Sommaren kom, och med den semestern. “Yay, då blir det spel TJUGOFYRASJU” tänker alla gamers, medan jag precis lika desperat som innan semestern får leta med ljus och lykta efter tillfällen att få plocka fram något mer interaktivt än en regelbok. Nu överdriver jag, men jag har som bekant en benägenhet att ha svårt att få till spelträffar så ofta som jag hade önskat. Det kan bero på att få jag känner skulle finna det sunt att spela brädspel åtta timmar, fem dagar i veckan.
Så vad gör en gamer som har svårt att få till träffar med vänner, men samtidigt inte riiiktigt är sugen på att solo-spela? Man plockar så klart fram allt i spelväg som kan behöva pillas med fingrarna med för att “fungera”.
Nej, jag vill inte sitta och sätta klisterlappar på träbitar just precis nu. Här är det dags för riktiga grejer, spelens motsvarighet till att ringa in det tunga artilleriet. Det är så klart dags för att knipsa, fila, skära och limma i coola metallfigurer.
Det är något speciellt att göra saker med händerna. Det gäller så klart när man kommit så långt att man får spela sina spel, eller när man får plasta in 500+ kort i Trains. Men rent meditativt blir det när man sitter med samma tre metallbitar i tjugo-trettio minuter med bara en skalpell, en fil och lite lim. Bara för att få ihop en hel figur, och göra den målarredo.
Jag har länge sneglat på figurspel, men alltid funnit det alldeles för svårt, tidskrävande och dyrt för att vilja ge mig in i det “på riktigt”. Sedan fick jag syn på Infinity Operation: Icestorm. Två små arméer, färdig pappersterräng och en skön liten nybörjar-spelplan – precis vad jag behöver för att motivera att jag köper snygga figurer mest för figurernas skull…
Efter en lååång tid i hyllan (ni vet vad jag pratar om) är det så äntligen dags för mig att med klumpiga fingrar, ostadig lim-hand och en nervös skalpell fördärva mina första spelfigurer.
Det är ett nervöst tilltag att ge sig på ett sådant här projekt för första gången. Att öppna de små plastpåsarna figurerna kommer i och se det här ramla ut på bordet. Hur tusan gör man detta till en komplett figur? Eller rättare: hur tusan gör man detta till en komplett figur utan att först ha sönder allt och tvingas använda kopiösa mängder lim?
Trots nervositeten är det otroligt tillfredsställande att gå från små bitar med en massa ”flash” (har jag lärt mig att det överflödiga som sitter kvar från formen heter) till lika små bitar utan flash.
Och, när man vågar försöka få fast bitarna, se figuren ”växa fram” sakta men säkert.
Eller när en figur helt plötsligt har blivit flera figurer.
Det finns så klart en hel del arbete till jag bör göra innan jag ger mig på att måla figurerna – där en av de har med det skönt döpta ”green stuff” att göra – men det får vänta till ett senare inlägg. Om inte figurerna ramlat sönder vid det laget, i vilket fall jag troligen kastat ut dem med badvattnet (?).