Zimmermann ditt smutsiga lilla jävla geni! Tärningar! Gaddäm tärningar precis överallt! Trodde du att Quarriors var the king öv teh tärningsgäjmsen? Då måste jag dessvärre informera dig om att du, likt alla rojalister, lever i en förlegad dröm. Det är ett nytt Q-huvud i stan och dess namn är Quantum (ej att förväxla med den samma-namnade mekaniken, även om det finns paralleller. Som att jag diskuterade kvantfüsik med mina vänner (obs ej en humblebrag, “diskussion” i det här sammanhanget var att jag lyssnade på deras förklaring om kvarkar och protoner och att saker som inte kan hända händer och att det är som en bowlingbana. Whatever, jag var full. Det enda jag tog med mig från den diskussionen var att kvantfysik används i bowling)
Vilket förklarar det här.
Eller att kvantis the science är obeskrivligt awsum, precis som kvantis the boardgame).
Så, let’s cut Chevy Chase: vad är grejen? Jo, du tvivlare där, “grejen” är att Quantum är allt som är rätt med brädspel rakt in i gött mos-centrat i hjärnan. Det är relativt snabbspelat. Det är lätt att lära ut. Det går att variera in absurdum, och klart öppet för lite hembrygda scenarion. Det är taktiskt. Det har en regelbok som nästan är lika välskriven som en bok av Marcus Birro (HAHA skojar bara. Marcus Birro suger. Men regelboken är ace). Det är inbjudande. Det är slickt. Det är tematiskt. Men inte för tematiskt. Det har en liten backstory som till och med har tänkt på skalan mellan de små framtidsknarxkuberna och planeterna. Det är välpaketerat. Och det är ROLIGT! Och det har TÄRNINGAR! Sa jag det eller? TÄRNINGAR. Och där Quarriors (som är ett urmysigt litet spel, låt det vara känt) har små yttepyttesnuttefnutt-tärningar som man kan gömma i munnen på en normalstor huskatt
De kommer inte gilla det. Men det går.
har Quantum rejäla don som man skulle kunna bygga ett litet hus av. Som ingen skulle kunna bo i för att det är bara 28 tärningar i. Men det skulle stå kvar för alltid. Som Stonehenge. AAAAAAH!! Tärningar! I sure do love me som tärnings alltså. Speciellt rymdtärningar som är helt jävla sjuka i huvudet och bajsar ut kristalliserade slimekuber om man lyckas a) rulla dem rätt, eller b) sprängmörda sina motståndare så att man blir ökänd. Gaddäm ÖKÄND! Och det får man poäng för. Mumma för våldsfetischister som mig.
Lite story så ni hanger med: människan uppfann kvantiskubisar som var helt stört kraftfulla, sen gick allt åt den proverbiala skogen. Och med skogen menar jag givetvis rymden. Några hundra år senare finns det fyra faktioner av människor (inklusive marsmänniskor som inte är marsmänniskor utan människor) som beter sig som grade A rövhålz och åker omkring och utarmar planeter något alldeles förskräckligt för att få sitt energibehov tillfredsställt. I själva spelet är det den som bajsar ut sin sista kub som vinner. Och det är genialt. Bara helt supergenialt. Skeppen dina är ett gäng T6:or som gör olika saker beroende på vilket pluppantal som visas, en sexa är en snabb men svag scout och en etta är en långsam men havocwreaking motherfucker. Och allt däremellan är allt däremellan, det är ganska logiskt. Precis som kvantfysik inte är. På din tur får du göra tre actions flytta/attackera, bajsa ut en kub (om du är i omlopp till planeten och har rätt värde på dina skepp. Briljant!), skicka in ett nytt skepp, forska fram nån skit som gör dig till ett ännu större rymdrövhål eller, och det här är bara så bra att jag börjar gråt-studs-skratt-skrika av hur bra det är, rekonfigurera det till ett annat skepp GENOM ATT RULLA EN TÄRNING!! Jag upprepar: ditt skepp blir ett annat skepp GENOM ATT RULLA EN UNDERBAR, REJÄL, ILLFÄRGAD TÄRNING! Det är som världens enklaste och bästa Transformer. Som aldrig gör som du vill. Det är en perfekt blandning mellan teh highest of techest leksaksning och “när jag var liten lekte vi med pinnar och krossat glas”. Det är ett destillat av min barndom. Det är ALLT ett brädspel borde vara. Är du åttiotalist måste du äga det här spelet.
“TRANSFORMERS!”
*klonk klonk klonk*
“Helvete!”
Episk scheisse.
/*