Detta inlägg skulle ha handlat om hur jag har svårt att njuta av brädspel ensam, och hur jag upplever och tar till mig av analoga respektive digitala spel fundamentalt olika. Något om datorspelens narrativ kontra brädspelens tysthet. Men jag tänker inte skriva det inlägget.
Istället tänker jag skriva några ord om en gammal vän.
Som så många andra lärde jag och Mathias känna varandra när vi båda började första terminen på universitetet. Jag läste filmvetenskap, han digital mediedesign. Året var 2008. Under några år, mina första år i Örebro, var jag och Mathias fina vänner. Vi åkte till Way Out West, hade ett “innebandygäng” som träffades en gång i veckan, spelade Fleet Foxes-låtar på gitarr tillsammans. Vi brukade träffas hos Staffan ibland, ett litet gäng, där vi skrikandes och skrattandes försökte mästra varandra i FIFA. Han passade aldrig bollen, men när vi spelade i samma lag lyckades vi ändå alltid vinna. Det är så jag minns det i alla fall.
Jag kanske ska börja med att be om ursäkt för mitt förra inlägg, ibland går vi alla lite bananaz som Peder uttryckte det.
Men i efterhand kan jag känna att All work and no play är ganska missvisande i mitt fall. För mig är det snarare All play and no work som gör mig till en dull boy. För jag är nog i grund och botten en workoholic. Även när jag är ledig jobbar jag. En del av min hjärna ser allt jag gör som research. Det finns alltid något att lära sig i varje situation. En angränsande del av hjärnan (eller kanske densamma, vad vet jag) granskar också all kultur jag konsumerar och ställer frågan “Skulle jag kunna göra det där?”. När det gäller t.ex. musik och måleri har jag nog empiriska studier för att med emfas kunna svara “Nej!”. (Mina bristande kunskaper i tecknandets ädla konst kommer bli allt för uppenbar för er om bara några stycken. Jag ber om ursäkt för det i förväg.) Men när det gäller bl. a. litteratur och brädspel leker jag fortfarande med tanken att kunna skapa något själv. Därför tänkte jag den här gången prata lite om hemmagjorda spel.
För mig började det hela med att jag, som den elkraftsingenjör jag är, irriterade mig lite på att Power Grid låg så långt från verkligheten både när det gäller teknik och hur elhandel går till i vårt land. Jag började skissa lite på hur ett spel som låg närmare hur det faktiskt fungerar, men jag insåg ganska snabbt att marknaden för det spelet är ganska begränsat. Så den skissen åkte i den berömda malpåsen. Men tanken på att skapa ett eget spel levde kvar.
Min första helt egna idé var ett abstrakt spel som rörde sig kring kampen mellan en vulkan och ett ishav (ja, jag inser själv hur kul det låter). Det var väl inga grundläggande fel i spelmekaniken, men det visade sig vid speltestandet att även om motorn fungerade så var den allt för klen för att driva spelet framåt i en rimlig hastighet. Det var som att jag försökte driva en mindre lastbil med en mopedmotor. Så den idén las på hyllan, kanske för att aldrig mer röras. Vem vet.
För tillfället har jag två handelsspel (ett i rymden och ett i bondemiljö), ett robotspel och en deckbuilder om insekter som jag inte gett upp på än. Och så har jag spelet jag tänkte prata om här.
Arbetsnamnet är Run n’ Sack och det är ett kortspel som handlar om krig mellan småtroll och tomtar. Självklart är spelarna småtrollen. Spelmekaniken är inte helt olik Musketeers som jag av en händelse fick prova på en spelsöndag. Men istället för att dra kort med stridspoäng har du tio energipoäng att lägga på varje strid. I sju omgångar dras x antal fiender (beroende på antalet spelare) och spelarna måste tillsammans lägga tillräckligt mycket energi på striden för att vinna den. Detta görs genom dold budgivning. Och förhoppningsvis en del bluffande och mind games.
Både röd och gul spelare har budat fem energi var, och lyckas precis slå tomtarna. Teamwork!
För du vill inte lägga för mycket energi på att slåss, om ni lyckas vinna striden kommer den viktiga delen; Plundringen. Den spelare som har mest energi kvar (alltså gjort minst i striden) är först framme och får en chans att lägga vantarna på plundringsgodset.
Röd spelare väljer att låsa fyra energikuber för att bära på en tavla som är värd åtta poäng i slutet av spelet.
Men allt hen väljer att plocka upp tar energi att bära på. Det säger ju sig självt att du är sämre på att slåss om du bär på en stor tavla. Så i nästa strid har spelaren med tavlan fyra energipoäng mindre att buda med. Spelarna kan lägga ifrån sig plundringsgods för att återfå energin, men så fort de släpper taget om ett föremål är någon annan i den stora småtrollsarmén där och knycker den.
Om striden misslyckas då? Den spelaren som lagt mest energi på striden (i.e. varit längst fram och slagits som hårdast) förlorar två energipoäng permanent. Och den spelare som lagt minst energi på striden (alltså stått längst bak och gjort minst) blir först upphunnen av befälen som driver på kriget, och blir av med allt sitt plundringsgods.
För tillfället behöver jag två saker för att komma vidare med det här projektet.
– En grafiker som kan skapa konst att sätta på korten för att spelarna inte ska få krupp av att se dem.
– Speltestning för balansering och finjusteringar av motorn.
Med lite tur ser jag det inte som en omöjlighet att kunna få till båda dessa saker. Sen vad det blir av det i slutändan får vi se. Om inte allt kraschar brinnande så blir det värsta fall ett gratis print-and-play och i bästa fall mitt första steg mot att bli en svensk Vlaada.
Det är som sagt något speciellt med Game of Thrones le brädspel. Jag spelade det återigen större delen av dagen igår och efter sex timmar av medspelare som förhandlade såhär:
gjorde såna här förtäckta hot
gjorde såna här anfall mot mina fiender
svarade såhär på mina diplomatiska lösningar
och i största allmänhet bara betedde sig såhär
Och såhär
Och såhär
Var det skönt att bara göra en Emil Forsén och vinna den MORALISKA SEGERN SÅ JÄVLA HÅRT!
Nu när Allt på ett korts husmatematiker KJ valt gå bananaz måste någon annan rycka in för att siffertrollandets sköna konst inte helt ska gå förlorad. Vem passar då inte bättre en Omvårdnadsvetenskaps- och Sociologi-bibliotekarie med filmvetarbakgrund? Så, med en solcellsdriven miniräknare i högsta hugg gräver jag mig ner i min egen spelsamling för att medelst de fyra räknesätten (och en hel del svepande påståenden och antaganden) tematiskt analysera denna.
En första, smått förvirrad och lite omskakad, iakttagelse: jag äger (expansioner och “expansioner” ej inräknade) i runda slängar 59 stycken spel. För genomsnittsbesökaren på denna sida tvivlar jag inte på att siffran möts av ögonrullning upp i hjärnan följt av ett “det är ju bara inköpslistan inför Essen”, men för mig som relativt ny brädspelare – och en som under större delen av denna nya karriär varit “fattig student” – är detta nästan befängt.
Bakom dessa 59 spel gömmer sig, föga förvånande, nyckeln till att förstå Peder Brädspelaren och hans plats i samhället.
Peders huvud.
Nej ok, det gör det kanske inte. Men jag har räknat lite på vilka tematiska strömmar som löper (för att låta så där skönt skitnödig) genom denna spelsamling.
Ma-tematik
Av dessa 59 spel visar sig hela 21 stycken ha någon form av science fiction-tema. Nu är jag lite godtycklig i min kategorisering – hit räknar jag lite hurtigt även zombiespel (science gone awry!) – men det utgör ändå nästan 36% av samtliga spel. Då har jag, som tidigare nämnt, uteslutit expansioner och därmed räknat bort alla de 18 (!) expansioner till Netrunner och alla förbannade Zombicide-kartonger. I endast 9 stycken, 43%, av dessa figurerar rymdskepp av något slag som primär mekanik eller tematik. Legendary Encounters: An Alien Deck Building Game har naturligtvis rymdskepp i spelet, men eftersom spelet på något sätt kretsar kring manövrerande av ett sådant räknar jag inte med sådant. Detta kan vi kontrastera med att 10 stycken av de 14 science fiction-böcker (jag köper få böcker), eller 71%, frontar minst ett par rymdskepp. Hur gick det här till? Varför har ingen poängterat denna brist tidigare?
Näst största gemensamma nämnare, om man inte räknar “spel för fler än två spelare” eller “spel som innehåller kort”, är spel med någon slags historisk anknytning. Här finner vi 17 stycken spel, där jag räknat in allt från 7 Wonders till Fire in the Lake. Det är också inom denna genre (om vi kan kalla den det) vi finner flest siffror i titlarna; hela 15 siffror fördelat över fyra spel. “Årtal ju”, skriker ni. Yes, svarar jag, och konstaterar att endast ett enda av mina science fiction-spel har siffror i titeln: Warhammer 40,000: Conquest – också det årtal. Av 59 spel är det endast två som har siffror i titeln som inte har med årtal eller datum att göra: 7 Wonders och This Town Ain’t Big Enough for the 2-4 Of Us.
Om vi tittar på vad vi hittills har fått fram så kan vi konstatera att jag tycks ha svårt att leva i nuet och i “verkligheten”. Av de 59 spelen i samlingen så är det hela 38 stycken – 64% – som utspelas eller handlar om framtiden, dåtiden eller en alternativ, dystopisk nästan-samtid. Lägger vi till de åtta stycken spel jag placerar i fantasy-genren (så mycket tycks jag gilla drakar och troll) så är vi uppe i hela 78%! Samtida spel, spel som på ett påtagligt sätt placerar sig i en trolig nutid, kan man räkna på en hand: Blueprints, Machi Koro, Suburbia och Trains. I fyra av dessa fyra spel bygger man byggnader och infrastruktur; tre av dessa fyra spel består av endast ett ord. Man kan med andra ord räkna upp alla mina samtida spel i fem ord.
I samtiden byggs allt.
Oavsett vilken epok eller miljö dessa titlar utspelar sig i så är vapen något som framträder nästan överallt. 35 av 59 spel, eller 59%, har på ett mer eller mindre explicit sätt vapen i tematiken. Då har jag inte räknat konfliktspel där vapen inte syns, utan bara de spel där man någonstans får se vapen framträda. Som filmvetare är man ganska van vid “sex eller våld”-uppdelningen många tycker sig se mellan Europa och USA: i USA älskar man våld men får moralpanik om någon råkar visa sig lite naken (speciellt om det är en man), medan man i Europa föraktar våldet (nåja) men gärna kastar av sig underkläderna i tid och otid. En inte speciellt noggrann överblick av mina spel visar att jag har precis två (2) spel som har sex, nakenhet, kroppen, kärlek eller förälskelse som huvudsakliga (eller ens sekundära) tema: geisha-spelet Mai-Star och frierispelet Love Letter.
Så vad har vi fått fram av allt detta? Med en ytlig och hastig analys (den bästa sorten) kan vi konstatera att jag är en vapengalen och kärlekslös man med samtidsångest. Någon mer som känner igen sig?
All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy.
Nu är det filmfestival igen. Precis som förra året (det är till och med samma toppbild) innebär det att jag gör en omprioritering i prokrastineringen och stänger in mig i mörkret ungefär sex timmar om dagen. Men jag har lärt mig att streamlinea lite. Igår var jag på en av Allt på ett korts spelförenings fantastiska spelsöndagar, och i lördags fick jag nöjet att se The Divine Move. En film om att spela, och tvångsmata personer med, GO.
https://www.youtube.com/watch?v=PpbAxNVOav0
Men förutom de tillfällena, och att jag i detta nu väntar på min moviebuddy för att vi ska hinna spela BattleCON innan nästa visning (MOAR violence), så kommer det bli tunnsått med tärningsrullandet den här veckan. Men jag är faktiskt helt okej med det, c’est la vie etc med mera. Och det är ändå filmen som är min stora kärlek i vardagens fängelse, och filmfestivalen är mitt conjugal visit.
Med den obehagliga bilden i era huvuden, mina kära vänner, lämnar jag er.
Jag har vid ettpar tillfällen lyft fram spel ur ett estetiskt eller tematiskt perspektiv, det visuella och det narrativa i och med spel. Jag har pratat om spel som idé, som ett forum för möten. Men har jag inte missat något?
Jag har naturligtvis missat massor (i synnerhet som KJ snodde musik-tips-idén), men det kanske mest uppseendeväckande är att jag aldrig egentligen pratat om spel som de fysiska objekt de faktiskt är. Jag har aldrig tagit mig an spel som taktila händelser, som objekt man rör vid, flyttar omrking på en yta eller kastar. För bräd- och kortspel skiljer sig ju faktiskt inte bara från tv- och datorspel i det att de låter folk närma sig varandra i det fysiska rummet. De låter oss vara fysiska med dem på ett sätt som digitala spel inte alltid gör.
Det här inlägget kommer inte bli så filosofiskt och professorigt som det kanske låter.
David Harvey ÄR professorig och intresserad av det fysiska rummet på ett filosofiskt plan.
Jag är mer intresserad av de små handlingar vi gör i många av våra spel. De små rutinrörelser och -handlingar vi utför i var och vartannat spel för att överhuvudtaget kunna “spela spelet”. Till exempel att…
…slå ett gäng tärningar
Ja, det är de tre sämsta tärningarna i 1812. Ja, jag slog precis tre fullträffar.
Tärningar. Vi har använt dem till bedrövelse sedan mor och far tyckte att husvagnssemester med bara ett Yatzy i bagaget var en bra idé. Och ändå, ändå, kan jag inte låta bli att känna en alldeles speciell känsla när jag plockar upp ett par tärningar i handen. Rullar runt dem mellan fingrarna, låter dem slå emot varandra ett par gånger innan jag nästan nonchalant slänger ut dem över bordet. Den där millisekunden innan de stannat när resultatet kan vara nästan vad som helst. Det är något underbart över att försöka spela på oddsen, och att man (jag) alltid alltid alltid blir övermodig i spel så fort det innehåller tärningar. Eller att…
…spela ut kort
Kortet som ger en lika dåligt samvete som en skön känsla av brutalt övertag.
Sedan jag började spela Netrunner så har mitt förhållande till kort förändrats. Inte bara kortspel i stort, utan specifikt hur jag spelar dem, hur jag håller i dem och hur jag liksom leker med dem. Gifen ovan är ett bra exempel: jag spelar inte bara ut kortet – jag skapar en dramatisk scen.
https://www.youtube.com/watch?v=oidcZOmK-us
Spelet i sig behöver inte vara dramatiskt för att jag ska känna att det är det när jag spelar korten på det viset. Spel med kort får en viss tyngd, en viss påriktigt-ness. På samma sätt som…
…att hantera pengar/resurser
Ok, det här gäller inte alla spel med pengar eller resurser. Men så länge valutan är representerat av något med tyngd, något som kan göra märken i bordet om man släpper det från lite höjd, så platsar det. Splendor har sina stora runda ädelstenar, Kickstarter-versionen av Hegemonic kom med ett set underbara metall-mynt. Klirrandet när man väger mynten i handen, ljudet och känslan när man lägger ut dem på bordet. Förändringen från X till Y i ett tv-spel har väldigt lite att säga till om här. Det samma gäller egentligen även när man…
…placerar ut en byggnad
Yay, en hydda.
Nu är Bora Bora kanske inte det bästa exemplet, men jag orkade inte släpa fram Terra Mystica-brädet för att visa vad jag menar. Att placera ut – nej, att med hårt arbete och uthållighet låta resa – en byggnad är att sätta sitt märke i jorden. “Här är jag,” liksom. “Det här är min ö.” Det är som att spelbrädet i sig förändras, som att se något växa fram och ta form. Få liv. Ett par före-och-efter-bilder på ett sådant spelbräde är inte bara fascinerande att se, det ger också lite perspektiv.
Nåja, kanske inte perspektiv, men det är fint och lite härligt i alla fall. Lite på samma sätt som när man…
…får bläddra i en “riktig” tidning
The Times, 1888. PÅ RIKTIGT.
I ärlighetens namn kommer jag inte på fler spel än Sherlock Holmes Consulting Detective som har detta, men oh how jävla immersed man blir av det! Aldrig har jag känt mig mer som en detektiv – en smart detektiv – som när jag sitter och med hökögon bläddrar igenom The Times och plötsligt, där är det ju! Lord Clande-boye kommer att lämna London för ett uppdrag i Kabul, och vi vet ju vad det betyder?
(nej det vet ni inte)
Ok, nej det vet vi inte, vi har så klart skjutit utanför mål med flera hundra meter. Men tills det uppdagats har vi fått vara de smartaste brottslösarna i stan, nästan uteslutande genom att bläddra i ett par fiktiva dagstidningsark. Det är mer än jag kan säga om att bläddra i verkliga dagstidningar.
Vissa puritaner vill ha det lugnt och tyst runt spelbordet, men vissa uppskattar lite bakgrundsmusik. Men vad ska då spelas? Om musik tillåts runt spelbordet ser jag gärna att den passar speltemat. Men det kanske inte alltid är så lätt att veta vad som passar. När det är filmlicensersomspelas ska naturligtvis det officiellasoundtracketspelas. För andra tillfällen presenterar jag här lite förslag på musikval. Om min musiksmak skiner igenom är det helt medvetet.
Rymden
Vilken version av universum det än är ni latjar runt i så passar S.P.O.C.K. perfekt. Förkortningen utläses Star Pilot On Chanel K som de döpte om sig till efter att Roddenberrys advokater hörde av sig, och visar att det inte är bara Star Trek musik de spelar. Även om det kanske är lejonparten.
Förra veckan var första dagen på nya jobbet (ja, jag är sjukt nöjd att stå med på webplatser), och en kollega sade att jag så småning om måste introducera dem för något spel. Genast far tankarna till de där spelen. Ni vet de, spelen som knappt ens era spelvänner vågar ta i men som ni inte kan sluta ha fantasier om? Men, jag är inte dum i huvudet, jag inser så klart att vissa spel gör sig bättre på arbetsplatser som saknar gamers än andra.
Det fick mig att tänka på vilka andra situationer och platser där specifika spel skulle göra sig bättre än andra. Hur får jag folk exempelvis på en fest att vilja spela ett spel med mig? Eller, som min fru precis uttryckte det: “Hur kan jag nästla in spel precis överallt?”. Detta kräver sin utredning (läs: att jag helt enkelt berättar för er hur det ligger till). Det kräver även en lista, för vi älskar listor här på Allt på ett kort.
Vilket är det bästa spelet att spela…
…hos svärmor?
En svärmor som på intet sätt gillar krig, och som möter en stor del av livets nöjen med frågan “varför ska man syssla med det där?” Din gut reaction är säkert att vilja plocka fram något snällt spel, ett spel med ett syfte och som gör allt för att få folk att trivas men låt er inte luras! Bakom varje snällt svärmorsyttre lurar en mordlysten galning som inget hellre vill än att slå tärning och se the body count gå upp. För den ultimata svärmors-helgen är det således Zombicide som ska plockas fram. Tro mig, ni kommer att tacka mig.
Hon är inte riktigt där än min svärmor, men jag ger det tid.
…på toaletten?
Jag vet inte med er, men för många gånger har jag suttit (jag sitter) på toaletten och velat ha ett icke-digitalt spel att plocka fram. Allt-är-så-uppkopplat och allt det där – jag vill ha något att pula med medans jag uträttar mina ärenden, något fysiskt. Hade det inte varit tabu att dubbel-gå-på-toa sedan urminnes tider hade jag kunnat se framför mig två (eller fler!) toalettstolar som står mot varandra för att folk inte ska behöva avbryta spelsessioner bara för att behoven trycker på. Som det är nu får man dock finna sig i situationen, och då är det naturligtvis Sherlock Holmes Consulting Detective som gäller. Varför läsa Aftonbladet eller Fantomen med byxorna nere när du kan läsa “The Times” från 1888 och samtidigt lösa ett mordfall?
Kan PC-spelare så kan vi.
…under kommunismen, i Sovjet?
Nu är det väldigt lätt att göra sig lustig över frågan och svara “något helt färglöst och där ingen kan vinna”, men så roligt ska vi inte ha det (ehm). Jag vet för ett faktum att kommunist-ryssen i hemlighet gillade kul grejer. En annan grej kommunist-ryssen gillade var tåg, som alla vet. “Russian Railroads!”, skriker Tobias nu, men jag vill ta det ett steg längre. Vi vet ju också att sovjet-ryssen gillar Japan, och vad passar då bättre än att i din sköna lya i goda kamraters lag plocka fram Trains: Rising Sun? Det är färgglatt, det är tågigt, det är japanskt. Hade Lenin levat idag hade han lagt räls som om det inte fanns en morgondag.
Första, tills nyligen okända, utgåvan av Trains.
…på kåken?
Det är säkert inte helt lätt att “do time”, som de säger över havet. Att alltid få passa sin rygg, hålla sig inom gäng man kanske inte ens gillar bara för att andra gäng inte ska få en. Jag vet hur det är, jag har sett Oz. Nej, det andra Oz. Fängelselivet är tufft, och då behövs spel som lättar på trycket. Spel som låter fångarna vara kreativa, se saker ur nya perspektiv, spel som lär dem att samarbeta. Jag har det perfekta spelet. Jajamen, ni gissade rätt: The Resistance: Avalon. Team-building när det är som bäst! Man lär känna sina medspelare på ett helt nytt plan, och kanske, bara kanske finner du att den du hela tiden trodde var din fiende i själva verket var din vän. Vackrare fängelsescener har jag svårt att se framför mig.
Oregon State Penitentiary:s största The Resistance-spelgrupp.
Vilka är just dina spel att spela på en vårdcentral, under en demonstration eller bakom flötet? Överraska oss, skriv en kommentar!
