Godligen välkomnad till mitt lilla hörn av interwebtionalen. I elva dagar har det strålat in film i mitt hjärnrum och det har lämnat mig inte helt opåverkad.
Jag älskar film. Låt det inte råda något tvivel om den saken. Jag älskar film som vore det en kastrull full med ganska kall vätska i öknen. Men det finns många sjuka individer ute i världen och de sjukaste av dem tycks ha valt att berätta om sin sjuklighet för omvärlden via rörliga bilder. Det finns även gott om ledsna människor som greppat kameran och skapat obeskrivlig ledsamhet att, för den som så önskar, vältra sig i som ficksmälta smarties på en onsdagkväll. Och det kan väl vara trevligt att böka runt som en perveterad gris i sin egen känslomässiga smuts lite då och då? Få lite perspektiv på det priviligerade livet som priviligerad och titta på vanföreställda tonåringar som skär halsen av sig själva och hoppar i havet i en särdeles obehaglig psykos. Inget fel med lite verklighetsflykt und so weiter.
Men när nerverna har sipprat ut genom porerna och sprakar som Pop Rocks vid minsta beröring kan det lätt kännas som att den grå, näringsfattiga och sockerfria marmelad, som är ens normaltillstånd, inte riktigt orkar dra i ens smilband. Då kan det vara på sin plats att gräva ner sig ännu djupare i grävlingsgrytet/ekorrholken/hamsterhjulet och försvinna in i en helt fristående fantasivärld. En som inte känns så verklig. Jag pratar förstås om den underbart helande effekten av brädspel.
Så du sitter där med oregelbundna hjärtslag och blödande tandkött i skarp kontrast till ditt tangentbordsgråa ansikte, för sömnbristen och känslointrycken har kört en tag-team superfistning av dina endorfindepåer i fyra dagar, och undrar om det är nu du dör.
“Det skulle vara en befrielse”, tänker du medan du stryker kallsvetten ur pannan och får med dig ett sjok sönderstressad hud.
“Jag smälter”, väser du fram, “jag smälter som polar-isen.”
Och du hinner tänka att du borde skänka pengar till WWF innan det är för sent. Innan du är en pöl på marken som borstas upp mellan 00:00 och 06:00 varje natt mot onsdag. Det ger dig panik. Ska ingen komma ihåg dig? Ska du sluta dina dagar som ännu en slemmig pöl på Stockholmsgator. Du rotar fram din vattenflaska ur väskan och trycker in den i revbenen; något av dig måste bli kvar. Du kanske kan fånga din ande i flaskan.
“Hähähäää… Dan Ekborg…”, gurglar du. “Dan Ekborg… Och Christina Aguilera…”
Du ska precis uppdatera din status med dina humoristiska insikter och det är då det händer. Någon trycker “like” och skriver “jag kan!” på din facebookpost.
En alldeles autentisk facebook-post med ett jakande svar. En raritet.
Hjärnan växlar om, gräver djupt i förståndsförråden och hittar… nån form av guck..? Som den sprutar ut i… kapillärerna? Du återfår nästan omedelbart fast, men lite skakig, form. Det är tillräckligt för att du ska kunna förbereda inför kvällen. Det är allt du behöver för att bli hel igen. En kvälls rymdciviliserande.
Ha-LE-lujah herren Gud den allsmäktige Hosianna glossolali du är botad!
För hur ska du kunna bära alla upptänkliga människoöden i ditt psykologiska sköte när du samtidigt behöver välja mellan att uppgradera plasmakanonerna eller utforska en ny sektor i jakt på härlig, syrlig teknik? Nej, slit ut dem och lägg dem i garderoben. Där är du ändå aldrig. Mjukisbyxor och en hoodie är din skrud denna vecka och vid din skrud håller du krampaktigt fast.
Så ignorera krafsljuden. Och navelsträngarna som spirar ut från din cortex likt groteska dreadlocks. Ty du har en galax att lägga under dig. En civilisation att bygga upp, varje beslut är en knivsegg att balansera på. Inte en jobbig halsskärarknivsegg, mer en rolig kasta-kniv-i-skogen-med-sina-kompisar-när-man-var-en-liten-palt-knivsegg. Världsliga bekymmer är inget för dig så länge du utforskar det okända, exploaterar ansiktslösa planeter och uppgraderar dina skepp med små finurliga ikoner. Och så förflyter timmarna. Hjärtat klappar som vanligt, tänderna sitter där de ska och du känner dig fast i hullet igen. Ditt imperium är välbalanserat med en dynamisk armada, ett lagom stort område och en fast inkomst. Du kommer inte vinna, det är du väl medveten om – men det handlar inte om det, det handlar om att få drömma sig bort lite. Få skratta lite. Få ta kontrollen lite. Du går och lägger dig med en känsla av att ha åstadkommit något, istället för den vanliga vanmakten. Och när du vaknar på morgonen och upptäcker att dina navelsträngsintrasslade Livsöden väntar på dig, med stora fuktiga ögon, är du stark nog att bära dem.
Stark nog att dra på smilbanden.
/*