God torsdag. Som ni kanske vet så har vi ju tummar, vilket skiljer oss bland annat från vargen. Och en stilig äldre man i kostym på tunnelbanan som jag en gång såg suga i sig båda sina som ett par ostron. Men nog om honom, det jag vill komma till med denna lektion i grundläggande anatomi är att med hjälp av tummarna kan vi, för det mesta, med stor enkelhet greppa saker som ingen annan kan.
Det här är tummen.
Det kan vara allt i från vardagliga saker som pistolen när vi går ner till tvättstugan tio minuter för sent till mer flamboyanta saker som en riktigt färgglad frukt i affären. Det kan också vara brädspel. Åh, det finns så många tjusiga spel som underlättas av tummens existens. Men i ärlighetens namn ska väl nämnas att de inte är särskilt mobila. Visst, i en rent aspergeroid mening är de väl det, men jag skulle vilja se det glada gäng som plockar med sig Game of Thrones för att spela i baksätet på bilen eller de lyckliga tu som ger sig på att installera remote servers över hela golvet i terminal 4 på Arlanda. Eller när man är och fikar/lunchar/spelar squash för den delen. Så den här veckan, och andra godtyckligt valda veckor, hade jag tänkt kika lite på några yttepyttespel som ständigt borde ligga i fickan, eller magväskan, eller i den osmakligt stora naveln på alla som ens är lite intresserade av att alltid spela spel.
Först ut är ett spel som funkar lika bra med en espresso som ett mustigt rött vin. Det innebär alltså att du med fördel kan spela det på ditt favoritfik eller på en fancy schmancy restaurang. Och att det är Italienskt. Temat alltså. Spelet är amerikanskt. Förra veckan raljerade jag över hur svårt det är att få till speltillfällen för att nära och kära har andra sociala åtaganden, som i sin tur tvingar mig att lämna hemmets trygga vrå för att känna mig obekväm bland finporslin och belevad personal. Den här oregelbundna serien är istället tänkt att vara lite mer konstruktiv och hitta lösningar på problemet som jag valt att kalla Resten av Världen. Nåväl, låt oss i rask takt mycket bildligt, och inte det minsta fascistiskt, marschera över till det första tumspelet.
Condottiere
Det här är ett spel som nu och för alltid bör refereras till som “spelet med de fina korten och den lilla kartan”, eftersom man låter outbildad när man oundvikligen säger kång-dott-i-är och man låter som en pretentiös liten skitstövel när man uttalar det som man ska. Condottiere (skriva det går alldeles ypperligt) må se ut som ett dåligt tetrapacksvin men under det själasugande locket gömmer sig en riktig liten juvel till diamant, opal, smaragd och andra ädla stenar som tillsammans målar upp en fantastisk, men fullkomligt osannolik, bild av 1200-talets Italien. Ah, Italien. Stöveltramp, rustningsskrammel, sepia, vin, kaffe, ostörd natur, politiker som absolut inte borde vara i någon form av maktposition – och så du. Med din förtjusande kortlek och din lilla karta. På elva kort kontrollerar du både skabbdrabbade pöbelriddare och skräckinjagande pappsoldater, övermäktiga amazoner och sluga kurtisaner,
PAUS OCH DAGS FÖR POLITISKA PEKFINGRAR
Det här är pekfingret.
Funderar du också på att göra ett spel med historiska konnotationer eller över huvud taget? En bra sak att tänka på kan vara att behandla de eventuella kvinnliga karaktärer som du, i din storhet, kvoterar in i spelet som om de vore människor istället för klichéer från Ronnie Sandahls Stora Bok om klichéer (läs den inte, den är skit). Att illustrera det starkaste kortet med en blond krigarkvinna och det svagaste kortet med en kvinna som, surprise, använder sin sexualitet för att få politiska favörer gör inte automagiskt att bredden på något sätt är fylld. Det enda vi har då är två pojkrumsfantasier som vi kan sitta och slicka på när ensamheten blir för stor. Mycket osmakligt. Och kom inte dragandes med det gamla “historiskt sett så är det här vad kvinnor har gjort typ jämnt faktiskt”! Det är för det första befängt och för det andra en bild som upprätthålls av svettsaftiga män i dåligt sittande tweedkostymer som älskar att följa Penisens Fantastiska Färd genom tiderna. Alltså inte helt objektivt. I korthet: ge oss bättre kvinnliga karaktärer tack.
SLUT PÅ PAUSEN
fega biskopar och klämkäcka trumslagare. Till och med vår och vinter. Med de här elva korten ska du till slut antingen dominera fyra angränsande områden på kartan eller sex områden totalt. Du kommer bluffa, förhandla, rygghugga (tjohooo!), planera, omplanera, omomplanera, hota, belägra, svära och smida ränker tills du sitter med perspirationen i halsen och andan droppandes ner för handflatorna: är Urbino verkligen värt att lägga din hjältinna på? Ska du kanske bara spela fågelskrämmekortet och plocka hem ditt starkaste förband istället? Fast kommer det verkligen bli en omgång till om du lägger dig? Och om det blir det, hur ska du klara dig utan Urbino? Men om du inte lägger dig, hur ska du ha nog med kort för att förhindra att den stiliga, men ack så tumlösa, äldre gentlemannen framför dig vinner i nästa omgång? Det kan du inte, DU HAR FÖRLORAT! Förutom att det visar sig att Stiligmannen bara sitter med årstidskort och den lilla pojken med blecktrumman så du hade INTE ALLS FÖRLORAT. Men nu när alla får plocka upp nya kort fick du bara massa fänrikar och fanjunkare som inte är värda någonting så DU HAR FÖRLORAT!! Vilken skandal! Stiligmannen tackar för sig och krälar ut ur tunnelbanan med en förbluffande och spindellik hastighet.
Sjukt snabb.
Du läste rätt, all denna nagelbitande spänning har utspelat sig på exempelvis gröna linjen i Stockholm, eller buss 400 mellan Halmstad och Hyltebruk om man så vill. Det är för att hela spelet får plats i ett genomsnittligt knä, eller på ryggen av en medelstor hund som sövts med lämplig mängd alvedon och söt likör. Fungerar ypperligt för mellan tre till sex spelare (två enligt kartongen, men det låter helt bedrövligt om du frågar mig) vilket gör det till ett givet portabelt spel både om du finsmaka espresso runt om i Europa eller om du ska halsa bedrövliga mängder nescafe på campingen i Båstad. Det här är ett litet tjusigt spel som är så bra att man vill dansa, så snöra på dig frikadellerna och ta med det på en svängom.
Nä-nä-nä-nä-näääh-näääh! Jag använde visst “frikadellerna” rätt.
Håller du inte med om något? Eller har du åsikter att dela med dig av? Säg till i kommentarerna. Eller skriv direkt på min facebookgrej.
/*