Misärspel – Det är kul när det går dåligt

För en månad sen skrev jag om mitt absoluta favoritspel; Galaxy Trucker. Då gick det inte så bra för galaxlastbilarna. Så är det ofta, men trots det är det ofantligt roligt. För det behöver inte gå bra i spel för att det ska vara underhållande. Jag vet inte varför. Kanske är det den sammansvetsande gemenskapen när det inte gäller att det ska gå bra, utan att det inte ska gå dåligt. Att gå igenom en prövning tillsammans, som Lumpen eller en heldag på Ikea. Inte rent Sisyfosarbete, men en konstant uppförsbacke där spelarna försöker vrida och vända sig för att undvika att pissa i motvind.

Where are my f-ing shields?

I Galaxy Trucker börjar varje resa med att alla spelare bygger varsitt skepp av blandade skrotdelar. Bygget går på tid, bestämd av den hetsigaste spelaren. När tiden runnit ur och alla skrattat färdigt åt de allt som oftast suboptimala farkosterna, beger de sig iväg för att se vad rymden kan kasta mot dem. Och det är en hel del. Tillsammans får spelarna se hur deras byggen faller i bitar. Om skadeglädjen är den enda sanna glädjen finns här mycket att vara glad åt..

Zombie State är ett annat bra exempel på spel, där det sällan går särskilt bra. Varje spelare tar kommandot över en världsdel under ett zombieutbrott. Till en början har du inte mycket att sätta emot det infekterade hotet, frågan är inte om utan hur mycket du ska offra av din befolkning för att ha en chans att rädda resten. Och när du väl har lyckats sätta alla ex-människor i karantän så dyker ett nytt utbrott upp i en annan del av ditt rike. Eller så kommer det hungriga zombies vandrande över gränsen från din granne, eftersom denne har evakuerat alla kringliggande länder för att svälta ut inkräktarna och få dem att söka mat någon annanstans. Alltid är det någon skit. Men så länge du har någon liten populationstärning kvar på brädet så känner du dig inte som en förlorare.

44 ZT:s bortdribblade. Då blev viruset luftburet och hela världen gick under…

Senaste spelsöndagen med Allt På Ett Korts spelförening hade jag glädjen att delta i en omgång RoboRally med hög misärnivå. Fem av sju spelare eliminerades från brädet innan någon nådde den tredje och sista flaggan. Det gick alltså ganska dåligt för de flesta spelarna, men jag kan inte minnas när det senast skrattades så mycket under en spelomgång. Skratt av krockar, problem att skilja vänster från höger och rena programmeringsmissar. För det här är ett spel om programmering och lokalsinne.

S.N.A.F.U.

Varje spelare styr en robot i ett rally mellan checkpoints i en fabrik fylld av dödsfällor. En hel robot ger spelaren nio programmeringskort av typen “sväng vänster”, “två steg framåt”, “u-sväng”, etc. Fem av dessa väljs för att skapa ett rörelsemönster. Den som först är klar vänder timglaset för att stressa de andra. Den som har luckor kvar i sin programmering när tiden är ute får fylla dessa med slumpmässiga kort. Oh, the Joy… Sen utför alla robotar gemensamt sina första, andra, o.s.v. programmeringskort (ordning bestämd av initiativ). Ju mer skadad en robot är, desto färre kort får spelaren att välja på. Roboten havererar efter tionde skadan och från den femte börjar programmeringskort låsas, d.v.s gamla kort ligger kvar. Du måste alltså planera ditt program med vetskapen att det kommer avlutas med “tre steg framåt”. Ju färre kort du får, desto mindre behöver du tänka, och du kan snabbt vända timglaset och stressa dina motståndare till fel. En bra mekanik som ger makt till den med sämst förutsättningar.
Det är fantastiskt tillfredsställande att lyckas dansa fram mellan laserkanoner och transportband exakt så som det var tänkt. Men roligast är det när något går fel för andra spelare. Och du kan alltid skratta gott åt alla missar, för du vet att nästa kan vara din egen. Själv avslutade jag min robots sista liv genom att lägga två kort i fel ordning vilket förändrade en felfri manöver till en djupdykning i ett bottenlöst hål.