Ett snyggt spel är snyggare än ett fult

När man ska skriva om spelestetik är det nära till hands att även denna gång börja inlägget med ett kontroversiellt uttalande, som “spels yttre är viktigare än dess funktioner”. Det är så klart inte sant denna gång heller, men jag tror inte att vi talar mycket om estetik, vi gamers, och vad estetiken kan spela för roll i vår upplevelse av spel.

När Nations släpptes var det ett antal som påpekade hur otroligt brunt och trist spelet såg ut, men mycket längre än så sträckte sig inte konversationen när de jämförde spelet med Through the Ages. Här har vi Nations:

Och här har vi Through the Ages:

Jag tycker att vi tar en till titt på Through the Ages:

Jag är med på att Nations kanske inte är det mest färgsprakande spelet, men det har en enhetlig design som känns genomtänkt och medveten. Personligen finner jag det torra rätt tilltalande, och även spelkorten som används har en smakfull och stilig design:

Spelkorten i Through the Ages däremot vill jag inte ens ta i med tång:

Estetik handlar för mig nästan aldrig om produktionsvärdet, hur påkostad designen är. Det kan naturligtvis spela in – duktiga designers och skapare vet att ta betalt – men allt som oftast är det snarast en genomtänkt, distinkt och gärna spännande idé som gör ett tilltalande spel. Tash-Kalar fick en del skit för att dess komponenter upplevdes som undermåliga i jämförelse med vad spelet kostade, och det kan man så klart ha en poäng i. Men det är inte produktionsvärdet som får mig att bli så där sugen att köpa och spela ett spel, varför just Tash-Kalar fortfarande ligger högt på Att-sälja-en-njure-för-att-kunna-köpa-listan.

På samma sätt var det inte mängden plastskepp som fick mig att behöva haklapp när jag såg  Eclipse för första gången. I jämförelse med Twilight Imperium fick man “mindre för pengarna”, både i fråga om mängd komponenter och antal färger på paletten. Men att få plocka fram en svart kartong med brädspelsvärldens kanske tjusigast skrivna titel är precis det som får mitt blod att rusa. Enkelheten i de färgade kuberna, de avskalade skeppen och de nästan bistert och kargt illustrerade raserna – allting ger en känsla av karaktär, av att jag genom spelets estetik når in i spelskaparnas tankevärld. Jag ser hur de har tänkt. TI:3 är absolut inte ett fult spel, men jag vet vad jag får med det. TI:3 är Star Wars i all sin storslagenhet, och Eclipse är Blade Runner. Jag älskar båda (eller är det Harrison Ford jag älskar?), men det är den sistnämnda som får mitt hjärta att göra det där extra hoppet när jag ser den (Ford igen?).

Det är, hur ytligt och fel det än må låta, ett spels yttre kvaliteter som först möter min blick, som utgör den första grindvakten för mitt gillande. När jag tittar på ett spel har jag svårt att bli riktigt tänd på det om det inte är estetiskt tilltalande. Estetiken och designen är vad som lotsar mig in i spelets övriga mekaniker och kvaliteter, utöver att också fungera som lockelse. Det är nog det som gör att jag inte riktigt kunnat peppa på Dominion, samtidigt som jag helt utan att gömma mig kan hävda att Trains är ett av de estetiskt mer intressanta spelen jag äger, även om de i praktiken är “samma spel”. Det finns inget i mig som blir nyfiken på ett spel med en sådan här kartong:

I synnerhet inte när jag istället kan spela det här:

Jag förstår att vi alla inte har samma smak,  jag är nog tämligen ensam om att få en kittlande känsla av spelkartan till Andean Abyss. Men jag tänker att vi alla ändå kan vara överens om att speldesign i en estetisk mening inte bara är fluff, utfyllnad för att distrahera spelaren från spelets kärna. Det är likadant i film. En film med bra manus och skådespelarinsatser kan ändå falla platt om den är märkligt klippt, eller har musik som inte alls passar. Ett inbjudande och intressant yttre hjälper mig vilja gräva djupare, och får mig att vilja sjunka in. Daniel Day-Lewis i all ära, men vad vore There Will Be Blood utan sitt otroliga foto och stämningsskapande soundtrack? Eller för den delen restaurangscenen i Inglourious Basterds.

En väl genomtänkt estetik och design kan förstärka budskapet, eller i spelvärlden bidra till en mer involverad spelupplevelse. Det finns en anledning att jag aldrig har fastnat för Magic: The Gathering men helt ramlat ner i det kaninhål som är Android: Netrunner.