Back to back double feature med endast EN VECKA mellan. Jag har varit utelåst från min lägenhet pga dum i huvudet så jag har fått sitta på jobbdatorn och försöka leta spelinformation. Tyvärr är det kristider så jag har uppenbarligen bara fått en spraymålad kartong med lite floppydiskar och blandade kretskort inkastade i den + intranät explawrer
Inte direkt en slump.
så informationssökandet har i princip varit att bilda telefonkedja och låta någon andra beskriva kartongen på spel och lyssna på magkänslan. Som vanligt med andra ord. Fast mycket mer irriterande för att jag inte får flasha runt med min flashiga apple-top (som för övrigt är i starkt behov av eutanasi) och bloggeliblogga på café. Vilket är kod för att ligga i sängen och dricka kaffe och vråla på min router, för seriöst; cafékulturen i Stockholm är ju ett skämt och comhem levererar internet som Hessiska ätten levererade gener. Men nu är jag äntligen klar! Utan vidare babbel har jag äran att presentera den här veckan åsikter:
Zombicide Season 3: Rue Morgue
More like ZOMGbicide! Jag missade de första Kickstartrarna och beslutade mig snabbt för att gå all fucking in när tredje säsongen utannonserades, av två enkla anledningar:
1) Man kan spela i lag. Vilket alltså betyder att man kan gå full on Machiavelli och stänga in andra överlevare i hål och finna en otrolig tröst i blotta vetskapen om att de sakta bestjäls sitt kött av:
2) ZOMBIEKORPAR/kråkor! Jag älskar korpar. Jag tycker om kråkor. Så oerhört mycket bättre än töntiga hundar som springer omkring och är helt dumma i huvudet. Win win win.
I övrigt går det att applicera allt annat som gör Zombicide till ett fantastiskt spel (mer punktlistor, woooo!):
a) Husregler. “BUUU!” säger hur många som helst om husregler för att de inte är riktigt kloka. Och för att de är av uppfattningen att ett spel med regler som är huggna i sten är det perfekta spelet. Jag å min sida hävdar att ett spel där man kan greja med delarna, ta bort det man inte gillar och lägga till det man saknar utan att hela systemet rasar är ett ännu perfektare spel. Speciellt om husregeln är “man kan skjuta varandra i benet, så istället för att dö direkt blir du långsamt uppäten levande och dina lagkamrater blir galna av skriken så det måste döda dig för att inte förlora si och så mycket experience per runda. Och om de dödar dig blir du en rogue zombie som utkräver hämnd”. Brilliant stuff!
b) Man slipper pauwer gäjmerz som dikterar hela strategin. Eller det kommer alltid sitta nån gaphals och tro att han (det är alltid en han) vet bäst när han egentligen inte vet ett skit. Men det bästa med Zombicide är att man blir girig som fan och inte alltid bryr sig om gruppens bästa. Så idioten kan sitta och gasta bäst han vill.
“Bra plan. Men jag tänker gå hit. Needs to levels ups.”
“Vad händer om jag öppnar den här dörren? Jag tänker öppna dörren. Här var tusen zombies. Kan jag stänga den igen? Inte?”
“Det är MIN guld-AK45! Vad menar du med att jag borde ha ett baseballträ istället? Jag kommer skjuta dig om du tar den ifrån mig. I verkligheten. När du sover. Fast först kommer jag väcka dina barn så att de kan kolla på.”
c) It sure is perdy.
Okej, vi har kommit till sista punktlistan. De dåliga grejerna. Det är egentligen bara en.
@) All dat sexism. Vad fan är problemet? ALLA kvinnliga karaktärer har en fullkomligt livsfarlig anatomi och jag skulle aldrig få för mig att köpa det här begagnat med risk för att öppna en låda där karaktärsarken klibbar ihop i varandra. Jag tycker seriöst att det är sorgligt att se ett företag som har möjligheten till så oändligt mycket kreativ frihet aktivt välja bort att göra en skillnad i hur kvinnliga karaktärer skildras i populärkulturen. Både Cool mini or not och Guillotine Games borde först ta och skämmas och sedan, eftersom de nu mättat marknaden genom att släppa tre versioner av samma spel, dra åt helvete. Jag kommer fortfarande köpa det and then some, men mitt hjärta kommer inte vara helt i det.
Betyg:
Det var allt för idag + några veckor till för nu jävlar är det SEMESTERRRRRR!
Ta hand om er!
/*
Extra specialbonus!
Följande beskrivning bör tas med en nypa salt eftersom den är resultatet av viskningsleken i mitt eget huvud i cirka 24 timmar. I Chip chip hurra styr du psykiskt sjuka robotar vars våldsamma utspel bestäms av tärningarna som är inopererade där glädje och harmoni annars har sin plats. Robotarna, en gång en fredlig ras vars enda syfte varit att destillera lycka från kosmos har nu drivits till vansinne av plågorna från de kantiga tärningarna som ständigt skaver i deras inre. Den enda lösningen för att få stopp på vansinnet är att anordna gladiatormatcher där Robotarna katapulteras in i en arena för att slåss med sina egna familjermedlemmar om chipssmulor. Det hela är över på cirka fyrtiofem minuter då en ohjälpligt galen robot, täckt i klumparna av sin ungdoms kärlek leds ut i korridoren, skjuts i huvudet och matas till grisarna. Vanliga grisar. Som också dör. För de kan inte äta metallskrot.
Betyg:
