Android: Netrunner är det bästa spelet jag vet. Det har jag säkert sagt många gånger förr (till mina vänners förtret). Dessa dagar ser det dock inte lika mycket spel som jag önskar; smyger mig hem till oss så finner man mig inte sällan långsamt bläddrandes i pärmarna med kort, med en lång, sorgset sökande blick ut över gatan nedanför. Det är en tragisk syn.
Likt en synsk amerikansk drama-vän så vet naturligtvis allas vår Tobias att något mig fattas. Över cyberwebben känner han min sorg, han ser hålet i min själ som sakta växer sig större. “Peder, jag tror att jag har något för det där,” säger han med varm, tröstande röst.
“Har du hört talas om Android: Mainframe,” frågar han.
Peder spelar Netr…jag menar Android: Mainframe
Jag säger det direkt: spel där min fru kan vinna två av de tre första omgångarna ligger alltid på bonus i mitt fiktiva poängsystem. Det är något visst med ett spel där regeltexten skulle rymmas på en mjölkförpackning, och där förklaringen av komponenterna kan göras i två meningar.
Efter en regelgenomgången på två minuter – använd kort från bord eller hand, ringa in dina porträtt-tokens med de blå bitarna, skapa stora zoner, få poäng i slutet av spelet (woop, nu är jag nere på 20 sekunder) – så var spelet uppe och igång på lika kort tid. Där ligger det, med sina stora plastskivor fastkilade i varandra. Det är ett estetiskt lite…märkligt spel.
Som resident Netrunner-lover så är jag naturligtvis svag för den art man använt på program-korten och för porträtten. Jag är ingen plastkille (annat än, ja ni vet), men de blå bitarna (partitioner) man använder för att skapa zoner och skärma av brädet funkar väldigt bra för mig. Det är abstrakt nog för att jag ska köpa det, och samtidigt är det en perfekt nyans av blått. När brädet blir mer och mer fyllt av dessa partitioner, när de flyttas runt och tas bort över spelets gång, så känns det nästan som en digital kamp om information och position. Men de svarta plattorna som bildar själva brädet? Det är nog något av det mest fruktansvärda jag sett sprunget ur en pappkartong. Att spela spel är för mig till stor del en emotionell och estetisk aktivitet, och det är svårt att riktigt njuta av ett spel när jag samtidigt bara vill slita upp plastskivorna och kasta ut dem från balkongen.
(Kastar man ut dem från balkongen är det lätt att de hamnar på en picnic-filt)
Både jag och min fru tycker om karaktär, och att få “sätta sin prägel” på ett spel. När vi spelar Castles of Burgundy så lyckas hon alltid skapa ett prinsdöme som känns väldigt hon; många djur, pengaeffektiva gruvor och allting ordnat för ögats njutning. Jag å min sida älskar att få välja specifika karaktärer och spelstilar. Gärna så destruktiva som möjligt.
I Mainframe påverkar valet av karaktär inte jättemycket, men tillräckligt för att det ska kännas kul: väljer du att spela som Kate så får du större valmöjligheter med de gemensamma programmen som alla spelare kan köra, och man kan återanvända tidigare kastade program. Har du istället valt Noise så handlar allt om att förstöra för och hindra dina motspelare.
Gissa vem jag spelade mest som.
Ni gissade fel.
Det är något väldigt trevligt över ett abstrakt spel som tillåter att personlighet och humör skiner igenom. I min molokna frustration var jag inte speciellt sugen att spela destruktivt när jag 1) faktiskt fått en entusiatisk och spelsugen fru till bordet, och 2) äntligen får se Netrunner-liknande saker förgylla tillvaron igen. Att spela som Kate kändes kreativt och skapande, precis som hennes Netrunner-motsvarighet, vilket var precis vad jag behövde. Min fru spelade kriminell aristokrat, så jag vet inte vad det säger om henne.
Eftersom detta inte är en recension säger jag inte vad jag tyckte om spelet (ok det var bra).
“Helt ok,” säger min fru. Men det säger hon om det mesta.