Kapitel 1
“Släpp mig. SLÄPP MIG! Den är ond! Nej, jag kan inte… Snälla, låt dem vara jag… Förstår ni inte? Den måste dö! Arrrgh! Ni…”
Fyra timmar tidigare
Jag hade fortfarande mina tofflor på mig och halvt låg, halvt satt upp när jag vaknade. Ur hörlurarna dunkade blip blop basgång retro blip blop repeat, skärmen visade en dansande åttabitsfigur; och runt mig låg pre jul after eight-papper strösslade som blomblad över en grav. Bra natt. Eller bra förmiddag. Diskmaskinen skramlade i köket och jag var ganska säker på att jag sovit genom lunchen.
“30 år och är som en jävla tonåring”, mor bekräftade mina misstankar.
“Jag är vaken. Jag är vaken!”
Det lät inte exakt som en explosion när dörren öppnades.
“Gomorron!”
“Snälla. Inte ropa”, försökte jag.
“GOMORRON! GOMORRON! GOMORRON!”
“Niäää..?”
“DET FINNS KAFFE!”
“Tack, det blir bra.” Jag var inte säker på att jag ens hördes över min egen ynklighet.
Väl i köket började saker ordna upp sig.
Kopp. Kaffe. Mjölk. Stol.
Tills de inte gjorde det längre.
Pappkartong. Kaffe. Pappkartong? Kaffe. Nej. Kaffe. NEJ. Kaffe. Kaffe. Kaffe.
“Vad är det här?! Hallå? Hallå? Vad är det här?”
“Vad är vad?”
“Det här!”
“Jag tänkte att vi kanske kunde spela det sen?”
“Men jag har ju massa spel med mi…”
“Åh, de är så krångliga! Det här kan ju alla.”
“Nej, moder min, alla kan inte det. Då hade det varit meningslöst att spela det.”
“Äsch, du förstår ju vad jag menar.”
“Ja. Fast också nej.”
Jag satt blickstilla och stirrade på den under hela konversationen. De gula, snirkliga bokstäverna stirrade tillbaka på mig. Fucking TP.
Kapitel 2
Jag satt fortfarande stilla när de packade upp det.
“Vilka färger vill ni vara?”
“Jag är blå”
“Jag är gul”
“Spelar ingen roll”
“Då får du vara brun”
De vände sig mot mig som en
“Vad vill du vara?”
Jag började känna saliven rinna bak i munnen. Jag kvävde en kräkning.
“Jag… Kan titta på.”
Klagosång om tre, två, ett:
“NÄÄÄÄVATRÅKIGDUÄR!”
“Okej! Okej. Rosa”
Sknäpp! Fler saker som stirrade på mig. Vi skulle sitta ner och spela en låda full med ögon från kvalens rike.
“Vilket namn är Funbelt Von Sicklingen mer känd för?”
“Vems favoritvapen är en Colt Python?”
“Vilket djur har gett Galapagosöarna sitt namn?”
“När dog Rembrandt? a) 1669 b) 1748 c)1584”
“Det här är ju sådan bullshit!”
“Du är bara sur för att det går dåligt”
“Det går dåligt för ALLA! Vi har spelat i två timmar och alla har svarat tillbaka med en gissning: ‘Barbarossa?’, ‘Lucky Luke?’, ‘Ego boy’ och nu senast ‘Vilken var c? Jag tar den’. Det är ju för fan ovärdigt!”
“Jag har svarat rätt”
“Det var ju på en ja eller nej-fråga!”
“Och? Fortfarande rätt”
Jag gav upp. Slutade kämpa. Gissade på alla frågor som kom upp. Rullade tärningar. Räknade stegen. Försökte hitta en strategi. Jag hade stirrat rakt in ögonen på Iblis själv och slutligen blinkat.
Det var när vi alla var på väg mot mitten som jag först hörde det.
“Hjulet kräver det”
Jag började förstå.
“Hjulet kräver det”
Jag kände armarna runt mig.
“Hjulet kräver det.”
“Släpp mig. SLÄPP MIG! Den är ond!”
“Hjulet kräver det.”
“Nej, jag kan inte… Snälla låt dem vara jag… Förstår ni inte? Den måste dö! Arrrgh! Ni… Hjulet kräver det.”
“Hjulet kräver det.”
“Hjulet kräver det.”
“Hjulet kräver det.”
“Hjulet kräver det.”
“Hjulet kräver det.”
“Hjulet kräver det.”
“Hjulet kräver det.”
“Hjulet kräver det.”
“Hjulet kräver det.”
“Hjulet kräver det.”
“Hjulet kräver det.”
“Hjulet kräver det.”
“Hjulet kräver det.”
“Hjulet kräver det.”
“Hjulet kräver det.”
/*