Hej, jag köpte ett spel och nu kan jag inte sluta.

För ungefär nio månader sedan köpte jag mitt första brädspel. Det var min första taste, och det var inte en liten redline-påse med utspätt fultjack i form av Fluxx eller Cards against humanity. Det var en ica-kasse full med colombianskt superkokain från Crocodile Dundee II, nämligen hujedamejing Twilight Imperium. Jag köpte det inte för att jag är fett med tuff och så naturligt predispositionerad att spela spel att jag borde stå längst fram i evolutionskön och försöka sleeva mina kort (jag antar att det är svårt, har inte provat. För jag antar att det är svårt).

Som ni kan se är jag inte med i bild. Precis som utlovat.

Nej, nej, nej, jag köpte det av två anledningar:

1) “A board game of epic galactic trade, politics and conquest” står det, rakt upp och ner på lådan. Precis under lila dreadlocks-Ripley och rymd-Tutankhamon. Behöver jag verkligen förklara det här för er? Ptjoo ptjoo. LASER!

***Paus och dags för nostalgisk pärla***

När jag var liten spelade jag MS Röj, på avancerad nivå. Jag vet inte vad någonting i MS Röj betyder förutom det här :( Såvitt jag vet är alltihop bara en interaktiv film om en glad gubbe som blir ledsen för att någon stavar fel till binär kod (se dramatisering nedan). Jag tror aldrig att jag har vunnit, och jag VET att jag aldrig haft en varm, kittlande känsla av att känna mig underhållen under tiden jag suttit och klickat på obegriplig fyrkant efter అపారమయిన  fyrkant.

Från vänster till höger: binär kod, MS Röj, undertecknad.

Så varför spelade jag då? Glad I asked:

2) Jag tror att jag har lätt att lära mig precis allting. Till exempel hur ett lejon får på sig en basker utan att bli en lol-cat (det går inte) och hur politik och diplomati fungerar i ett spel. Jag antog att man inte bara slår en tärning och vips så är man moderat och säljer Mecatol Rex till lägstbjudande och sen förlorar ALLA (ZING!) – men jag visste inte. Jag behövde köpa rymdgubben i lådan för att få reda på det.

Absolut inte.

Rymdgubben i lådan visade sig vara fyrtio sidor regler, FYRTIO SIDOR! Det är nästan dubbelt så mycket som Sveriges Rikes lag (bloggpostskaparens uppskatning, reds anm.) Han visade sig också vara en hel galax av färgglada Carriers, Cruisers, Dreadnoughts, Destroyers; och en rejäl ziplockpåse full med counters, en lika rejäl ziplockpåse med markers, en kartong full med hexagoner, hundratals med kort och nästan ett dussin olika raser att välja mellan. Men inga fladdermöss. Inte än. Det här var värre. Det här var ett problem. Och då pratar jag inte bara om veckorna jag fick spendera med att jobba fram en sofistikerad strategi för att få mina vänner att spela ett spel som med stor sannolikhet kräver en full dags engagemang – plus inläsningsmaterial. Eller att det var en reell risk att jag skulle bli utstött ur samhället för min nya subversiva hobby. Problemet var att jag inte brydde mig. Jag kunde ha suttit ensam med alla de där bitarna utströsslade över bordet som klämdagar under en perfekt planerad semester och vara långt ifrån besviken. Visst är det ett spel som fullkomligt briljerar med ett bord fullt med spelare, men jag behövde bara mig själv för att uppskatta det. Bara att skjuta små plastbitar över sexkantiga kartongskivor fyllde mig med ett välbehag som i vanliga fall är öronmärkt för att hälla majonäs i skrivaren på jobbet.

Den är beroende nu

Historierna på baksidan av raskorten må ha ett begränsat literärt värde men eldade på min fantasi som en hockeyfarsa med en webergrill, och om jag någonsin skulle behöva spela som Federation of Sol hoppades jag att jag skulle förlora – för de skitstövlarna är de skitstövligaste skitstövlarna som skitit i ett par stövlar. Eller startat ett galaktiskt krig. Och det var då jag visste att jag var Ricos colombianska superkokain hade tjongat till i precis rätt receptorer.

Titta så nöjd han blev när jag sa så

För ungefär nio månader sedan köpte jag mitt första spel, och nästan varje månad sedan dess har jag köpt minst ett nytt, till mina vänners stora fasa. De är rörande oroliga kring mitt välbefinnande och min ekonomi. De vill veta om jag hinner spela alla spel och om jag inte ska vänta med att köpa ett nytt för det måste ju vara dyrt att hålla på sådär och borde jag inte lägga pengarna på pensionen istället och sluta opp med det där “brädzspelzandet”?

Och nä, min inköpstakt är högre än min speltakt. Vissa lir har snabbt blivit favoriter både för mig och de jag spelar med, men andra kanske jag aldrig någonsin får till bordet. Men det är okej. Det finns två filosofiska uppfattningar som har fäste i brädspelsvärlden. Den ena är att brädspel handlar om att berätta historier, interagera med andra människor och ha en generellt social och skön kväll tillsammans. Den andra handlar om rå, naken mekanik där de andra spelarna bara är ytterligare en del av maskineriet; något att bemästra. Självklart finns det ett överlapp och jag tycker att båda har sin plats, men det handlar också om något mer. Det handlar om potential – annars skulle vi inte ha de där oöppnade skattkistorna i våra hyllor. Visst finns det spel som jag aldrig tackar nej till men när jag river plasten av den där lådan, när jag öppnar den där skattkistan, fullkomligt vibrerar den av möjligheter; och när jag rotar igenom den är det som att bläddra igenom ett fotoalbum från framtiden – för de bästa spelen är de vi inte har spelat ännu.

Det är därför jag inte kan sluta.

Det är därför jag inte tänker sluta.

/*