Hej, jag är rastlösast i världen

Det är ganska svårt att hitta hem till mig. Efter Taxifiket Som Är Öppet Hela Natten gör min gata en sväng in i sig själv, som ett maskhål, så man tvingas liksom apparatera sig själv från nummer 47 till nummer 51. För de lyckliga stackare som lyckas ta sig såhär långt är belöningen ett lika hiss som tröstlöst trapphus där hundratals mjölksyrebestänkta trappsteg väntar i tysthet; eftersom de är livlösa objekt och inte har förmågan att uttrycka vare sig den ena eller den andra åsikten.
Fuckety fuck off tycks de säga, men det gör de inte. För de är svenska 30-talister. Dra åt fanders kanske? Vem vet.

Dessutom har mina vänner, precis som ringmuskeln på ett lik, en tendens att göra lite vad de själva vill. Det kan vara allt i från att mata sina barn (hallå! Pellets!) till att åka på solsemester (hallå! Cancer!) till att spendera sin tid med att prata i första person pluralis med någon form av förmånstagare/kärleksindivid i, vad jag bara kan gissa är, en specialbyggd farkost för två som susar omkring i rymden; eftersom det aldrig är någon annan som kan följa med (hallå! ZING!), (<— kan man ha såhär många olika tecken på rad? Jag vet faktiskt inte, parenteser har alltid gäckat mig interpunktionsmässigt).

Eller ett otal andra saker som hindrar dem från att planera sina liv kring mina brädspelskvällar. Eller mina spontana spelcravings. Det är en slags panikartad rastlöshet som infinner sig när man drabbas av akut spelnödighet en onsdagkväll och smsen flyger som små, binära signaler över ett telenät mellan mobilerna:

“Kan inte =(”
“Åh, nej! Jag ska borsta tänderna”
“Vänligen använd enbart det här numret om du vill boka ny tandläkartid”
“Tyvärr, vi susar omkring i rymden”

Så ack, allt som oftast finner jag mig förvisad till en solitär tillvaro i mitt kråkslott – med nattarbetarnas cigarettrök och min idiot till grannes fotbollsläten som enda sällskap.

Hela dagen, varje dag. Jag hatar honom.

“Men”, anmärker den Uppmärksamme Läsaren, “du har ju Mage Knight, det potentiellt bästa solitärspelet genom historien.” Det är sant kära Uppmärksamme Läsaren, men det krävs en speciell sorts ensamhet för att strössla bordet med de oupptäckta delarna av en nation mogen för underkastelse, ett hundratal monster och små magiska kristaller. Samma typ av ensamhet som driver en att tända ljus, tappa upp ett härligt bad, sätta på fransk musik och bara psykfrossa i kokta ägg (kanske en eufemism kanske inte. Det är din smutsiga fantasi och jag tar inget ansvar). Men det här är något annat, det här är som att snorta kokain tillsammans med Stefan Ingves under en gudstjänst: total upprymdhet blandat med den yttersta tristessen, och en svag aning om helvetet på en och samma gång. Jag har känt mig uttråkad förut, prebrädspelsuttråkad. Åh, den lyckliga tiden då en enformig tillvaros långtråkiga leda enkelt kunde hottas upp med slösurfande eller att rosta bröd.

Oh you, rostat bröd, du är alltid en välkommen överraskning

Annat är det nu, när jag är en teknikfientlig analogist! Då räcker inte de simpla nöjen man kan mjölka ur futtiga, barnarbetarblodiga teknikdon. Nej, det här är ett helt annat djur. Där jag innan kunde känna en vilsen myra i brallan kryper nu skalbaggar och skorpioner, odrägliga aristokrater och, självklart, snart uppätna åldringar och zombies. Det är sannerligen trångt i byxorna (smutsig, SMUTSIG fantasi) och trängre kommer det att bli. För varje spel jag köper dyker det upp två nya, som en fruktansvärd och underbar kartonghydra, och precis som alla mytologiska djur kräver den sina offer i form av en alltmer komplicerad social logistik och dräneringen av alla andra intressen.

En dränering som med stor sannolikhet tillhandahålls av de här två gentlemännen.

Ju mer jag spelar, ju mer jag läser om spel och ju mer jag ålar omkring bland meeples och tjocka, hårda brädor (SMUTSI… nä, allt är i sin ordning. Läs på, läs på), desto mer blir jag övertygad om att det är det bästa sättet att umgås på. Att gå till Berns  och beställa en stor stark som egentligen bara är ett par urvridna kalsonger från san francisco bio förlorade visserligen sin charm för länge sedan, men det är ändå en ritual som min Descentkampanj tvingas konkurrera med. Att festa på ett femhundra kronor dyrt ansikte är visserligen förtjusande men drar tyvärr med sig en bismak av andra människors oförmåga att respektera den personliga sfären. Och att titta på TV känns skrämmande mycket som att inte umgås med varandra över huvud taget.

Jag säger inte att jag inte har andra intressen, jag önskar bara att ingen annan hade det.

/*