Stjärndatum… eh… 1? Dag ett på SS Smörbultens resa mot de yttre kolonierna.
Kapten P. Lommons logg. Kapten. Hehe, jag är en kapten nu. Det är inte dåligt det! Tänk om de andra från Mauser & Bärnholfts Skola För Underpresterande skulle se mig nu. “Mest trolig att frysa ihjäl i ensamhet” – skulle inte tro det!
Vår resa har gått bra hittills. Det blev lite stressigt i början, men vi var i alla fall inte sist iväg i karavanen. Jag är riktigt nöjd med skeppet. Tre motorer och fem laserkanoner känns mer än väl. Jag hamnade i dispyt med de andra kaptenerna, tydligen fick man inte vara så nytänkande att ha en kanon alldeles bakom en motor. Så jag var tvungen att plocka bort motorn. Det gäller ju att ha tillräcklig vapenkraft. Vi lyckades få tag i tre sköldar också. Tyvärr är alla riktade åt samma håll, men man kan inte få allt man vill ha. Batterier till exempel. Men jag är säker på att vi kan lösa det på något sätt under resans gång.
Åtta starka män och kvinnor har jag under mitt kommando, varav en utomjording. Konstig prick, håller sig mest för sig själv. Fyra av besättningsmännen är nedfrysta bland färdigmaten. Memo till mig, tina först hela kapseln och ta ut människorna innan den ställs på full effekt, även om du är hungrig.
SS Smörbulten
Dag två.
Karavanen passerade en bebodd planet. De andra tre skeppen valde att gå ned för att lura av lokalbefolkningen sina varor. Jag valde att bortse från sådana distraktioner och hamnade först i karavanen!
Besättningsmännen klagar på att vi saknar lastutrymme, och ifrågasatte min skeppsdesign. Jag förklarade för dem att det inte passade att besättningen talar illa om officerarnas beslut. Jag fruktar myteri. För att vara på den säkra sidan har jag tagit alla knivar från köket och skickat ut dem i rymden.
Dag tre.
Succé! Vi hittade ett övergivet skepp. Jag skickade över de tre potentiella myteristerna och tinade upp nya fräscha undersåtar från lagret. Med en hög extra rymddollars på fickan såg jag dem åka iväg på egna äventyr. Skönt att bli av med bråkmakarna. Tyvärr är inte risken för myteri avvärjd, de skurkarna fick några minuter ensamma med den nya besättningen. För säkerhets skull har jag rymdat alla gafflar också.
Dag fyra.
Tom rymd. Omkörda av två andra skepp i karavanen.
Ibland är det förbannat tråkigt här ute. Har lärt mig knyppla i tyngdlöshet. Besättningen hade klagomål angående bristen på bestick. Är det bara myterister jag fått ombord? Gjorde mig av med skedarna också.
Ondskefulla mordvapen. Det ser man på skuggan.
Dag fem.
Okej, det är lugnt. Ingen fara. Kom ihåg att andas. Idag hamnade vi i en meteorsvärm. Ett av skeppen i karavanen blev av med alla sina motorer och lämnades åt sitt öde. Rätt åt den som inte kan bygga ordentligt. Vi råkade ut för några mindre skråmor. En motor och en kanon slogs ut. Just det, vår utomjordiska väns livsuppehållande system försvann också. Vi såg hur han långsamt segnade ned i sitt lilla habitat och gurglande löstes upp till en liten lila pöl. Det slog mig att jag inte ens visste hans namn. Eller om han var en han. Han var nog det. Vi moppade upp honom i tre majonnäsburkar och ska ha begravningen om en kvart. Jag tänker kalla honom Kurt.
Kurt – vi saknar dig.
Dag sex.
Pirater! De andra sopprötterna till kaptener vet inte hur man för sig i rymden. Skeppet framför oss misslyckades kapitalt med att göra någon som helst skada på anfallarna, så även vårt skepp tog skada. Men sen, då passade det för SS Rövhålet att bomba bort piraterna och inkassera en skön bonus. Jävla sätt. Vi förlorade en handfull segment till, bland annat en av motorerna och ett besättningsutrymme. Men det går bra.
Tur att självrisken bara är på fem rymddollars.
Dag sju.
Jag är ensam kvar, slavjägare tog alla andra ombord. Mindre lön att betala ut, om jag nu hade tänkt ge dem lön vill säga. Lite ensamt, men skeppet är ju inte så stort nu som när vi gav oss av, så det är okej. Det gick i alla fall bättre än för min kollega, vars skepp de tömde helt. Allt kändes lite onödigt med tanke på att Kapten “Sån-tur-att-han-förmodligen-ligger-med-Gud” valde att skjuta ned slavjägarna. Vart slavarna tog vägen vet jag inte. De fick nog åka till en rymdgård på rymdlandet.
Dag åtta.
Åk bara, lämna mig här. Gör det. Jag ser nog hur du skrattar. Bara för att jag inte hade några batterier att driva dubbelmotorn med. Öppen rymd – så jäkla öppen tycker jag inte att den är. Snarare stängd. Jag får väl sitta här tills någon kommer förbi som jag kan lifta med. Om bara kryokammrarna varit kvar hade jag kunnat lägga mig där. Men jag tycker att det gått ganska bra för min första tur som kapten. Och stjärnorna är vackra här utifrån. Men lite kyligt börjar det allt bli.
