på en ny framslumpad plats. Spelarna drar ett varsitt superhemligt kort och får omedelbart veta vart de alla befinner sig, som kan vara allt från u-båt, cirkustält och firmafest, till zoo, spa och rymdstation, FÖRUTOM spelaren som istället för att få veta platsen får ett spionkort. Under 8 rafflande minuter kommer spelarna ställa frågor till varandra om platsen. För spionen gäller det att ta reda på vart katten hen befinner sig och samtidigt hålla masken och få de andra att tro att du förstås vet. Och för de andra spelarna gäller det att gallra ut vem spionen är, men utan att själva avslöja för mycket om platsen. Busenkelt och väldigt skoj!

Mysterium

Många älskar samarbetsspel, där alla antingen vinner eller stupar tillsammans. Spel som smaskar på med hårda utmaningar utan pardon, som övervinns genom att koordinera med varandra och diskutera fram lösningar. Men för en del är det en djupt avskräckande term. En genre där spelarna utmanas av spelet och inte nödvändigtvis av varandra. Sura minnen av alfaspelare som brer ut sig och fattar allas beslut drar sig vissa eventuellt till minnes. Där den som gapar högst och anser sig veta bäst får sin vilja fram. Men det som är så briljant med just Mysterium är allt det som INTE får sägas.

I en förhoppningsvis perfekt sommarkvällsinramning när regnet smattrar på taket och dimman ligger på lur utanför, så har nämligen spelarna begett sig till en gammal herrgård där det en gång i tiden skedde ett bestialiskt mord. En skyldig utsågs och hängdes kort därefter, men har sedan den dagen hemsökt godset och förtvivlat försökt intyga sin oskuld. Spelarna har kallats dit eftersom de alla är framstående medium som kan kommunicera med andra sidan, och genom drömmar kan spöket nu skicka ljudlösa budskap till spelarna. En av spelarna utses alltså till detta spöke, och försöker förmedla ledtrådar om den riktiga mördaren med hjälp av olika surrealistiska kort. De andra spelarnas uppgift är försöka nysta fram vem den skyldige är innan veckan tagit slut.

Ja, en enklare sammanfattning är att säga att Mysterium är en blandning av Dixit och Cluedo. Men denna unika samarbetsinramning och härligt kusliga stämning gör att det är så mycket mer!

Cacao

Flera trodde att Cacao var en solklar kandidat till årets familjespelpris Spiel des Jahres, men så blev icke fallet, utan det fick vackert nöja sig med en hedervärd rekommendation. Men det betyder såklart icke att det inte skulle förtjäna din uppmärksamhet.

Cacao är nämligen ett riktigt härligt och färgsprakande spel om kakao-odling och klurigt brick-läggande. Kanske inte en beskrivning som får snålvattnet att forsa till hos vissa, men för dig som kanske letar efter ett piggare alternativ till gamla nötta trotjänaren Carcassonne till sommarstugan, så är det här en klockren och smart avstickare med riktigt sköna somriga undertoner och egna kvalitéer som står på egna ben.

Och nu mina kära läsare lämnar jag över ordet till de andra skribenterna här på bloggen.

Hive – Peder

Det finns tre saker som är sommar mer än något annat: regn, insekter och att tvingas spendera tid utomhus. Nu låter jag mer cynisk än jag är, men tycker man som jag att värmen tar död på en och att natur bäst upplevs på film så är sommaren inte alltigenom gott.

Då är det bra att det finns spel som gör den blöta vistelsen bland myggen uthärdlig. Jag pratar naturligtvis om någon av de fina varianterna av Hive. Ett av de första spelen jag skaffade till samlingen är också det enda spelet jag faktiskt haft med mig ut en småregnig sommardag. Det är lätt att ta med sig ut, spelets brickor bryr sig precis noll om vilket väder det är, och pjäserna föreställer ju inget mindre än en uppsättning ilskna insekter. För bäst upplevelse föreslår jag ett picknicbord under tak, i en regnig skog, med en termos kaffe och ett par bullar. Och en kär vän att dela stunden (och kaffet) med.

Skull – KJ

Det finns två typer av semesterspelande. Den första är där du utnyttjar ledigheten genom att avsätta hela dagar till spelande. Den andra är då du befinner dig på resande fot, långt från dina naturliga vardagsrum/köksbord/träfflokaler. Oavsett om du är i den närmaste parken eller bortre Mongoliet är mobilitet en viktig faktor. Och du ska inte räkna med att det finns ett bord där du tänkte spela. Eller erfarna spelare. Efter en sådan utrensning toppas min lista av Skull.

Ett bluffspel för 3-6 spelare. Det består av fyra ölunderlägg per spelare, tre med blommotiv och en med dödskalle. Det gäller att överträffa varandra i hur många blommor ni kan plocka, utan att ta en dödskalle. Enklaste spelet i världen att lära sig. Avsaknaden av småbitar och ”kortens” storlek och tyngd gör att det kan spelas nästan under vilka väder- och bordsförhållanden som helst.

Plocka en blomma i sommar. Plocka Skull.

Twilight Imperium – Emil

Twilight Imperium. Med extra allt.

Spring inte! Jag är här för att reda ut några missförstånd. SPRING INTE! PTJO! Så, mycket bättre. Oroa dig inte, du kommer få tillbaka känseln i benen om en stund. var var jag? Jo, missförstånd. Det finns en allmän inställning om att sommarspel ska avnjutas på kort tid med obortblåsbara komponenter på grund av olika skäl. Det är en sällan skådad blandning av logiskt felslut och ren och skär misinformation. Vi börjar med det senare: varför bortblåsande komponenter skulle vara ett problem. Det är det inte, spelande på sommaren skiljer sig marginellt från spelande in the dark ages. Med det sagt, det finns ypperliga spel som passar i oländig terräng – jag hänvisar till mina kollegors tips. Vad som däremot gör sommaren glawrius är att alla har ett överskott av tid. Börjar du känna att du hänger med i vad jag säger? Inget spel har någonsin lämpat sig bättre för att spela under denna micrad kycklingfiléstempererade årstid än Twilight Imperium. Tro mig. Jag har bildbevis.

 

Spel!

Tårta!

Mer spel!

Grill!

Mer spel!

Spiel des Jahres – Årets spel skapades 1978 av tyskspråkiga spelrecensenter i ett försök att främja spelande med familj och vänner och för att ge extra uppmärksamhet till de bästa spelen, så de är lättare att hitta för ovana spelare. Segrare har varit bl.a. Settlers (1995), Carcassonne (2001), Alhambra (2003), Ticket to Ride (2004), Dominion (2009) och Camel Up (2014).

2001 utökades priset med en ny kategori; Kinderspiel des Jahres Award – Årets barnspel. Jag ska ärligt säga att jag inte känner igen någon av de spel som fått det priset. Men så har jag inte spelat så mycket med barn under den tiden heller.

2011 kom ytterliggare en kategori; Kennerspiel des Jahres Award – Årets expertspel. Segrare har varit bl.a. 7 Wonders (2011) och Istanbul (2014).

Alla tre kategorier bedöms efter samma kriterier:

• – Spelidé (originalitet, spelbarhet, lekvärde)
• – Regler (struktur, tydlighet, begriplighet)
• – Spelmaterial (funktioner, utförande)
• – Layout och presentation (låda, spelplanen, regler)

Organisationen delar också ut specialpriser när det passar sig. Vinnare har varit bl.a. Rubiks Kub (1980), THE aMAZEing LABYRRINTH (1991), Space Alert (2009).

Vinsten är “bara” äran och rätten att nyttja Spiel des Jahres logga, något som kräver att spelföretaget betalar en licensavgift. (För att hålla sig helt neutrala är dessa licenspengar de enda intäkter organisationen har.) Det kan låta lite fattigt med ett pris där det enda du vinner är något du måste betala för, men en Spiel des Jahres-utnämning betyder en stor synlighet i alla tyskspråkiga länder och därav en jämförelsevis svindlande ökning i försäljningen.

Tre nominerade spel i varje kategori (och rekommenderade spel som inte riktigt tog sig till final) presenteras i mitten på maj. I början på juni presenteras årets banspel och i början på juli de två återstående kategoriernas vinnare.

Årets barnspel blev Spinderella – ett spel där det gäller att rädda sina myror undan de tre hungriga spindlarna. Spelet är uppbyggt i två lager; marken där myrorna går och en upphöjd plan där spindlarna rör sig. två av spindlarna sitter fast via magneter i den övre spelplanen, medan den tredje sitter fast vid de två andra via en tråd. Genom att flytta magnetspindlarna kan på så vis den tredje sänkas ned på olika ställen för att gripa en av de stackars myrorna. Det är spelarna själva som på sin tur väljer om de vill flytta sina egna myror eller spindlarna. Spelar du aggressivt eller poängoptimerande?

Årets segrare i de andra två kategorierna har alltså i skrivandets stund inte utropats. Men vi kan titta lite närmare på de nominerade.

Årets spel

Colt Express Spelarna tar rollerna av tågrånare i cowboymiljö på ett tredimensionellt tåg av kartong. Mycket action och filmisk känsla utlovas.

Machi Koro Machi Koro har jag redan pratat så mycket om. Kortfattat är det bygga stad genom att köpa kort som ger dig pengar att köpa fler kort för.

The Game Nej, det är inte en spelversion av David Finchers film från 1997, eller en bok fylld av hemsk människosyn, det är ett nummerspel. Alla spelare har kort med nummer och det gäller att tillsammans lägga alla korten i nummerordning i någon av tre högar. För den mer actionkrävande låter det nog ofantligt tråkigt, men för oss med visst ordningsbegär kan det nog vara något.

Årets expertspel

Broom Service Tillverka och leverera magiska drycket runt om i riket. Välj bland olika roller för att uppnå dina magiska mål.

Elysium Vem har inte velat vara en halvgud i det gamla grekland? Att “komma till de Elyseiska fälten” är en eufemism för att dö. Här gäller det att samla karaktärer till Elysium – Paradiset för att få ta din plats bredvid Zeus. Vem vill du spendera evigheten med?

Orléans Orléans pratade jag om förra månaden. Kortfattat handlar det om att som köpmän lyckas bäst på den franska landsbyggden.

Vilka som vinner ska stå klart den 6:e Juli. Men oavsett så är en nominering, eller bara en rekommendation, från Spiel des Jahres ett riktigt gott betyg.

Året är 1989 och jag har precis fyllt sju år gammal. Drygt en månad innan har Super Mario Bros 2 släppts i Europa, och Mario har helt plötsligt fått sällskap av Luigi, Toad och Princess Peach.

Jag vet inte om det ännu, men det är detta år och detta spel som markerar början för min förkärlek för att få välja karaktärer i spel.

Folk har naturligtvis skapat och spelat med egengjorda karaktärer sedan den tjugosidiga tärningen blev en grej, men jag har alltid lockats mer av spel som erbjuder mig ett antal valbara karaktärer eller fraktioner. Vad är det som drar mig till denna typ av spel, vad är det med möjligheten att välja en karaktär som lockar mig så?

Det enkla svaret skulle kunna vara att “karaktären/fraktioner påverkar spelet rent mekaniskt/regelmässigt på ett sätt som tilltalar”. I vissa fall kan det naturligtvis stämma, men det är nästan aldrig bara det – eller ens mest det – som gör att jag väljer en karaktär före en annan.

Att välja en partner
Vi tar ett exempel. Jag har under en längre tid spelat med identiteten Leela Patel som min runner of choice i Netrunner

Hennes unika förmåga påverkar spelet på ett oerhört intressant och roligt vis, vilket var den huvudsakliga anledning att jag testade henne från början. Men efterhand har jag skapat en nästan personlig relation till identiteten som sträcker sig bortom detta. Nu har jag nästan svårt att spela med andra karaktärer, eftersom fröken Leela och jag har byggt upp något av en relation. En förståelse och ett förtroende – jag vet att hon i tuffa situationer kan lyckas vända på en omöjlig match. Samtidigt har hennes förmåga lyft fram aspekter av spelet som jag inte riktigt uppskattat innan.

Andra gånger har kärleken vuxit fram av en slump (som kärlek så ofta gör), och ur fruktansvärda missöden och total förnedring (som kärlek så ofta gör). Möt Carmen the Carpenter.

När vi träffades i första omgången av Robinson Crusoe var det inte självklart att det var henne jag skulle spela med. Minns jag det rätt så råkade hon “bli över” efter att jag låtit mina medspelare välja karaktärer först, så det var inte mycket till valmöjlighet där. Efter att ha spelat spelet ett antal gånger, alla gånger med just Carmen (nej, det står ingenstans att hon heter så), så har även vi lyckats bygga upp en histora tillsammans. Första omgången tog vi oss an det nobla uppdraget att skapa lite rep till vår sorgsna grupp skeppsbrutna, och misslyckades så till den milda grad att vi åkte på en svår armskada. Snickaren Carmen klarade inte av att göra rep. Whats not to love? I en annan omgång blev vi helt sonika bitna av en orm när vi var och skulle samla ved i skogen, vilket senare i spelet gjorde oss svårt sjuka och inkapabla att bidra med något vettigt för ett par rundor. Jag ocn min inkompetenta vän till snickare har, kort sagt, varit med om äventyr tillsammans.

När det inte är slumpen som avgör så brukar jag försöka låta min personlighet och kärlek för allt som är gott vägleda mina val av karaktärer. Därför blir jag nästan lika förvånande som mina vänner när jag konstant återkommer till karaktärer som den psykopatiska Womack.

Min fru är tveksam, men jag hävdar bestämt att det här inte handlar om någon självidentifikation. Det är bara något som lockar med att få spela en karaktär som redan på spelkortet beskrivs som “cold and heartless”, att få vara den som jävlas med sina medspelare i en guise av “det är ju Womack, inte jag, som gör det!” Det är så jag förklarar att jag inte kan spela Netrunner som corp utan att försöka döda mina mot-runners. Vem är jag att hindra företagens affärsmetoder?

Det händer dock att jag, nu och då, inte bara låter en karaktärs personliget avgöra. Ibland – nästan aldrig, märk väl – går jag nästan uteslutande på utseende. När jag ikläder mig rollen som djuraffärsägare har jag mycket svårt att basera mina inköp på huruvida djurens behov sammanfaller väl med försäljningsmöjligheterna eller min förmåga att tillgodose deras behov. Vem kan välja något annat när dessa förtjusande små liv står och tittar på en med trånande blick?

Eller för den delen den ständige kungen av New York, Captain Fish?

Sedan finns det ju naturligtvis de spel där jag alltid väljer samma fraktion varje gång enbart för att jag själv har varit med och skapat den.

Någon slags poäng
Så vad vill jag komma fram till med alla dessa karaktärer?

Egentligen inte mycket mer än att det är något fascinerande att spela med specifika karaktärer i spel, och märka hur en slags relation byggs upp mellan mig och karaktären. Det börjar betyda något vem jag spelar “som”, och jag börjar bry mig om mer än hur det går för mig i spelet – jag vill att karaktären ska lyckas. Eller, som med min älskade Hugo the Glorious i DungeonQuest, att karaktären ska misslyckas så totalt att jag aldrig kommer att glömma det.

Spel ska ju skapa historier och minnen. Att ha en specifik karaktär att känna koppling till, att identifiera sig med eller att känna sympati för, hjälper mig lite på traven med att göra just det.

E: “A Game of conflict in the grim future for 2 players”

J: Ja, det där är fan The grim future alltså.

E: Vadå? Det ser väl gött ut? Segelbåtar och glada färger med mera.

J: Jag vet inte jag…

E: Skitsamma, hur spelar man?

J: Vi ska ausroten varandra.

E: Inga nyheter där inte. Finns det en specifik masterplan eller ska vi bara hitta på allteftersom?

J: Det finns lite förhållningsregler vi måste ta hänsyn till. Magdalena Ribbings etikettkolumn, Warhammer edition. För det första ska man lägga upp planetisarna på en rad, två face down och fem face up.

E: Vilka ska vara uppvända?

J: De längst till vänster.

E: Vilken vänster?

J: Vadå “vilken vänster”? Vänster!

E: Vadå “vänster!” Vems vänster!?

J: Vadå “vems vänster”? Inte höger!

E: Men det fattar jag väl!

J: Men vad är problemet?

E: Skitsamma, du får göra det istället.

J: Men herregud… Så! Med Herkuleslik ansträngning har jag lyckats vända upp tre planeter.

E: Så alltså ditt vänster?

J: VADÅ “DITT VÄNSTER”!?

E: TILL VÄNSTER OM DIG!

J: JA?

E: JA!

J: Kan du inte skillnaden på höger och vänster?

E: Jo, men det är ju inte ett väderstreck direkt. Det beror ju på vilket håll man är vänd åt.

J: Håll? Till vänster är väl alltid till vänster. Min vänsterarm trillar ju inte direkt av om jag vänder på mig.

E: För i helvete… Kom över till min sida.

J: Åååååååh!

E: Ligger de uppvända planeterna till höger eller till vänster?

J: Jahaaaaa. Du menar så. Jag förstår. Ja, det var konstigt.

E: Ja, verkligen. Setupen får en överkorsad geting i betyg.

J: Å andra sidan kan man ju argumentera för att man bara kan välja vilken vänster som helst och se glad ut.

E: Lika glad som den här orkbäbisen?

J: Åhåhåhå, så söt den var!

E: Så jag antar att du vill vara orker?

J: Absolut inte! Space Marines baby! Mjag skja skjuta djig i hjuvjujet djitt jilla tjollkjyp!

E: Sluta vara elak mot mina orker! Ge hit den!

J: Ptjo! Ptjo!

E: Vad gör vi nurå?

J: Du ska ha en sån här döskalle med cybermonokel.

E: Yes! Snurror! Alla älskar snurror.

J: Visst, visst. Sen ska vi ha pengar med hammaren och skäran på. Och jag ska ha den här nazistörnen för jag är first player.

E: De blandar verkligen ideologier fritt i framtiden.

J: Och så ska vi dra kort. Så många som det står på din Warlord. Samma med pengarna.

E: Jag är fett rik. Och stryktålig om jag fattat det hela rätt.

J: Fast inte när jag skjutit dig i ansiktet. Ptjo! Ptjo!

E: Du och ditt ansikte. Jag har sjukt bra kort.

J: Ptjo! Ptjo!

E: Ska du börja eller?

J: Ja, ja, vänta lite för fan. Jag måste läsa vad det står. Det går ju inte bara att skicka ut folk hipp som happ.

E: Vad ska vi göra ens? Bara bemörda varandra?

J: Man kan vinna på två riktiga sätt ett tråkigt sätt och ett superantiklimaktiskt öppna förskolan-sätt. Antingen genom att spränga warlorden i luften. PANG! Eller genom att samla ihop tre planeter med samma resurslogga.

E: Och det tråkiga sättet?

J: Milla leken för någon.

E: Och öppna förskolan?

J: Jag kommer inte ihåg riktigt för det var så tråkigt att jag slutade lyssna på min egen läsa tyst i huvudet-röst. Men nåt i stil med att har ingen samlat ihop tre planter så får den med finast handstil vinsten. Eller likvärdigt dumt.

E: Okej, okej jag fattar etc. Det går ju kolla i reglerna om det är något som är oklart.

J: Det går bra ja. Hur som helst så lägger jag ner den här trevliga karln på första planeten.

E: Vad fan är det där för monstrum?

J: Han heter Honored Librarian. Han puttar i princip sina kamrater i korselden och kan inte dö.

E: Fy fan, han vill jag absolut inte ha att göra med. Jag ställer mig här borta istället med mina Nazdreg Flash Gitz.

J: Dina vad?

E: Ingen aning.

J: Nähänä, jag ställer min baws-man hos dig.

E: Då ska jag döda honom.

J: Ellerrrrrrrrr?

E: Ja, jag fläjmar honom med mina Flameboyz. Dun-dun-DUUUUUH! Eller sen gör jag det. När det är fläjmfas.

J: Rövigt!

E: Tack!

J: Jag spelar ett event och får lite pengar.

E: Jaså? Jaha? Fegt, jag förstår.

J: Det är inte fegt, det är taktiskt!

E: Visst, visst. Jag gör också det. Taktiskt feghet coming up.

J: Då fiser jag in en liten, liten scout här på planet nummer 2.

E: En sån tönt! Han ska mina Orkbäbisar äta opp! NOMNOMNOMNOMNOM!

J: Höhöhö! Har du sett här, vad som brötar in bakom fisscouten? En liten go sån Tactical squad som skjuter hejvilt omkring sig. Ptjo! Ptjo! Rakt i ansiktet.

E: Va? Hade du råd med den? KOSTAR DEN BARA 2!?

J: Ptjo! Ptjo!

E: Så jävla orättvist.

J: Rakt i ansiktet vettu! Ptjo! Ptjo!

E: Kommer du hålla på sådär hela kvällen?

J: Ptjo!

E: …

J: …

E: Kan vi änt…

J: PTJO!