Mannen gick in i byggnaden. Stolarna var lika tomma som gården utanför.
Han gick på bekant mark. Han hade varit här förr, kände igen dofterna och det hårda golvet under skorna. De mörka korridorerna, de slitna affischerna.
Vaga minnen trängde fram, men hade svårt att fokusera. Varför hade han kommit dit? Varför hade de alla kommit dit? Någonstans visste han.
De hade samlats för att slåss. Om…något, riktigt vad mindes han inte. Det hade varit viktigt då. Han såg på de avlånga borden, där de alla hade suttit med ögonen fästa, fokuserade? Vid vad mindes han inte. Minnet var för grumligt, åren hade suddat ut detaljer.
Han gick runt i den öppna tomma salen. Trots att det inte hade varit en människa här på år såg allting städat ut, renplockat. Borden stod lika tomma som stolarna. Det hade de inte gjort då. Minnet började tränga tillbaka. Två och två hade de suttit där, mitt emot varandra.
Vilka var dessa människor? Några hade färdats långt, det mindes han. De flesta hade varit män, men visst hade han sett några kvinnor?
Stämningen. Han mindes de hårda striderna, men även lugnet. Persorna hade tittat på varandra, beräknande men med ödmjukhet. Saker, vad mindes han inte, hade flyttats runt på bordet metodiskt och stillsamt. Ting hade bytt plats, bytt ägare för en stund. De hade vunnit, och förlorat.
Hur hade det gått? Hade någon segrat? Det mindes han inte. Inte viktigt längre. Han tog ned en av affischerna och packade ned den i ryggsäcken. Såg sig om en sista gång innan han gick ut genom den enda öppna dörren.
(tack Amanda för fotograferandet)
Superhärligt inlägg Peder! Gillar den suggestiva stämningen, men hade förväntat mig minst ett kusligt mord eller två, fast en Netrunner-trofé är aldrig fel det heller förstås! :)