Lägg ner den där! Vad det än är för något. Lägg ner den, säger jag! Stoppa den inte i munn… Åååh, neeej. Blech! Aiiieeeh! Ta bort den! Ta bort den! Tabortdentabortdentabortden!
Ah, kärleken! Ljuv, ljuv tentakelförsedd honung som rinner ner i lungorna och kväver dig på de obehagligaste av vis, eller en medelstor trädgårdsspade inkörd mellan tredje och fjärde revbenet med oerhörd trivsamhet. När Oktobermörkret trycker mot dig från alla håll, som mobbare som stänger in dig på toaletten nere i skolkällaren, och du bara vill skrika, men det går inte. För där din mun en gång var, där finns bara hud. Det är då den blir extra påtaglig, den där känslan av att vilja kura ihop sig tillsammans med någon, tända ljus och äta deras ansikte medan de fortfarande lever.
You’re doing it wrong!
Allhelgona är i antågande och jag är övertygad om att många av er har planerat in en kväll full av Lovecraftianska fasor. Men frågar ni mig kan Arkham horror behålla sina insanitypoints, sina uråldriga monster och sin vad-skulle-freud-säga-om-det-här-stora låda. För det här, det här är en liten ask som har potentialen att göra dig galen på riktigt.
Det stora flertalet förknippar på intet vis Love Letter med den beskrivningen. Nej, för det är ett så kallat “urmysigt spel” med “bedårande illustrationer” som lämnar en med en “alldeles varm känsla inombords”. BAH! Snarare en varm känsla av iskall, fuktig skräck som gnager in i ryggraden och suger märgen ur dig.
SCHLUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUURRRRRRRRRP!
Den fa…
SCHLUUURP!
Den f…
SCHLUPPSCHLUPPSCHLUPP!!
De..
SCHLUPPELUPPELUPPELUPPELUPPESCHLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLRRRRP!
…
…
Den fasansfulla idén är att du är en förtvivlat förälskad uppvaktare som ska försöka få ditt kärleksbrev till prinsen/prinsessan, samtidigt som du ska förhindra dina ålahuvuden till motståndare att göra samma sak. Det här gör du ett kort i taget, alltså verkligen ett kort i taget, det finns totalt sexton stycken i leken och du har alltid bara ett av dem på hand. Det här kortet kan du välja att behålla, för sin poäng, eller spela ut, för sin kraft. Och det är krafterna som är riktigt ondskefulla. Soldaten anklagar dig till höger och vänster och gissar han rätt avrättas du på fläcken. Clownen följer efter dig i mörka korridorer och stirrar på dig utan att göra någonting. Riddaren trädgårdsspademördar dig om han anser att du är mindre värd än någon annan. Och det värsta av allt är att om du har prinsessan och någon av de andra uppvaktarna kommer på dig, kommer de, besatta av kärlek och ren och skär psykopati, ta henne ifrån dig, flå henne och korsfästa henne i taket med hennes egna lårben. Det är sant!
Implicit sant åtminstone.
“HEIL SATAN!”
Love letter är ett rysligt spel som simulerar den skräckinjagande mellanstadietidens lappskickande med kuslig precision. Där i bästa fall tårarna blandades med regnet och rann ner i de omoderna gummistövlarna medan hela klassen pliktskyldigt skrattade när Ove eller Tessan eller vem ever högläste ur brevet som bara var menat för dem. Och i värsta fall var man tvungen att spendera otäcka timmar tillsammans med Kärleken, dricka svart kaffe för första gången och försöka hålla tillbaka det ofrånkomliga toalettbesöket, för även om det var hemskt ville man ha kvar de där fjärilarna i magen. Med fasansfulla resultat. FASANSFULLA resultat, säger jag!
Så vill du verkligen ha en obehaglig kväll, inte en tjoig och tjimmig monsterrökare där man skrattar av lättnad efter ett dussin cheap scares, frenetiskt tuggar gelemaskar och dimmar ner taklampan till mys/läskighetsbelysning. Utan en riktigt psykologiskt utmattande resa, som du lika gärna kan spela mitt på ljusa dagen som till levande ljus, hemma eller på tåget. Då är Love Letter något för dig, om du bara kan se bortom den supercharmiga ytan.
Tönt.
För tentakelmonster och världars ödeläggelse må vara läskigt, men att vara paniskt bajsnödig och handlöst förälskad är skräckinjagande.
/*